Om möjligheten till en katolsk pedagogik i världen av idag

Den största konsten

Johannes Krysostomos, patriarken av Konstantinopel (354–407), var inte bara den grekiska kyrkans störste talare utan också en skarp och realistisk iakttagare av människornas liv. I sin femtionionde predikan över Matteusevangeliet kommer han inpå den förvirring som karaktäriserar en del av storstaden Konstantinopels ungdom. ”Allt är upp- och nedpåvänt, i det inre och i det yttre är allt fullt av förvirring. Nästan varje ung människa är lik en stad som går mot sin upplösning p.g.a. fientlig aggression. Ungdomen påminner om ett fågelbo som det kommit in en orm i. Pipande av fruktan och skräck flaxar de små fåglarna fram och tillbaka åt alla håll och vet inte alls var de skall finna tillflykt” (Migne, PG 58, 582).

Johannes Krysostomos menar att felet inte ligger hos ungdomen ensam utan hos föräldrarna. De försummar sina barns uppfostran. Man har mer omsorg om livlösa ting och djur än om sina egna barn. ”Om någon äger en åsna är han mycket angelägen att få tag i en åsnedrivare, som inte är efterlåten eller tjuvaktig eller en som är en suput utan en som duger för sin uppgift. Men handlar det om att finna en uppfostrare för sitt barn, tar han första bästa.”

Och därefter följer de meningar som senare ofta citerats: ”Och ändå finnes ingen större konst än uppfostran. Vad kunde man likna vid själens harmoniska utveckling och att forma en ung människas sinne? Den som äger denna gåva är en större konstnär än alla målare och skulptörer” (PG 58, 583). Krysostomos var en bildad man. Uppfostrans viktigaste uppgift, ”Själens harmoniska utveckling”, återger han på grekiska med rhytmisai psychen.

Denna rytmisering av själen är naturligtvis en reminiscens från Platon, som talar om detta i tredje boken av Staten. Men i fortsättningen av sitt tal anmärker Krysostomos att man lägger mindre vikt vid denna sida av uppfostran. Däremot ser man till att barnet får en ordentlig utbildning i t.ex. språket. Här åsyftas framför allt retorik. Men predikanten tillfogar: ”Barnet utbildas inte i detta ämne för att bli en bra talare utan för att kunna tjäna pengar. Om man kunde bli rik utan att kunna tala för sig skulle ingen bry sig om denna utbildning.”

Personlighetsdaning och kunskapsmeddelelse

Det är inte utan intresse att lägga märke till att en talare från 400-talet efter Kristus i korthet berör problem som också upptar oss i vår egen tid. Patriarken av Konstantinopel skiljer mellan pedagogikens två syften: å ena sidan uppfostran (själens harmoniska utveckling) och å andra sidan kunskapsmeddelelse (t.ex. retoriken). Och vad det sistnämnda angår gör han skillnad mellan det teoretiska tillägnandet av kunskap och den praktiska tillämpningen. Han tycks föredra en mer teoretiskt inriktad undervisning framför en praktisk.

Frågar man efter en katolsk målsättning för pedagogiken måste man ha klart för sig, att de två sidorna som utgör dess viktigaste syften, till stor del är tidsbestämda. Naturligtvis finns några grunddrag som gäller alltid och överallt. Men denna grundinställning får lov att aktualiseras och anpassas till olika situationer. Man kan alltså knappast tala om en paedagogia aeterna. Detta gäller först och främst kunskapsmeddelelsen. De kunskaper och färdigheter, som man ger vidare åt den kommande generationen, är naturligtvis alltid avhängiga av behovet. Och behovet i sin tur dikteras av den kulturella situationen. Ty syftet med ett curriculum är att ge ungdomen de nödvändiga förutsättningarna att klara sig i livet och ta del i samhällets kulturella och politiska liv. På medeltiden t.ex. var kunskapsmeddelelsen bestämd av det från romarna överlevande systemet septem artes liberales. Man avslutade detta stadium med att bli magister artium. Denna akademiska grad var i sin tur en förutsättning för ett studium och en avslutande examen i teologi, medicin eller kanonisk rätt. Senare spelade de klassiska språken (latin och grekiska) en stor roll i gymnasieundervisningen. Slutligen i senare tid träder de naturvetenskapliga ämnena (matematik, fysik, biologi o.s.v.) starkt i förgrunden. Utformningen och uppdelningen av de olika curricula är dessutom också avhängig av den geografiska och kulturella situationen. Så länge pedagogikens historia blott befattade sig med Europa kunde man ännu tala om en viss enhetlighet. Men i vår tid står vi inför en världsomfattande pluralism. En asiatisk, afrikansk, indisk, latinamerikansk kultur har behov av andra curricula än en rent europeisk. Och även i en europeisk kultursituation skiftar metoder och discipliner ständigt.

Finns det en ”katolsk” pedagogik?

Gång på gång får artikelförfattaren vänliga påstötningar – ofta från lärarkandidater – som ber honom om en kort redogörelse för jesuitordens pedagogiska grundåskådning. I kulturhistorien har jesuitordens pedagogik spelat en speciell roll i motreformationen men också senare. Den var elitfostrande, främjade tävlingsmomentet, underströk prestationsprincipen och vände sig särskilt till borgerliga kretsar. Man kan i detta sammanhang hänvisa till Ratio studiorum, en studieordning som trädde i kraft 1599. Den fungerade tills orden upphörde 1773. När orden ånyo upprättades 1814 blev den ändrad men fick aldrig rättslig ställning. Idag efter andra Vatikankonciliet, när pluralismen sitter i högsätet kan man inte längre tala om en enda metod inom den jesuitiska pedagogiken. Varje land, varje världsdel, varje kultur har sitt eget curriculum. I synnerhet i Latinamerika, Indien och Afrika lägger man stor vikt vid den sociala sidan av utbildningen. Promotio iustitiae socialis är nyckelord i den nya pedagogiken. Men ständigt tillkommer nya discipliner, ämnen och metoder. Gångna tiders Ratio studiorum för all världens skolor har blivit en omöjlighet. Anpassning till främmande kulturer assimilation, inculturatio, avgör innehållet i enskilda curricula.

Frigöra till frihet

Vänder vi oss därefter från kunskapsförmedling till själva målet för uppfostran infinner sig en rad viktiga frågor. Varje pedagogik som bygger på katolsk grund har ett ganska bestämt mål. Målet eller finis är ett värde som man försöker realisera i uppfostran. Detta värde eller dessa värden är naturligtvis inte resultat av ett blint val. Det skapas inte men det förekommer i verkligheten och måste erkännas. Uppfostrans syfte är att frigöra den unga människan, d.v.s. att frigöra från tvång, miljö och tradition och att frigöra till en sann frihet så att personens värdighet och sanna utveckling kommer till sin rätt. Uppfostrans syfte är befrielse till frihet. Naturligtvis är det värde som en katolsk uppfostran bygger på på ett eller annat sätt bestämt av kristendomens grundläggande principer.

Nu skall man inte tro att de två komponenterna i varje verkligt sann uppfostran, kunskapsmeddelelse och själens harmoniska utveckling, löper parallellt. Man kan inte förmedla ett sant vetande utan att forma en människas inre. Och man kan inte försöka uppfostra en människa i ett tomt rum; denna uppfostran måste alltid försiggå inom ett bestämt fack, i en bestämd undervisningsprocess. Undervisar man t.ex. i matematik, fysik, historia, grammatik ger man inte bara sakliga fakta utan i denna undervisning kommer eleven också i kontakt med mänskliga värden t.ex. noggrannhet, precision, tillförlitlighet, logik, stringens och mycket annat som bestämmer hela hans mänskliga betande. Man blir härigenom lite mer människa. Och omvänt konkretiserar sig en medveten uppfostran till äkta mänsklighet i en utmaning till eleven då det gäller en viss prestation. Uppfostrans mål medför naturligtvis också ett innehållsmässigt val. Det finns ämnen som i sig är värdeneutrala. Matematik, fysik, biologi T.ex. är inte avhängiga av människans värderelation. Matematik i ateistisk-marxistisk pedagogik skiljer sig inte väsentligt från katolsk. Det finns emellertid andra ämnen där målsättningen har stort inflytande på ämnets framställning. Ta historia, litteratur, samhällskunskap och idéhistoria! Här beror allt på lärarens inställning eller uppfostringssystemets mål. Här verkar syftet som ett slags katalysator och utövar en filtreringsprocess. En särskild målsättning för utbildningssektorn följer helt enkelt med den moderna pluralismen, med den demokratiska åsikts- och trosfriheten. Den skyddar samhället mot en sådan åsiktsterror som bara tillåter den härskande klassens ideologi. Privatskolornas berättigande i Danmark ligger i linje med denna tankegång. I detta sammanhang har också en skola ”på katolsk grund” existensberättigande.

Nåden fullkomnar naturen

Man kan nu fråga sig vad som är den katolska uppfostrans egentliga syfte. Här måste man skilja mellan två problemkomplex: katolsk uppfostran i trängre mening och i vidare. Gäller det en ung människa som tillhör den katolska kyrkan så har vederbörande rätt att få en uppfostran som överensstämmer med kyrkans syn på sig själv. Och detta gäller naturligtvis också de institutioner, skolor och andra läroanstalter som av princip endast tar emot katoliker. Här är uppfostrans mål ganska evident: det gäller att göra den unga människan till en helgjuten katolsk kristen. För en katolsk kristen är livet här på jorden inte det enda målet. Han har också till uppgift att utveckla det ”övernaturliga” liv, som han mottagit i dopet och att växa i fullkomlighet. Den som skall uppfostras, skall därför övas i kristendomen och lära känna sin tro djupare och när han deltar i kyrkans liturgi och tar emot sakramenten utvecklar han det liv som han fått till skänks i dopet. Detta ”övernaturliga” mål är den katolska kyrkans viktigaste syfte. Detta ”övernaturliga” förutsätter naturligtvis en utveckling av de rent humana värdena hos människan. Det humana tillhör en katolsk uppfostran. Dessa två moment motsvarar på sätt och vis Grundtvigs formulering: människa först, kristen sedan. Men enligt katolsk uppfattning ligger de två sidorna av mänsklig uppfostran inte efter varandra tidsmässigt och inte heller ovanpå varandra som i två lager. De skapar tvärtemot en enhet. I thomistisk teologi kallas det humana natura och det övernaturliga gratia. Men i Thomas tankesystem är en väsentlig grundsats att gratia non tollit naturam sed perficit, ”nåden upphäver inte naturen utan fulländar den” (Summa, I, q. 1, art. 8 ad 2.). Utan de övernaturliga nådegåvorna är människan enligt katolsk uppfattning en torso, något ofullgånget som saknar något väsentligt. Först när nåden är närvarande och präglar hela människan befinner hon sig i den situation som hon är skapad till av Gud. En rent katolsk uppfostran, en skola som endast besöks av katolska elever och där uteslutande katolska lärare undervisar, bestäms naturligtvis av denna målsättning i trängre bemärkelse.

En katolsk uppfostran i denna bemärkelse kan eleven kräva av sina uppfostrare. Och dessa uppfostrare är enligt katolsk uppfattning i första hand barnets föräldrar och i andra hand de lärare, som föräldrarna gett i uppdrag att fostra barnet. Naturligtvis har också det mänskliga samhället, staten, intresse för barnets uppfostran. Den humana sidan av uppfostran ligger delvis inom statens kompetensområde. När det gäller den övernaturliga sidan av uppfostran bär kyrkan det egentliga ansvaret.

Renodling omöjlig

Denna teori om uppfostran i trängre katolsk bemärkelse är emellertid ett ideal, en utopi om man så vill, något man strävar efter men aldrig helt uppnår. Inte ens i katolska skolor kan detta ideal realiseras fullkomligt. Människan har sin fria vilja. Personlighetsfostran kan inte påtvingas någon utan är avhängig av elevens egen medverkan, en inskränkning som väl gäller all uppfostran.

Svårare blir det att realisera detta mål när vi ger oss ut i den faktiska verkligheten. I de allra flesta länder kan man inte längre räkna med skolor av rent katolsk karaktär. Skolor där alla elever är katoliker blir mer och mer sällsynta och skolor där alla lärare är övertygade katoliker är i minoritet T.ex. i icke-kristna länder men även i kristna länder är rent katolska skolor en omöjlighet. De kan helt enkelt inte drivas. Kanske är det ändå lyckligt att de inte finns för annars vore det fara värt att den katolska minoriteten uppfostrades till ett andligt ghetto. Däremot främjar de nuvarande skolorna, där katoliker och icke-katoliker uppfostras gemensamt, den ekumeniska anda som ju är tidens utmaning till oss alla.

Kan dessa ekumeniska skolor ändå kallas katolska skolor? Man kan inte göra det om man med en katolsk skola menar en skola som håller sig med en katolsk målsättning för uppfostran i dess trängre bemärkelse. De ämnen som skolan undervisar i kan inte bestämmas av den katolska dogmatiken och kyrkans syn på sig själv. Har man ett sådant syfte med uppfostran förgriper man sig på den tros- och religionsfrihet som också andra Vatikankonciliet fäst vid sina fanor. För att uttrycka sig i klartext: man kan inte ha som mål för en sådan skola öppet eller fördolt att alla barn skall bli katoliker. Man är förpliktigad i sitt samvete att respektera elevernas och föräldrarnas religiösa åskådning. Man kan inte agitera för en bestämd religion. Men att hela skolans miljö har en viss utstrålning och därmed vinner sympati för den katolska kyrkan är en biprodukt som inte skall föraktas. Eftersom det faktiskt också är omöjligt att uppnå att alla lärare är katoliker skall man heller inte förvänta sig att all undervisning skall ges med katolska förtecken i snävare bemärkelse.

”Katolsk” i vidare bemärkelse

Vilket mål har då en skola på katolsk grund som inte endast består av katolska elever eller katolska lärare? För de katolska eleverna i en sådan skola kan man naturligtvis i ämnet religionskunskap ta katolska principer som utgångspunkt för den religiösa uppfostran. Men man kan ju inte göra på samma sätt med de andra eleverna. Här måste man alltså ta ställning på nytt. Vi står här inför en ny situation. I praktiken har man sådana skolor i nästan alla länder. Det är en god sammanhållning i dessa skolor, och andan, miljön och atmosfären är man genomgående nöjd med. Men vi saknar en teoretisk reflexion angående dessa skolors mål.

De flesta katolska artiklar och böcker som berör dessa problem utgår från en föråldrad situation där hela miljön var katolsk. Det gör förresten också andra Vatikankonciliets uttalande om den katolska uppfostran. ”Gravissimum educationis” av 28 okt. 1965. Här utgår man nästan helt från en uppfostran i en sluten katolsk miljö. Om ickekatolska elever i sådana skolor sägs bara en enda mening: ”Kyrkan anser likaledes de skolor mycket värdefulla, som upprättas i de unga kyrkorna och som också frekventeras av icke-katolska elever”.

I den allmänna debatten har dessa skolors målsättning ännu inte behandlats tillräckligt. En av de få som uppmärksammat problematiken i den nya situationen är Karl Rahner. I sin artikel ”Der christliche Erzieher in Freiheit und Bindung” (Sendung und Gnade, Tyrolia-Verlag, 1959, 319–338) påvisar han de konsekvenser som den nya typen av blandade skolor medför (i motsats till ”homogene katolische Erziehungswelt”). Han förutser att denna skoltyp i framtiden blir den normala.

Vilket mål kan vi uppställa för sådana skolor? Inte kan det vara katolsk uppfostran i strikt bemärkelse. Vilka möjligheter finns då för en uppfostran på katolsk grund i vidare betydelse? För det första kunde man tänka sig att man sågade av den översta delen av det förut anförda dubbla målet i den målsättning som är obligatorisk för en katolsk tankegång. Men den katolska uppfostran är en enhet med två sidor, den humana och den övernaturliga, eller med Thomas ord: ”natura” och ”gratia”. Men nu är enligt katolsk uppfattning människans övernaturliga utrustning ”gratia”, en gåva som Gud på intet sätt är skyldig oss. Människan kan lika lite ställa krav på nåden som Gud i sträng bemärkelse kan vara skyldig att ge den. Man kunde alltså tänka sig att man utplånade det övernaturliga i den ursprungliga katolska målsättningen och endast behöll det rent ”humana”.

Men om man gjorde det rent humana till målet för en sådan katolsk skola skulle den på intet sätt skilja sig från andra världsliga skolor. Den skulle förlora sitt ansikte och sin särprägel. Den skulle inte längre vara en skola på ”katolsk grund”. Katolska föräldrar hade ingen anledning att skicka sina barn till just denna skola.

Mer än bara humanism

Därtill kommer något annat. En sådan skola skulle vara utsatt för skiftande ideologiers malström, för det är inte så enkelt att bestämma vad det ”humana” egentligen är. Man kan tala om en marxistisk humanism, en liberal humanism, en humanism i positivistisk tappning (t.ex. J. Monod) och många andra. Slutligen måste vi också avvisa en sådan lösning av teologiska skäl. Fastän nåden rent abstrakt är oförtjänt, har Gud ändå i den konkreta frälsningshistorien kallat människor till nära förening med sig. Denna Guds ”självmeddelelse” är principiellt tillgänglig för alla människor. Detta åter vill säga att det i Guds plan inte finns plats för det humana, isolerat från Guds självmeddelelse i nåden

En katolsk skola som inte har en katolsk målsättning i snävare betydelse, kan endast bygga på en kristen humanism, d.v.s. en humanism som har sina rötter i den katolska kristendomen. De värden som den kristna humanismen förmedlar är sammanfattade i evangeliet, det glada budskapet som Kristus har givit oss. Evangeliet är därför den kristna humanismens utgångspunkt.

Det andra Vatikankonciliet har här satt en rad viktiga milstolpar. Det var djupast sett en reflexion över kyrkans väsen d.v.s. en reflexion över sig själv och sitt förhållande till världen. Kyrkan är ju inte endast till för sig själv och sina anhängare. Den är i sig själv sacramentum mundi, d.v.s. både tecken och redskap för en nära förening med Gud och för hela mänsklighetens enhet. De problem som hör hemma här tas upp i det andra Vatikankonciliets pastorala konstitution, ”Kyrkan i världen av idag” (Gaudium et spes). Här dras de värden fram som kyrkan hämtat ur evangeliet och som den skall ge vidare till hela världen, väl att märka inte blott till den redan troende världen utan till alla människor. I denna konstitution talas det om den mänskliga personens värdighet – det är så att säga nyckelordet – om gemenskap, om kyrkans insats på alla möjliga områden i synnerhet nämns familjelivet, äktenskapet, kulturen, det sociala och ekonomiska livet, det politiska samhället, fredsproblem och internationell gemenskap. Alla dessa värden är humana och utgår från evangeliet. Evangeliet är dessa värdens måttstock. Kyrkan erkänner personens okränkliga rätt som ett värde vilket icke kan användas som ett medel. Kyrkan hyser vördnad för livet, ända från dess början erkänns varje människas absoluta värde. Den går i spetsen för att människan skall ha möjlighet att föra ett människovärdigt Ev. Den vill att alla, men i synnerhet de fattiga, de diskriminerade, de av samhället utstötta, skall uppnå en högre livskvalitet, d.v.s. att de kan förverkliga ett mera mänskligt liv. Kyrkan bekänner sig till frihet och medmänsklighet, barmhärtighet och försoning mellan alla människor utan hänsyn till kön, hudfärg, religion eller samhällsåskådning.

”Vad själen är i kroppen är de kristna i världen”

Naturligtvis borde begreppet ”kristen humanism” konkretiseras och man borde ange vilka element det innehåller just vid denna tidpunkt av historien. Man saknar emellertid tills vidare en kategoritavla där de skilda element som skolan skall uppfostra till är angivna utifrån en systematisk synpunkt. Men en sak är säker: det kristna inslaget i denna människobild måste framträda tydligt. En kristen är t.ex. övertygad om att det finns något gott i varje människa. Och detta goda har inte gått förlorat i synden. Kärlek måste trots allt vara kännetecknet för denna humanism. A andra sidan känner den kristne till syndens verklighet, den synd som vi fått ärva och som är utbredd omkring oss i påtagliga realiteter. En kristen är därför en sansad och eftertänksam person som känner sin egen svaghet. Den kristne vet att människan är skapad till att härska över naturen. Människan är kulturens arkitekt. Hon är därför engagerad i utvecklingen mot en bättre livskvalitet. Hon önskar innerst inne att människan ständigt skall bli en smula ”mer” människa. Och likväl vet hon att alla försök att bygga babelstorn och paradis på jorden är dömda att misslyckas. Gentemot alla jordiska utopier intar hon ett visst eskatologiskt förbehåll. Den kristne bör vara tolerant mot andra religiösa åskådningar. Till sist kan bara Gud avgöra om en människas innersta väsen. En kristen bör vara en människa bland andra människor och inte stå vid sidan av den stora gemenskapen, kommun, stat eller nation. En kristen skola skall gå in för en demokratisk inställning. Den måste lära barnen att

respektera andra och att gå in i en gemensam uppgift, uppfostra dem till sinne för medbestämmande och utveckla deras initiativ. Alla dessa värden är grundlagda i evangeliet självt eller i den tradition som går tillbaka på evangeliets källor. En sådan kristen pedagogik, öppen, optimistisk, nykter, med sinne för människans värdighet, med vilja till försoning och förlåtelse, med en aldrig svikande kärlek till de fattiga och utstötta, kommer också att ha sin chans i framtiden. Dess atmosfär skall vara en sann och äkta kärlek, den skall vara besjälad av en ljus glädje och den skall praktisera en orädd kommunikation mellan lärare och elever.

Växa till fullmogen mänsklighet

Här finns möjligheter för en katolsk pedagogik också i vår tid. Naturligtvis måste den ha ögonen öppna för allt som rör sig i tiden. Typiska för vår tid, i synnerhet inom den marxistiska kulturtraditionen är två attityder: kritik och identifikation. I det emanciperade samhälle som vi lever i anammar man inte längre blint värden endast p.g.a. deras auktoritet. Man har blivit myndig – åtminstone menar man så och vill själv ta ställning till allting. Denna kritiska inställning, i synnerhet när den även innefattar självkritik, är av godo. Det borde vara den katolska pedagogikens uppgift att uppfostra till en sådan kritik. En kritik som vänder sig såväl mot den egna tron som mot alla de strömningar som sköljer över oss från alla sidor. Faran i det moderna samhället är att människorna blir manipulerade. Utan att själva ha det klart för sig styrs de av osynliga krafter. Det är atmosfären, det opersonliga ”man” som bestämmer de flesta människors åskådning och beteende. Inte bara en modern tyrann utan även åskådningar och åsikter kan vara tyranniska. Därför krävs idag att man är kritisk. Naturligtvis är det inte tal om kritik för kritikens egen skull utan om kritik för sanningens skull. En skola skall uppfostra sina elever till att ständigt ställa sig frågan: ”Men är det också sant?”

Och som sagt: denna kritik skulle hänga i luften och drivas fram och tillbaka som ett moln om den inte identifierade sig med något. Att inte välja är också ett val. Man måste träffa ett avgörande, naturligtvis efter grundligt övervägande för och emot. Den katolska pedagogiken bekänner sig till evangeliet som till en historisk, inte mytisk religion. Den intresserar sig för denna religions källor. Den tolkar dess texter. Men den identifierar sig också med dem. Och den identifierar sig slutligen inte med en ideologi utan med en person, som den anser vara den fullkomliga människan, kärlekens inkarnation, som är Jesus från Nasaret.