Abortfrågan

Många ansåg uppenbarligen att abortfrågan var avförd från dagordningen i och med att riksdagen 1974 med en övervikt av ung. två mot en antog den gällande abortlagen. Försöken att hålla frågan aktuell har främst drivits inom vissa kristna kretsar. Dessa har emellertid haft ett synnerligen svagt stöd av samfundens officiella företrädare. Man har inte direkt signalerat en ändrad uppfattning i förhållande till det ärkebiskopens remissyttrande, vilket i stort hela den svenska kristenheten ställde sig bakom, men frågan har inte bedömts som aktuell. När riksdagen tog lagen röstade en klar majoritet av de borgerliga ledamöterna mot den nya lagen, moderaterna nästan mangrant, medan mittpartierna var mera delade. Trots detta aktualiserades abortfrågan inte i samband med regeringsskiftet 1976. Detta i stark kontrast med Norge, där en gemensam hållning i fråga om en ny abortlag som skulle ersätta den ”självbestämda aborten”, är en brännande fråga för ett borgerligt regeringsalternativ.

Läkartidningen om abortlagen fem år.

I slutet av förra året beslöt dock riksdagen att det skulle göras en översyn av abortlagens tillämpning och konsekvenser, dock inte syftande till någon lagändring. Denna utredning har tillsatts, och dess direktiv förefaller att låta hela frågans medicinska, sociala och demografiska implikationer bli belysta. Detta är något att vara tacksam för, eftersom det specialnummer av Läkartidningen 1980:7 som ägnades abortlagens första fem år, så tydligt visade de märkliga begränsningar i frågeställningar och forskningsuppgifter som hittills varit rådande.

Abortutredningen fastslog att abort aldrig kunde bli en ersättning för andra preventiva åtgärder, utan alltid måste betraktas som en nödfallsåtgärd. Därför kombinerades också den nya lagen med ”kraftfulla s k abortförebyggande åtgärder” (dr Kajsa Sundström i Läkartidningen). Dessa åtgärder har emellertid haft mycket liten inverkan på totalantalet aborter. Dessa har fortsatt att ligga på drygt 30 000 om året, för att 1979 ta ett stort steg uppåt. Det förefaller vara ett genomgående mönster i länder med fri abort i västvärlden, att det går en abort på tre födslar. Satsningen på förebyggande åtgärder har varit helt olika, men inte påverkat förhållandet.

Orsaken till detta ligger i en sanning som hittills dolts av den officiella mytbildningen. Eftersom enligt ”experterna” abort endast kan vara en nödfallsåtgärd, måste det stora antalet bero på brister i upplysning och preventivmedelstillgänglighet. Dessvärre visar alla empiriska undersökningar att det inte finns några som helst skillnader i upplysthet och preventivmedelserfarenhet mellan de som gör abort och andra. Men i det här fallet har kartan haft prioritet över själva terrängen. De undersökningar som gjorts visar med tröttande monotoni, att skillnaden mellan abortpatienterna och de som föder, ligger på det beteendemässiga planet. Kvinnor som genomgår abort har genomsnittligt tidigare sexualdebut, flera partners, större frekvens av könssjukdomar etc … Och den självklara slutsatsen blir, att den viktigaste faktorn som påverkar abortbenägenheten är ett mer impulsstyrt och oansvarigt sexuellt beteende än det genomsnittliga. Därav följer att någon nämnvärd minskning i efterfrågan på aborter inte kan uppnås med annat än direkt beteendepåverkan.

Det förhåller sig emellertid så, att det sexuella beteendet hör till vad som inte egentligen får ifrågasättas. Man kan erinra sig hur våra sexliberaler skriade i himmelens sky, då någon läkare under gonorréepidemins kulmen för tio år sedan som en profylaktisk åtgärd rekommenderade att inte ha samlag med okända personer.

Aborternas geografi

Det finns tämligen stora variationer vad gäller abortbenägenheten, alltså antalet aborter av totalantalet graviditeter. För hela landet var abortbenägenheten 25,5%. Det gick alltså knappt tre födslar på varje abort. Denna abortfrekvens var för Stockholm och Göteborg 32%, för Malmö 30. Men ung. riksgenomsnitt noterades också för glesbygdslän som Västmanland, Norrbotten, Gävleborg och Jämtland. De lägre siffrorna, under 20%, finns i Västerbottens, Jönköpings, Kristianstads och Kronobergs och Kalmar län. Vi återfinner i abortsiffrorna välkända skillnader mellan kristet präglade delar av landet, med en mera strikt familjemoral, här Västerbotten och Sydsverige, främst Småland, och de ”sekulariserade”, storstäderna och större delen av Norrland och Mälardalen. Det geografiska mönstret för barn födda av ogift moder är nästan exakt detsamma som bilden av abortbenägenheten.

Den statistik som publiceras över abortpatienterna är också klart selektiv. Så saknas t ex uppgifter om fördelningen på gifta, samboende och ensamstående. Diskretionen går onekligen väl långt när t o m en Umeåundersökning i Läkartidningen slår samman gifta och samboende i en kategori. Med det förhållningssättet får man givetvis aldrig någon klarhet i aborternas roll i det förändrade familjebildnings- och upplösningsmönstret. Den nämnda undersökningen ger däremot indirekt en annan viktig uppgift. Man kan av de publicerade data utläsa att en dryg fjärdedel av de barn som abortsökande kvinnor fött, har en annan far än i det aktuella fallet. Denna siffra måste rimligen vara mycket högre än för dem som föder.

Fortfarande är som framgår av en annan redovisning i Läkartidningen en stor majoritet av abortpatienter förstagångssökande. Men andelen som tidigare genomgått en eller flera ingrepp ökar med en procentenhet om året, och är nu uppe i en fjärdedel av samtliga.

De frånvarande männen

Större intresse har man visat en annan förutsebar konsekvens av ideologin att fostret är en del av kvinnans kropp, som hon därför suveränt råder över: männens, fädernas frånvaro i abortsituationen. Umeåundersökningen omfattade 91 kvinnor. 114 fall var fadern en tillfällig bekantskap. Av de övriga 77 lyckades man få kontakt endast med två tredjedelar, 51 män.

Också den bild som ges av de män som ställt upp för intervju, visar en ganska passiv hållning inför aborten: ”hon får bestämma”, ”jag vill inte påverka henne”. Männen har ändå en högre uppskattning av sin egen medverkan än vad kvinnorna har, liksom de har en mer optimistisk syn på kvaliteten i förhållandet och på abortens återverkningar på samlivet.

Männens frånvaro hänger givetvis också samman med att kontraceptionen med p-piller och livmoderinlägg alltmer blivit kvinnans sak. Förhållandet förstärks genom en abortideologi, som egentligen inte tillmäter mannen någon roll. Att han står vid sidan av abortbeslutet är givetvis ingenting underligt, utan helt konsekvent. Hur skulle det kunna förhålla sig annorlunda, när den fria aborten motiveras med kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp? Vi lever ju faktiskt med den officiella föreställningen att en far får barnet först vid födelsen, fastän alla vet att det är vid konceptionens hans frivilliga medverkan är oundgänglig, medan födelsen går bra utan hans medverkan eller ens kännedom.

Det är möjligt att kvinnans utlämnade ställning inför abortbeslutet utgör den starkaste anledningen till ett omtänkande kring hela frågan om födelsekontroll. För tio år sedan kunde man knappast förutse att ett par av RFSU:s kvinnliga topptjänstemän i en välargumenterad ledarsidesartikel i DN (4 mars 1980) skulle beklaga att sexuellt samliv och barnafödande kommit att radikalt skiljas åt genom den moderna preventivtekniken och aborterna. Att kunna radikalt skilja på sexualitet och barnafödande var ju tidigare själva syftet med RFSU:s verksamhet. Även om det hittills inte varit opportunt att till fundamental diskussion ta upp frågan om fostrets rättsställning, är det påtagligt att det råder en utbredd olust över de fria aborternas konsekvenser.

Också i denna fråga visar sig tvetydigheten i frigörelseideologin. De trosvissa förkunnade att den fria aborten skulle ge kvinnan hennes frihet från mannen och från sin egen kropp. När facit finns tillgängligt är bilden en annan. Kvinnans fria val betydde lika mycket att mannen kunde undandra sig ansvaret, och den större friheten liknar ofta ensamhet och övergivenhet.

Helt uteslutet är det väl inte att den fria aborten småningom uppenbaras som en lika dubiös ”frihet” som andra utslag av 60-talets ”frigörelse”.