Mot en ny svensk bibel

Innan jag presenterar den bok med titeln Fyra bibelböcker, som av en dansk recensent kallats ”Guds lilla gula” och som innehåller den nya översättningen av Markusevangeliet, av Galater- och Hebreerbreven samt Första Johannesbrevet, kan det vara nyttigt att i korthet påminna om den utveckling boken avslutar.

Efter andra världskriget utarbetade man i en del europeiska länder, för att inte tala om andra världsdelar, nya versioner av Bibeln. I de flesta fall gällde det privata initiativ, även om de samlade många medarbetare. Man behövde inte ta hänsyn till någon stat och översättningen behövde inte officiellt godtas av en viss kyrka för att kunna tas i bruk.

Förhållandet i Sverige har sina särdrag. I regel räcker det inte med privata initiativ för att få till stånd en ny kyrkobibel. Den måste för att godtagas behandlas av kyrkomötet och kräver då två tredjedelars majoritet och bör i sista instans stadfästas av Sveriges regering. Den kan alltså inte lämnas åt begåvade bibelforskares, språkmäns eller inflytelserika förläggares gottfinnande. Hela ”statsmaskineriet” sätts i gång. Och varför inte? Om bara systemet inte hindrar arbetsfriheten hos medarbetarna utan tvärtom ställer till deras förfogande alla önskvärda medel både i fråga om personal och material, såväl vad angår översättningens utarbetning som dess noggranna revision, då behöver inte resultatet försämras.

I nästan 400 år har Sverige levt på den s.k. Gustaf Vasas bibel. Dess Nya Testamente utkom – troligen katolska förarbeten med ytterligare ”luthersk färgning” (A. Adell) och den antogs som en helhet 1541. Den fortlevde i senare tider med många ortografiska och grammatiska förbättringar i Gustaf Adolfs bibel (1618) och även i Karl XII:s (1703). Redan 1773 stiftades emellertid en revisionskommission som litet i sänder förnyades under inte mindre än 144 år, till dess arbete avslutades i oktober 1917.’

Sedan 1917 har i växande antal ånyo röster höjts som kritiserade den gällande kyrkobibeln. Nyare landvinningar i textkritik, arkeologi, och orientalisk historia kan numera tas till hjälp jämte nya exegetiska och/eller hermeneutiska metoder. Parallellt har svenska språkets utveckling gått ganska snabbt, och 1917-års bibel verkar i mångt och mycket föråldrad. Så framkom behovet av en ny helöversättning, samtidigt texttrogen och idiomatisk, lättbegriplig för en ”normalskolad” svensk läsare. Här och där har privata provstycken utgivits.’(2) Och plötsligt kom en fullständig översättning ut som med ens i mångas ögon tycktes motsvara den allmänna önskan. Teol. dr David Hedegård gav ut Band I (de fyra evangelierna) 1964 och band II (det övriga) 1965, som snart slogs ihop i en billigare upplaga och spreds överallt, även (fast utan ”tillstånd”) i Svenska kyrkan, åtminstone utanför huvudgudstjänsten. Efter tio år har dess upplaga nått upp över 130 000 exemplar.

Det bör dock sägas att en bibelkommitté dessförinnan hade bildats. Redan våren 1963 fick den officiell existens. Dess allra första uppdrag var att utreda i vilken mån en ny översättning var nödvändig, hur man kunde uppfatta den och planera dess förverkligande. Efter fem års ihärdiga funderingar och undersökningar publicerade kommittén sitt betänkande, en diger volym på 646 sidor, Nyöversättning av Nya Testamentet. (3) Den innehåller elva provstycken, valda ur alla delar av NT, och flera utförliga principiella eller dokumentariska uppsatser, varav mer än en kommer att behålla ett bestående värde, även när hela bibeln en dag blir fullbordad. (4)

Louis-Marie Dewailly är född i Frankrike och dominikan. Sedan 1936 är han verksam i Sverige. 1972 promoverades han av teologiska fakulteten i Lund till hedersdoktor för bland annat sin medverkan vid tillkomsten av två viktiga nyöversättningar till franska av utgåvorna ”Bible de Jerusalem” och ”Traduction oecumenique de la Bible”.

Sedan kom de som ombetts om remissvar och tog till orda. När man sammanfattade alla skilda yttranden framgick det att man tvivelsutan snarast möjligt borde sätta i gång det brådskande arbetet. Våren 1971 tillkallades fem sakkunniga som skulle ombesörja en provöversättning av några stycken och utforma arbetsprinciperna. Följande år publicerade dessa sakkunniga ett litet häfte Valda texter ur Nya Testamentet,5 en ny samling av elva texter med kortfattad kommentar. I det betänkande som kom ut några månader senare, Inför en ny bibelöversättning6 redogjorde de för sina definitiva arbetsregler och gav en sammanställning av de omdömen som Valda texter framkallat.

Nu kunde bibelkommissionen7 slutligen kompletteras och gripa sig an med arbetet. Kärnan utgörs av ”översättningsenheten”, som huvudsakligen består av professorerna J. Palm och H. Riesenfeld samt författaren Karl Vennberg och är underställd en styrelse där Fru Birgit Rodhe är ordförande och 8 ledamöter representerar olika intressen. Dessutom finns ett sekretariat (både personal och material) och en del referenter, som medverkar en tid med uppdrag att granska de stencilerade utkasten utifrån sina intressen och kunskaper (det må vara exegeter eller filologer, svenskstilister, liturgiker, religionslärare, etc.). Man vill tydligen gardera sig mot risken att översättningen anses som alstret av en viss smakinrikning, av en viss ”skola”. Hittills har, såvitt jag vet, den ömsesidiga kontrollen fungerat perfekt.

Som en förstlingsfrukt av detta storslaget planerade och redan till stor del färdigställda företag har nu utkommit Fyra bibelböcker. Denna gång gäller det alltså fyra hela ”böcker” (eftersom varje skrift i bibeln heter en bok) som vill nå allmänheten genom vanlig bokförsäljning. Avsikten

är att utvidga referentkretsen och hos alla läsare uppväcka reaktioner. I förordet manar Birgit Rodhe alla intresserade att meddela sina synpunkter till bibelkommissionen. Denna önskan vill även vi för vår del vidarebefordra till Signums läsare.

Översättningen är ny, d.v.s. den utgör inte en revision av en tidigare översättning. Den ”liknar” varken KB 1917 eller Hedegård. Den liknar ingen annan. Översättarna erkänner gärna att de fick nytta av många utländska versioner, men det är knappast möjligt att spåra upp härkomsten för ett uttryck eller en vändning. Översättningen är ny.

Ordvalet har granskats från A till Ö. Flera gamla ord, rent bibliska, har försvunnit (typ publikan, ersatt av tullindrivare). Den s.k. konkordansprincipen, där ett svenskt ord alltid skulle motsvara samma grekiska ord, har visat sig ohållbar, och man har endast försökt inskränka variationsmarginalen. Men det finns vissa osäkra val. Det går inte alltid att markera en bestämd gräns mellan ”glädjebud” och ”evangelium”. Ekklesia översätts med församling i Gal. 1:2, 22; Hebr. 2:12; även Gal. 1:13. Det kan gå an här, men vad skall man göra med vissa verser i första Korintierbrevet, Efesierbrevet och Kolosserbrevet? (Och kommer vi att behålla ”Församlingsföreståndare” för episkopos?). Det mest slående fallet är sarx. Självfallet går det inte att bevara ”kött” överallt, men det är ömtåligt att varje gång välja ut en enda av de drygt tio varianter som förekommer i Galaterbrevet eller i 1 Joh.2:16; 4:2 (en not till Gal. 2:16 grupperar en del ”allmänna” betydelser, två andra till 5:13 och 6:8 samlar texter där betydelsen ”själviskhet” är att föredraga). Det är klart att man missar en mängd antropologiska associationer. Diatheke i Hebr. 9:15 får en dubbel översättning, förbund och testamente, vilket också förklaras i en not till Gal. 3:15-17, och kanske var detta det enda sättet att göra argumentet begripligt. Däremot har i Gal. 4:2 epitrophous kai oikonomous reducerats till förmyndare. Ibland har svenskans resurser till sammansättningar använts skickligt: offerbröden, Mark. 2:26; tempelgåva, 7:12; slavoket, Gal. 5:1; skuggbild, Hebr. 8:5; offergåvor, Hebr. 8:3; 9:9, vid sidan av ”gåvor och offer” i flera ställen; ”förbundsarken” vid sidan av ”förbundets tavlor” i samma vers Hebr. 9:4.

Den nya översättningen går långt i riktning mot fåordighet, ofta till en förvånande grad. Vi är så vana vid vidlyftiga översättningar att den här snarare kommer oss att tänka på ett sammandrag! Om den ställs i parallellspalter med andra är den i regel kortare, och detta kan hälsas som ett framsteg. Alla onödiga omskrivningar och förklaringar har man velat slippa. Emellertid möter vi här och där något fyllnadsord som kan diskuteras. Låt vara för några partiklar, eller ett enkelt verb som i Mark. 1:11, 16; Gal. 2:21 (vad kommer i 1 Kor. 8:6?), eller ett omskrivet perfektum som i Mark. 7:13: ”som ni har ärvt och för vidare”. Men behövs ”våra fäder” och ”sin son” i Hebr. 1:1?, ”makt bakom orden” i Mark. 1:27, ”detta bröd” i Mark. 14:22?

Den periodiska stilen ger, mer och mer i dagens smak, vika för kortare meningar med så få bisatser och inskjutningar som möjligt. Problemet består ändå inte i att ställa upp kortare meningar av ungefär samma längd, två eller tre rader, någorlunda ihopskarvade, utan i att omsorgsfullt iaktta och bevara alla inbördes relationer i den nyindelade meningen. Om denna svårighet övervinns lyckligt, då får man förlita sig på läsarens förstånd, som inte associerar i fel riktning och eventuellt inte ens märker att meningen är lite lång. Bland de här översatta böckerna förekommer denna svårighet mest i Hebreerbrevet. Mestadels har tankegången bibehållit sina rätta proportioner. Ett slags föredöme skulle jag gärna peka på i Heb. 9:13-14. (Däremot kan jag inte inse t.ex. anledningen till den omvända ordningen mellan de två halvverserna i 1. Joh. 4:1.)

Och så nu till innehållet. Överhuvud taget är det omöjligt för en utlänning att bedöma en översättning. Givetvis har han inte känsla för varje nyans i ordvalet och i stilen. På sin höjd kan han bedöma om översättningen ger rättvisa åt originalets innehåll eller inte. Här kan ju en del detaljer diskuteras, sådana som Mark. 10:27; Gal. 1:18 (”fråga ut”) eller 5:12, där vändningen är överdriven och/eller leder associationerna åt fel håll. Men i stort tycks översättningen vara förträfflig i sitt grepp om den äkta meningen.

I stället för att kritisera den i alla enskildheter är jag mer angelägen att peka på den ”tolknings”-fråga som underförstås i både översättningen och noterna, kanske rättare sagt i sambandet mellan bägge två – eftersom det finns noter. Jag tänker på förhållandet i den franska ekumeniska bibeln (varav NT utkom 1972, GT kommer ut nu i dagarna). Sällan var det särskilt mödosamt att hitta en översättning som kunde godkännas av, alla, såväl protestanter som katoliker, men svårigheterna spirade fram när vi ville tolka en fastställd översättning vars mening i själva verket fattades på olika sätt. Ett exempel: i Luk 1:28 kan man anta ”benådad” eller ”full av nåd” eller vad man vill, men vad menas med detta? Där ligger den ömma punkten. Instinktivt tolkar varje kristen den givna översättningen utifrån sin traditionsram, vanligtvis sin kyrkotraditionsram. Det blir därför ganska naturligt att meningsskiljaktigheterna inte förbigås utan flyttas till en viss kommentar, formad exempelvis till noter.

Noterna syftar ju till att besvara frågor som texten (resp. översättningen) väcker hos läsaren. Men vilken läsare ställer vilken fråga? På den punkten skulle jag nu hänvisa till den nya fickupplagan av Bible de Jerusalem, som kom ut i somras. Den är uppenbarligen avsedd som en bibel för ständigt bruk, för den som redan känner bibeln och vill ”hitta” någonting, ett namn, en kort förklaring, vissa paralleller.

Det gäller att erbjuda mesta möjliga i kortast möjliga form. Men här däremot, i den nya bibeln, åtminstone i dess ”normalupplaga”, som säkert kommer att användas av alla kristna i Sverige, är det nog inte fråga om att besvara alla möjliga frågor, från en avancerad bibelvän eller från den mest okunnige, kanske icke-kristne sökare. Bibeln måste först och främst vara tillgänglig för en outbildad läsare och för honom belysa endast det som i förstone kan förvåna eller stöta, med hjälp av några sakliga, säkra, korta uppgifter, utan att föra honom in i en viss tolkning, ännu mindre i en framställning av motsatta tolkningar. Om någon vill gå vidare kan han i alla fall hänvisas till annan litteratur. Problemet ligger då i att avgränsa detta minimum så att ingen känner sig frustrerad, att ta ett slags godtycklig medelmåttstock om informationer utan att helt förbise ”konnotationella” eller/och ”emotionella” bitoner. Slutredigeringen kräver mycket omsorg, särskilt om den görs i flera omgångar, med fara för dubbleringar eller små motsägelser. Tills vidare har inte noterna i den nya bibeln fått sin slutgiltiga utformning, och man kan knappast förutse hur de kommer att se ut när de är färdiga, särskilt på de punkter där översättningen kan vara ett tvisteämne mellan konfessionerna. Det åligger varje läsare att inte läsa sin bibel ”med slutna ögon”, utan att hänvända sig åt annat håll för att söka ytterligare ljus.

En annan fråga förtjänar till sist att beröras i vårt sammanhang. Man möter fortfarande, såväl utom som inom katolicismen, personer som tror att en bibelöversättning som inte följer den latinska Vulgatan hos oss skulle misstänkas för irrlära och därför vara ”förbjuden”. Det är riktigt att Tridentinums dekret om Vulgatan (4: de session) aldrig har blivit upphävt och troligtvis aldrig kommer att bli det. Men det bör ändå erinras om att Pius XII – vilken inte lär ha varit liberal i trosfrågor – i sin encyklika Divino afflante Spiritu (30 sept. 1943), nn. 24–26, betonade att beslutet fattades för att klargöra läget i en tid då många nya översättningar, varav flera latinska, hade tagits i bruk. Konciliet tog Vulgatan som ett slags grundtext i sina förhandlingar, utan att utesluta versioner från originaltexterna till olika språk, versioner som kunde och borde göras med största omsorg. Andra Vatikankonciliet (Konstitutionen Dei Verbum, 28 nov. 1965, IV n. 22) har anbefallit Vulgatan bland andra vördnadsvärda äldre översättningar och samtidigt manat att göra nya sådana, om möjligt i samverkan med kristna i andra trossamfund.

”Den goda bibelöversättningen är inte tidsenlig; den är epokgörande.” Så skrev K.R. Gierow i slutmeningen av sin uppsats om Bibelns språk och tidens (Europa och tjuren, s. 106). En så allmän, nästan ordspråksliknande utsaga kan fattas som en hyllning till, låt oss säga, ett tiotal stora framgångar i bibelöversättningshistorien, men tillika som en försynt lyckönskan riktad till den nya … Jag känner mig inte alls kallad till spåman och vågar mig inte på att förutsäga hur djup och varaktig den nya översättningens betydelse kommer att bli. I vilken mån kommer den att göra sig gällande för allmänt bruk, bortsett från den ”kungliga” stämpeln? I vilken mån kan den lämpa sig för både tyst meditation och upplysning, för personligt enträget bruk och i högtidlig gudstjänst? I vilken mån skall den, enligt den gamla bibelbilden, bana sig en väg från mun till öra och till hjärta, fastna i minnet, förmå att ge upphov till nya bevingade ord, att underbygga ett förnyat liturgiskt språk (även i katolska översättningar från latinet)? Hur betydande, ja epokgörande den blir, det kan endast framtiden utvisa.

Under tiden har också Gamla Testamentet påbörjats. Den år 1971 tillsatta kommittén har framlagt sitt betänkande, Att översätta Gamla Testamentet8 -kortare än det som rörde Nya Testamentet, eftersom en del principer är gemensamma. Men uppgiften innebär flera och större svårigheter. Bibelkommissionen består numera av två ”enheter” med delvis gemensam utrustning och fortgående utbyten. NT-enheten räknar med en tidsrymd av fem år, vilket pekar (redan!) på 1977; för GT kan man troligen inte ange någon tidsgräns. Skynda långsamt! Vi har god tid. Ingenting bör ge anledning till något hastverk. Med tacksamhet och förhoppning hälsar vi det vi hittills fått. Må det pågående arbetet fortsätta lugnt och noggrant, så att en dag en ny källa springer fram, som ger vatten åt de törstiga, Guds ord i ett nytt språk till Guds folk.

——————-

Galaterbrevet 3:1-3. 1917:

I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst? Allenast det vill jag, att I skolen svara mig på: Kom det sig av laggärningar, att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att I lyssnaden i tro? Åren I så oförståndiga? I som haven begynt i Anden, viljen I nu sluta i köttet?

Bibelkommissionen:

Vilka dårar ni är, ni galater! Vem har förhäxat er? Ni har ju ändå fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst. Säg mig bara en sak: Var det genom att följa lagen som ni fick Anden eller var det genom att lyssna till trons budskap? Hur kan ni vara sådana dårar? Skall det som började i Anden nu fulländas i köttet?

Hebreerbrevet 9:13-14. 1917:

Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi blod – då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud – rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden!

Bibelkommissionen:

Om nu blod av bockar och tjurar och stänk av askan från en kviga helgar de orena så att de blir rena i yttre mening, hur mycket mer måste då inte Kristi blod, blodet från honom som i kraft av evig ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten så att vi vänder oss från döda gärningar till att tjäna den levande Guden.

NOTER

1. Efter 200 år har kommissionens sist utnämnda medlemmar, den 57:e resp. den 58:e, lämnat oss nyligen, prof. Johannes Lindblom, + 1974, ärkebiskop Erling Eidem, + 1972.

2. Bland dem får vi påminna om R. Wehners~översättning av Johannesevangeliet, 1952. Den finner sin plats, liksom den vördade Benelius 1885, i en förteckning över alla NT-översättningar, ss. 482–488.

3. SOU 1968:65. – Senare utkom även Om Nya Testamentet: en sammansättning av remissyttrandena över Nyöversättning av NT. Utbildningsdepartementets stencilserie 1970:8, 235 + 44 ss.

4. C.I. Ståhles uppsats, ss. 501–567, har även publicerats separat med titeln Svenskt bibelspråk från 1500-tal till 1900-tal, Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård, 41, Stockholm 1970. K.R. Gierows artikel Bibelns språk och tidens, ss. 336–347, har blivit ett kapitel i essäsamlingen Europa och tjuren, Stockholm 1972, ss. 83–106. – Snart efter betänkandet gavs två lättillgängliga böcker ut som spred dess innehåll: Birger Olsson, Ny bibelöversättning, Stockholm, Verbum, 83 ss.; A. Eeg-Olofsson, L. Stegeland, En ny bibel?, Stockholm, Gummessons, 119 ss.

5. Utbildningsdepartementet 1972:4, 50 ss.

6. Utbildningsdepartementet 1972:10, 108 ss.

7. Denna bibelkommission får inte förväxlas med biskopsmötets bibelkommission 1964, som redigerade boken Bibelsyn och bibelbruk, Lund 1970, och som upplöstes sedan boken kommit ut.

8. SOU 1974:33 273 ss.