Mao och de kristna i det moderna Kina

Mao Tse-tung är 23 år när han i april 1917 skriver följande: ”Jesus dömdes oskyldig. Man sa’ han var vis, han var en av de största tänkare som funnits,” Mao var då ännu inte marxist. Han skulle bli det först 3 år senare, som han själv berättat. De citerade raderna tycks röja en stor sympati för Jesu person. Och ändå hade han alltsedan barndomen, liksom många av sina landsmän gripits av ett hat gentemot de kristna västerlänningarna vilka tillsammans med japanerna bar ansvaret för landets förnedring, som varat ett sekel. För att rätt förstå Maos attityd till de kristna är det absolut nödvändigt att följa hans inre utveckling och hans sätt att handla och reagera alltsedan barndomsåren. Professor S. Schram skriver mycket riktigt: ”Mao Tse-tungs ideer bär spår av den historiska situation han växte upp i liksom av de intellektuella strömmar som var förhärskande liksom givetvis av den egna kraftfulla personligheten.”

Vi skall i denna exposé begränsa oss till utvecklingen just vad beträffar denna tanke hos Mao fram till hans omvändelse till marxismen (våren 1920) som för övrigt inträffar just i samband med det kinesiska kommunistpartiets tillkomst som skulle bidra till att skapa en ny tidsålder i Kina.

Ända till 13 årsåldern var Mao, tycks det, en fanatisk liten buddist. Hans mor Wen Ch’i-wei var en obildad, idog bondkvinna, pliktmedveten, blid till sin natur som höll av de sina och kände för de fattiga. Hon delade med sig av riset till de hungrande, utan att säga något till sin man (särskilt i samband med hungersnöden 1906 och 1910). Hon hade fasta moraliska och religiösa principer. Hon vördade Buddha varmt, förlitande sig på gudarna och gav sina 4 barn en religiös uppfostran. Mao var äldst i syskonskaran.

Leon Triviére är medlem av den franska missionsorden ”Missions etrangeres de Paris”. Hans artikel publicerades i julinumret av tidskriften ”Etudes”; där försedd med omfattande källhänvisningar.

Liksom de flesta kvinnor av bondeklassen på den tiden praktiserade Maos mor en sorts folklig kinesisk religion, närmast en blandning av konfutianism buddism och taoism. Det gamla kinesiska talesättet ”de tre religionerna utgör en enda” visar klart att kineserna fäste fega vikt vid det dogmatiska. Grundvalen för det kinesiska folkets tro utgjordes av en religion som var konkret, tolerant, eklektisk, utan metafysiska spekulationer, utan dogmer, utan prästerskap: en opersonlig religion, inte individuell, med familjen och samhället som det centrala. En religion som skapade en

nödvändig förbindelse med himlen, människorna, naturen och som förde med sig obligatoriska plikter och opreciserade trossatser och som framför allt såg till att människorna blev bättre, visade respekt för sina föräldrar, och trohet mot landets härskare. En religion som belönade de goda och straffade de dåliga och som garanterade evig sällhet åt de rättfärdiga och påbjöd umgänge med förfädernas andar som i sin tur garanterade familjebanden, de efterlevandes väl och landets välfärd.

Genom att efterleva den konfutianska läran om kärleken till mänskligheten, buddismens oändliga medlidande med massan, och taoismens självutplåning och ödmjukhet uppfyllde Maos mor de kinesiska dygderna i vilka vissa velat se en tidigare uppenbarelse av de kristna dygderna.

Mao var djupt fästad vid sin mor som kom att ha ett stort inflytande på sin son just då denne var som mest påverkbar. Hans far Mao Shung-Sheng var en fattig och okunnig bonde som jämt arbetat hårt. Han hade lätt för att bli arg och visade sig sträng i uppfostran av barnen. Hårt skuldsatt redan som ung hade han tvingats ta värvning för att fly från sina fordringsägare. Senare blev han ägare av en jordlott som tillät honom att föda upp grisar och odla lite ris. Med tiden blev han relativt välbärgad och började handla i spannmål. Han var i motsats till sin hustru skeptiker, indifferent i religiösa frågor, närmast agnostiker, liksom de flesta bönder på den tiden. Allmogens religiösa liv bestod av en enorm samling disparata element som lånats från alla tänkbara trosriktningar uppblandade med en hel del vidskepelse. Man kan tala om ett slags religiös positivism som accepterar alla religiösa formler i den mån de visar sig effektiva. Det vore däremot fel att tro att bönderna i det gamla Kina var ateister, därtill krävs en alltför hög grad av egen medvetenhet som absolut saknades i allmogens breda led.

Mao berättar hur i föräldrahemmet alla var bedrövade över faderns skeptiska inställning. ”När jag var 9 år tog jag upp frågan med min mor. Vi försökte då omvända min far vid upprepade tillfällen men utan resultat. Han bara for ut mot oss. Vi blev nedslagna, slog till reträtt för att tänka ut nya planer. Men han ville inte ha något med gudarna att skaffa.”

Vissa yttre religiösa påbud uppmärksammades emellertid av Maos far, ungefär som man betalar en försäkringspremie.

Mao berättar vidare: ”En dag var min far på väg för att inkassera en summa pengar. Plötsligt mötte han en tiger. Tigern blev så bestört att den flydde. Men än mer förbryllad blev min far. Han kom länge att fundera på sin mirakulösa räddning. Han frågade sig om han inte förolämpat gudarna. Från och med den stunden visade han mer respekt gentemot buddismen och han brände rökelse då och då. När jag själv blev religiöst likgiltig avhöll sig den gamle från att blanda sig i. Han bad bara till gudarna när han själv var i knipa.”

Ett offer för stridiga känslor

Den lille nioåringen som försökt vinna sin far för Buddhas sak blir med tiden allt mer religiöst indifferent för att senare bli rent fientligt inställd till religionen. Mellan 7 och 12 års ålder går han i den lilla traditionella byskolan i Shaoshan. Där studerar han de konfutianska klassikerna samtidigt som han morgon och kväll arbetar på gården. Mellan 13 och 15 års ålder arbetar han på heltid i jordbruket. Ja, fram till sitt 16:e år är han bonde. Men i hemlighet slukar han böcker, framför allt nattetid och utan att fadern vet om det. Han brinner av lust att få fortsätta sina avbrutna studier. Inte utan svårighet får han faderns tillstånd att börja i Tungshan skolan i Hsiang Siang, där man förutom klassikerna studerar naturvetenskap, geografi och historia. Nu mognar han snabbt under inflytande av sina lärare, egna läsupplevelser och inte minst genom vad han iakttar runt omkring sig.

Han gör upp med konfutianismen även om reminiscenser dyker upp i Maos senare tankar och även kan spåras i hans sätt att agera många gånger. Så t.ex. uppfattningen om människans möjligheter att bli allt fullkomligare, om den fria viljan, de moraliska mål människan bör uppställa för sig, dygdemönstren.

Mao berättar: ”Jag studerade Konfutius verk under 6 års tid. Allt sedan jag var 8 har jag hatat Konfutius. Det fanns ett tempel helgat åt honom i min by och jag bara önskade att det skulle brinna upp. Först därför att jag hatade byskolläraren, som var hård och sträng, och som slogs och undervisade klassikerna som jag inte fann någon glädje i och sen för att min far begagnade sig av klassikerna för att göra livet surt för mig. Han insulterade mig, han kallade mig ovärdig son, odåga, latmask. Senare har jag funnit stöd för detta mitt ha i mot Konfutius på rent rationella grunder.”

”Vårt folk har en mångtusenårig historia . . . Vi bör studera vårt historiska arv … Vi bör sammanfatta vårt förflutna för att få riktigt grepp om detta värdefulla arv.” Mao Tse-tung, 1938

Visserligen fortsatte Mao studiet av klassikerna i Tungshanskolan. Han vann t.o.m. lärarnas uppskattning för det sätt varpå han kommenterade dessa i traditionell stil. Men han var inte samma andas barn. Samtidigt blir hans buddistiska tro allt mer urvattnad, framför allt genom kontakten med avancerade lärare vid de moderna skolorna.

”I skolan Tungshan”, berättar Mao, ”kom jag under inflytande av en ‘avancerad’ lärare. Han var ‘avancerad’ för han ville åt buddismen och få bort gudarna. Han uppmanade folk att bygga om templen till skolor. Det var en mycket diskuterad person. Jag beundrade honom och gillade hans åsikter.”

Vid den tiden, skriver Prof. Jerome Ch’en, började framstegsvänliga lärare bygga skolor på tomter där tempel legat. Samtidigt förstörde man eller slängde åt sidan gudabilder av trä och lera. Intrycket härav blev bestående hos den unge Mao. Sin religiösa fostran hade Mao fått av modern. Förstörelsen av gudabilderna rubbade hans övertygelse och gjorde honom skeptisk till religionen.

Under sina filosofistudier kommer Mao att förkasta taoismens religiösa, vidskepliga, metafysiska och mystiska aspekter. Däremot kan man spåra visst inflytande från taoismens filosofi på Mao Tse-tung. Så t.ex. dess dialektik, rigorösa logik, dess uppfattning, motsägelsens allmängiltighet, om motsatsernas enhet, om föränderligheten. Det finns även spår av dess askes, livsbejakelse, kontemplation, eftertanke, naturlighet.

Motsvarande påverkan finns redan hos de kinesiska tänkare Mao hänvisat till senare och som han citerar i samma utsträckning som marxistiska författare. Dessutom påverkades han givetvis av vad han själv läste.

Hans egen erfarenhet, kinesiska och utländska intellektuellas verk, händelser han studerar eller bevittnar, hans egna iakttagelser av sociala orättvisor och elände, inbördeskriget, allt bidrar till att väcka till liv inom Mao en allt stigande indignation inför ett samhälle som visar sig förlamat, korrumperat, ur stånd att bemästra den inre och yttre situationen. Denna indignation träffar också den folkliga religionen i Kina såsom varande ett uttryck för ett dekadent samhälle, liksom de främmande religionerna och deras roll som instrument i ”det kristna västerlandets förslavande av Kina”. Han blir passionerat förtjust i det Gamla Kinas romaner och framför allt i historier om bondeuppror. Dessa litterära upplevelser skulle få stor betydelse för Mao, något som påvisats av en känd sinolog.

När Mao började i Tungshan som 16-åring kände han de rika kamraternas förakt, något som likaså skulle påverka honom. ”De flesta var söner till jordägare och hade fina kläder. Många av dessa elever föraktade mig då jag var den sämst klädde.” Ett halvt århundrade senare skriver Mao något som aktualiserar den bitterhet den unge föraktade studenten känt redan 1910, nämligen: ”Dagens Kina föraktas alltjämt… Men de andras förakt beträffande oss är av nytta. Vi blir tvungna att arbeta och gå framåt.”

Hungersnöden 1910 ledde till ett bondeuppror som grymt kvästes av provinsguvernören i Hunan, hans egen hemprovins, något som djupt upprörde Mao: ”Händelsen satte djupa spår i mig. De andra studenterna sympatiserade i allmänhet med dem som rest sig, men bara som observatörer. De förstod inte vad som skedde av avgörande betydelse för deras egna liv. Det var bara på känsloplanet man släppte till av sig. Själv kom jag aldrig att glömma händelsen. Jag visste att det bland de upproriska fanns vanligt folk som min egen familj och jag var djupt indignerad över det sätt varpå de behandlats.”

Strax efteråt tar Mao åter parti för de revolterande som rest sig mot en mäktig jordägare i hans egen by Shaoshan. Med anledning av en konflikt med medlemmar av ett hemligt råd missbrukade denne man sin makt genom att ”köpa sina motståndares döm” för att sedan efter dessas revolt mot förtryck och orättvisa sända trupper för att slå ned rebellerna. ”Deras ledare”, säger Mao, ”som hette P’ang le Meufer togs till fånga och halshöggs. I studenternas ögon var han en hjälte ty alla stödde helhjärtat revolten.”

Maos passionerade intresse för historia

Samtidigt som han starkt upplever böndernas missnöje och den orättvisa behandling de utsätts för i form av repressalier präglas han djupt av sina historiska studier. I skolan Tungshanblirhan allt mer intresserad just för den delen av studierna. Hans medvetande om att vara kines stärks. Kina är det land i Asien som bäst vidmakthållit känslan för historien och dess kontinuitet. Denna historia som i sig rymmer människans erfarenheter och som tjänat furstar till vägledning i deras värv, redigeras för att undervisa i hur man skall uppträda och därmed blir den ett system för moraliskt handlande. Historien bidrar härigenom till att påverka det moraliska medvetandet och vi vet att för en kines är förnekandet av den moraliska medvetenheten detsamma som att avstå från att vara människa, social varelse, kines.

Även om Mao senare försöker tillämpa en marxistisk uttolkning av historien så aktar han sig för att bryta med denna historiska kontinuitet. Otaliga texter i hans verk uppvisar denna trohet mot Kinas förflutna samt känslan för kontinuiteten. Som här t.ex. ”Vårt folk har en mångtusenårig historia med sina enskildheter och enorma rikedomar. Vi bör studera vårt historiska arv. I det avseendet bör vi känna oss som om vi satt på skolbänken på nytt. Dagens Kina är ett resultat av utvecklingen i det Gamla Kina. Vi bör inte klippa av den historiska tråden. Vi bör sammanfatta vårt förflutna för att få ett riktigt grepp om detta värdefulla arv.”

Detta innebär givetvis att man studerar de stora kejsarnas kamp mot ständigt spirande feodalism. Men också att man vinner kunskap om uppror och revolutioner som skakat landet och som visar den osläckliga livsgnistan hos folket liksom Kinas ljuskraft över den orientaliska världen. Studier som desslikes ger inblick i en närmare oss liggande historia med Mellankejsardömets fall, inre stridigheter och västerlandets och Japans inblandning. Dessa studier skulle ge nytt liv åt Maos patriotism och få honom att resa sig mot den historiska ”förstelningsprocessen” i Kina. De eggar honom till att ge nytt liv åt en förlamad samhällskropp, som dessutom visar sig dekadent och orkeslös, och studierna skärper hans negativa inställning till inhemska och främmande religioner.

En gång läste han följande i en broschyr: ”Kina kommer att gå mot förslavning” och vidare talades det om västerländska staters och Japans brott mot landets suveränitet, om ockupationen av Korea och Formosa, om förlusten av Indokina och Burma, om diverse intrång även på andra områden av Kinas territorium. Och han berättar hur det då föddes inom honom en fast föresats: ”Efter denna läsning kände jag mig nedstämd med tanke på mitt lands framtid. Jag började inse att det var vår plikt att rädda det.”

Hatet till de ”kristna barbarerna”

Ännu mer påverkas han av Cheng Kuan-Yings Avertissement pour un áge prospere, 1893. Författaren som var en av förgrundsfigurerna i Kina på 1800-talet var intellektuell reformator, chef för ett industriföretag i Shanghai. Han efterlyser en politisk reform i Kina, brännmärker orättvisor och sociala missbruk som ständigt begås av utlänningar mot kineserna i Shanghai. Han pekar på nödvändigheten av militärutbildning, ”ty allt vilade på våldet – inklusive kristendomen stödd på och spridd tack vare militarismen”.

Och mycket riktigt kristendomen, stöttad av västerlandet, drog i hög grad nytta av de militära företagen som realiserades under loppet av 1800-talet, då framför allt ”opiumkriget” och de därpå följande för Kina kränkande avtalen. Opiumhandeln utgjorde ett gravt problem för det konfutianska Kina. Kantons vice-kung sände följande minnesvärda brev till Englands drottning: ”Ni förbjuder opium i Ert eget land. Hur kan Ni då låta laglösa köpmän handla med droger och förgifta vårt folk, sprida missbruket och allt endast i profitsyfte, utan hänsyn till några etiska lagar. Alla människor är bröder. Vägen till himmelen kräver att vi visar hänsyn och rättvisa mot alla. Den regeln gäller för ER lika mycket som för oss.” Vicekungens protester leder inte till några åtgärder. Diverse drastiska motåtgärder från kinesernas sida i form bl.a. av attentat leder till väpnade konflikter. Peking intas och skövlas. ”Två rövare, Frankrike och England, har tagit sig in i Asiens katedral. . .” utbrister Victor Hugo indignerat. Kina tvingas till underkastelse.

22 kränkande avtal tecknades med 16 kristna stater som nu kommer att kontrollera landet juridiskt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Dessutom stipuleras om rätt att med våld sprida den kristna tron. ”Nu tycktes den kristna religionen stå i de aggressiva stormakternas tjänst… något av ett verktyg i imperialismens händer.”

”Först missionärerna”, konstaterade Yen Cheng-chao, ”så krigsfartygen och slutligen ockupationen av landet. Det är den oundvikliga följden av händelseutvecklingen så som varje kines ser det.”

”Spridandet av kristendomen genom missionärerna var början på barbariet för det civiliserade Kina och det demokratiska systemet var källan till allt moraliskt förfall.” Cheng Kuan-ying, 1893

Mao är 14 år och inser vidden av de ”kristna barbarernas” skamlösa uppträdande genom läsning av Cheng Kuanying. ”Spridandet av kristendomen genom missionärerna var början på barbariet för det civiliserade Kina och det demokratiska systemet var källan till allt moraliskt förfall.”

”Himmelens Herre och Jesu religion utnyttjar vår svaghet, lockar människorna genom list och våld. Alla vet att Frankrikes ledare och ministrar använder sig av religionen för att ödelägga nationer.”

Tillsammans med diverse intellektuella konstaterar Cheng Kuan-ying att det finns en rad motsägelser hos de kristna västerlänningarna. Dessa ägnar sig åt diverse välgörenhet samtidigt som ”de förorsakar ödeläggelse genom opiumhandeln, sätter in vapen mot tiotusentals människor som stupar. I allt söker de avkastning, de blir rika, allt medan kineserna blir fattigare, då många enligt Konfutius lära ser på profiten med förakt. Vi kineser ser i moralen det viktigaste. Västerlänningarna fäster vikt vid det timliga. Därför är också deras industrier vida överlägsna våra. Vi känner det upphöjda, de blott det vulgära”.

Dessa läsningar var av avgörande betydelse för Mao i dennes allt fastare övertygelse att befria landet från inkräktarens grepp. Mycket senare skulle Mao Tse-tung fråga en ung amerikansk journalist tillhörande en protestantisk familj vari det kristna budskapet egentligen bestod. Hon svarade: i att befria de fångna. Varvid Mao replikerade: ”Vad har ni då gjort i det syftet?”

Reformist och antireligiös

Efter ett bondeuppror i mitten av 1800-talet som slogs ned med våld av regionala trupper stödda av brittiska soldater inträdde en period när statsmän, intellektuella och militära ledare, alla med ett enda mål för ögonen: rädda Kina, försökte komma överens om en framkomlig väg. Tre grupper kan urskiljas: den första rekommenderar en högre stridsberedskap; den andra dessutom en omstrukturering av landets ekonomi, utbyggande av järnvägarna, en tung industri av västerländsk typ. Den tredje uppstår efter nederlaget mot Japan (1894-95). Man efterlyser då en radikal förändring av de politiska institutionerna (med krav på att den absoluta monarkien förvandlas till en konstitutionell). Det är till denna tredje grupp de författare hör, vars verk närmast skall sysselsätta oss. Det rör sig om reformatorer som direkt påverkade den unge Mao: Yan Fu, Tán Ssu-tung, Kang Yu-wei och Liang Chi-chao.

Yan Fu (1853-1871) som var rektor vid Pekinguniversitetet verkar framför allt som filosof och översättare. Han sprider Darwin och Spencer och stöder sig på dessa författare dels för att påvisa att segern tillhör den starkare, dels för att angripa konfutianismens moraliska och politiska system, som han betraktar som passiviserande såväl för eliten som för massan.

Religionen betraktar han som något absurt. Hanvaren av de första som introducerade moderna antireligiösa ideer från Västerlandet och hans inflytande blev utomordentligt betydelsefullt för Mao nästan genast.

T’an Ssu-tung (1865-1898) kom från Hunan, Maos hemprovins. Han var av fin härkomst. Han visade ett enastående personligt mod. Han brännmärkte med skärpa det tyranni som utövades av det manchuriska kungadömet som använde sig av konfutianismen för att vidmakthålla sin absolutism, liksom den ledande klassens konservatism som motsatte sig all förändring av institutioner och moral för att kunna fortsätta med sina privilegier. Han föreslog ett sönderslående av konfutianismens moral-kodex baserad på de tre principerna kung/ministrar, föräldrar/barn, make/maka.

Om Kaang Yu-wei och Liang Ch’i-chao som vid tidpunkten var av ännu större betydelse för den unge Mao berättar Mao Tse-tung själv senare: ”Jag läste då två böcker en kusin skickat till mig och som beskrev Kang Yu-weis reformrörelse. Den ena hette ”Det upplysta folkets dagbok” och var utgiven av Liang Ch’i chao. Jag läste dem om och om igen tills jag kunde dem utantill. Jag ägnade en formlig kult åt Kang Yu-wei och Liang Ch’i chao.”

Kang Yu-wei (1858-1927) var en intellektuell från Kanton som utbildats vid japanska universitet. Han var reformledare. Han hade originaliteten att stödja sig på verk av lärda uttolkare av Konfutius lära för att komma fram till att den officiella versionen av klassikerna saknar autenticitet, att den verkliga innebörden av konfutianismen är att ständigt förnya sig och inte vidmakthålla en förbrukad tradition: en Luther inom den konfutianska religionen, som tolkar från nya utgångspunkter. Han finner stöd i konfutianismen för reformer han för fram, han vill bringa samhället till en gyllene tidsålder med ”varaktig fred”, varvid ”den stora enheten” skall bli en verklighet.

Han anser religion och politik höra intimt samman ”som de bägge hjulen i en vagn”. 1919 skulle Mao Tse-tung direkt hänvisa till Kang Yu-weis framtidsvision när han talar om det kommunistiska samhället. ”Det stora enandet av vårt folk måste komma till stånd. Vår lysande guldålder ligger framför oss.” Samma sak gäller hans samhällssyn såsom den kommer till uttryck i La Revolution chinoise et le parti communiste där han pekar på hur samhället går från individualism mot nationalism och sedan mot internationalismen ”den stora enheten”.

Liang Chi-chao (1873-1929) var lärjunge till Kung Yuwei, skicklig journalist från Kanton, med radikala reformsträvanden i syfte att helt förändra Kinas politik och administration; han ville få bukt med konfutianismen vari han såg ett hinder för landets utveckling. Han ser i den en parallell till obskurantistisk medeltida kristendom. ”Västerlandet har upplevt kristendomen som centrum för kulturen under medeltiden men nu hindrar den utvecklingen och är av ondo. Hade man inte haft Luther, Bacon, Descartes, Kant, Darwin, Miller, Huxley, dessa klarsynta som reste sig och gav nya regler för religionen och räddade världen från en överhängande fara, skulle det utan dem ha funnits någon möjlighet till vidareutveckling? Tyvärr saknar Kina någon motsvarighet.”

Påven kontrollerade folkens själ och kropp, ja hela nationer. Folket levde i en avgrund och kunde inte rädda sig. Medeltiden är verkligen mörkrens tid i Europa. Lyckligtvis kom Luther efter 13- och 1400-talen, och han slog in stängslen och öppnade den gamla religionen för friheten. Under medeltiden i Västerlandet kontrollerade kyrkan allt. Men Luther och Descartes räddade friheten. I Kina har vi tyvärr varken Luther eller Descartes! Vi har ännu inte nått fram till denna frihet.”

Han såg som enda väg ut ur dilemmat att kineserna ”befriade sig från sitt förflutna” för att kunna gå framåt.

Nationalist, på jakt efter en ny människa

Att dessa reformatorer utövade ett stort inflytande på eliten är ett ovedersägligt faktum: ändå måste man konstatera att rörelsen misslyckades. Reformatorer satt i maktposition under de 100 dagarna (juni-sept. 1898) men manövrerades bort av konservativa element, då oroligheterna i samband med Boxarupproret tog allvarliga former. Boxarrörelsen uppstod före det reformvänliga mellanspelet under de 100 dagarna. Det är framför allt fråga om en våldsam reaktion från de utarmade böndernas sida som drabbats av missväxt. Upproret urartar till en våldsam reaktion mot utlänningarna och deras medbrottslingar, de kristna. Snart gör de konservativa mandarinerna gemensam sak med upprorsmännen, främlingshatare liksom dessa.

Man gör ett tvärt slut på alla reformprogram, den unge kejsaren Kuang-hsiu fängslas, 6 reformvänliga ledare halshuggs, Kang Yu-wei och Liang-Chi chao flyr till utlandet. 1901 förklarar manchudynastien tillsammans med boxarna öppet krig mot de imperialistiska krafterna i landet liksom mot de kristna. Men ännu en gång intervenerar Västerlandet för att upprätta lag och ordning i eget intresse.

Boxarupproret satte djupa spår i den kinesiska folksjälen, inklusive bland eliten som intog en fientlig hållning gentemot regimen. I Maos ögon utgör händelsen ett mycket viktigt kapitel i Kinas historia. Det innebar ett konkret uttryck för antikolonialism, nationalism, böndernas styrka, fiendskapen mot kristendomen, som intimt förknippades med utländska intressen; alla dessa komponenter skulle bilda grundstommen för Maos egen revolutionära rörelse. Upproret som vidare ledde till rysk-japanska kriget och slutade med de gulas seger stärkte de intellektuella kineserna och asiaterna överhuvud i deras kamp för nationell oavhängighet. Mao skriver med anledning av detta ”då tyckte jag om att höna talas om Japan”.

De väpnade upproren mellan 1900-1911 skulle vidare befästa och stimulera Maos nationalism. Det är framför allt universitet och skolor som utgör centra för dessa aktioner. Den landsflyktige Liang chi-chaos skrifter sprids i studentkretsar. Han blir nationalismens och den kinesiska oavhängighetens främste talesman. Den nya människan han talar om skall utmärkes av moraliska dygder, mod, hederskänsla, patriotism, nationalism, solidaritet, samarbetsvilja, känsla för det gemensamma bästa, självförtroende, organisationssinne, med som följd slut på tyranniet och despotismen, öppenhet mot de moderna vetenskaperna och de västerländska filosoferna, en framstegstro på alla områden. En målsättning som grep omkring sig innan marxismens genombrott och som uppfyllde studenterna, och då inte minst Mao själv. Även han skulle ge sin version av den nya människan i Kina. Men för att få dessa ideer igenom var det nödvändigt att bryta de konservativas motstånd. Vad reformatörerna inte lyckats med det skulle inte utan möda genomföras av de nationalistiska republikanska revolutionärerna under ledning av Sun Yat-sen.

Från 1895-1911 underblåser Sun Yatsen ett 10-tal resningar som alla misslyckas. Men denne socialist som snarare gått i Henry George’s än i Karl Marx’ skola förlorar aldrig modet. Han värvar många unga patrioter för sitt parti Kuomintang (som senare skulle bli ”nationalistpartiet”) men också patrioter, nationella kinesiska minoritetsgrupper, ja t.o.m. kristna. Den 10 okt. 1911 får han så till stånd det 11:e upploppet som leder till seger och utropandet av Nankin-republiken (1 jan. 1912). Mao Tse-tung upplever dessa händelser intensivt.

”I Changsha läste jag min första tidningFolketsstyrka, en revolutionär nationalisttidning som berättade om resningen i Kanton (april 1911) mot Manchudynastien och om de 72 hjältarnas död, som stått under Wang Hsings ledning. Jag blev synnerligen gripen av denna berättelse. Jag blev vidare medveten om Sun Yat-sens existens och om sammansvärjningsgruppens program. Landet stod inför den första revolutionen. Jag var så till mig att jag skrev en artikel jag klistrade upp på väggen i skolan. Det var mitt första personliga uttalande i en politisk fråga. I denna artikel yrkade jag på att man hemkallade Sun Yat-sen från Japan och lät honom leda regeringen. Jag beundrade fortfarande Kang Yu-wei och Liang Chi-chao och jag insåg inte i vad mån de skilde sig från Sun Yat-sen.”

”Vi kineser ser i moralen det viktigaste. Västerlänningarna fäster vikt vid det timliga. Därför är också deras industrier vida överlägsna våra. Vi känner det upphöjda, de blott det vulgära.”

Cheng Kuan-ying, 1893

Den republikanska segern vid Wuchang den 10 okt. 1911 utlöser redan den 22 nationalist-revolutionen i Chansha. Mao ansluter sig omedelbart till Sun Yat-sens arme och stannar sex månader i denna, fram till dess Sun Yat-sen ser sig tvingad att dra sig tillbaka till förmån för den ambitiöse generalen Yuan Shih-kat (15 febr. 1912). Den senare traktar efter kejsartiteln och vill återinföra konfutianismen. Dessa planer går emellertid snart i stöpet p.g.a. en serie revolter som avlöser varandra. Inre motsättningar utlämnar åter landet i främmande makters händer och en period av politisk splittring följer.

Vägen till marxismen

Redan 1898 i och med slutet på de 100 dagarna uppstod en rörelse som inspirerats av reformatorerna men som var ännu radikalare i sin uppfattning: det var ”Den nya floden” eller som den också kallades ”Den kinesiska Renaissansen” eller den ”Litterära Revolutionen”. Bakom låg de intellektuella. Man syftade till något helt nytt: ”en ny anda, nya undervisningsmetoder, kvinnans frigörelse, skapandet av ett nytt språk (pai-hona, folkspråket i motsats till Konu-wen, det klassiska och bildade språket).

Den växande nationalismen kom att bilda program för denna rörelse. Maos andliga ledare mellan 1915-1917 blev dess främsta förespråkare, Hu Shih och Chen Tu-hsiu. Den förstnämnde är en ung lärare som just återkommit från Amerika, ateist och vetenskapsman. Han är negativ till kristendomen som ”förföljt vetenskapen och tänkare och utgjort ett effektivt instrument i imperialismens tjänst”. Även Chen Tu-hsiu är motståndare till all slags religion och framför allt till kristendomen. Hans argumentering överensstämmer med Hu Shihs.

Den unge Mao ansluter sig till dessa attacker mot religionen: vare sig det rör sig om konfutianismen eller kristendomen. Denna antikristna hållning i Kina gjorde att kristna kineser sågs på med misstänksamhet och dessa fick vid denna tidpunkt igenom de ”tre självständighetspunkterna” för sina kyrkor (administrativ, ekonomisk och apostolisk). 1918 kan man tala om en nationell kinesisk kyrka helt separerad från missionen. Det är allmänt känt att Mao Tse-tung aktualiserar de 3 självständighetspunkterna 1950 för att uppväcka patriotiska känslor bland de kristna kineserna. Han låter skapa protestantiska och katolska patriotiska samfund, han integrerar de troende i sin ”Enad front” och mobiliserar dem, tillsammans med det kinesiska folket för förverkligandet av de nationella och sociala målsättningarna.

Men det är realpolitikern som handlar. Ty Mao skulle alltid visa ett djupt förakt för de kristna liksom han alltid skulle komma att ta avstånd från konfutianismen. Det är i och med kontakten med förkämparna för ”den kinesiska renaissansen” 1915 snarare än genom reformatorerna som denna Maos inställning grundlades. Från denna tid läste han regelbundet ”Den nya Ungdomen”, Chen Tu-hsius tidskrift: ”Jag beundrade mycket Chen Tu-hsius och Hu Shis artiklar som jag tog som modeller i stället för Kang Yu-wei och Liatig Chi-chao. Under inflytande av denna tidskrift bildades avantgardistiska grupper inom det politiska livet i Kina. Jag var med om att bilda ‘Samfundet för studier av den nya människan’ vars medlemmar senare skulle inta en framträdande plats i den kommunistiska rörelsen. Vid den tiden var jag själv uppfylld av en blandning av liberalism, demokratisk reformism, och framtidssocialism. Jag hade en något vag beundran för 1800-talets demokrati, för utopisternas idealism, för den gammaldags liberalismen. Jag var utpräglat antimilitaristisk och antiimperialist.”

Mao Tse-tung var vid den tidpunkten ännu inte marxist. Han betecknar sig själv som idealist. Efter att ha deltagit i den republikanska armen under 6 månader börjar han högskolan i Chansha där han stannar från 21 till 23 års ålder. Han läser mycket historia och geografi liksom västerländska tänkare såsom Darwin, Spencer, Huxley, A. Smith, John Stuart Mill, Rousseau och Montesquieu. Han tar intryck av sin lärare i moralfilosofi Yang Chang-chi (vars dotter Yang Kai-hui han senare skulle gifta sig med). Han engagerar sig socialt. Hans politiska ideer börjar ta fast form. Han redigerar några studier som publiceras i ”Den nya Ungdomen” (t.ex. Andens makt, En studie kring den fysiska fostran).

Han bekänner sig till ateismen, han är 25 år och skriver 1918: ”Vi måste till det yttersta utveckla våra fysiska och intellektuella förutsättningar. Överallt där det finns förtryck av individen, överallt där handlingar begås som står i strid med individens natur kan man tala om brott som i sig saknar motstycke. Därför måste vi göra oss kvitt de tre banden (mellan fursten och undersåten, fadern och sonen, maken och hustrun) som i vårt land tillsammans med religionen, kapitalismen och autokratien utgör Kejsardömets tre onda demoner.”

”Vi måste till det yttersta utveckla våra fysiska och intellektuella förutsättningar. Överallt där det finns förtryck av individen, överallt där handlingar begås som står i strid med individens natur kan man tala om brott som i sig saknar motstycke. . . ”

Mao Tse-tung, 1918

1918 kommer Mao till Peking där han sammanträffar med sin lärare i moralfilosofi, Yang Chang-chi. Tack vare honom börjar Mao samarbeta i ”Den nya Ungdomen”. Han kommer i konflikt med chefredaktören Chen Tu-hsiu, en av de första att sprida marxismen i Kina. (Han skulle för övrigt komma att kallas Kinas Lenin.) En annan medarbetare, Li Ta-chao, som skrivit åtskilliga marxistiska artiklar stöder den unge Mao som tack vare honom får en biblioteksassistentbefattning vid Universitetet i Peking. Tillsammans med ytterligare några medlemmar utgör detta arbetslag en antireligiös och antikristen kärntrupp.

Li Ta-chao skrev 1915: ”Missionärerna kommer ut till koloniserade länder för att predika kristendom som de säger, men vad de i själva verket ägnar sig åt är spionage och handel. Härpå är Kina ett praktexempel.”

”Utplånandet av religionen kommer inte att innebära någon fredlig tid men en tid av våldsamma strider. Det är nödvändigt att den ideologiska kampen förenas med ett konkret handlande som sätter sig före att dra upp religionens sociala rötter. Och då kommer religionen att så småningom helt försvinna.”

1918-1920 är Mao biblioteksassistent och läser allt han kommer över vad beträffar marxistisk litteratur. Han kommer i kontakt med de blivande ledarna för den patriotiska rörelsen ”den 4 maj 1919” vari han själv deltar, tillsammans med andra studenter från Hunan. Man uppviglar till strejk, bojkott av japanska varor och talar mot konfutianismen till förmån för fäderneslandet, vetenskapen och demokratien. Mao daterar själv sin omvändelse till marxismen från våren 1920: ”Under inflytande av Li Ta-chao hade jag då jag arbetade på universitetsbiblioteket utvecklats hän mot marxismen. Även kontakter med Chen Tu-hsiu hade bidragit. I samband med mitt andra besök i Shanghai hade jag diskuterat marxistisk litteratur med honom och hans åsikter hade säkerligen djupt inflytande på mig vid en kritisk tidpunkt av mitt liv.”

Följande år 1921 deltar Mao Tse tung i grundandet av det kinesiska kommunistpartiet vars förste generalsekreterare blev Chen Tu-hsiu. Kristendomen skulle länge betraktas med nedlåtenhet för sitt samröre med de västerländska maktintressena inte bara i Kina utan i de flesta stater i Ostasien. Hur kommer det kommunistiska Vietnam att ställa sig? Professor Tang Chun-ys uttalande för snart 100 år sedan saknar inte aktualitet: ”Den västerländska civilisationens utveckling följer en enda linje: från Gud (teologien) sjunker den ner till människan (humanismen), från den fullständiga människan sänker den sig till förnuftet (rationalismen), från förnuftet till känslan, erfarenheten (pragmatismen). Därifrån till intuitionen för tingens natur, det är materialismen. Denna höga uppskattning av materien visar att tanken går mot sitt slut, d.v.s. att tanken blir något rent yttre och att den hamnar i en extrem dekadens: under materien finns tomheten.”

”‘Det stora enandet av vårt folk måste komma till stånd. Vår lysande guldålder ligger framför oss.’”

Mao Tse-tung, 1919

Det skulle vara en illusion att tro att Mao senare skulle ha återvänt till gamla positioner för att åter omhulda religiösa ideal. Allt pekar i stället på att han förblivit i sin negativa attityd till allt vad religion heter. Hans kampanj mot konfutianismen på senare år bevisar detta, även om kampanjen också hade rent politiska motiv. Och vad som kan sägas om Mao i detta avseende är tillämpbart också på de personer som finns i hans närmaste omgivning och som utgör ledarskiktet inom det kinesiska kommunistpartiet. Om vissa av de yngre inte upplevt de avgörande åren strax innan kommunistpartiets födelse så har de dock formats av män som var med om att förbereda Kinas omvälvning, med befrielsen från det västerländska och japanska förmyndarskapet samt från ett orättvist och ömkansvärt förflutet.