Sovjetunionen – en konfessionell stat

Sedan 58 år tillbaka är religionen i Sovjetunionen enligt den officiella teorin dömd att dö ut. Just i detta land, Sovjetunionen, äger för närvarande en ”andlig pånyttfödelse” rum, som beror på en äkta nyorientering hos ledande personligheter och små kretsar. Många trådar förbinder den ”andliga pånyttfödelsen”, som har funnit sitt mest pregnanta uttryck i Samisdat-litteraturen, med Rysslands ”kulturella pånyttfödelse” omkring sekelskiftet, då Solovjev, Berdjajev, Bulgakov och andra lade de filosofiska grundvalarna för ett nytt behärskande av världen med utgångspunkt i tron på Kristus. I dag lever många, framför allt yngre människor, i Sovjetunionen, i medvetenhet om denna tro på Kristus och alla dess konsekvenser mitt i en omvärld, som principiellt tillbakavisar religionen.

Religionens fortbestånd efter nu 58 år av ateistisk propaganda och diskriminering framför allt i betraktande av den fullständiga förändringen av själva produktionsförhållandena, är en allvarlig utmaning mot den marxistisk-leninistiska teorin. Det är betecknande, att några östeuropeiska sociologer från Polen, Ungern och Tjeckoslovakien redan har anmält tvivel om, huruvida den marxistiska socialismen automatiskt åstadkommer människans befrielse från all alienation – vilken ju enligt dess uppfattning är religionens källa. Dessa vetenskapsmän understryker, att även i ett socialistiskt samhälle inte så få främlingskänslor vidmaktshålls och att ”religiösa behov” fortfarande består som begär tillfredsställande.

Tvivel på Engels

I Jugoslavien har som bekant många filosofer gått ett steg längre och dragit i tvivelsmål giltigheten av Engels’ definition av religionen. Religion låter sig enligt dem inte reduceras till en falsk världsåskådning. Den är ingen enkel reflex av den ekonomisk-sociala basen utan äger även en relativ autonomi. Sensiblare marxistiska intellektuella har redan börjat försiktigt ställa frågan, hur smärta, lidande och död som väsentlig och oundviklig alienation bör betraktas av det socialistiska samhället.

Men detta är bara tvekande, trevande försök att från en marxistisk utgångspunkt vinna ett nytt förhållande till religionen. Ännu har dessa försök inte haft något inflytande på de troendes konkreta situation i Sovjetunionen och i de flesta andra socialistiska länderna. Har därmed den religiösa diskrimineringen i Ryssland råkat in i en återvändsgränd? Skall nya framstegsvänliga ideer ompröva det gamla marxistiska konceptet för religionspolitiken?

Sovjet-religionen

För närvarande tillåter en analys av fakta blott den slutsatsen, att det i Sovjetunionen inte finns något äkta, verkligt skiljande av kyrka och stat. Det vill säga att Sovjetunionen inte är någon konfessionslös, i fråga om världsåskådning neutral stat. Sovjetunionen representerar – noga betraktat – typen för förflutna århundradens världsåskådningsstat, såsom denna till exempel varit karaktäristisk för absolutismens tid. I den absolutistiska staten bestämde religionen medborgarnas privata och offentliga liv, den absoluta staten betjänade sig av religionen i politisk funktion som rättfärdiggörande ideologi för att stabilisera den sociala och juridiska strukturen.

Mot denna statstyp kämpade man under sjutton- och artonhundratalen. Därvid gällde det inte den totala elimineringen av den religiösa, faktorn utan dess uteslutande ur statens juridiska strukturer, för att anhängare av skilda trosövertygelser skulle ha samma medborgerliga rättigheter, plikter och chanser. För kyrkan har denna smärtsamma och långvariga process medfört befrielsen från de bojor den som statskyrka burit, och dess inre stärkande. Den nya, i fråga om världsåskådning neutrala staten, som uppkommit ur sjutton- och artonhundratalens europeiska revolutioner, är agnostisk, inte antireligiös. Den nära sammanbindningen av rätt och religion upphävs. Staten skapar för sina medborgare möjligheten att avgöra sig efter vars och ens samvete.

Annorlunda är situationen i Sovjetunionen. Den officiella doktrinen lyder där, att religion måste försvinna och att därför kampen mot de ”religiösa kvarlevorna” är den gode medborgarens plikt. Marxism-leninismen är i detta sammanhang inte någon politisk doktrin utan en världsåskådning,

som för varje aspekt på verkligheten har en förklaring i beredskap – ja, gör anspråk på att vara den enda giltiga förklaringen av verkligheten överhuvudtaget.

Med sitt absoluthetsanspråk och sin messianska inriktning får det marxistisk-leninistiska systemet, framför allt om man betraktar det sociologiskt och filologiskt, självt åter religiösa drag. Om man vill driva jämförelsen längre, då är det kommunistiska partiet den kyrka, i vilken denna ”religion” konkretiseras. Ty partiet kräver villkorslöst förtroende för sitt vetande om lagarna för den historiska utvecklingen, med ett ord, en troshållning. Bilden av en ny ”konfession” fullkomnas om man lägger till skapandet av nya profana riter.

Då stat och parti griper in i varandras kuggar, ja, då staten har sitt enda rättfärdigande blott i genomförandet av partiets mål och även lag och rätt tolkas på motsvarande sätt, måste Sovjetunionen betraktas som en sorts ”konfessionell stat”. I denna konfessionella stat intar den marxistisk-leninistiska världsåskådningen samma position, som tillkom de olika kristna kyrkorna under absolutismen. Det finns därför i praktiken två klasser av medborgare: de som följer ”statsreligionen” – den officiella ateismen – och de andra, som på grund av sin tro inte gör detta. De är därigenom medborgare av andra rang.

Marxistiskt språkbruk

Den sovjetiska författningen erkänner rätten till samvetsfrihet och kultfrihet. Här får man göra några viktiga särskiljanden mellan icke-marxistiskt och marxistiskt språkbruk.

Artikel 124 i den sovjetiska författningen säger: ”För att säkerställa samvetsfriheten för medborgarna är i de sovjetiska rådsrepublikernas union kyrkan skild från staten och skolan från kyrkan. Friheten att utöva religiösa kulter och friheten till antireligiös propaganda garanteras alla medborgare.” Redan av formuleringens sammanhang framgår det, att det för de sovjetiska författarna av grundlagen gällde samvetsfriheten, inte religionsfriheten. Därvid måste man tänka på att samvetsfrihet i det marxistiska språkbruket betyder något annat än i det icke-marxistiska. Ty noga betraktat står uttrycket här för ”rättigheten att befria samvetet från den religiösa drogen”. Att samvetsfrihet enligt marxistisk-leninistisk uppfattning inte automatiskt innefattar religionsfrihet gör till exempel formuleringen i den Ungerska folkrepublikens författning tydligare. Där heter det: ”Den Ungerska folkrepubliken garanterar sina medborgare rätten till samvetsfrihet och rätten till religiös kultutövning.” Bådadera nämns här uttryckligt bredvid varandra, vilket inte vore begripligt, om man inte hade den ursprungliga marxistiska tolkningen av samvetsfrihet för ögonen. I den Ryska federativa sovjetrepublikens konstitution av år 1918 hette det ännu: ”Alla medborgare tillerkänns friheten till religiös och antireligiös propaganda.”

Den stegvisa inskränkningen av den religiösa friheten till blotta kultfriheten, såsom den är fastslagen i författningen av 1936, betyder enligt sovjetiska rättsteoretikers åsikt, att ”de troendes verksamhet vid bekännelsen av sina religiösa dogmer är begränsad till de troendes egen miljö … Ingen som helst propagandistisk eller agitatorisk aktivitet från kyrkomännens sida kan betraktas som tillåten av lagen om de religiösa föreningarna utan överskrider tvärtom gränserna för den av lagen skyddade religiösa friheten.”

Med författningen av 1936 vinner statsateismen slutgiltigt i jämförelse med den religiösa bekännelsen en position analog till den ortodoxa statskyrkans under tsarismen i jämförelse med de andra konfessionerna. Principiellt kan gudstro och ateism inte betraktas som stående på samma nivå i den sovjetiska rättsordningen. Ty processen att bygga upp det kommunistiska samhället – det vill säga, den sovjetiska statens egentliga ändamål – har det fortskridande försvinnandet av religionen som förutsättning. Den sovjetiska teorin lämnar inget tvivel övrigt om att även den inskränkta kultfrihet, som medges de troende medborgarna, blott är av övergående natur, just fram till det eftersträvade ”fullständiga försvinnandet av de religiösa kvarlevorna”, vilket måste inträffa före övergången från socialismen till kommunismen.

Tvåklass-samhälle

Till sist kommer den marxistisk-leninistiskt uppbyggda staten fram till just den typ av tolerans – i betydelsen fördragsamhet – som var karaktäristisk även för den konfessionella staten. I den fanns det två kategorier av medborgare: anhängarna av statsreligionen – i detta fall det marxistisk-leninistiska credots bekännare – och anhängarna av de blott tolererade konfessionerna. Parallellerna blir ännu tydligare om man betänker, att konsekvenserna i det praktiska livet i den konfessionellt absolutistiska staten, just som i dag i den sovjetiska, är desamma: för nonkonformisten, i Sovjetunionen alltså den troende eller anhängaren av en religion, är åtskilliga yrkesmöjligheter stängda. Han kan inte utöva för staten särskilt intressanta yrken, som lärare, ämbetsman eller officer, tillträdet till universitet och andra högre utbildningsanstalter försvåras för honom om det inte helt omöjliggörs. Från deltagande i res publica förblir han – om man bortser från den aktiva rösträtten och från värnplikten – utesluten. Det kan då vara så, att han behåller sin innersta övertygelse för sig själv och lever ett dubbelliv: som övertygad anhängare av statsateismen i yrket och i grannskapet, som troende innanför de fyra egna väggarna eller till och med blott i hjärtat. Så snart han tar i anspråk den begränsade kultfrihet, som den sovjetiska lagstiftningen faktiskt erbjuder, måste han räkna med att förlora sina ansvarsfulla poster – varvid det blott är en ringa tröst, att trosåskådningen inte anges som motiv, utan en försyndelse mot den socialistiska lagstiftningen konstrueras. Så skapar ateismens upphöjelse till förpliktande statsidelologi de facto ett nytt tvåklassamhälle.

Författningens mål

Först mot denna bakgrund blir målinriktningen i paragraf 124 i den sovjetiska författningen klar: dess skyddsobjekt är ateismen, inte medborgarens rätt att välja en godtycklig religion eller ingen religion alls. Författningens omsättande i Sovjetunionens levande verklighet gör detta ännu tydligare: medan varje religionsundervisning är förbjuden i skolorna, måste inledningen till den ”vetenskapliga ateismens’ första grunder genomgås som obligatorium. Massmedia, ja hela statsapparaten, tjänar propagandan för ateismen. Inte blott partiets stadgar utan även ungdomsorganisationen Komsomols och de fackliga organisationernas, förpliktar sina medlemmar till antiregligiös propaganda. Kultfriheten hindras däremot, och rätten till propaganda för ateismen är officiellt promulgerad: ”Samvetsfriheten utgör intet hinder för genomförandet och intensifieringen av den ateistiska propagandan. Tvärtom, denna frihet måste medverka till det slutgiltiga övervinnandet av de religiösa fördomarna i Sovjetunionen … Den sovjetiska staten kan som äkta folkstat inte vara ointresserad av kampen mot religionen, som bromsar vårt samhälle på dess marsch mot kommunismen.

När enligt sovjetisk uppfattning de enskilda fri- och rättigheterna inte är människans naturliga rättigheter utan produkter av den förhandenvarande samhällsordningen, då är det bara konsekvent, när marxistisk-leninistiska rättsteoretiker anser, att de kapitalistiska regimerna har ett särskilt intresse av att vidmakthålla de ”religiösa fördomarna” som garanter för orörligheten hos de sociala strukturer, som baseras på exploatering. Av detta skäl har de medgivit stora friheter på religionens område. Socialismen däremot måste för att kunna förverkliga den sanna humanismen och skapa den ”nya människan” befria sig från religionen, som är hindersam just för förvandlingen av den sociala strukturen.

I motsats därtill står det faktum, att Sovjetunionen också har undertecknat förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som ju även fastställer friheten i fråga om den religiösa bekännelsen. Dessutom har Sovjetunionen ratificerat den FN-konvention av den 2 juli 1962, vars artikel 56 lyder: ”Föräldrarna måste ha möjlighet att säkerställa barnens religiösa och moraliska uppfostran i överensstämmelse med sina övertygelser.”

Mycket tydligt i motsats därtill står en åtgärd, som det sovjetiska partiets centralkommitté beslöt för mer än elva år sedan till ”förstärkning av det ateistiska uppfostringsarbetet bland befolkningen”. Bland annat heter det där: ”Den antireligiösa inriktningen av läroplanerna för skolorna, framför allt i de socialvetenskapliga facken, förstärks”. – Och: ”För att hindra prästerskapet, grupper av troende och enskilda troende personer från illegal verksamhet måste kontrollen till skydd för barn och ungdomar mot klerikalt inflytande och mot föräldratvång till deltagande i de religiösa riterna förstärkas.”

Rigorös statlig kontroll

Det till i dag gällande dekretet från den ”allryska exekutivkommittén och folkkommissariernas råd” av den 8 april 1929 angående de religiösa gemenskaperna har som bekant gjort de bestämmelser, som fanns dittills, enhetliga och skärpt dem. De religiösa gemenskaperna blev underkastade en rigorös statlig kontroll – helt i motsats till den klassiska uppfattningen om åtskiljandet av kyrka och stat. Vid genomförandet av ett äkta åtskiljande kan kyrkan åtminstone leva sitt eget liv fri från statliga ingripanden och reglementeringar.

Men dekretet av 1929 griper in i det kyrkliga livets kärnområde. Kyrkobyggnader och kultföremål är i Sovjetunionen statsegendom. Staten överlämnar kyrkobyggnader och kultföremål till de troende mot kontrakt för nyttjande. De troende måste för detta ändamål konstituera sig i varje församling som ”religiöst sällskap” med minst 20 medlemmar. Detta sällskap måste registreras hos ”rådet för religiösa angelägenheter vid Sovjetunionens ministerråd” (på senaste tiden tycks en decentralisering av denna myndighet vara på gång). Om registreringen beviljas beror på den statliga kommissionens gottfinnande. De ”religiösa sällskapen” (de så kallade ”tjugogrupperna”) åtnjuter ingen inbördes rätt till personval. De statliga myndigheterna har rättighet att vägra erkännande av personer, som blivit invalda i ett ”religiöst sällskaps” tremannastyrelse. Sedan 1961 är allt inflytande på församlingen och dess finansiella medel förvägrad församlingsprästerna. Helt i motsats till de kyrkorättsliga föreskrifterna hos de ortodoxa liksom hos katolikerna, hos armenierna och de gammaltroende är prästen nu uteslutande hänvisad till en liturgisk-spirituell funktion. Prästerna anställs nu också av den förhandenvarande ”tjugogruppens” styrelse.

Barn får inte sjunga med

”Tjugogrupperna” måste i nyttjandekontrakten för kyrkobyggnader och kultföremål garantera för eventuella värdeminskningar. Kultbyggnaderna skall obligatoriskt brandförsäkras i de enskilda kontraktundertecknande troendes namn. Men i händelse av brand bestämmer den lokala exekutivkommittén, om ersättningssumman skall användas till en kyrkoreparation eller till ”tillvaratagande av sociala och kulturella behov på orten i fråga”. Det är ”tjugogruppernas” styrelser som lägger fram förslag till kyrkoreparationer hos de lokala statliga exekutivkommittéerna, de sköter bokhållningen med avdragen för fredsfonderna, de tar emot anhållan om tjänsteförrättningar.

Det är förbjudet för de ”religiösa sällskapen” att bilda ”understöds-eller hjälpkassor, korporationer eller fackföreningar”. De får ”inte lämna sina medlemmar någon materiell hjälp”. De får inte ”organisera några religiösa eller andra möten, speciellt avsedda för barn och ungdomar”, men inte heller några andra ”möten, grupper, arbetscirklar, vare sig de sysslar med bibeln, litteraturen eller något annat tema eller om de bedriver handaslöjd eller religionsundervisning och så vidare”. De ”religiösa sällskapen” får inte ordna några utflykter och inte några lekplatser för barnen. I kyrkobyggnaden får blott de böcker förvaras, som är nödvändiga ”för utövandet av den ifrågavarande kulten”.

Finns ”inte tillräckligt antal personer, som är intresserade av att förvärva nyttjanderätten till kultegendomen för tillfredsställandet av sina religiösa behov”, så stängs kyrkan. Om kultbyggnaden ”snabbt måste ianspråkstagas för regeringens ändamål eller för sociala ändamål”, kan den fråntagas de troende av den vederbörliga statliga exekutivkommittén.

Några siffror till situationen i Moskva och Leningrad kan illustrera vad dessa bestämmelser betyder i praktiken. 1917 hade Moskva för 1,9 miljoner invånare 657 kyrkor och kapell, i dag svarar för mer än 7 miljoner invånare ungefär ett hundra gudshus, av vilka cirka 40(enligt nyaste uppgifter inte mer än 26) är öppna för gudstjänst. Under sitt dåvarande namn Petrograd förfogade Leningrad 1917 för 2,1 miljoner invånare över 460 kyrkor (ortodoxa, katolska, evangeliska och de som tillhörde de gammaltroende). I dag, med mer än 3,5 miljoner invånare, finns det knappt mer än 15 öppna kyrkor. I talrika storstäder i Sovjetunionen (städer med mer än 100 000 invånare) är numera bara en enda kyrka öppen. Vid kampanjen för att stänga kyrkor blev delvis även oersättliga värden för den ryska kulturen respektive de andra folkens i Sovjetunionen kultur förintade.

Kyrkans rörelseutrymme inskränks fortfarande genom ytterligare administrativa åtgärder. Sålunda inskärptes hos Litauens katolska klerus i mars 1974, att prästen i sin predikan inte får ta upp några moralfrågor, att han inte får döpa något nyfött barn utan statlig registrering, inte ens vid livsfara, men framför allt att han inte får gruppvis förbereda och examinera barnen inför den första kommunionen. Ja, barn får överhuvudtaget varken ministrera eller sjunga med i kören eller deltaga i processioner.

Frihetsstraff på upp till fem år

Redan 1962 upptogs med artikel 227 i Sovjetunionens strafflag en bestämmelse, som vid extensiv tolkning kunde göra varje religiös verksamhet bland minderåriga omöjlig. Där heter det: ”Organisationen eller ledningen av en grupp, vars verksamhet under täckmanteln av predikandet av religiösa läror eller verkställandet av religiösa riter är förenad med hälsovådlighet för medborgarna eller med andra inskränkanden i medborgarnas rättigheter … liksom upptagandet av minderåriga i en sådan grupp, bestraffas med frihetsstraff på upp till fem års varaktighet eller en exil av samma varaktighet med eller utan fråntagande av den personliga egendomen.” I kommentaren i en sovjetisk juridisk tidskrift hette det då uttryckligen, att även långvariga böner och fastor kan vara hälsovådliga. Och likaså fastslogs det, att lagen inte gör någon skillnad mellan förbjudna sekter och tillåtna religiösa gemenskaper.

Sedan 1962 har även meddelandet av dopet väsentligt försvårats. Sedan denna tidpunkt måste, om ett barn skall döpas, ett skriftligt medgivande från båda föräldrarna och ett arbets- och uppehållsintyg från de lokala myndigheterna visas upp.

I mars 1973 riktade 14 384 litauer, däribland cirka 25 procent skolelever och studenter, en förklaring till den Litauiska socialistiska sovjetrepublikens uppfostringsministerium. I den heter det bland annat: ”Religiösa studenter har det ofta besvärligt. De blir karikerade på skolväggsmeddelandena. Religiösa studenter blir tvingade att tala mot sina egna övertygelser och att rita antireligiösa karikatyrer. Den som vägrar att vara en hycklare får dåligt betyg. Lärare tvingar religiösa studenter att inträda i ateistiska organisationer och grupper … I några fall blir uppförandebetyget sänkt till ‘nöjaktigt’, bara därför att elever går i kyrkan. De religiösa elevernas övertygelser antecknas på deras elevkort, så att det är svårt för dem att komma in vid en högre skola.”

I den bekanta rapporten från Leonid Iljitschev till det sovjetiska partiets centralkommittes ideologiska kommission 1963 framförs klagomål över ”vitaliteten hos de religiösa föreställningsresterna”. Iljitschev underströk då, att tradition och vana inte kunde förklara ”överlevandet av de religiösa känslorna” under det socialistiska samhällets betingelser. En ytterligare orsak till trons oövervinnlighet i Sovjetunionen trodde han sig upptäcka i att ”religionen drar nytta av allt, som vi har ärvt från den forna utsugarregimen, av de motstånd, som vi måste övervinna på vår frammarsch, av människans svårigheter i sitt privatliv”.

Men de människor, som nu bär upp den nya religiösa uppbrytningen i Sovjetunionen, är inga ”nostalgiker”, som begråter de gamla tiderna, inga människor, som strandat på personliga svårigheter och därför flyr in i religiös mystik. Det är till det stora flertalet människor, som ända från barndomen uppvuxna under socialismen, inte har undvikit frågan om sitt livs varifrån, varthän och varför och har funnit svaret på sina frågor. A. Levitin- Krasnov har i sin essay ”Jorden stegrad” omnämnt: ”För närvarande råder bland de bildade ett så stort intresse för religionen, bland de bildade finns det så många troende, att man – om man ville försöka hindra religiös propaganda genom straff – måste häkta väl hälften av våra toppintellektuella.”

Periodvis förekommer i sovjetiska tidningar, framför allt i den för elitungdomen avsedda ”Komsomolskaja Pravda” – alltid menat som ”avskräckande exempel” – berättelser om ungdomars omvändelse till kristendomen. Religionsvetenskapens resultat, att religion är något av människans djupaste natur, inte annorlunda än den upprätta gången, språket och det logiska tänkandet, tycks genom händelserna i Sovjetunionen men även i andra socialistiska länder få sin bekräftelse.

Det är svårt att inför den religiösa uppbrytningen i Sovjetunionen tala om ”kvarlevor av borgerliga ideologier”, som statsateismens företrädare gör. Ty kyrkan som institution var 20 år efter revolutionen praktiskt taget ödelagd, kontinuiteten i traditionerna söndersliten. De människor, som bestämmer den nya religiösa rörelsen i Sovjetunionen, föddes redan in i det socialistiska samhället, de blev socialistiskt uppfostrade i skolan, de hade knappast någon levande relation till det förflutna. Även påverkan utifrån är utesluten, emedan Sovjetunionens avskärmning just mot religiösa impulser från yttervärlden är mycket tät. Nej, den religiösa uppbrytningen har uppstått bland Sovjetmänniskor i Sovjetsamhället.

Det är inte ett fenomen inskränkt till blott den intellektuella kretsen. Enstaka data, såsom den kände ortodoxe prästen Dimitrij Dudkos konstaterande, att han på två år har döpt 5 000 vuxna, visar på att det rör sig om en rörelse, som har verkningar ut i folket. För att ännu en gång citera A.

Levitin-Krasnov: . . ”en religiös rörelse kommer i rullning. Man kommer nog verkligheten närmast, om man definierar den nuvarande situationen på följande sätt: folket har ännu inte återvunnit religionen, men från ateismen har det redan vänt sig bort.”

Därvid måste tas med i räkningen, att den nya religiösa uppbrytningen inte stöter in i ett religiöst ingenmansland. Miljoner sovjetmedborgare har alla påtryckningar till trots bevarat tron, en i prövningar renad, konstlös tro. Kampen mot religionen har visat sig vara ett gagnlöst företag, på vilket en kolossal energi ödats utan resultat. Statsateismens nya konfessionalism har ställt människor som redan på grund av sin religiösa övertygelse är lojala medborgare inför nya problem. Människor som gärna vill ge staten, vad staten tillhör, om staten bara låter dem ge Gud vad Gud tillhör.

Kanske är det ännu för tidigt att vänta sig en revision av den marxistisk-leninistiska teorin om religion och kristendom. Aktningen för människornas inre samvetsavgörande skulle väl anstå den humanism, som det sovjetiska samhället betraktar som sin basis. Att marxism-leninism och statsateism inte ovillkorligt hör ihop, har till exempel Luigi Longo, åtminstone på ett pragmatiskt plan medgivit redan i mitten av sextiotalet: ”Liksom vi avböjer den konfessionella staten, så är vi mot statsateismen, mot det att staten, av vilken ideologi den vara må, medger en viss religiös tro företrädesrätt.”

Just på grund av sitt vetenskapliga anspråk måste marxismleninismen bli tvungen att fråga sig även utifrån teorin, om det axiom, enligt vilket religion blott är produkt av ett bestämt ekonomiskt-samhälleligt system och vid systemändring måste dö ut av sig själv, kan försvaras så som det hittills gjorts. Frågan är om det i ett så stort land som Sovjetunionen inte måste vara möjligt att göra sig av med den gamla ”konfessionalismen” och överlåta den enskildes avgörande för religion eller ateism åt krafternas fria spel och de bättre argumenten – med samma utgångsvillkor. Att de ryska kristna vidsynt kan medarbeta vid uppbyggandet av det socialistiska samhället, att de förstår att medföra värden som pliktuppfyllelse, uppriktighet, samvetsgrannhet, kärlek till nästan, utan vilka inte heller detta samhälle kan reda sig, har de tillräckligt bevisat.