Kim Chi Has bekännelse

Agenten frågade mig om jag någonsin läst Das Kapital. Jag svarade ”Ja, det har jag.” Sedan tillfrågades jag vad jag tyckte om boken. Jag svarade: ”Jag är inte kommunist. Denna bok är en analys av sin tids kapitalism. Bortsett från att Marx’ kritik delvis är överdriven kunde vi överväga följande när vi tar upp de problem som Das Kapital framställer. Kunde man inte i stället för att helt ignorera problemet utnyttja Das Kapital till att korrigera motsatserna i det kapitalistiska systemet. Kunde det inte på så sätt vara av värde att lyssna till vad Marx har att säga?” Som svar skrek agenten genast med ursinnig röst: ”Det vill säga: du är kommunist!” Jag framhärdade att jag inte var kommunist. Agenten sade att jag befann mig på avdelning 5 av hemliga polisen och att man här indelade människorna i endast två kategorier: röd eller vit. Sedan fortsatte de sin behandling på ett för mig hart när outhärdligt sätt och tvang mig att skriva ned vad de dikterade. Då inte ett ord nämndes om att jag var katolik och att min världsåskådning helt och hållet var katolsk protesterade jag och sade: ”Det är ju omöjligt att säga att någon är katolik och samtidigt marxist.” Agenten sade:”Om du först skriver om Marx skall jag senare ge dig tillåtelse att skriva att du är katolik.”

Så lyder ett ur fängelset utsmugglat meddelande från den koreanske diktaren Kim Chi Ha. Efter förhöret blev han under tortyr tvingad att skriva följande mening: ”Jag bekänner att jag är kommunist.” Diktarens bekännelse att han var en kommunist, som trodde på marxismen, spreds av de koreanska myndigheterna 18 mars i år. Två månader senare lyckades man att smuggla ut en av Kim Chi Ha författad samvetsförklaring ur fängelset. Den befanns autentisk av kardinal Kim, ärkebiskop av Söul och av diktarens familj och publicerades i Japan av biskop Nobu Soma. I den framhåller Kim Chi Ha att regimen Parks sammansvärjning inte bara riktar sig mot honom som individ utan mot alla som vill återupprätta demokratin i Sydkorea och även mot kyrkorna eftersom de tagit upp kampen för social rättvisa. Diktaren har en gång tidigare utsatts för tortyr och tog därefter steget in i Kyrkan (1970). Han kommenterar:

”Orsaken till att jag blev katolik är att katolicismen för mig innehåller ett universellt budskap, inte bara iden att man kan överskrida andliga och materiella begränsningar utan också det faktum att förtryck kan upphävas genom att den förtryckte och förtryckaren samtidigt frälses. Också att tron visade sig för mig kunna ta upp alla motsägelsefulla och motsatta ideer, teorier och omdömen i den enda sanningen och försona dem.”

Vittnesbördet slutar med följande mening: ”Vad vår tid framför allt behöver är förtröstan och en brinnande vilja att utstå förföljelse – den förföljelse som kommer av att vi älskar sanningen … Mina vänner, känn er träffade av folkens lidanden!”