Nord och sydamerikansk teologi i konfrontation

Att ”säga sanningen” är att förändra världen – denna grundsats från Pedagogik för förtryckta av den brasilianske läraren Paulo Freire, innefattar hans livs projekt att göra det möjligt för den stora massan i den tredje världen att ge sitt bidrag till sanningen. Men den leder också obevekligt till en invecklad och synnerligen svår fråga: Hur skall vi kunna säga sanningen i och om västvärlden och vem är det som kommer att uttala vårt omskapande ord?

I ett djärvt försök att söka teologiska svar på dessa frågor samlades mer än 200 kristna i Detroit i slutet av augusti för en veckolång konferens: ”Teologi i Amerika 1975” bekostad av de latinamerikanska Bureaus of the US Catholic Conference och The National Council of Churches. Den brokiga samlingen bestod av katolska och protestantiska teologer, samhällsvetare och åtskilliga andra kristna, huvudsakligen från nord- och Sydamerika men också representanter från övriga kontinenter. Det angivna uppsåtet: att utröna om den latinamerikanska befrielseteologin kunde ha något att ge för en djupare förståelse av den nordamerikanska verkligheten. Fastän den enorma majoriteten av deltagare hade liknande intressen och företrädde liberala och radikala alternativ, undanröjde inte detta en rad oenigheter och en del mycket olika åsikter. Men som en teolog sade: ”Vem kunde vänta en snygg och fin konferens i en kluven och oordnad värld?”

Konferensens arrangörer var besvikna över att så få nordamerikanska teologer tagit vara på detta unika tillfälle till dialog: En mängd prominenta teologer från USA förklarade att de inte hade något intresse av att deltaga och andra gav återbud i sista minuten. Ändå fick konferensen betydelsefulla bidrag av sådana välkända personer som Gregory Baum, James Cone, Rosemary Ruether, Robert McAfee Brown, J. Deotis Roberts, Bernard Cooke, Sheila Collins och Frederick Herzog.

I motsats till detta representerade de 25 närvarande latinamerikanerna de mest inflytelserika pionjärerna inom befrielseteologin såsom Juan Luis Segundo, Hugo Assmann, Enrique Dussell, Jose Miguez Bonino, Jel Gajardo, Borfirio Miranda och Leonardo Boff. Gustavo Gutierrez var frånvarande vid konferensens början på grund av politiska omvälvningar i hemlandet Peru (som Enrique Dussell anmärkte ”den bästa föreläsning han kunde ha hållit”). När han till sist anlände och höll sitt anförande hälsades han med dundrande applåder.

Latinamerikanerna inledde den första av konferensens två huvuddelar med en dagslång beskrivning av sin metod vilken Miguez Bonino omedelbart beskrev som ett ”Förträflligt vågstycke” i en första ansats till att skapa teologi.

Han och de andra övergick sedan till att klargöra de utmärkande dragen i detta vågstycke. Alla höll med om att autentisk teologi måste utgå från den historiska verkligheten, d.v.s. från den konkreta kampen för frigörelse. Den självklara utgångspunkten är att finna bland de fattiga och förtryckta i världen och kyrkan måste ägna sig åt grundliga analyser och förändring av orättfärdiga samhälls-strukturer som förvisar den stora majoriteten av människorna till en icke mänsklig nivå.

Varje talare satte sin personliga prägel på dessa allmänna tema. Som svar på den anklagelse ideologisk belastning som ofta riktades mot latinamerikanerna, framhöll Miguez Bonino att det inte finns någon utomhistorisk Arkimedes princip, där man kan införa en teologisk hävarm på världen, följaktligen är den främsta uppgiften för alla teologer att upptäcka och lära känna sina ofta omedvetna fördomar och ideologier. Fr. Segundo upprepade ånyo dessa grundläggande punkter, och han framhävde också att teologi i frigörelsens tjänst måste bli en uppgift för alla kristna och inte bara en ”lek för intellektuella”, en tes som han utvecklat i sin senaste bok, med den träffande titeln ”Liberacion de la teologia”. Ett alternativ till kapitalismen efterfrågades därpå av den peruanske ekonomen Javier Iguiniz, som framhöll att kapitalismens innersta logik, att föröka nöden för massan, når t.o.m. världens mest avlägsna indiska by.

En av de få kvinnorna på fältet, Beatriz Couch, utvecklade sedan sin egen bibliska hermeneutik, misstänksam (återigen avseende ideologierna), med hopp och engagemang. Hon betonade att kvinnorna kunde sprida nytt ljus över en teologi som bara halva befolkningen arbetat fram under 2000 år. Därefter uppmanade Porfirio Miranda lidelsefullt församlingen ”att för hela världen skapa ett nytt sätt att bedriva kristen teologi”. Hugo Assmann betonade i sitt tal vikten av samhällsvetenskapens normer för en utvärdering av verkningarna av kristen kärlek i aktion. Brasilianaren Leonardo Boff, avslutade latinamerikanernas presentation med att skissera ett bibliskt porträtt av ”Kristus befriaren” (titeln på hans senaste bok).

Följande dag flyttades tyngdpunkten till mötets andra stora ämne: Möjligheten att överföra latinamerikanernas inriktning och metodik till den nordamerikanska erfarenheten. Fr.o.m. nu påmindes man oupphörligt om den gamla berättelsen om de blinda männen som rörde vid en elefant och försökte beskriva den. Beroende på vilken del de rörde vid – öra, svans, ben, snabel – beskrevs djuret som en solfjäder, ett rep, ett träd eller en orm. Konferensen i Detroit representerade ett om möjligt ännu mer varierat spektrum av beröringspunkter, men man hade på förhand kommit överens om fyra väsentliga anletsdrag hos förtryckets ”odjur”: imperialism, klass, ras och könsroller.

Marxistiska typer av analyser var förhärskande i presentationen av imperialism-klass-problemen, vilka framfördes av Joseph Holland från The Center of Concern, Manuel Febres från The New School, och Michele Russell, en arbetarlärare. Få deltagare i konferensen syntes upprörda däröver, fastän några uttalade fruktan för att Marx fortfarande kunde vara det mest anstötliga ord (på fyra bokstäver) i USA. Gregory Baum betonade dock i ett viktigt inpass att en mycket mer raffinerad klassanalys behövs i USA, genom att använda ytterligare begreppsverktyg förutom de marxistiska. En föredragshållare i ekonomisk imperialism, Ronald Muller, var förhindrad att deltaga p.g.a. sjukdom, men likväl blev hans senaste bok ”Global Reach” ofta citerad under eftermiddagens forum, med speciell betoning på dess dokumentation över de negativa effekterna av utländska företags investeringar i Latinamerika.

Men sammankomstens relativa lugn bröts abrupt på tredje dagen, när rasproblemet och svart teologi presenterade sin syn. Herbert Edwards, från Duke Divinity School, framförde vad han kallade en ”åsikt från botten” och menade att vit teologi är och alltid har varit rasistisk. Han ansåg dessutom att denna anklagelse gällde både sådan teologi som bedrevs i nordamerika och i den tredje världen. P.g.a. denna oundvikliga rasistiska beståndsdel motsatte han sig energiskt varje ytligt förbund med latinamerikansk eller feministisk teologi, då han menade att svart teologi orubbligt måste hålla fast vid sitt unika synsätt och sin särskilda kamp. I detta stöddes han av en av de mest kända förespråkarna för svart teologi, James Cone, som anmärkte: ”Låt oss inte gå till den enkla folkmassan för snart, i så fall kommer vi att dölja våra smärtor.”

Som man kunde förutsagt retade latinamerikanerna upp sig på dessa anklagelser och tycktes känna som om de svarta rätt och slätt strävade efter att förena sig med förtryckarklassen. Ett koncist och rättframt inpass sammanfattade: ”Er teologi är mer amerikansk än svart.”

Denna spänning mellan erfarenheten av en särskild form av förtryck och möjligheten att dela en vision med dem som ej hade en sådan erfarenhet, var också en underström när feministteologin presenterades följande dag, av en panel bestående av Sheila Collins, Beverly Harrison och Beatriz Couch, och med bidrag från de många deltagande kvinnorna. På många sätt var detta det bäst förberedda och mest representativa plenum, då man enats om huvudpunkterna och dessa hade debatterats av de närvarande kvinnorna under många och långa förberedande möten. Majoriteten tycktes ansluta sig till en koncentration på könsrollsproblemet, fastän Rosemary Ruether frågade efter en mer genomträngande analys av förtryckets strukturer med hänsyn till kön, ras och klass. Michele Russell, som erkänner sig som marxist, utmanade också till en fortsatt debatt genom att uppfordra kvinnorna att exakt förklara vilket bidrag en religiös åskådning har till kvinnornas kamp och genom att efterfråga en grundlig analys av kyrkornas inställning till kvinnorna.

Under de svarta och kvinnliga plenarförsamlingarnas förlopp avslöjade en rad skarpa inpass att andra deltagare fortfarande hade olika ”beröringspunkter” när man talade om förtryck och många kände sig bittert förnärmade över att bli skjutna åt sidan till forum eller valfria diskussioner i stället för att få tala till hela församlingen. Representanter för bl.a. Chicanos, infödda amerikaner, puertoricaner, fackföreningar och en filippinsk befrielsegrupp menade att konferensen på så sätt fortsatte att förtrycka dem i stället för att låta dem konfronteras. En äldre infödd amerikan summerade motsättningarna när han sorgset kommenterade: ”Jag kan inte se en väg som vi kan vandra tillsammans med andra människor.”

Ett mera traditionellt teologiskt tvistemål förekom också vid ett sammanträde om katolskt och protestantiskt synsätt på ”Teologi och samhälle i Nordamerika”. Skarpa replikväxlingar förorsakades av en skrift där Frederick Herzog (Duke University) skisserar en protestantisk syn på befrielseteologin. Fastän de exakta problemen framstod otydligt, delvis p.g.a. språkproblem, kände flera latinamerikaner uppenbarligen att dr Herzog försvarade Guds eskatologiska medverkan till befrielse i stället för människornas gemensamma ansvar för denna uppgift. Hugo Assmann hoppade fram till mikrofonen för att med sin vanliga inlevelse hävda att ”er nordamerikanska teologi är Guds medverkan i historien utan att gå genom historien”, d.v.s. sociala analyser och engagemang. Ett liknande temperamentsfullt sätt att uttrycka sig märktes tydligt då Enrique Dussels betonade vikten av att förmedla en historisk befrielse. Dr Herzogs svar tycktes inte tillfredsställa dem. I alla händelser stod det verkligen klart att latinamerikanerna betonade behovet av analyser av den nuvarande historiska realiteten samt engagemang däri.

Konferensen, som från början var tänkt som bara en del i ett större sammanhang, slutade med en storslagen gemensam liturgi, fylld av förtröstan såväl som av en rad resolutioner. Efter nästan ett års förberedelser, under vilket mer än 50 arbetsgrupper spridda över USA och Canada hade grubblat på en rad lägesrapporter tillhandahållna av Center of Concern, beslöt många grupper att fortsätta fungera. För övrigt valdes ett verkställande utskott, med stark representation från minoritetsgrupper, att förbereda ytterligare handlingar och styra utvecklingen.

Hur skall då själva konferensens resultat utvärderas med tanke på denna fortsättning? En så stor samling mycket olika personer skulle otvivelaktigt kunna framlägga tjogtals med svar på denna fråga, så jag vill endast anföra några egna.

Först tror jag att det sätt på vilket man uppriktigt och öppet vädrade oenigheterna skall ses som en hälsosam utveckling. De svarta, kvinnorna och andra minoritetsrörelser, utmanades av latinamerikanerna att åter tänka över sina avsikter och att se dem i ett bredare, mer globalt perspektiv. Samtidigt stod det klart att latinamerikanerna inte längre kommer att kunna utveckla sin teologi utan att allvarligt beakta ras- och könsrollsproblemen, åtminstone inte om de vill undvika att bli en vit manlig elit (i sitt försenade tal betonade Fr. Gutierrez själv detta med stort eftertryck). Genom att ”gå längre än till bara komplimanger” som en deltagare uttryckte det, infördes en mycket öppen dialog och många personliga kontakter knöts, vilket skulle kunna få långtgående konsekvenser åtminstone för dem som strävar efter att vara talesmän för te förtryckta i alla länder.

En annan viktig effekt av konferensen ligger i enbart det faktum att en så stor och mångfasetterad grupp latinamerikanska teologer samlades i USA, det första besök av detta slag, vad jag vet. (Kanske öppnades också nya vägar till dialog, för där talades allmänt om en framtida konferens med asiatiska och afrikanska medbröder.) Även frånsett de egentliga föreläsningarna utstrålade gruppen en översvallande visshet att de skapar teologi på ett nytt och levande sätt, ett sätt som återspeglar majoriteten av mänsklighetens visioner och behov. Fastän arbetet med en ”förtryckarnas pedagogik” kanske tycks enormt svårt – svårare än Paulo Freires projekt med de förtryckta – lyckades de förmedla en orubblig övertygelse att historien är på deras sida. Och kanske är det rätt.

Platsen för mötet, Sacred Heart Seminary, som ligger utspritt i centrum av Detroits kolossala svarta getto, tjänar slutligen att understryka en punkt. Eftersom den tredje världens begränsning inte bara är geografisk utan också kulturell och politisk, slits gränserna till varje nation upp, USA inbegripet. Mitt i Detroits tredje värld övertygades ett stort antal kristna om att det bara är ur sammanhang som detta, som de kan säga sanningen och skapa en äkta teologi. Om de lyckas – och de är optimistiska – kommer teologin i Amerika kanske aldrig att bli densamma.