Tankar i och om u-veckan

För tredje året går kyrkor och samfund i Sverige ut med en ekumenisk u-vecka för att väcka medvetenhet och offerberedskap inför den fattiga världens problem. Ett manifest till Sveriges regering och riksdag manar med ekonomiska och moraliska argument till en omställning av landets ekonomi och medborgarnas levnadssätt för att möta världens nöd i stället för vår efterfrågan av överflöd.

Denna appell har fått en speciell belysning av aktuella inslag i vårt lands ekonomiska politik. Vissa importrestriktioner har både utomlands och här hemma uppfattats som ett avsteg från frihandel och internationell solidaritet. Men viktigare är givetvis den allmänna politiken att möta den ekonomiska recessionen med att stimulera den inhemska efterfrågan.

Man kan knappast undgå att fråga sig hur denna påfallande motsättning mellan de kristna ledarnas vädjan och den aktuella svenska politiken skall förstås. Inställt i ett längre tidsperspektiv skulle knappast någon ansvarig politiker vara benägen att avvisa resonemanget i manifestet. Men det kan hävdas att de måste ta större hänsyn till vad väljarna i nuet är beredda att avstå från. Å andra sidan har man i materialet till u-veckan sökt att konkretisera och förankra den moraliska appellen i den sociala och politiska verkligheten, varför man inte utan vidare kan nöja sig med att förklara motsättningen på ett ”moraliskt” plan.

Konkret och kontroversiellt

Vill man i u-veckans diskussionsmaterial ge konkretion åt sina förslag, kan det inte undvikas att man tar ställning i vetenskapligt och politiskt kontroversiella frågor. Men det ligger i sakens natur att komplicerade och omstridda frågor framställs som mer avgjorda och entydiga än de är. Den som gjort allvar av u-veckan på det sättet, att han efter bästa förmåga sökt inhämta vad ledande internationell expertis har att säga om utvecklingsproblemen, får anledning att sätta en del frågetecken inför materialet.

Den globala utvecklingen har ju under relativt kort tid varit föremål för forskning och internationell politisk diskussion. Men det kan vara nyttigt att erinra sig att också under dessa korta efterkrigsår perspektivet har undergått stora förskjutningar. För tio år sedan var det för många en självklarhet att ett stopp för befolkningsexplosionen med massiv insats av västerländska metoder för befruktningskontroll var något av en förutsättning för att annat bistånd överhuvud skulle vara meningsfullt. I dag utsätts de projekt som inte minst från svensk sida sattes igång på dessa premisser, för hån och spe i ledande radikal press.

Befolkningsutvecklingen

Ingen hävdar längre på allvar att insatser inriktade på enbart födelsekontroll skulle varit framgångsrika. Trots detta har en påtaglig omsvängning i bedömning skett just vad gäller befolkningsutvecklingen. Sedan några år korrigeras för första gången prognoserna för den globala befolkningsutvecklingen nedåt. I tillräckligt många u-länder har en sådan sänkning av fertiliteten inträffat, att det varit möjligt att inträngande studera de sociala och kulturella variabler som är förbundna med en sådan demografisk övergång. De viktigaste faktorerna synes vara kulturella och hygieniska, så som utbyggnad av undervisningsväsendet och kamp mot analfabetismen, minskad spädbarnsdödlighet och förväntad ökad medellivslängd. Däremot finns inga entydiga samband med den politiskt-sociala strukturen. (P Boyer & A Richard, Elements d’analyse de la transition demographique, Population 1975:4-5.)

När synen på u-världens befolkningstillväxt förändrades, fick vi under en tid höra att det största hotet mot världen snarast var folkökningen i i-länderna, eftersom det främst var i-befolkningen som tärde på jordens resurser. Det förefaller vara ett föga observerat faktum att den av många påfordrade nolltillväxten inom kort är ett faktum. Den diskussion bland demografer, sociologer och nationalekonomer om konsekvenserna av den radikala nedgången i fertiliteten i den rika världen borde rimligen sättas i relation till diskussionen om de samhällsförändringar som hänsynen till u-världen påfordrar. Så sker t ex också i en av de, så vitt vi förstår; bästa sammanfattningarna av utvecklingsproblematiken, den danske ekonomiprofessorn och förre finansministern Thorkil Kristensens Udvikling i rige och fattige lande 1974, samtidigt utkommen i amerikansk upplaga. Kristensen påpekar: ”Om vi nu rör oss hän emot nolltillväxt i befolkningen och långsammare ekonomisk utveckling, kommer många arbeten att bli överflödiga, och det blir behov av ett helt annat slags politik.”

Kunskapsöverföring

En bärande tanke i Kristensens arbete är den prioritet som i utvecklingsarbetet bör ges åt kunskapsöverföringen. Inte i form av etablerandet av små avancerade enklaver i en primitiv ekonomi, utan kanske främst i utvecklande av en ändamålsenlig teknologi. U-länderna har ett uppenbart överskott av en produktionsfaktor, arbetskraft. Denna måste sättas i bruk genom att tillföras kunskap och kapital. Och vad avser detta senare menar Kristensen att detta i stor utsträckning måste komma från t ex de oljeexporterande länderna.

I u-veckans material spelar kunskapsöverföringen en relativt undanskymd plats, medan däremot de sociala och ekonomiska strukturproblemen skjuts i förgrunden.

Utsugningen

Världen har onekligen sett upprörande uttryck för maktmissbruk från de mäktiga och rika mot de fattiga i världen, och den tilltagande känsligheten för vad som kan kallas imperialism och rasism är blott alltför förklarlig. Men den allmänna uppfattningen att vårt välstånd direkt är avhängigt av de fattigas armod har en del besvärliga implikationer. Att sätta frågetecken för utsugningsteorin i en handfast form betyder givetvis inte, att man förnekar att de rika måste avstå för att en utjämning skall äga rum. Och givetvis heller inte att de bättre lottade inte har ansvar och skyldighet att bistå de fattiga och svaga. Det är ju inte nödvändigt att de friska skall vara övertygade om en personlig eller kollektiv skuld till de sjukas elände, för att de skall solidariskt betala deras vård.

Det finns i materialet inslag som synes motsäga den enkla utsugningsteorin, t ex en hänvisning till att den rika världen inte har något direkt materiellt intresse i den fattigaste världens fortbestånd. Men den dominerande föreställningen att vår välmåga direkt profiterar på den fattiga världens misär, har stora konsekvenser för hela synen på utvecklingsproblemen. Ju närmare fattigdomen kopplas samman orsaksmässigt med vårt välstånd, ju mera meningslöst måste det synas vara att göra något för u-världen, som inte samtidigt förutsätter samhälleliga omvälvningar här hemma. En logisk slutsats blir därför att en radikal samhällsförändring i Sverige måste föregå en global utjämning. Ja, världens nöd blir ett tungt argument för revolutionen hemmavid, samtidigt som u-hjälpinsatserna under rådande samhällsförhållanden blir mindre angelägna.

Slutsatser som dessa dras givetvis inte uttryckligt i uveckans material. I stället kommer en tendens att framställa sambandet mellan vår och u-ländernas ekonomi som alltför enkelt och direkt. Om man utgår från att jordens resurser är ändliga, kan det förefalla vara rationellt att tänka sig att de sämst ställda skulle få större andelar, om inte vi tar för oss så mycket vi skulle kunna. Men de flesta ekonomer hävdar att frihandel och internationell arbetsfördelning, också måste vara till gagn för u-länderna, om maktmissbruk och exploatering kan stävjas, dvs om de kan tillföras nödig kunskap och behövligt kapital. Om Sverige, som mer eller mindre föreslagits, skulle övergå till något slags belägrings- och ransoneringsekonomi, hur skulle detta egentligen bli till gagn för den fattiga världens utveckling?

Vetande, medvetande och samvete

Det kan sägas, att u-veckan har ställt sig en nära nog olöslig uppgift. Den direkta appellen till de kristnas samveten måste i en fråga som u-världens nöd kompletteras med konkret analys och konkreta förslag, som sträcker sig utöver den enskildes offervilja. Men om den teoretiska ramen och faktaurvalet inte uppfattas som odiskutabelt, undergrävs grunden för aktionen. Dessutom är det allvarligt om, som vi ovan framkastat, slutsatserna av det föredragna sättet att resonera kan rikta uppmärksamhet och insatsberedskap åt ett annat håll än det för u-veckan angivna.

Till slut förtjänar det att påpekas, att material av annat slag finns i broschyren ”Hopp om en ny värld” som delvis balanserar vad som kan vara ensidigt i de ekonomiska och politiska analyserna. Därtill har man bemödat sig om att inte låta budskapet om det kristna eskatologiska hoppet tolkas om efter några inomvärdsliga frälsningsläror.

Bakom u-veckorna ligger en för alla människor, troende som inte troende, angelägen uppgift. Och för deras utförande har lagts ned ett stort och hängivet arbete. Kritiska invändningar på ett utrymme som inte gör det möjligt att ge mer än antydningar, kan synas vara uttryck för besserwisserei eller brist på engagemang. Men våra kritiska frågor är, så vitt vi själva kan bedöma bevekelsegrunderna, sprungna ur en omsorg om kyrkornas trovärdighet när det tar till orda i folkens livsfrågor.

Spåren av teologisk amatörism på socialfilosofins och politikens område, löjliga eller katastrofala, är tillräckligt tydliga, för att kritiskt betrakta också de allvarligaste och bäst förberedda expeditioner på samma fält.