På väg mot Nairobi

Det var just här i Uppsala som Nathan Söderblom från 1901 till 1914 innehade en professur som bar titeln ”Teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner” och föreläste i religionshistoria och religionsfenomenologi. Hans teologiska betraktelser och arbeten över religionshistorien och uppenbarelsemystiken som verkar i människans hjärta och universums centrum skänker oss en utgångspunkt för våra egna reflexioner över en allmän enhets- och frälsningsvision, som jag skulle vilja framlägga.

Ett epos om mänsklighetens enande i Gud

Efter en lång utvecklingsperiod uppträdde människovarelser på jorden och under årtusendenas gång, under sin kamp för att överleva, utformar de sitt liv tillsammans. De blir medvetna om vad andra betyder i förhållande till dem själva. De meddelar sig med varandra och de delar med sig åt varandra. De strävar även efter att dominera varandra och försöker tillintetgöra varandra. Medan deras liv fortlöper genom framgångar och bakslag, förbättrar de sin materiella situation, sina bostäder, sin mat och sina hälsovillkor. De bygger samhällen och mitt i tvister, konflikter och olyckor tillväxer de i kunskap. Det blir uppenbart för dem att de skulle vara i stånd på många sätt att uppnå stora ting för sig själva personligen och för samhället genom att samverka för att övervinna och eliminera bristfälligheter och alla slags hinder. Kort sagt: idealet för en mer fullkomligt utvecklad mänsklighet avtecknar sig mot horisonten, ännu så länge blott otydligt skönjbar, och avslöjar sig såsom den djupa drivkraften till alla mänskliga ansträngningar för att förbättra människosläktets situation, trots de motsägelser, misslyckanden och brytningar som kommer av de djupt rotade svagheterna i människonaturen.

Samtidigt och likaledes under seklernas lopp utvecklade tänkare, vise män och ”andliga” män den bestämda övertygelsen att de hade skymtat eller känt igen närvaron och verkan i denna värld av högre makter, av ett Högsta Väsen. Filosofer och mystiker har reflekterat ingående och beskrivit sina religiösa erfarenheter av denna nya dimension på mänsklighetens och världens fulla utveckling. De har gått ännu längre och förklarat att dessa högre varelser och Gud själv utövar ett inflytande på människan och hennes historia. Detta inflytande som kan vara ondskefullt, men framför allt är välvilligt, för människan in i ett förhållande till och även en gemenskap med Gud. På detta sätt blev människan medveten om Guds ingripande i denna värld och erkände existensen av en gudomlig plan för denna värld. ”Han är ju icke långt ifrån någon enda av oss. Ty i Honom är det som vi lever och rör oss och är till” (Apg. 17:27-28). Guds skapande närvaro i denna värld skulle till slut garantera en värld som var mycket lyckligare och skönare än någonting som kunde tänkas ut eller förverkligas av vetenskapsmän eller ”experter på mänsklighet”.

Under denna utveckling av människohistorien har Jesus av Nasaret framträtt. För oss kristna betyder Jesus sammanfattningen av uppenbarelsen av människans hemlighetsfulla bestämmelse i alla dess dimensioner. I och genom Jesus har frälsningens fullhet blivit given och garanterats alla människor. I honom blir Faderns kärlek sant uppenbarad. I honom, i hans liv, hans död och uppståndelse har mänsklighetens frälsning, befrielse och fulländning uppnåtts. I honom har vi undfått den Helige Ande, Guds kraft till att bygga upp en ny värld, i vilken den andliga människan skall leva, det vill säga en människa som är frigjord och bragt till fulländning genom Guds nåd och till Guds avbild – en förenad, frälst och befriad värld.

Vi finner Gud Fadern vid ursprunget och hjärtat till detta vidunderliga epos om hela mänsklighetens enande. Guds Ord är Guds totalt fria handlande som är Kärleken, som avslöjar och uppenbarar hans eviga frälsningsplan. Det är ett skapande Ord, ”Ty han sade, och det vart” (Ps. 33; 9; 1 Mos. 1), ett frälsande Ord som verkar i dem som tror. Det är en oförgänglig säd som lever och förblir. Det är ”ande och liv” (Joh. 6:63). Guds, Ord öppnar för oss mysteriet med gemenskapen i Gud, det uppenbarar historien om mänsklighetens frälsning och helgelse, det hjälper oss att lära känna Fadern, Sonen och Anden. Guds Ord är ett tecken och en kallelse, det är fyllt av Guds kraft och syftar till fulländning.

”I denna sista tid har han talat till oss genom sin Son” (Hebr. 1:2). Alltsedan inkarnationen är Guds Ord oupplösligen förenat med Jesus: ”Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss” (Joh. 1:14). Jesus från Nasaret är Guds Ord. Han är det skapande Ordet, som ”var hos Gud” (Joh. 1:2), det inkarnerade Ordet som lärjungarna kunde höra, kunde se med sina ögon, kunde röra vid med sina händer. Han är Ordet som alltid verkar igenom alla tider, och som Uppenbarelseboken – boken om Kyrkans lyckliga och sorgliga händelser – beskriver med sådan glans: ”Och jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst; och mannen, som satt på den heter ‘Trofast och sannfärdig’, och han dömer och strider i rättfärdighet … och det namn han har fått är ‘Guds Ord’” (Upp. 19:11-13).

Sanningens och kärlekens Ande fullbordar frälsningen som vi har fått i Jesus Kristus, eftersom han är Guds kraft. Anden är liv och handling, energeia, kraft, dynamis, ”strömmar av levande vatten” (Joh. 7:38), mod och frispråkighet, parresia, för Evangeliets budbärare. Närvarande i de troendes hjärtan och i deras gemenskap, verksam i hela den mänskliga familjen, uppenbaras han på ett synligt och allmänmänskligt sätt i deras vittnesbörd som uppvisar de speciella kallelser, förhållningssätt och initiativ som den helige Paulus kallar Andens frukter, de frukter som gör oss i stånd att känna trädet. Sådana frukter är frid och harmoni, sanning och rättfärdighet, rättvisa och förlåtelse, trofasthet och kärlek. De är andliga frukter med ett eskatologiskt perspektiv, med visionen av och den längtan efter fullkomning och fulländning som genomtränger de spänningar och lidanden som var förutsagda för Kyrkans tidsålder i Uppenbarelseboken.

Vad har då slutligen förverkligats genom denna underbara samverkan – ty vi är ”Guds medarbetare” som Paulus säger (1 Kor. 3:9) – av frälsning och befrielse åt en mänsklighet som är förenad i Gud och gjord till Guds avbild?

Frälsningshistorien har påbörjats, och vi väntar på dess fullkomning, då Gud kommer att bli allt i alla. Vi urskiljer sålunda två stadier i denna stora rörelse, ”tid” och ”evighet”, likaväl som vi medger att det inte finns någon fullständig åtskillnad och än mindre något motsatsförhållande mellan dem.

Befrielse och gemenskap i Kristi uppståndelse

Orden ”uppståndelse” och ”evighet” förkunnar för människorna, som var dag upplever sin bräcklighet, sin otillräcklighet, sin dödlighet, det ”glada budskapet” att Gud skall uppväcka alla de avsomnade till ett nytt liv för att skapa den nya gemenskap av människor, som lever för alltid i honom med sina bröder, som vi har beskrivit.

I en tid då tron på uppståndelsen stundom ifrågasätts och betvivlas, eller t.o.m. förnekas, måste denna beståndsdel, som är en konstituerande del av den kristna frälsningstanken och det ”glada budskapet” förkunnas med eftertryck. Naturligtvis kan en felaktig framställning av denna tro alltid försvaga det kristna budskapet och göra det till föremål för motsägelser. Men att skjuta den åt sidan, även under förevändningen att den ändå inte förstås rätt, betyder att stympa det kristna budskapet och framkalla ödesdigra konsekvenser för Jesu Kristi kyrkas trovärdighet bland dem som lever, antingen inom den kristna gemenskapen eller enligt andra religiösa trosföreställningar och ideologier.

På ett sätt har frälsning redan uppnåtts här och nu, i människornas samhälle, som i denna värld alltid rör sig på vägen mot sin framtid. Guds rike är i vår mitt, och verkar ibland oss. Den uppståndne Herrens Ande inleder redan – som ett träd som bär frukt – förnyelsen av jordens anlete. Inom ramen för detta jordiska stadium i vilket vi lever idag, anmodas vi att fastslå precis vad som menas med universell frälsning. Som Söderblom hade förstått fullkomligt, är hela människosläktet i alla dess dimensioner kallat att ”förnyas”, ”frälsas”, ”frigöras”. Men vad betyder detta rent konkret?

Befrielse och alienation

Människan ”härnere” innebär den förkroppsligade anden, det betyder också gemenskapen av mänskliga varelser i alla deras dimensioner, från den allra innersta (”innerlighet” som Söderblom kallar den – hjärta, ande, själ etc.) till dess mest vittförgrenade förlängningar i det mänskliga samhället: vetenskap, kultur, konst, social struktur, politiskt och ekonomiskt system. Allt som existerar och: lever måste ledas fram till sin slutliga fullkomlighet i Gud. Allt som hindrar eller hämmar denna tendens eller växt måste bli föremål för en befrielse, en frigörelse. Allt som inte vederbörligen garanterar eller tjänar fullkomlighetens sak utgör en verklig ”alienation”. Kort sagt: fullkomlighet, befrielse, alienation kan inträffa på alla nivåer och inom alla områden för mänskligt liv.

Om vi försöker att klassificera de olika områdena för mänsklig existens, kan vi inte undgå att bli schematiska. Icke desto mindre kan vi som en hjälp till att förstå möjligheterna till fullkomning, till befrielse eller alienation skilja mellan olika värdeområden: Det finns värden som är inbundna med fysiskt liv: hälsa, fysiskt välbefinnande, husskötsel och klädvård, verktyg och maskiner, miljö. Det finns socio-kulturella värden: uppfostran, inklusive kampen mot analfabetism, kunskap, yrkesskicklighet, fritid. Det finns etiska värden: människans värdighet i alla hennes existensvillkor, särskilt hennes frihet, rättvisa och ärlighet, godhet och vänlighet, självbehärskning och att inte insistera på sitt eget, iver att upprätthålla enhet med fridens band, socio-kulturella och politiskt-ekonomiska system. Slutligen finns det gemenskap med Gud: religiöst liv och tillbedjan, kontemplation och mystik.

Inom alla dessa områden, antingen man tar dem tillsammans eller vart för sig är alienation möjlig, kan befrielse sökas och fulländning uppnås. Inom dem alla står frälsningen på spel.

Falska illusioner

Idag är största delen av vår uppmärksamhet och våra ansträngningar riktad mot socio-kulturella och politisktekonomiska system. Faktum är att ett ”system” binder samman ett stort antal beståndsdelar, mänskliga värden och övrigt gott, som tillsammans utgör det mänskliga samhällets liv. Att förändra systemet betyder därför att omvandla sammansättningen av det mänskliga samhällets olika beståndsdelar och deras förhållande sinsemellan. Men vi måste akta oss för falska illusioner, ty inget mänskligt system kan bli perfekt. Det kommer alltid att spegla människans villkor och människan kan alltid göra framsteg. Dessutom kan inget system som sådant rimligtvis uppta alla värden som det mänskliga livet består av inklusive dem som tillhör andens liv och dess religiösa dimension. Slutligen kräver varje system en ständig förbättring. ”Intill tidens ände” är den kristna tron kallad att utmana system och att skapa normer som berättigar denna utmaning. Aven när människor är fullständigt fria från mänskligt förtryck, accepterar de inte för den sakens skull i sin fulla frihet Jesus Kristus, hans budskap, hans befallningar, hans värden. Emellanåt måste vi erinra oss detta.

Att älska Gud och sin nästa

Det dubbla budordet: ”Du skall älska Herren din Gud … Du skall älska din nästa” (Mark. 12:30-31) ger oss också en klar insikt rörande världens enhet och frälsning.

Att älska Gud betyder att känna honom, att lyssna till hans Ord, att ge akt på hans handlande, att erfara hans närvaro, att uttrycka sina känslor gentemot honom, att delta i gemenskapens tillbedjan, att hålla hans bud, att delta i hans lärjungars gemenskap, att delge andra beträffande sitt eget liv med Gud och den livssyn som kommer därav. Att evangelisera betyder att vittna om allt detta i ord och gärning, ofta som en del av en personlig eller samhällelig kallelse.

Att älska sin nästa betyder att eftersträva och förverkliga – i överensstämmelse med vars och ens personliga kallelse och ansvar – allt som bidrar till samhällets växt, till att göra det mänskligare, lyckligare, ärligare och mer troende. Här får man att göra inte blott med människors personliga välbefinnande: födelse, lidanden, yrke, kallelse, äktenskap, död etc. utan också med de socio-kulturella och politiskt-ekonomiska system i vilka folk lever, med alla sina spänningar och konflikter. Omständigheterna kan stundom även kräva reform och revolution och där det finns orättvisa som skriar mot skyn, kan frestelsen att använda våld bli stor. När det gäller allt detta är vi pinsamt medvetna om det faktum att nuet bara är på väg mot sin fullkomning och fulländning. Dessa attityder och de aktiviteter som springer fram ur dem kan medföra stor smärta och svårigheter. Ändå är de en autentisk tillämpning på kristen kärlek i människornas värld. Paradoxalt nog utgör de en del av det glada budskapet som skall förkunnas och förverkligas. I denna mening är kamp mot orättvisa, försvar av de förtryckta, ansträngningar att ändra ett omänskligt politiskt-ekonomiskt system – och de kan mycket väl vara av avsevärd betydelse – meningsfulla handlingar för evangelisationen.

Evangelisation och kamp mot orättvisa

Alla dessa individuella och samhälleliga värden måste gynnas och förverkligas, om kärleken till Gud och vår nästa skall bli äkta och verksam. Hela Guds folk har mottagit kallelsen med en gudomlig befallnings hela tyngd. Var och en av oss tar emot den efter sina omständigheter och Andens kallelser. Alla dessa värden återupprättar och befriar människan och för henne mot fullkomning genom alla tidsåldrar av kyrkans jordiska existens. De utgör hennes frälsning på jorden inte blott som någonting perifert som bara berör ytan, utan som en realitet som träffar henne i djupet av hennes varelse, i hennes andliga liv och gemenskap med Gud, i hennes kroppsliga villkor och kulturella situation och slutligen i det politiskt-ekonomiska system i vilket hon lever.

Det framgår klart av vad jag har sagt att frälsning, som innefattar den verklighet där människan går in i en outsäglig gemenskap med Gud, visar sig samtidigt som en tillhörighet till alla dessa områden av mänskligt liv som den inverkar på: det materiella och det psykologiska, det sociala och det kulturella, det politiska och det ekonomiska. Insatt i detta sammanhang kommer den naturligtvis att bära alla tecken på mänsklig svaghet: ofullständighet, tvetydighet, allt som följer med vår nuvarande ofullkomliga situation. Därtill är de ”saliggörande handlingarna” på alla de nivåer som vi tidigare beskrivit ofta diskutabla eller tvetydiga, antingen till sin motivering eller sitt innehåll. Ett sunt omdöme i andliga ting, det som Paulus kallar ”förmågan att skilja mellan andarna” (1 Kor. 12:10) är nödvändigt för alla och särskilt för kyrkans själasörjare. Man måste kunna bedöma i Andens ljus, i evighetens ljus, ”ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut” (1 Kor. 7, 31), Ty sedan vi har lytt Herren och i hans Ande värnat om den mänskliga värdighetens, broderskapets och frihetens värden, ja, alla de goda frukterna av vår natur och vår företagsamhet, kommer vi att återfinna dem, men fläckfria, blänkande och förvandlade. Detta kommer att ske när Kristus överlämnat till Fadern ett rike som är universellt och evigt.” (Gaudium et Spes, nr. 39.)

En enda frälsningsplan

Sålunda skapar och älskar Gud världen och mänskligheten från all evighet i en enda unik rörelse av kärlek, och han skriver i mänsklighetens historia sin unika och eviga plan. Till vad nytta? För att förverkliga fulländningen – ”till hans avbild och till likhet med honom” – av människan, av samhället som hon lever i och av universum så att till slut en fullständig livsgemenskap mellan honom och människan och mellan alla människor i honom kan uppnås. Detta är det primära och grundläggande perspektivet; det är fullt av ljus, glädje och frid. Men i samma mån som vi är svaga, sjuka och syndiga, stärker, helar, upprättar och befriar oss kärleken från Fadern, Sonen och den Helige Ande. Detta gudomliga handlande är nödvändigt och saliggörande, men samtidigt underordnat och inriktat på alltings fulländning. Då skall varje form av synd och slaveri övervinnas, ”och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget” (Upp. 21:4). ”De som har gjort det goda skall stå upp till liv” (Joh. 5:29), och förvandlas till likhet med den levande och evige Guden. De kommer att bilda en gemenskap, befriad i Gud, en gemenskap l’ i glädje, frid, ljus och lycka, som människans hjärta inte kan fatta. Detta ord om befrielse har först tillkännagivits av Jesus Kristus, som ”har uppstått från de döda såsom förstlingen av de avsomnade” (1 Kor. 15:20). Det skall förkunnas utan uppehåll, dag efter dag. ”I tid och otid” (2 Tim. 9:2) av dem som tror på Jesus Kristus såsom fulländningen och uppfyllelsen av det evighetshopp som bor i varje människa, ”såsom ett ljus som lyser i en dyster vildmark till dess att dagen gryr och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan” (2 Petr. 1:19).

Detta ord om befrielse är också ett ord om enhet som vi redan har sett. Vi leds sålunda till en klarare förståelse av den djupa innebörden i temat för Kyrkornas Världsråds Generalförsamling: ”Jesus Kristus befriar och förenar”.

Innebörden i Nairobi-temat: tre dimensioner

Då jag avslutar dessa mina synpunkter, tillåter jag mig att framlägga vissa reflexioner som nära följer de ideer som professor Dondeyne uttryckte i en studie över temat för generalförsamlingen i Nairobi. Detta tema omfattar de tre dimensioner som är grundläggande för kristet liv: den andliga, den broderliga och den kyrkliga.

Låt oss först stanna inför den andliga dimensionen. Gud har framkallat frälsning-befrielse genom att bli Emmanuel, Gud med oss, i Jesus Kristus, Ordet som blev kött, och genom att sända den Helige Ande. Genom tron kommer vi in i livs- och kärleksgemenskapen med Gud. Den enhet som förenar alla kristna har sitt ursprung och sin källa i deras gemenskap med Gud Fadern – enligt Johannes’ första brev: ”Det som vi har sett och hört, det förkunnar vi ock för eder för att ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är en gemenskap med Fadern och med hans Son Jesus Kristus” (1 Joh 1:3). Det är också i denna mening som generalsekreteraren i Kyrkornas Världsråd, pastor Philip Potter, skriver i den lilla förberedande skriften inför generalförsamlingen i Nairobi: att vara kristen innebär ”att lita på att Guds, Skaparens och Faderns, slutliga makt skall föra alla folk och allting in i hans kärleks rike”.

Denna andliga dimension innebär att en kristen människas engagemang i världsläget, i det mänskliga samhällets framsteg, i dess kultur och borgerliga liv inte är yttersta målet för honom. Detta bör inte minska betydelsen av ett sådan engagemang, tvärtom får det härigenom sitt högsta värde och syfte. Faktum är att denna andliga dimension skänker de broderliga och kyrkliga dimensionerna deras sannaste och djupaste mening.

Den broderliga dimensionen utgör också en konstituerande del av det kristna livet. I den judisk-kristna trosuppfattningen inbegriper den erfarenheten av Ordet som gör oss fria. För den kristne blev detta Ord kött i Jesus Kristus. Det gör oss fria, medan det på samma gång kallar oss till kunskap om och kärlek till den levande Guden och vår nästa. Guds Ord träffar mig i mitt väsens allra innersta, det vill säga i min inre frihet, i det att det påminner mig om mitt ansvar för mina medmänniskor och för denna värld. Sann tillbedjan och verklig kunskap om Gud ”i ande och sanning” består i att vara förenad med hans heliga vilja för att all rättvisa skall uppfyllas. I denna mening läser vi i Jeremia: ”Han dömde de fattigas och de nödlidandes sak … Är detta icke att känna mig?” Och Nya Testamentet bekräftar och fullständigar detta: ”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ‘Herre, Herre’, utan den som gör min himmelske Faders vilja” (Matt. 7:21). Den verksamma omsorgen om och kärleken till de fattiga blir den högsta normen på Herrens dag för den yttersta domen över var och en och över alla nationer.

På den heliga Johannes’ språk blir omsorgen om och kärleken till vår nästa ett sakrament, det vill säga ett tecken och ett medel för att lära känna Gud ”i ande och sanning”. ”Ingen människa har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra, så bor Gud i oss, och hans kärlek har kommit till herraväldet i oss” (1 Joh. 4:18) och vidare: ”Den som inte älskar sin broder, som han har sett, han kan omöjligt älska Gud, som han inte har sett” (1 Joh. 4:20). Slutligen är också den kyrkliga dimensionen en konstituerande del av kristen tro och kristet liv. Tron på Jesus Kristus är förvisso en av de allra mest betydelsefulla beståndsdelarna eller tillgångarna, som bygger upp och skänker kyrkan liv. (Jfr Dekretet om ekumeniken, nr 3.)

Den första kristna generationen benämnde den religiösa församling som åkallade och förkunnade Jesus som Herre och Frälsare, och som firade hans frälsningsgärningar i kyrkan, ekklesia. Eftersom löftena och profetiorna hade gått i uppfyllelse i Jesus Kristus, betraktade de sig som löftenas sanna arvtagare, som det nya Gudsfolket, som Guds boning bland människorna (”tabernaculum Dei cum hominibus”, Upp. 21:3). Termen tabernaculum, tabernakel, hemvist, boning kommer från det Gamla Testamentet. Den erhåller en ny och innehållsladdad betydelse i Nya Testamentet genom Gudsordets inkarnation och Andens nedstigande. En boning är den plats där man lever, arbetar, visar vad man kan, samtalar med andra. Kyrkan såsom Kristi lärjungars levande gemenskap är den boning där Gud genom Ordet och Anden möjliggör människornas frälsning. Gud arbetar i och genom medlemmarna i denna gemenskap, som är hans lärjungar och vittnen. Kyrkan är därför också en konstituerande del av frälsningsekonomin, och därför bekänner vi: ”Credo Ecclesiam unam sanctam, catholicam et apostolicam”. Såsom ett folk av vittnen är Kyrkan inte själv slutmålet för frälsningsekonomin. Då hon vittnar om och förkunnar det glada budskapet, att Jesus Kristus befriar och förenar, utför hon sin kallelse att vara det verksamma tecknet på denna befrielse och enhet.