Är utsagor om Gud meningslösa?

Den analytiska filosofin har uppställt tesen: satser i det religiösa språket är meningslösa. En granskning av denna uppfattning måste utgå från det berättigade hos denna tes och att positivt framställa vad religiösa satser egentligen talar om.

Det centrala begreppet inom det religiösa språket är gudsbegreppet. Alla övriga begrepp, som är specifika för ett sådant språk kan introduceras enbart med hjälp av gudsbegreppet. Därför kan frågan om det religiösa språkets betydelse reduceras till en undersökning av satser om Gud. Är sådana satser meningslösa, saknar även alla övriga satser i det religiösa språket all mening.

Gemensamt för de olika riktningarna inom den analytiska filosofin är att de undersöker begreppet ”mening” och frågar efter betydelsen av skilda satsarter och ordklasser. Den metod som skall ge ett svar på frågan är analysen, även om detta uttryck förstås på olika sätt inom de olika riktningarna.

Meningslöshet enligt den logiska positivismen

Den analytiska religionskritiken och religionsfilosofin tog sin avgörande början i teser, som lades fram av Alfred Jules Ayer i hans bok ”Language, Truth and Logic” (London 1936). Boken hade förtjänsten att framlägga den logiska empirismens teser, såsom de utvecklats inom Wien-kretsen, för den anglosaxiska världen.

Ayer framställer den logiska positivismens position på följande sätt: det finns enbart två klasser av meningsfulla utsagor (propositions). Den första omfattar de utsagor, som betecknas som analytiska. I dem uttalar vi oss om begreppsrelationer. Vi meddelar vår beredskap ”att använda symboler på ett visst sätt”. Så är till exempel varje definition en analytisk sats och även alla satser som följer ur definitioner. Analytiska satser utvidgar inte vår kunskap. Den andra klassen gäller fakta, den uttalar sig om den värld vi kan erfara genom våra sinnen. Dessa utsagor är syntetiska. Enligt Ayer är de hypoteser som kan vara sannolika, men de är aldrig säkra. För att bedöma, om en sats är en sådan empirisk hypotes, introducerar Ayer följande verifikationsprincip: en empirisk hypotes behöver inte verifieras fullständigt, men det krävs, att man kan nämna en möjlig sinneserfarenhet, som kan avgöra huruvida hypotesen är sann eller falsk.

Ur Ayers tes, att enbart analytiska och empiriska satser är meningsfulla, följer att alla övriga utsagor, till exempel alla utsagor om Gud varken är sanna eller falska utan meningslösa. Han betonar att hans uppfattning skiljer sig från både en ateists och en agnostikers. För dessa är frågan om Guds existens meningsfull. För Ayer däremot är satsen ”Gud existerar” meningslös. Alla meningsfulla existensutsagor är nämligen syntetiska och således empiriska. Men då det inte kan finnas någon sinnlig erfarenhet som är av betydelse för denna sats’ sanning eller falskhet måste den sakna varje mening.

Meningslöshet i den nyare diskussionen

Den egentliga språkanalytiska diskussionen om det religiösa språket började under det tidiga 50-talet. Medan Ayer använde sig av ett kriterium som står fast, för att bedöma olika satsers meningsfullhet eller meningslöshet, utgör det vanliga språket med dess användningsformer utgångspunkten för analysen hos den analytiska religionsfilosofin. Ändå består det ett sammanhang mellan Ayers teser och den nyare diskussionen.

För att åskådliggöra vad religiösa satser egentligen betyder, berättar Antony Flew i ”Theology and falsification” (i: University 1950/1; nu även i B. Mitchell, utg.; The philosophy of religion, Oxford 1971, 13–15) följande historia: Två forskningsresande kommer till en glänta i djungeln, där det växer många blommor. Den ene påstår: ”Gläntan sköts av en trädgårdsmästare.” Den andre förnekar detta påstående. För att avgöra vem som har rätt observerar de gläntan dag och natt, men de ser aldrig någon trädgårdsmästare. Då påstår den förste, att trädgårdsmästaren är osynlig. De bygger ett elektriskt taggtrådsstängsel kring gläntan. Men inte ens på det viset kan de upptäcka någon trädgårdsmästare. Ändå vidhåller den förste sitt påstående men modifierar det på följande sätt: ”Det finns en trädgårdsmästare, som inte bara är osynlig utan även otillgänglig också för alla övriga sinnen.” Därpå frågar den andre, på vad sätt en sådan trädgårdsmästare skiljer sig från en inbillad eller ingen trädgårdsmästare alls.

Historien skall visa, hur en utsaga steg för steg inskränks, tills man helt har frångått den ursprungliga utsagan och det endast återstår en meningslös sats. I en fortgående inskränkning av detta slag består enligt Flew de religiösa satsernas speciella fara. När teologerna påstår att satser om Gud inte kan motbevisas genom någon inomvärldslig händelse, visar det enligt Flew att sådana satser är tomma och meningslösa.

Meningslöshetens förutsättningar

Ayer och Flew utgår från den logiska empirismens tes, att satsernas mening består i deras verifikations- resp. falsifikationsmetod. Man kan ställa tre frågor när det gäller denna tes: 1. Hur kan den bevisas? Den kan nämligen varken verifieras eller falsifieras genom sinneserfarenhet, då den inte uttalar sig om ett sakförhållande som är tillgängligt för sinneserfarenheten utan om meningen hos språkliga uttryck. Men även om tesen inte är bevisad, säger detta ingenting om dess riktighet. 2. Är enbart empiriska utsagor meningsfulla syntetiska utsagor? Ayer och Flew bejakar denna fråga. Men är deras åsikt hållbar? 3. Är utsagor de enda språkliga yttringar som har en mening?

För att svara på dessa frågor, måste först klargöras vad som menas med ”mening”. Man kan utgå från det faktum, att språket är en mänsklig handling. Enbart när en handling tjänar ett mål eller syfte, talar vi om en meningsfull handling. Därför låter sig även en språkyttrings mening bestämmas såsom det mål, som yttringen tjänar till att uppnå. Ett meddelande av ett sakförhållande, som empiriskt kan verifieras eller falsifieras, är bara ett bland språkets många syften. Ett imperativ eller ett löfte är meningsfulla språkhandlingar, men frågan om de är sanna eller falska kan man inte svara på.

Ayers och Flews invändningar mot det meningsfyllda hos det religiösa språket skulle inte längre gälla, om deras förutsättning, att det religiösa språket består av utsagor, skulle visa sig vara felaktig. Vore det inte tänkbart, att religiösa satser har samma grammatiska form som en utsaga utan att därför ha deras logiska form, dvs att deras funktion inte består i att beskriva fakta? I den språkanalytiska diskussionen brukar man formulera frågan så: Är satserna i det religiösa språket kognitiva, dvs meddelar de en kunskap, eller inte?

Är det religiösa språket icke-kognitivt?

Enligt Braithwaite, ”An empiricist’s view of the nature of religious belief” (publicerad som The ninth Arthur Stanley Eddington Memorial lecture, Cambridge 1955; nu även i B. Mitchell, utg.: The philosophy of religion, 72–91) är religiösa satser icke-kognitiva. Liksom etiska satser kan de inte falsifieras, utan har funktionen att uttrycka en avsikt att leva på ett bestämt sätt. Denna avsikt följer enligt Braithwaite inte därav att jag håller vissa fakta för sanna. Man avgör sig alltså inte för ett bestämt förhållningssätt, därför att man anser vissa religiösa dogmer vara riktiga. Satsen ”Gud är kärleken” betyder enligt denna teori ”Jag har för avsikt, att leva ett liv i kärleken”. Tron på Guds existens är därför bara ett fiktivt element, som på det psykologiska planet underlättar att leva på ett bestämt sätt.

Braithwaites uppfattning är riktig såtillvida att både det religiösa och det etiska språket innehåller även handlingsföreskrifter. Men hans tes, att religiösa utsagor inte gör anspråk på sanning och att deras försanthållande överlämnas åt de troendes godtycke, förklarar ingalunda det religiösa språkets roll till exempel i diskussionen mellan teister och ateister eller i dogmatiska stridigheter, där det gäller satsernas sanning.

Bortsett från denna kritik är det tveksamt, om Braithwaites analys av de etiska satserna och deras relation till de religiösa är korrekt. En etisk sats uttrycker nämligen vanligtvis inte någon avsikt, utan ett kategoriskt krav. Men de etiska fordringarnas förpliktande karaktär kan inte bevisas genom att man säger att Guds vilja kommer till uttryck i dem, om man såsom Braithwaite anser att Guds vilja är en litterär fiktion. Är talet om Guds vilja nämligen enbart en bild för att kunna uttrycka att det förpliktande hos de etiska normerna inte saknar grund, så är det religiösa språket bredvid etikens, om också inte meningslöst, i varje fall överflödigt. På detta sätt kan alltså Ayers och Flews invändningar inte lösas.

Finns det icke-empiriska fakta?

Ett exempel i John Wisdoms uppsats ”Gods” (i: Proc. Arist. Soc. 45 (1944/5) 185–206) visar att det även utanför det religiösa språket tycks finnas meningsfulla utsagor, vars sanning eller falskhet inte kan uppvisas med hjälp av Ayers eller Flews empiriska metod, alltså med hjälp av fakta ur sinnevärlden. Wisdom jämför dispyten mellan teisten och ateisten med en dispyt om en tavlas skönhet. Två människor betraktar en tavla. Båda ser precis detsamma. Ändå påstår den ene att tavlan är vacker, något som förnekas av den andre. För att bilägga tvisten betraktar de tavlan på nytt, varvid den förste pekar på vissa detaljer. Den andre kommer därvid inte att se något han inte sett tidigare, men hans uppmärksamhet riktas på något nytt. Därmed uppkommer frågan om det finns icke-empiriska fakta och hur ett påstående om dem kan bevisas.

Ett annat exempel finns hos B. Mitchell ”Theology and falsification” (i: Mitchell, utg.: The philosophy of religion, 18–20). En motståndskämpe i ett ockuperat land möter en främmande man. Denne gör under ett enda nattligt samtal ett mycket starkt intryck på honom, och när de skiljs ber han motståndsmannen att obetingat lita på honom, vad som än må ske. Motståndsmannen i sin tur är fullständigt övertygad om främlingens uppriktighet och trohet. När främlingen därefter ibland stöder motståndsrörelsen, men ibland också överlämnar rörelsens medlemmar åt ockupationsmakten, försvarar han honom alltid och säger att den främmande nog vet vad han gör. Då han litar fullständigt på honom, vill han inte underkasta hans trohet en granskning. Hans påstående ”Främlingen är på vår sida” falsifieras inte genom motstridiga empiriska fakta. Han kan interpretera dem på ett sätt som är förenligt med hans påstående. Hans påstående har inte motbevisats, men kan heller inte empiriskt verifieras. Det grundar sig på det intryck som motståndsmannen har fått under detta enda samtal och som gjort att han bestämt sig för att obetingat lita på den främmande mannen.

Mitchells exempel förutsätter en skillnad mellan 1. empiriska fakta, dvs den främmandes iakttagbara handlingar, och 2. icke-empiriska fakta, dvs den främmandes karaktär, som motståndsmannen tror sig ha fått djup kännedom om under det nattliga samtalet. Mot detta kan invändas, att även en människas karaktär måste man sluta sig till på grundval av empiriska fakta. Därmed kvarstår frågan om det finns sådana icke-empiriska fakta, genom vilka religiösa satser kan få en mening och som rättfärdigar en religiös tolkning av världen.

Den religiösa akten såsom insikt och beslut

I sin bok ”Religious language” (London 1957) kännetecknar Ian T. Ramsey de situationer, i vilka vi använder det religiösa språket, genom begreppen ”discernment” (insikt) och ”commitment” (bindning, avgörande, engagemang). I vår iakttagelse, att vi som levande och handlande varelser är mer än det beteende vi visar utåt, föreligger enligt Ramsey en sådan insikt, utan vilken teologi inte vore möjlig. Dessutom finns det teoretiska och praktiska livsfrågor, där vi inte klart kan urskilja de olika alternativen och där vi ändå kan vara oeftergörligt förpliktade, att besluta oss för den möjlighet som är mer sannolik.

Även i vardagslivet finns det enligt Ramsey situationer som kan beskrivas med begreppen ”discernment” och ”commitment”. Vad som menas med det första uttrycket blir klarare, när man föreställer sig en domstolsförhandlings formella och opersonliga atmosfär, där domaren plötsligt upptäcker att den anklagade är hans frånskilda hustru. Förvåning och häpnad från båda sidor. Hon tilltalar honom till och med med hans öknamn. Då sker ett genombrott. Den opersonliga situationen blir levande.

Situationen innehåller nämligen mer än vad man kan varsebli. Den har en djupdimension, och det händer något som motsvarar en religiös insikt. Därmed menar Ramsey inte, att det plötsligen framträder en rad hittills okända eller obeaktade empiriska fakta. Fastmer är användandet av öknamnet just uttryck för denna situation. Öknamnet har ett relativt litet empiriskt innehåll. Ändå har det en betydelse. Det används för att beteckna ett karakteristiskt personligt drag, och detta är något överempiriskt som enbart kan fattas genom en insikt. Den relation som kommer till uttryck i mannens öknamn skulle enligt hustruns egen uppfattning skilja sig från alla juridiska, ekonomiska och sexuella relationer mellan henne och hennes före detta man.

Nu kan man invända, att det inte finns sådana specifika personliga relationer, eller man kan kräva ett bevis för deras existens. Mot detta kan sägas att en erfarenhet av en sådan relation inte kan förnekas av en utomstående, då man inte kan få insyn i en annans medvetande. Samtidigt kan den som gjort en sådan erfarenhet åtminstone skildra situationer, där han gjort dem, även om det är omöjligt för honom att bevisa deras existens genom sinnesförnimmelser. Om hans skildring kan förstås av den andre beror alldeles på om denne redan tidigare har befunnit sig i en liknande situation och om han är i stånd till att göra motsvarande rön.

Även om man medger att någon har bestämda erfarenheter, kan man fortfarande invända att han tolkar dem felaktigt. Men denna invändning förutsätter, att man kan ha samma erfarenheter som den andre och att de på ett adekvat sätt kan beskrivas med begrepp.

För att belysa begreppet ”commitment” använder Ramsey tre exempel: 1. ett etiskt beslut, 2. ett beslut för ett matematiskt axiom, 3. den personala bindningen till en person. Ett etiskt avgörande är ett fritt beslut, som motsvarar ett objektivt krav. Båda elementen utmärker även den situation, det religiösa språket talar om. Såsom man i valet av ett geometriskt axiom beslutar sig för en helhetssyn på hela rummet, så väljer man även med det religiösa avgörandet en hel livssyn. Men ett val av geometriska axiom har ingalunda med människans hela personlighet att göra, medan ett religiöst avgörande angår hela hennes liv i alla områden. Matematiska axiom ändras dessutom med hänsyn till deras ändamålsenlighet. Att binda eller skilja sig från en person betyder däremot en personlig revolution, en omvändelse. Det kan förändra människans hela värdeuppfattning och kan leda till ett brott i hela hennes syn på världen och livet.

Analytisk religionsfilosofi och klassisk metafysik

För att kunna svara på frågan om det specifika hos den religiösa insikten och det religiösa avgörandet, utgår Ramsey från kristendomens språk. Det är inte beskrivande på samma sätt som ett empiriskt språk, utan avser att leda höraren till att själv nå religiös insikt, som han sedan skall svara på med ett religiöst engagemang. Begreppet ”insikt” visar dessutom att den religiösa situationen enligt Ramsey skall innehålla en kunskapsprocess, även om det religiösa språket självt inte är kognitivt i samma bemärkelse som det empiriska. Det religiösa språket behandlar nämligen ämnet för sina påståenden på ett särskilt sätt. Det försätter åhöraren i en situation som låter honom förstå vad som menas, fast språket egentligen inte beskriver den. Samtidigt är det religiösa språket ingen garanti för att insikten verkligen sker.

För den religiösa insikten är det väsentligt, att man i en viss situation förstår någonting, som går utöver allt som går att iakttaga i denna situation. Så kännetecknas varje iakttagbar situation genom förändring och växelverkan. Men med hjälp av negationer kan man tala meningsfullt om något som existerar men som varken förändras eller står i växelverkan. Denna negativa beskrivning är enligt Ramsey inte grundval för en metafysisk bevisföring utan framförallt anledning till meditation. I vardagliga erfarenhetssituationer mediterar vi över frågan om det finns något oföränderligt, tills vi når fram till en omedelbar erfarenhet av något sådant. Likaledes upptäcker vi i vår värld enbart orsakssammanhang. Men när vi följer den iakttagbara orsakskedjan bakåt i tiden, kan plötsligen frågan dyka upp: Varför finns det överhuvudtaget någonting? Man kan i detta fall inte hänvisa till en empirisk orsak som ett tillräckligt skäl, då denna redan förutsätter existensen av en värld i rum och tid. En sådan fråga kan man nämligen bara ställa, när man kommit till den insikten att allt som kan erfaras med sinnena inte skulle behöva finnas till. Enligt Ramsey skulle en sådan situation även frambringa en annan insikt, nämligen att någonting måste existera med nödvändighet, om överhuvudtaget något skall finnas till.

Man kunde invända mot Ramseys uppfattning av det religiösa språket, att det strider mot tron att uttala sig om något som är föremål för mänsklig erfarenhet eller insikt. Mot denna invändning kan det sägas följande: 1. Tron förutsätter att man vet vad den handlar om. Den måste därför använda sig av ett förståeligt språk, även om alla de begrepp vi vunnit ur erfarenheten bara på ett analogt sätt kan appliceras på Gud. 2. Tron förutsätter ett mänskligt vittne, och ett vittne måste ha erfarit Guds meddelande som sådant och förstått det. 3. Även om man inte kan bevisa tron, måste jag kunna visa att min tro inte är oförnuftig. Ramsey hänvisar därför till sitt ”discernment”, som naturligtvis rättfärdigar tron, om det inte förstås bara subjektivt utan som en metafysisk insikt. Tolkar man Ramsey på detta sätt, så avser han detsamma som de skolastiska gudsbevisen. Ordet ”bevis” är härvidlag litet vilseledande, då det inte rör sig om en logisk härledning från ännu enklare förutsättningar utan om en insikt och då det inte kommer tillräckligt till uttryck att det i denna gudskunskap föreligger ett fritt mänskligt handlande. Ramseys jämförelse med den moraliska handlingen pekar på något liknande, nämligen att man enbart i en fri akt kan tillägna sig ett moraliskt krav, utan att detta utesluter att man kan ge förnuftiga skäl för detta krav. Ramseys analys av det religiösa språket säger ingalunda, att dess satser inte kan tjäna även andra syften som till exempel lovprisning, tacksägelse, bön. Men den första användningen är och förblir grundläggande.