Sydafrikas framtid

Man kan med tillräcklig säkerhet, skulle jag tro, förutsätta, att Rhodesia och en stor del av Sydvästafrika – om också inte hela – kommer att styras av svarta omkring år 1980.

Därmed har jag inte sagt, att det kommer att dröja så lång tid innan en svart regering tar makten. Det kan ske mycket tidigare, men fortfarande skulle vissa problem finnas kvar. De skulle likna dem i Sydvästafrika, där problemet är, om en enda stat skall bildas eller en konfederation av flera stater, eller Rhodesias problem med dess många rivaliserande partier, där frågan är, om sammanhållningen är tillräcklig för att kunna bilda regeringsunderlag. Allt sådant kommer emellertid efter hand att utjämnas, och målet borde senast 1980 ha kunnat uppnås. Den sydafrikanska republiken kommer då att vara den sista del av Afrika, där vita fortfarande härskar över svarta, och hela det övriga Afrika, kommer att pressa fram ett slut på detta förhållande. Av den övriga världen kommer 99 procent att sympatisera med Afrika och möjligen även lämna understöd i en eller annan form. Hur kommer det vita Sydafrika att reagera? Om stämningen är likadan 1980 som 1975, torde situationen kunna bli allvarlig. Likväl finns det idag tecken på att de vita i Sydafrika börjar inse att en förändring måste ske.

Stor uppmärksamhet väckte en undersökning om de engelsktalande vitas politiska åsikter vilken gjorts av Pegasus Research för Argus-Newspaper-bolaget. Enkäten visar en betydande åsiktsförskjutning till förmån för framstegspartiet (Progressive Party) och reformisterna i United Party. Om ingenting under de närmaste tio åren stör denna utveckling, förefaller det som om 80 procent och mer av Sydafrikas vita engelsktalande befolkning då kommer att vara tämligen liberala, beredda att dela makt och rikedom med de svarta mot ett säkerställande av deras egen ställning.

De vita väntar förändring först år 2000

Jag beklagar, att jag inte är helt i stånd att bedöma åsikterna hos den del av befolkningen, som talar afrikaans, men från uttalanden av sakkunnigt folk sluter jag mig till, att det också inom denna sektor pågår en viktig utveckling. Ett betydande antal sådana ”afrikaner” från inflytelserikt håll blir mer och mer självkritiska. Men mitt intryck är, att de uttrycker sig så abstrakt och nervöst, som teologer ofta gör för att inte skapa en alltför stor spänning mellan gamla lojaliteter och nya åsikter, när de går utanför kyrkans traditionella ställningstaganden.

Även om denna förändring i mentaliteten skulle ske tillräckligt snabbt för att åstadkomma en fredlig politisk omdaning omkring år 2000, kvarstår emellertid skräckbilden av att vi kanske ändå inte har så lång tid på oss. Vår tidsfrist räcker endast till 1980. Jag är tveksam om till dess mer än 25 procent av de vita kommer att vara beredda till ändringar som också är meningsfulla för de svarta – hos de afrikaans-talande, som är vid makten, kommer procenttalet att vara ännu lägre. Sådana förändringar vore till exempel en nyfördelning av jord och reell delaktighet i landets styrelse. Jag kanske misstar mig, men jag tror ändå att problemet ligger i de vitas beredvillighet till förändringar. Detta är möjligt på två sätt. Ett skulle vara, att regeringen eller oppositionen så tydligt som möjligt klargjorde vad en realistisk omändring skulle innebära. I nuvarande läge kan jag inte föreställa mig att vare sig regeringen eller det största oppositionspartiet är i stånd till detta. ”Realistisk förändring” är ännu inte regeringens sätt att tänka och det största oppositionspartiet skulle splittras inför ett sådant krav.

Därutöver består den enda tänkbara möjligheten i att en politisk eller också icke-politisk grupp får tillräckliga möjligheter, när det gäller folk och kapital, för att direkt konfrontera landet med frågan och hålla en debatt vid liv så länge att det vita Sydafrika blir fullt medvetet om problemet och de lösningar som finns. Hittills har jag inte träffat på någon grupp som skulle förmå detta. Alltför få vita sydafrikaner vet om de svartas känslor; detta fåtal saknar förmåga att ändra något i situationen.

På så sätt torde det vita Sydafrika komma att irra omkring fram till år 1980 för att då konfronteras med ett starkt hat från de svartas sida såväl inom som utom landets gränser. Därvid skulle 75 procent ännu inte vara förberedda för de ändringar som är nödvändiga för att undvika våld. När jag talar om att konfronteras med ett våldsamt svart hat, menar jag inte, att detta hat ännu inte skulle finnas, utan jag menar att hatet till dess kommer att ta sig våldsamma uttryck. Den ekonomiska situationen i grannstaterna Mogambique, Rhodesia som då troligen heter Zimbabwe, Botswana och Sydvästafrika, som då förmodligen har namnet Namibia, kunde eventuellt innebära att detta inte kommer att inträffa. Det kan tänkas att man har kalkylerat in den dåliga ekonomin hös de stater som i en eller annan form skulle kunna hjälpa det svarta Sydafrika, och att man räknar med att sydafrikansk gerillaverksamhet, som utgår från dessa territorier, skulle komma att förbjudas.

En sådan utveckling är möjlig, men inte särskilt trolig. Hela det övriga Afrika har förpliktat sig att befria också det sista området som behärskas av vita. Att det enbart rör sig om ett internt sydafrikanskt problem kan de vita hävda så mycket de vill. För afrikaner i andra stater finns det inget enbart inrikespolitisk sydafrikansk problem. När vita sydafrikaner nämligen förtrycker de svarta i sitt land just därför att de är svarta, blir det en diskriminering av alla svarta. Ett svart land, som har förpliktat sig att delta i den panafrikanska befrielsen, måste befinna sig i en mycket svår nödsituation för att uppge sitt deltagande i befrielsepolitiken.

Vilken strategi?

Det vita Sydafrika skulle också kunna sätta förhoppningar till bistånd från NATO och framförallt från USA, eftersom Godahoppsudden utgör en viktig strategisk punkt. Men är det tänkbart, att USA skulle våga göra sig till motståndare till hela Afrika och även till den övriga världen genom att understödja rasdiskriminering? Dessutom riskerar USA att hamna i egna interna konflikter. Jag förmodar, att USA inte vågar det och i stället kommer att uppmana Sydafrika, att följa den linje som premiärminister Vorster tycks stödja när det gäller Rhodesia.

Allt tyder på att läget kommer att tillspetsas fram emot år 1980. Det är svårt att direkt säga hur kampen kommer att utspelas. Somliga menar att ett gerillakrig inte skulle fungera lika bra i Sydafrika som i andra länder på grund av terrängförhållandena där. Hur det än förhåller sig därmed, kvarstår dock att erfarenheterna visar att konventionell strategi och krigföring från tidigare krig inte längre fungerar som förr.

Svarta afrikaner, som tänker igenom läget, måste fråga sig vad det är som driver de vita till att klamra sig fast vid positioner och beteenden, som ovillkorligen för med sig mycket lidande såväl för de svarta som för de vita, och som oavvisligen leder till våld – ett våld där de svarta kommer att understödjas och uppmuntras av större delen av den övriga världen. Vad är det som driver dem?

Jag tror, att sådana drifter är gemensamma för hela mänskligheten. Det gör det svårt för en sammanslutning av människor att vika av från en inslagen väg. Humanisering och socialisering är två ord för en och samma sak. Båda betecknar en process, varigenom vi växer in i vårt samhälle och låter inställningen hos vårt samhälle växa i oss. När vi växt upp inom ett visst kollektiv kommer vi under det fortsatta livet alltid att på något sätt vara bundna till det. Vi förändrar oss knappast. Livsinstinkten blir ett med instinkten att leva enligt de inlärda vanorna och denna livsinstinkt är faktiskt mycket stark, starkare än alla andra.

Man kan fråga sig om det överhuvud finns något som är starkare och mer kreativt i hela universum än denna gruppinstinkt hos människan. Jämförd med de kosmiska krafter, som styr omätbara massor av stjärnor och planeter, är människan helt obetydlig, men dessa krafter är blinda och kontrolleras av en makt som övergår vår fattningsförmåga. Människans gruppinstinkt skapar, är till nytta för, smälter samman, uppväcker och spränger våra förråd av tankar, önskemål, energi, kärlek, forskariver, erövring och prestation.

En gruppanda, en kårkänsla är någonting utomordentligt men har också nackdelar. En av de stora nackdelarna är att när vi en gång är fångna i andan hos vår grupp – och den ”andan” är det som uppnås genom uppfostran, utbildning och social miljö – är det oerhört svårt att ha annat än en förvriden syn på den övriga mänskligheten.

Sedd med skygglappar

Den grupp som en människa tillhör, framstår för henne som mänskligheten, medan alla andra verkar mindre mänskliga. Vad vi själva äger är värdefullt, riktigt och beständigt; det som andra har kan vi undvara. Viktigast är att vi själva överlever; att andra får lida, när vi säkerställer vår egen överlevnad, är kanske beklagligt och ofrånkomligt men ändå en bisak. Den makt och rikedom vi förvärvat har getts oss av gudarna och har så bestämts av naturen. De som inte har fått del av detta har bara haft otur; de tillhör inte den utvalda rasen. Vad jag här beskrivit, är typiskt för den vite mannen i Sydafrika, men inte bara för honom, utan för hela mänskligheten.

Det är för människor i en sådan grupp nästan omöjligt att förstå vad andra tänker om dem. De saknar förmåga att förstå vad de egentligen gör mot andra grupper, i hur hög grad dessa tar illa vid sig av detta och hur nära deras vrede kan vara att blossa upp. Samhällen som på detta sätt förskansar sig mot varje hot utifrån, överraskas inte sällan av revolutioner och dessa uppfattas då som något helt igenom ont, eftersom de vill omstörta den etablerade och heliga ordning, som ger en känsla av säkerhet och trygghet. Därför finns det endast en möjlighet: att ta till våld. Ty det gäller att överleva och inget annat val ges. Den som undviker att ta till våld går under. Den som tar till våld går kanske under. Det enda som finns att välja emellan, är att kanske eller att med säkerhet gå under. Alltså blir valet oundvikligen detta ”kanske” och att ta till våld.

Rasdiskriminering

Diskriminering hör till hela det sydafrikanska samhällets hjärta. Den bestämmer över varje fas i våra liv ända från vaggan till graven, ja till och med efteråt, då även kyrkogårdarna är skilda. Den finns överallt där vi lever, arbetar, leker, studerar, vart vi än går, när vi är sjuka, när vi använder offentliga kommunikationsmedel. Regeringen är inte bara överseende, den främjar diskrimineringen, propagerar för den, praktiserar den och tvingar fram den. Den finns inskriven i vår författning och våra lagar. Det fanns en tid då man från rättsligt håll fordrade att dubbla inrättningar skulle anordnas, eftersom rasåtskillnaden föreskrevs från offentligt håll. Regeringen kringgick detta, genom att 1953 besluta om Reservation of Separate Amenities Act, som uttryckligen fastställer att dessa åtskilda inrättningar får innebära olikställighet. Professor Barend von Niekerk från Natal University har statistiskt räknat ut att en av fyra vuxna afrikaner varje år häktas för att ha brutit mot lagar som bara kan tillämpas mot svarta.

Undanhållna rättigheter

Såväl färgade som asiatiska afrikaner saknar rösträtt just där den är av betydelse, nämligen för det vita parlamentet, som utfärdar lagar, som bestämmer varje del av deras liv. Den begränsade autonomi, som getts åt Bantustans, South African Indian Council och Coloured Persons’ Representive Council, kan inte ersätta de svartas förlust av politiskt medbestämmande, sedan parlamentet strukit dem från röstlängderna.

Med rätta anses, att Sydafrikas ekonomiska system innebär ett undertryckande av arbetarna. En hörnsten hos apartheidpolitiken är bestämmelsen om att afrikaner endast tillåts att vistas i de så kallade vita städerna och byarna så länge som de behövs där för att fylla de vita arbetsgivarnas behov av arbetskraft. Denna princip genomförs med hjälp av ett flertal lagar och det finns inget som tyder på, att regeringen skulle planera någon ändring av detta. Snarare utvidgas detta system med rörlig arbetskraft systematiskt. Francis Wilson har räknat ut att hälften av alla registrerade arbetare i de vita områdena just är sådan mobil arbetskraft. Andra raser – även utländska invandrare från Europa – har rätt att ta med sina familjer till den ort där de arbetar, medan tusentals afrikanska arbetare förnekas denna grundläggande rättighet.

Svarta afrikaner har i de allra flesta områden, där de arbetar och lever, inte rätt att äga jord något som däremot är tillåtet för vita, som inte ens är sydafrikanska medborgare. När omfördelningen av jorden en gång har genomförts, när de ”svarta fläckarna” helt har utraderats från ”de vita” landområdena och de arrendatorer och nybyggare, som saknar rättsligt underlag, drivits bort från de vita farmerna, kommer ungefär två millioner svarta afrikaner att ha fördrivits från sina hemorter. I jämförelse med detta kommer de vita som drabbas av denna omfördelning att vara oerhört få. Enligt Native Administration Act från 1972 kan statspresidenten ålägga varje afrikansk stam eller varje del av en stam eller varje enskild afrikan att flytta till vilken plats som helst inom republiken för att bosätta sig där. Natives Prohibition of Interdiets Act från 1956 fråntar domstolarna möjligheten att underlåta att utföra de ålägganden, som nödgar afrikaner att lämna sin hemvist.

Anledning att hoppas?

Som brännpunkter i ett vaknare medvetande hos det vita Sydafrika skulle jag vilja nämna följande: 1. en stor och växande del av pressen, såväl den engelskspråkiga som den som trycks på afrikaans, 2. en framträdande del inom kyrkorna som leds av de Sydafrikanska kyrkornas råd, Christian Institute och dess projekt, 3. de engelspråkiga universiteten, 4. South African Institute of Race Relations – ett tillförlitligt fyrtorn av klart och vidsynt tänkande, 5. Progressive Party och den reformvänliga fraktionen av United Party, 6. några av fackföreningsledarna och 7. delar av sport- och underhållningsvärlden.

Underhållning och sport är viktiga därför att de kan nå fram till människorna på ett sätt, som varken är möjligt för pressen, den kristna förkunnelsen eller universiteten. För inte så länge sedan såg jag en musik- och dansföreställning av svarta. Den hade en utomordentlig vitalitet och kvalitet som helt överträffade mina förväntningar. Alla åskådare var vita och på scenen såg man endast svarta. Framförandet var glänsande, publiken var eld och lågor. Efteråt ville jag ställa mig på bänken och applådera. Åskådarantalet uppgick till närmare 2000 vita och föreställningarna gick för fulla hus kväll efter kväll. När det gäller att skapa kontakt mellan raserna, är detta säkert en bättre form för ”evangelisation” än vad de flesta kyrkor kan prestera idag.

Somliga läsare ser det kanske som något förnedrande, att svarta springer omkring på scenen bara för att roa de vita. Jag förstår och respekterar en sådan känsla, men helt på sin plats vore den endast om våldet skulle vara den enda acceptabla lösningen. De svarta konstnärerna och de sydafrikanska scenerna bidrar på ett speciellt sätt till att eventuellt lösa konflikten utan våld, ty de vita kan inte låta bli att tycka om dem – åtminstone lite grann – när de har så stor glädje av dem.

En ny generation

Över alla dessa centra för ökat medvetande och små försök till en ändring står det faktum att en ny generation vuxit fram under de senaste tjugo åren. Den del av den vita befolkningen som är under fyrtio år är i mycket högre grad öppen för förändringar än de som är över fyrtio. Orsaken ligger inte enbart i det allmänna fenomenet, att ungdomar vill ha ändringar, medan gamla söker sig till det bestående, utan även i att de vita sedan femtiotalet har mognat, fått många intryck som leder till ett annat synsätt än hos de tidigare generationerna.

Människorna i de äldre generationerna – bland annat jag själv – har vuxit upp i en värld som var den vite mannens värld. Kommunikationerna var inte lika väl utvecklade då som nu och förutom Etiopien bestod Afrika enbart av kolonier. Det var omöjligt att föreställa sig att andra än vita skulle kunna styra dessa länder. De som idag är under fyrtio har haft helt andra möjligheter att vänja sig vid en värld som inte bara är ett skyddsområde för de vita. Deras Afrika består av oberoende stater. Det USA de känner har, ehuru motvilligt, gett de svarta likaberättigande. Och vad man än säger, Förenta Staterna är i hög grad tongivande för den moderna civilisationen. De vita sydafrikanerna under fyrtio är inte opåverkade av dessa nya förhållanden. Men i hur hög grad? Det är den vitala frågan.

Trots allt finns det sådana brännpunkter i utvecklingen och min önskan är, att de på allt sätt skall förstärkas, för att kunna vinna kapplöpningen mot tiden under de kommande åren.

Bortslösade århundraden

Till slut ett par ord om kristna kyrkor och samfund, som angår mig något mera direkt. De befinner sig i en besvärlig situation, eftersom de först under det senaste årtiondet eller möjligen under de två senaste börjat bli medvetna om sitt sociala ansvar. Det kan verka skrattretande, att de kristna, som skall leda och vårda moraliskt liv, har upptäckt sitt sociala ansvar så sent. Förklaringen ligger i historien, i den västliga kultursfärens individualism och i alla de århundraden som slösats bort på polemik och religionskrig mellan katoliker, anglikaner och protestanter – för att uttrycka saken kort och ganska förenklat. Medan vi bekämpade varandra, började västvärlden att gå sina egna vägar och skapa egna samhällsstrukturer utan särskilt stor inblandning från de kristna kyrkornas etik. Kyrkornas uppvaknande började i slutet av förra århundradet, långt efter Marx. I dag, nästan hundra år senare, ser vi kyrkor, som vet att de har en social uppgift, men som ännu saknar lämpliga praktiska metoder för att förverkliga den. Därför är kyrkorna nu i ett besvärligt läge, när de under de närmaste fem åren vill försöka utöva sitt inflytande på Sydafrika.

Alla som i en eller annan form innehar en ledarställning inom kyrkornas organisation, undervisning eller teologi, måste nu utnyttja alla möjligheter för att få det vita Sydafrika att inse vad som tillhör dess framtid och ansvar. Enligt min mening är detta en av kyrkornas absolut viktigaste uppgifter under de år som kommer. Det är en skyldighet som dikteras av kärlek till nästan, av medlidande och av fredssträvan. När jag uttrycker mig på detta sätt kan det kanske tyckas som om jag glömmer plikterna gentemot de svarta. Det är inte min avsikt. Kyrkorna i Sydafrika måste göra mycket för de svarta, anpassa sin inställning, ändra sina metoder och öka sin offervillighet. Just nu är det emellertid särskilt viktigt för mig, att Sydafrika kan lösa sina problem med så lite våld som möjligt. I detta hänseende vill jag betona, att kyrkorna i allt borde bemöda sig om att den vita befolkningen skall förstå svårigheterna i situationen. Kyrkorna kommer naturligtvis inte att vara ensamma. Allt det andra som står i brännpunkten för detta medvetandegörande, kommer som jag tidigare nämnt, även det att öka sin insats.

Kanske kommer man att skratta ut mig när jag talar om möjligheterna för en fredlig lösning. Kristendomens tre största värden är nu en gång för alla tron, hoppet och kärleken. De kräver av oss att vi fortsätter att hoppas och att vi handlar i enlighet med detta hopp tills situationen bevisar, att allt hopp är ute.