Forskarens makt och vanmakt

Om Frans G. Bengtsson idag hade avgivit sitt löfte att aldrig läsa en bok som börjar med orden ”Vi leva i en brytningstid . . .” hade han möjligen fått nöja sig med att i sista hand läsa om sina egna alster. Det är svårt att undvika liknande floskler om man tar sig före att behandla något så oöverskådligt som grunderna till vetenskapsidkarens olust inför sin uppgift. Ty det som på Bengtssons trettiotal var en uppriktig barnatro på vetenskapens möjligheter att i tålmodigt arbete lägga tum till tum av kunskap till tidigare erövringar och så långsamt men säkert erbjuda ständigt bättre och förnuftigare lösningar på världens problem har med ens vittrat ned. Någon gång i slutet av sextiotalet tycks ett plötsligt klimatskifte ha ägt rum. Även om iakttagelsen främst gäller naturvetenskapen äger den giltighet också för samhällsforskning, politiskt engagemang och livsåskådning. Fler och fler intellektuella överraskades obehagligt av upptäckten att de satt i sitt eget privata elfenbenstorn, dittills helt blinda och obekymrade för de ”verkliga”, globala problemen, som kräver en snabb, samordnad, effektiv lösning – och misslyckande är belagt med dödsstraff. Vad som nu sagts om människan, den intellektuelle och forskaren i allmänhet gäller den kristne, privat reflekterande eller yrkesmässigt forskande i en ännu högre grad: de kristna om några borde ju äga förutsättningar att utifrån en enhetlig vision av tillvaron och mänsklighetens broderskap ligga steget före, visa de andra förebildliga handlingsmönster i smått som stort. Men en vacker dag fann de sig akterseglade, och inomvärldsliga övertygelser visade sig långt dugligare än evangeliet att visa på mål och medel i kampen för en bättre tillvaro. Ja, när alla ”vanliga” människor började tvivla på sina möjligheter till en dräglig framtida existens för sig och sina barn, då kände många kristna sina invanda trosföreställningar som något av en extra börda, som vanligt folk slapp: hur skall man hantera sin tro, som man visserligen inte har nerver att ge upp, men som man å andra sidan inte riktigt vet vad man skulle ha till? Frågan kan förenklas: ”På vilket sätt skiljer sig mitt liv från alla andras?”

Antirationell trend

Om vi med risk att karikera fullföljer den schematiska beskrivningen kan vi dra oss till minnes den heta diskussionen för tjugo år sedan om konflikten mellan ”tron” och ”vetandet”. Dåförtiden levde vi i ett sammanhang som trots allt kunde beskrivas som sociologiskt kristet. För den kristne intellektuelle gällde det då att med hederligheten i behåll försona barndomens kristna tro med universitetsmiljöns krav på empiriskt verifierbar giltighet i alla påståenden, inklusive sådana som uttryckte moral och livsåskådning.

Idag tycks denna konflikt inte längre på allvar intressera någon. Världen är inte ens sociologiskt kristen (om man med kristen menar ”som medvetet bekänner sig till Kristus”). Tron följer inte med på köpet för någon. Om också kravet på rationell redovisning för den enskildes ståndpunkter inte längre ställs med sådan kompromisslös envetenhet har därför kristen tro inte blivit ”lättare”. Snarast är det så att de kristna i mindre grad lyckas klargöra för sig själva och andra vilka problem tron kan lösa.

Ett intressant och handfast exempel på denna förskjutning finner man i Bulletin, organ för Union Catholique des Scientifiques i Frankrike (nr 130/1973). Man hade bett företrädare för två olika generationer av kristna naturvetare att under loppet av ett år reflektera över förhållandet mellan deras kristna tro och deras situation som människor och forskare. Medelåldern i den äldre gruppen var omkring 60, i den yngre mellan 25 och 30.

Brusten helhet

Bland de äldre var det ingen tvekan om hur den fundamentala frågan borde formuleras: ”Varför är vi fortfarande kristna?” Den outtalade förutsättningen är den en gång för alla övertagna tron som det gäller att bevara oanfrätt. Bevekelsegrunderna för denna vilja till trohet redovisas med stor öppenhet. Slutsatserna kan sägas gå tillbaka på iakttagelsen, att naturvetenskapen inte ger svar på människans metafysiska frågor om meningen med livet, om moralens innehåll, om den mänskliga handlingens önskvärda inriktning. Med sin frånvaro lyser trons egentliga inkarnation i dessa människors totala personlighet som människor och forskare, i konfrontation, eller dialog, med tidens egentliga problem.

I samma nummer av bulletinen finns också ett sammandrag av de yngre forskarnas samtal. De flesta av dessa befinner sig i början av sin vetenskapliga karriär. De konstaterar omedelbart, att problemet hur naturvetenskap skall kunna förenas med kristen tro inte existerar för dem. Vad som i stället plågar dem är hur deras vetenskapliga verksamhet och dess resultat skall kunna harmonieras med en kollektiv och individuell etik för vår tid. De säger inte att det råder en motsättning mellan ”tro och vetande” utan mellan ”tro och liv”. De uppfattar nämligen livet som en enhet mellan livshållning i allmänhet och vetenskaplig verksamhet på ett helt annat sätt än deras äldre kolleger. Utgångspunkten för deras resonemang är å ena sidan tron och å andra livet som forskare (med eller utan kristen tro, och vilken är egentligen skillnaden?). Medan de äldre inriktade frågan på trons existensberättigande och dess värde som grund för privatmoralen, är de unga övertygade om att deras livsinriktning söm människor och forskare, som kristna eller icke kristna, inte kan isoleras från det kollektiva livet i familjen, gruppen och samhället i stort, att deras vetenskapliga frågor slutligen sammanfaller med de problem som efter gemensam reflexion måste lösas, på det politiska planet. Den kristna tron verkar i detta sammanhang i det närmaste accidentiell, den kan finnas eller inte fornas utan att det nämnvärt förändrar frågans formulering eller svar.

Swing away from science

Forskarnas olust under sjuttiotalet gäller inte någon begränsad och lätt definierad fråga. Den gäller istället det olösta och nyligen varseblivna problemet vilken etik som skall tillämpas på alla de mängder av nya insikter vetenskapen årligen erövrar. Vetenskapsmännens självmedvetande och tillit till sin förmåga att lösa problemen i den takt de dyker upp har fått sig en allvarlig törn. Vi finner på allt fler platser idag att protestgrupper av ”antivetenskapligt” slag bildas, något som för forskarna kommit som något oväntat och irriterande, och de har ofta svårt att behålla sin inre sinnesjämvikt inför kontestatörernas aggressivitet. Man måste här naturligtvis göra en skarp skillnad mellan sådana grupper som inte ifrågasätter vetenskaplig verksamhet som sådan utan endast dess förutsättningar och inriktning, och sådana som i allmänt romantisk anarkistisk antiintellektuell anda vill avskaffa forskningen överhuvud. Vi behöver i det här sammanhanget bara befatta oss med den förra kategorin. Det blir emellertid också allt vanligare att begåvade unga forskare, som ingalunda är några fantaster eller ”drop-outs”, hoppar av den ordinarie karriären för att sluta sig samman i fristående grupper med den uttalade målsättningen att ifrågasätta den etablerade forskningens politiska utgångspunkter och de vetenskapliga rönens användning och inverkan på människornas vardagsliv. Man ifrågasätter alltfler projekt och förnekar möjligheten, att forskaren kan förhålla sig serent objektiv och bedriva ”ren” grundforskning för egenvärdet att nå fram till det verkliga förhållandet. Litteraturen i detta ämne överflödar just nu (se t.ex. översikten i Nouvelle Revue Theologique, mars 1975, sid 214).

Stopp och belägg!

Men även aktade och etablerade vetenskapsmän har med skilda slutsatser ställt sig frågan hur mänskligheten skall kunna återta kontrollen över en forskning som råkat i sken. Till följd av ett upprop av ingen mindre än Russell och Einstein föddes redan på femtiotalet den s.k. Pugwash-rörelsen, som samlar intellektuella av alla kategorier från hela världen fr.a. för att ägna sig åt kärnkraftens och upprustningens konsekvenser i ett globalt perspektiv. Pugwashkonferenserna har hittills gått iland med mästerstycket att hålla sig obesmittad av politisk styrning av aldrig så förförisk art: man mottar ekonomiskt stöd både av U.S. National Academy of Sciences, Royal Society i Storbritannien och den sovjetiska vetenskapsakademin.

Naturligt nog existerar det i USA flera organisationer av atomforskare som kontinuerligt bevakar det militära och civila utnyttjandet av kärnenergin. Under senare tid har dessa grupper av concerned scientists utvidgat sitt intresseområde till den allmänna problematiken i den teknologiska utvecklingens kölvatten. Inte bara fysiker, utan också biologer, ekonomer och sociologer deltar nu i tankeutbytet.

I Europa kan man peka på talrika symposier ägnade frågan hur mänskligheten åter skall bemäktiga sig utvecklingen. Initiativet har tagits av Nobelinstitutet, CIBA och Maeght-stiftelserna, Weizmann Institute of Science samt Kyrkornas Världsråd.

Den fråga som öppet ställs, inte bara av protestfolket utan- också av de närmast inblandade, är alltså: Vad har naturvetenskapen för berättigande, vilket är dess ändamål, dess politiska förutsättningar och drivkrafter? Är den överhuvudtaget längre skickad att bidra till mänsklighetens välfärd? För första gången är den egentligen uppfordrad att uppträda till sitt eget försvar.

Grundforskning i kläm

Det vore alltför enkelt att förklara fenomenet som ett resultat av motviljan mot amerikanernas massiva bombardemang med herbicider av Vietnam eller en allmän vånda inför miljöförstöringen. Samma reaktioner kan nämligen iakttagas överallt i den västliga världen. Den kan kopplas samman också med en påtaglig omsvängning i de flesta u-länders forskningspolitik de senaste åren. Philip Mandler, president i U.S. National Academy of Sciences, anklagade redan 1969 den amerikanska kongressen för att försumma grundforskningen (Nature vol. 224, sid. 1250). I Storbritannien fick universiteten 1974 inte mer än en femtedel av äskade investeringsanslag och deras budget för vetenskaplig utrustning har skurits ned med hälften, någon som pga. devalveringen och inflationen innebär ett mycket kännbart avbräck. I vårt eget land är problemen med naturvetenskaparnas anställningstrygghet och institutionernas finansiella resurser och den åtföljande ”brain drain” av de förnämsta krafterna fr.a. till USA alltför kända för att här närmare behandlas. Antalet sökande till naturvetenskaplig linje i gymnasieskolan har också gått ned markant.

Entusiasmen över naturvetenskapliga upptäkter – som på sin tid fick Teilhard de Chardin att tala om en mystique de la Science – tycks plötsligt ha försvunnit. Vem bryr sig egentligen längre om de kolossala rymdäventyren? Vi har redan passerat en vändpunkt. Människan har ätit så mycket av kunskapens träd på gott och ont att hon radikalt kan förändra både samhället och sig själv och till och med begå kollektivt självmord inom loppet av några timmar. I och med samma process blir naturvetenskapen mer och mer ett moraliskt problem och dess utövare kan i allt mindre utsträckning förhålla sig neutrala: alla är beroende av anslagsutdelande instanser, vare sig de är statliga myndigheter eller privata företag. Projekten är så kostnadskrävande att den enskilde forskaren inte kan bestämma sig för ett objekt efter eget skön utan han är pressad av de ramar som uppställs genom politiska beslut eller andra värderingar. Grundforskningen blir allt snabbare en tillämpad forskning, och starka krafter ligger i högsta beredskap för att genast använda nya rön för sina egna syften. Det moraliska ansvaret blir naturligtvis allt tyngre för dem som skall fatta besluten, vilket ingalunda alltid är de personer som är mest skickade att överblicka forskningens konsekvenser. Informationsexplosionen gör det samtidigt till en omöjlig uppgift att bevaka de viktigaste upptäckterna ens inom det egna facket. Och hela denna utveckling försiggår utanför den ”vanliga” människans (och riksdagsmannens) horisont och inflytelsesfär.

Moralisk stress

Industrialiseringen medför ett alltför snabbt tärande på naturresurserna, skador på miljön, rubbningar av den ekologiska balansen, ökad stress och hela raden av sjukdomar av kroppslig och andlig art i den artificiella urbaniseringens spår. På medicinens område har portarna öppnats för manipulation av den genetiska koden, med hjärnans biokemi och eventuellt möjligheterna att inom kort utveckla levande foster utanför moderlivet. Varje år framställs cirka trehundratusen nya medicinska preparat av vilka bara ett fåtal verkligen är nyttiga, flertalet onödiga och några med säkerhet skadliga (men skadorna upptäcks kanske först efter trettio år). Hit hör också den problematik som uppkommit genom radikalt förbättrade möjligheter att uppehålla livet på döende (se KIT 1:1975 sid. 4 ff.). Stormakterna (och kanske också de små länderna) lagrar sedan åratal tillbaka virus och bakterier som kan åstadkomma en fullständig utslagning av hela kontinenter. Med all sannolikhet kommer snart också de meteorologiska krafterna att stå under mänsklig (läs: militär) kontroll så att orkaner och skyfall kan utlösas när en regering finner det opportunt. Exemplen kan mångfaldigas.

Alla dessa utvecklingslinjer löper samman såtillvida som samma förhoppningar och farhågor blir angelägenheter för allt större grupper och ytterst för mänskligheten som helhet. Samtidigt blir den enskildes privata val- och handlingsfrihet alltmer kringskuren. Detta innebär nödvändigtvis en accentförskjutning i etiken bort från den privata moralen (därmed avses inte detsamma som ett minskat intresse för den enskildes ansvar) till frågan om en handlings innebörd för den kollektiva gemenskapen. Vår individualistiska etik är otillräcklig inför alla nya frågor som hopar sig. Vetenskapsmän och läkare känner sig frestade att temporärt inställa sin verksamhet för att tillsammans med kolleger och företrädare för andra discipliner och överhuvud taget tänkande och ansvariga människor skriva nya regler för yrkesetiken. Ändå är det naturligtvis utopiskt att, som Max Born föreslagit, tillsvidare iaktta ett moratorium för all forskning. Vi kommer inte ifrån uppgiften att finna regler för en ”kollektiv etik” under tiden som forskningsutvecklingen obönhörligen framskrider.

Vad är egentligen naturligt?

För den kristna moralteologin, som argumenterar utifrån naturrätten, medför utvecklingen analoga problem. Teknikens landvinningar gör det mer och mer vanskligt att tala om en väl definierad mänsklig ”natur” som norm för handlingen. Tekniken, som gör det möjligt för oss att korrigera, modifiera eller helt enkelt ersätta de ”naturliga” funktionerna, har blivit något av en andra natur som vi aldrig mer – om vi förutsätter att vårt tekniska kunnande bibehålls på åtminstone hittillsvarande nivå – kan abstrahera. Skall naturrätten som begrepp kunna räddas, måste detta ske genom en vidgning i definitionen från den aristoteliskt statiska, förtingligade förståelsen av människans natur i riktning mot en mer dynamisk, med betoningen lagd på personens möjlighet till ansvarig utformning av sin omvärld och samtidig öppenhet mot transcendensen.

Under trycket från de vetenskapliga landvinningarna har den religiösa tron mist alltmer av sin funktion att förklara och skapa ordning i en skrämmande tillvaro. De flesta sammanhang i naturen och människan, som tidigare tillskrevs övernaturliga krafters spel, kan nu tillfredsställande förklaras utifrån välbekanta lagar. Läkare och psykologer saknar inte termer för det som de kristna teologerna tidigare sammanfattade under begreppet ”synd”. Trons legitimation som förklarande, normerande och kurativ överbyggnad i den mänskliga tillvaron har mer och mer bortfallit i och med att människan har tagit sitt öde i egna händer. Man vänder sig inte längre till prästen för att få svar på sådana frågor …

Tron som relativisering

Hur besvärande detta faktum än kan te sig för den kristne bör det snarare hälsas med tillfredsställelse som en hälsosam bantningskur, för att tala med Peter Berger (Berger & Luckmann, The Social Construction of Reality, New York 1966). När tron en gång befriats från dessa accessoarer kan den äntligen få chansen att fylla sin egentliga funktion. Den får äntligen säga sitt, och platsen för detta är varken världen i dess världslighet eller samhället i dess timlighet: världen och samhället hör istället till de vetenskapliga kategorierna fysik, biologi, psykologi, ekonomi och politik. Dessa discipliner har nyss tillerkänts den autonomi som tillkommer dem. Det är först nu som trons ord kan återfå sin verkliga innebörd: inte som legitimation, förklaring eller rättfärdigande av världsordningen utan som ifrågasättande av denna världen, dess makter och strukturer och den effektivitet som vi tillmäter allt detta.

Om man vill ge Berger rätt måste man medge, att det är här som den kristne forskaren skulle kunna lämna sitt bidrag. Vi har blivit skeptiska mot det teologiska (och, för den delen, politiska) språkbruk som argumenterar aprioristiskt, vi längtar efter och lyssnar till dem som talar utifrån erfarenheten. Den kristne forskaren tillhör både kyrkan och forskningen, han skulle i trons namn kunna ifrågasätta den galopperande teknologi som blivit sitt eget mål.

Vi lever emellertid inte i de stora syntesernas tid och vi lär inte göra det på länge än. Informationsfloden är alltför strid för att vi ens skall kunna hålla oss själva upprätta. Dessutom har vi blivit smått allergiska mot stora tankesystem och känner oss som tonåringar i uppror mot alla de mallar vi övertagit av äldre generationer och som inte ger svar på våra problem, samtidigt som vi när en hemlig längtan tillbaka till den tid då allting tycktes mera självklart, när mål och medel inte ständigt ifrågasattes och valsituationerna inte var så många. Vad är den ständigt omvittnade ”nostalgin” de senaste åren, om inte en förklädd längtan tillbaka till föräldragenerationens tillstånd av ”oskuld” inför de globala problemen?

Att inte resignera

Och här lurar en frestelse. Många människor av generös läggning, som för tio år sedan helhjärtat kastade sig in i allehanda engagemang av politiskt eller religiöst slag, drabbas idag av en kolossal baksmälla när de erfar att de inte kunnat bringa världen en millimeter närmare sina ideal och att de framför allt inte löst sina egna problem. Följden blir att de ger upp själva idealen, som inte längre skänker någon tillfredsställelse, och kastar sig in i alla möjliga hobbies för att fördriva tiden, påtar sig rollen som misskända profeter eller drömmer sig tillbaka till ungdomen då allt var mycket enklare. För den kristne vetenskapsmannen kan det bli en frestelse att ge upp sin ansvarskänsla, som han tror vara barnsligt världsförbättrarnit, för att resignerat ägna sig åt sina egna allt tunnare skivor av verkligheten.

Naturligtvis forns det inga specifikt kristna sätt att bedriva vetenskap eller något annat mänskligt hantverk. Det finns ingen anledning att tro att de snickerier som kom från timmermannen i Nasaret skulle vara bättre (eller sämre) än andra samtida produkter. Men den kristne vetenskapsmannen är i eminent grad kallad att ”lägga under sig jorden” (1 Mos. 1:28), en uppgift som inte blir mindre därför att mänskligheten hittills trott att förvaltarskap betyder detsamma som plundring. Vi får (och kan för övrigt) inte springa ifrån vårt ansvar, hur obehagligt det än är, utan måste växa genom det. Vi måste bli vuxnare än alla tidigare generationer.

Detta betyder konkret, att naturvetenskapsmannen understundom måste göra avkall på sin privata forskarambition och i god tid fästa allmänhetens och beslutsfattarnas uppmärksamhet på möjliga goda och dåliga konsekvenser av nya forskningsresultat. Det betyder att ingenjörer och läkare måste offra den angenäma känslan av kollegialt samförstånd och behagfullt esoterisk ordmagi, icke avsedd för lekfolkets öron, och redovisa sina experiment och vad de eventuellt kan leda till. Det betyder också, att starka ekonomiska intressen inte får tillåtas att köpa patenträtten till uppfinningar som skulle kunna öka en varas livslängd för att därmed garantera att de inte omsätts i praktiken.

Sagesse oblige

Kunskap är makt, och den som har mycket av den varan kan i vissa positioner kontrollera sin omgivning. Detta är egentligen något nytt i historien, men det borde inte vara svårt att på kunskapskapitalisten tillämpa vad som i gamla katekeser brukade sägas om den rike: den som har fått mycket, av honom skall också krävas mycket. Var och en som har särskild makt har också särskilt ansvar.

Alla som har sysslat med forskning vet, att det är en ytterst attraktiv uppgift. Förutom den naturliga motviljan att avslöja sina egna, ännu inte genomarbetade resultat, föreligger också frestelsen att uppslukas av sin egen konkreta verksamhet utan att se den i ett större sammanhang. Säkert kommer den teknologiska utvecklingen att förutom odiskutabla välsignelser också medföra ofrånkomliga lidanden. Det är under dessa omständigheter den enskilde forskarens plikt att se till, att ett förutsebart lidande undvikes. Man har till och med föreslagit, att studenter i naturvetenskap redan vid studietidens början borde avlägga en för ändamålet avpassad hippokratisk ed (Karl Popper i Universitas, juli 1975, sid. 690 f.).

Individens självförverkligande eller kollektivets?

Därmed är vi inne på den svårighet vi tidigare berörde, nämligen att vår inlärda moral är en privatiserad moral. Mycket karikerat kan man säga att den inriktats på en sorts eudaimoni: om man iakttar hänsyn och hygglighet mot andra blir man likadant bemött och känner sig därmed mera tillfredsställd. Också den kristna katekesetiken har varit starkt inriktad på individens handlande. Och ändå är detta inte ett utflöde av den ursprungliga och äkta källådern för kristen moral. Visserligen är budorden formulerade i singularis: ”Du skall…”, men orden är riktade till folkets ”hela församling” (5 Mos. 5:22). Man bör hålla i minnet, att det var först renässansen som på allvar börjar intressera sig för individens isolerade självförverkligande. Tidigare epoker hade varit starkt medvetna om, att ”synden” är ett brott mot och ett brott med gemenskapen, det egoistiska ianspråkstagandet för egen del av det som tillhör alla därför att det ytterst tillhör Gud (Ps. 24:1; 3 Mos. 25:23).

Kyrkan – förnuftets sista bastion? (Greeley)

Den kristne i allmänhet och den kristne vetenskapsmannen i synnerhet borde i all intellektuell och religiös förvirring som nu råder odla dygder som realism, vakenhet, vaksamhet. Han eller hon måste mer än någonsin hålla huvudet kallt och inte falla för frestelsen att upphöja något delområde av tillvaron till tillvarons själva mål (det må gälla aldrig så ädla politiska, idrottsliga, miljövårdande, biodynamiska eller transcendentalt meditativa syften). Framför allt måste man i detta sammanhang undvika den religiösa schizofreni som består i att skilja forskning och yrkesliv från de preferenser man hyllar i sin privattillvaro, däri inbegripet eventuellt söndagligt kyrkobesök.

En renad gudsbild

Att möjligheterna till en enhetlig livssyn, till en integrering av hela personen och livet mot ett mål som innesluter all mänsklig strävan nu verkar mera fjärran än någonsin behöver inte bero på någon brist i den kristna uppenbarelsen. Den är ett av symptomen på att en alltför hanterlig Gudsbild, som byggt in himlen som en övervåning till jorden, där Gud kom till som den sista pusselbit som måste postuleras för att bilden skulle få mening, har rasat samman inför trycket av en vetenskaplig världsbild. Just naturvetaren får uppleva, att om han försöker fånga Gud på bar gärning i naturen, då glider denne Gud alltid gäckande undan. Ju mer han tränger in i världen, desto mer värld finner han, och är han då troende är denna erfarenhet något oroande: om man verkligen en dag kunde nå in i det innersta hörnet, vad skulle det då finnas där?

Och ändå är denna erfarenhet inte början till ateism, utan blott och bart upptäckten att världen inte är detsamma som Gud. Redan Thomas av Aquino uppställde satsen, att Gud verkar överallt på det naturliga planet genom orsaker, som inte är han själv. Gud är inte ett objekt bland många andra objekt, som kan nås med vetenskapens instrument och metoder, inte en bit av världen, utan dess förutsättning. Som Rahner har uttryckt det, övertygelsen om Guds existens och tron på hans uppenbarelse i Jesus Kristus ligger som ett a priori till den vetenskapliga världsbilden (som är en tolkning av verkligheten utan anspråk på slutgiltighet). Tron uppstår på en punkt i den mänskliga tillvaron som ligger djupare än den vetenskapliga reflexionen. Det föreligger inget behov av, och det finns inga dubbla – det vill säga, varandra motsägande – sanningar.

De kristna får forna sig i att för närvarande bära konsekvenserna av tidigare generationers naiva Gudsbild, som trodde sig om att kunna tolka meningen i allt som skedde. De kristna har anpassat sig till världens måttstockar i stället för att från en eskatologisk synpunkt ifrågasätta dem. Också den kristne frågar först och främst efter effekter, statistik, resultat och stigande kurvor som utdelning för ökade satsningar i sin egen och kyrkornas verksamhet och oroar sig på denna punkt exakt likadant som ett politiskt parti på tillbakagång.

Forskningens A och 0

I stället borde den kristne, och i synnerhet den kristne vetenskapsmannen, finna avspänning i tanken, att Gud nu äntligen får framstå som den han är: inte demiurgen, den fördolda fjädern i urverket, utan den som är oändligt bortom och över vår föreställningsförmåga och våra ord, den om vilken man egentligen bara skulle kunna säga vad han inte är. Om han inte själv sagt sitt ord.

När idolerna vittrat ned kan bakom och under den fysiska och mänskliga verkligheten urskiljas ansiktet av den genom vilken allt blivit till och i vilken allt skall sammanfattas, i vilken allt arbete och sökande får sin inriktning och mening utöver det mänskligt möjligas gränser. Och finner vila, enhet, helhet, helgjutenhet.

Först då kan människan ana vidden av sitt ursprungliga uppdrag och därmed sitt ansvar och sin värdighet. Detta kan låta högtravande och patetiskt på tal om vetenskap. Det gör det i samma mån som man delar in tillvaron i sakralt och profant, andligt och materiellt, kristet och professionellt, tro och verklighet.