Kyrklig religion och folkreligion i USA

Lennart Ejerfeldt

Folkreligion i Lex. Frankrike är en traditionell ”parareligion”, som består av förkristna och på olika sätt omtolkade kristna seder och bruk. I USA är folkreligionen däremot vad som kallas ”civil religion”, alltså medborgerlig religion, en uppsättning vaga föreställningar som uppfattas

som ett amerikanskt credo, där religiöst och politiskt-patriotiskt blandas med varandra.

Peter L. Berger, samtidens kanske ledande religionssociolog höll som en av American Enterprise Institute’s i Washington Distinguished Lecture Series till republikens tvåhundraårsjubileum, ett föredrag om förhållandet mellan kyrklig religion och medborgerlig religion under de senaste tjugofem åren i USA. En tysk översättning publicerades i Lutherische Monatshefte Sept. 1975.

I USA fanns ursprungligen ingen motsättning mellan kyrklig religion och folkreligion, de levde snarare i ett slags symbios. Peter Berger menar emellertid att detta förhållande grundligt förändrats under de gångna tjugo åren. Den nyare historien visar också tydligare att denominationell religion och civil religion verkligen är två skilda fenomen med var sin historia.

Vid mitten av 50-talet var USA mitt inne i den religiösa boomen. Alla statistiska indikatorer pekade uppåt. Medlemsantalet ökade, liksom också andelen av samtliga amerikaner som var medlem av något samfund. Tydligast var tendensen i de nya förortsområdena, där medelklassen samtidigt skaffade sig fler barn än som varit vanligt på årtionden. Och det är i efterhand påtagligt hur just barnen och barnrikedomen var en viktig faktor i den kyrkliga expansionen. Det som ökade starkast av allt var den kyrkliga verksamhet som hade med barn och ungdom att göra.

De teologiska seminarierna var överfulla av blivande präster och pastorer. Också i deras utbildning trädde det rent teologiska tillbaka för förberedelse för de mångfaldiga samhällsuppgifter de kristna församlingarna iklädde sig, uppfostrande, rådgivande etc.

Detta religiösa uppsving omfattade de flesta protestantiska trosgemenskaper, men också katoliker och judar. Samtidigt växte den ekumeniska förståelsen och samverkan fram. Berger talar om att man på protestantiskt håll upplevde något av en ekumenisk orgie, och 50-talet var tiden för planerade eller fullföljda kyrkosammanslagningar. Den viktigaste kanske av ”Evangelical and Reformed Church” med kongregationalisterna till ”United Church of Christ” 1957.

Viktigare var emellertid de många organisationerna för samarbete och samplanering. Berger griper här tillbaka på sin beskrivning i en känd uppsats från 50-talet av ekumeniken som en kartellering av den religiösa marknaden,

Detta skeende utspelades främst i de medelklassorienterade protestantiska mainstream-kyrkorna. De fundamentalistiska (i amerikansk mening) grupperna stod vid sidan med sina anhängare som huvudsakligen kom från lägre medelklass eller arbetare. De upplevde en likaså stark tillväxt, men deras avskildhet uppmärksammades inte och deras frånvaro i det ekumeniska samarbetet togs som något självklart. Däremot välkomnade man de grekisk-ortodoxa i National Council of Christian Churches, och redan före Vatikankonciliet hade relationerna med den katolska kyrkan betydligt förbättrats. Till bilden hör också de hjärtligare relationerna mellan kristna och judar. De stora protestantiska denominationerna uppfattade självklart inte katoliker eller judar som objekt för omvändelse.

Redan på den tiden frågade sig en del människor hur det egentligen stod till med den religiösa väckelsen. Vissa faktorer hade föga med religion att göra, t.ex. den sociala rörligheten uppåt som fick många att tillägna sig en kyrkotillhörighet som de uppfattade som nära förbunden med deras nyvunna borgerliga respektabilitet. Baby boomen skapade också en känsla av att religionen behövdes för barnens fostran och trygghet. Under den tilltagande kyrkliga aktiviteten tyckte sig några se en ”förtäckt sekularisering”.

”Belief in belief”

Parallellt med denominationernas blomstring gick enligt Berger också folkreligionens. Det var president Eisenhower själv som fällde de ofta citerade orden att ”vårt styrelseskick vore meningslöst om det inte grundade sig på en djupt upplevd religiös tro – vilken den nu än är”. En journalist präglade för denna form av civil religion uttrycket ”Piety at the Potomac”.

Med undantag för ett litet fåtal Eisenhowerfientliga intellektuella var det nästan ingen som inte tyckte att denna ”tro på tron” väl motsvarade det amerikanska credo. Nationella motgångar eller prövningar som Koreakriget eller McCartyismen ledde knappast till någon nationell självprövning. Det kalla kriget hade behov av nationell samling uttryckt i moraliska och kvasireligiösa former.

Den officiella kulten i kejsartidens Rom fick sin näring av den traditionella vördnaden för familjehelgedomarna. På ett liknande sätt styrktes enligt Berger the American Way of Life av en amerikansk folktro, som stod i en självklar överensstämmelse med nationens bild av sin roll i världen. Denna kontinuitet mellan den privata tron och moralen och den som uppfattades som landets var det amerikanska 50-talets karakteristikum.

Om 1955 års läge kan beskrivas på detta sätt, vad har då hänt därefter? Redan i ett arbete från 1961, The Precarious Vision, kritiserade Berger amerikansk protestantism för dess benägenhet att se världen som den borde vara. Den religiösa tron var bestyrkande, inte ifrågasättande. Utvecklingen sedan 1955 har inte minst varit en allt djupare insikt om att världen inte är som den borde vara.

Men utvecklingen har enligt Berger varit ”skiktspecifik”, och helt annorlunda för de fundament-alistiska grupperna och de lägre sociala skikten än för de stora protestantiska kyrkorna och medelklassen. De fundamentalistiska eller konservativa grupperna har i stort undgått de djupgående tvivel och kriser, som drabbat main-stream-kyrkorna.

Baisse och nervsammanbrott.

Vid mitten av 60-talet var det klart att den religiösa boomen var över. Nu pekade alla statistiska indikatorer nedåt, medlemsantal, gudstjänstedeltagande och inte minst offervilja. Nu vidtog en krympning av den organisation som man under 50-talet utvecklat. Nedgången av teologie studerande dröjde, men många anade redan att det hade något att göra med möjligheterna till befrielse från uttagning till krigstjänst i Vietnam. Den religiösa marknaden var en helt annan, och de ekumeniska kartellsträvandena blev inaktuella när efterfrågan minskade. Organisationerna inrättade sig för försvar.

Men viktigare var att 60-talet präglades av ett nervsammanbrott i de stora protestantiska grupperna. De mest kända teologiska strömningarna föreföll att tävla med varandra om att beröva kyrkorna deras traditionella trosinnehåll genom en mångfald av sekulära evangelier som existentialism, psykoanalys, revolutionär befrielse eller avantgardistisk sensitivitet. ”Gud är död”-teologin var den groteska kulminationen på denna teologiska självstympning. Olika slags funktionärer inom kyrkorna blev oroliga för deras framtid och vände sig till kulturella och politiska rörelser, som av opinionsledarna proklamerades som tidsandans senaste inkarnation.

Som man kunde vänta verkade dessa bemödanden att ”göra kyrkan mer relevant för den moderna världen” snarare förstärkande än lindrande på den religiösa lågkonjunkturen. De kyrkomedlemmar som kände sig lojala mot det traditionella trosinnehållet var reserverade eller skandaliserade. Och andra fastställde förvirrade att sådana värden som ”personlig utveckling” eller ”kritisk medvetenhet” kunde bättre och billigare köpas utanför kyrkorna. Det andra Vatikankonciliet föreföll att tvärt emot sina intentioner bidra till att överföra protestantismens olycksöden till den katolska gemenskapen. Nervsammanbrottet hade blivit ekumeniskt. Och samtidigt trängdes den amerikanska judiska gemenskapen av flerfaldiga grunder in i en mer defensiv och partikularistisk position.

Politikens ”sekularisering ”.

Omsvängningen från 50-tal till 60-tal hade inte minst att göra med politiska förändringar. Berger nämner det inte uttryckligen, men Kennedys val till president spelade här en stor roll. Som katolik kunde han helt enkelt inte på samma sätt som Lex. Eisenhower appelera till den amerikanska folkreligionen. Ett viktigt tecken på politikens sekularisering som enligt Berger inte nog uppmärksammats till sin djupare innebörd är Högsta domstolens olagligförklarande av böner i den allmänna skolan. Denna för USA nya antiklerikala trend i officiell politik tar sig också uttryck i motståndet mot offentliga medel till konfessionella skolor och inte minst i den liberala abortlagstiftningen.

Det har uppstått en för alla synlig klyfta mellan folkreligionen, medborgarreligionen och den kyrkliga. Den gamla symbiosen är slut. Men brottet skulle enligt Berger blivit mindre dramatiskt om kyrkorna förmått att möta sin uppenbara avmagring med ett uns av värdighet.

När den amerikanska politiska ordningen är inne i en djupgående kris, har den traditionella folkreligionen undergrävts. Den har inte kunnat hålla samman inför den legitimationsförlust som drabbat det amerikanska samhället och som har sina orsaker både i allmänna samhällsförändringar och i nationella katastrofer som Vietnamkriget och Watergate.

En ny religiositet?

Men vilka är då enligt Berger utsikterna och möjligheterna för den kyrkliga religionen? Alltfler och bland dem Berger har kommit att ifrågasätta själva sekulariseringstesen. Men den nya religiositet man nu kan iaktta, går hittills utanför de stora kyrkorna. Ändå menar han att det är troligare att en religiös pånyttfödelse kommer att uppstå ur den judiskt-kristna traditionen än ur någon österländsk visdom. Men de existerande kyrkorna kan ge näring till en förnyelse endast i den mån de åter besinnar sig på sitt traditionella trosinnehåll och ger upp försöken att försvara sina positioner genom att anpassa sin tradition till myten om den moderna människan.

Ett politiskt system kan inte uppleva en lång period av en legitimationsförlust som den nuvarande utan att antingen söka en ny roll i isolationism eller i en mer auktoritär maktutövning. En av de krafter som kan bidra till pånyttfödelsen av det amerikanska credo är de kristna kyrkorna, men då måste dessa åter börja leda och vägleda, inte följa efter tidsandans vinddrag.