Statskyrkofrågan i ny fas

Gamla privilegier blir som nya

Utan att det rönt någon uppmärksamhet i massmedierna håller den nya kyrkoministern uppenbarligen på att föra stat-kyrka-frågan in på ett helt nytt spår. Själva grundmotiven för de senaste tjugo årens reformarbete har varit att utjämna villkoren mellan skilda trossamfund i Sverige. Man kan mycket väl skilja mellan kravet på jämlikhet, dvs paritetisk behandling, och krav på en mer eller mindre långtgående juridisk-ekonomisk åtskillnad mellan staten och trossamfunden. I det första hänseendet är utvecklingen i hela västvärlden helt entydig, statskyrkoprivilegier till en bestämd kyrka har avskaffats eller är under avveckling. En sådan avveckling motsvaras då självfallet av att statens inblandning i t ex utnämningsfrågor också försvinner. Ett typiskt exempel på denna utveckling är Spanien. De reservat där en äldre tids statskyrklighet kvarlever är huvudsakligen Norden och Grekland.

När det gäller åtskillnad mellan stat och kyrka i allmänhet är tendensen däremot inte entydig. Snarast ökar genomsnittligt det statliga stödet i skilda former till trossamfunden, men givetvis fördelat efter paritetiska principer.

Delreformer

Hittills har det varit omöjligt att i Sverige åstadkomma den breda politiska och kyrkliga uppslutning, som regeringarna ansett behövas för att genomdriva en helhetslösning av stat-kyrka-frågan. Däremot har en rad delreformer genomförts i stor enighet. Det gäller avkonfessionaliseringen av den allmänna skolans religionsundervisning, de teologiska fakulteternas ställning, dit hör också sänkningen av kyrkoskatten för icke-medlemmar i Svenska kyrkan och statsbidragen till fria samfund. Alla dessa reformer är givetvis steg på väg mot en mer jämlik behandling.

Det finns ytterligare ett par reformer av samma slag, som skulle avlägsna särskilt stötande och bisarra drag i det nuvarande statskyrkosystemet: beskattning av juridiska personer och det skandalösa folk/kyrkobokföringsväsendet.

Församlingarnas beskattningsrätt har allt tydligare kommit att knytas till medlemskap i Svenska kyrkan. Att Guds förekommande nåd också skulle omfatta aktiebolag har veterligen aldrig hävdats av någon folkkyrkoideologi. Det är oklart vilka principskäl som överhuvud skulle användas för att ta ut medlemsavgifter av juridiska personer.

Att ett samfund omhänderhar folkbokföringen på det allmännas uppdrag, är kanske inte i och för sig oförenligt med religionsfriheten. Men att systemet är så ordnat, att det automatiskt skaffar detta samfund medlemmar, helt utan deras egen tillskyndan, samtidigt som övriga samfund inte erhåller någon som helst hjälp att få och hålla kontakt med sina medlemmar, är givetvis något alldeles groteskt och helt unikt i världen.

En ojämlikhetsreform

Men det är inte dessa trängande jämlikhetsreformer som nu förbereds i departementet, utan den första ojämlikhetsreformen i modern tid. Under bibehållande av sina juridiskt-ekonomiska privilegier, skulle några av statskyrkosystemets för Svenska kyrkan besvärande inslag avskaffas. Hittills har det grundläggande valet så att säga stått mellan trygghet och frihet, men nu skall det uppenbarligen bli bådadera. Ojämlikheten mellan Svenska kyrkan och övriga samfund kommer att påtagligt accentueras. Det förslag till bl a kyrklig riksstyrelse som kyrkomötets utredningsgrupp under biskop Palmqvist utarbetat, sänds av kyrkoministern på remiss endast till inomkyrkliga organ. Liksom en ojämlikhetsreform är något alldeles nytt, är det också unikt i de senaste decenniernas reformarbete att partier och andra samfund helt hålls utanför beslutsprocessen.

Betyder detta att stat-kyrka-frågan som en viktig samhälls- och kulturpolitisk fråga avförts från regeringens dagordning? Ämnar man fullfölja översynen av utredningarna om folkbokföringen? Skall samfund som i tiotals år levt på hoppet om en rättvisare tingens ordning, nu helt låta detta fara? Slutbetänkandena från 1968, 1973 och 1978 har alla i skiftande form förespeglat bl a den katolska kyrkan en framtida möjlighet att ta in medlemsavgifter på ung. samma villkor som Svenska kyrkan. Direktiven till departementets utredning om folkbokföring, endast några månader gamla, innehöll detsamma.

Dopsynen och folkbokföringen

Det palmqvistska utredningsförslaget pläderar också för nuvarande ordning för medlemskap i Svenska kyrkan, alltså barn till medlemmar räknas som medlemmar, oavsett döpta eller ej. Och givetvis försöker man försvara ordningen med bibel och bekännelse. Men den genanta sanningen är ju, att denna ordning endast kan existera med det nuvarande folkbokförings-systemet. Förutsättningen för att odöpta barn utan särskild ansökan kan bli medlemmar, är ju att Svenska kyrkans präster automatiskt får uppgifter om alla födda. Antag att ett annat samfund i Sverige skulle ha samma syn på medlemskap. Ja, just det, tanken är omöjlig därför att detta samfund inte har tillgång till de uppgifter som behövs för ett sådant ”automatiskt” medlemskap.

Därav följer också att denna lära om förhållandet mellan dop och medlemskap inte kan praktiseras om Svenska kyrkan mister informationsmonopolet över befolkningsförändringarna. Det är väl inte uteslutet att några klartänkta statskyrkoanhängare insett sambandet, och därav eldats till vakthållningen kring folkbokföringen.

Det finns flera mysterier kring folkbokföringens praktik. Här endast ett. Katolska kyrkoherdar i landet synes regelmässigt avisera vederbörande pastorsämbete om dop i katolsk ordning. De förefaller övertygade om att dessa antecknas i kyrkböckerna, och att ett katolskt döpt barn inte blir medlem i Svenska kyrkan, även om en av föräldrarna skulle vara medlem. Om det finns en enhetlig praxis på pastorsexpeditionerna och vilken denna är, förefaller svårare att klara ut.

Katolska kyrkan mellan folkkyrka och frikyrka

Sedan början av 70-talet erhåller katolska kyrkan ett visst statsbidrag efter samma grunder som de fria samfunden, alltså i stort sett efter aktivitetens omfattning. Så länge möjligheten ännu tycktes vara levande, att en reform av stat-kyrka-förhållandet skulle kunna ge katolska kyrkan liknande villkor som Svenska kyrkan att med statlig hjälp ta in medlemsavgifter, var en sådan likabehandling eftersträvansvärd.

När detta hopp nu förefaller försvinna in i en töcknig framtid, ser saken något annorlunda ut. Invandringen, mängden av nationaliteter, den stora mobiliteten, den relativt låga genomsnittsåldern och de stora familjerna ställer större krav på katolska kyrkan, samtidigt som exakt samma faktorer motverkar den hemkänsla och rotfasthet i en församling som frammanar offervilja och ansvarstagande. De svenska frikyrkorna är ett alltigenom beundransvärt exempel på detta senare.

Men också på andra sätt finns ojämlikheter i den statliga behandlingen som beror på att den svenska samhällsscenen redan var möblerad, när invandringen kom. De fria samfunden får betydande allmänna medel till sina folkhögskolor och teologiska seminarier, institutioner som av lätt insedda historiska skäl den katolska kyrkan inte förfogar över. Däremot driver man två katolska grundskolor och en rad förskolor, undervisningsanstalter som av en olycklig slump inte emottar något offentligt stöd.

Det låter som en saga . . .

Också andra svårigheter förefaller vara förbehållna katolska församlingar. De senaste årtiondena har ju varit en stor kyrkobyggnadsera, inte endast för Svenska kyrkan. När Immanuelsförsamlingen (ordf. statsrådet Jan Erik Wikström) behövde ett mera ändamålsenligt församlingskomplex än den gamla kyrkan, kunde man snabbt, smärtfritt och uppenbarligen kommersiellt sunt ersätta den med ett imponerande nybygge på en granntomt.

Riktigt så gick det inte för S:ta Eugenia katolska församling. Först tvangs man riva den gamla kyrkan på grund av ”sanering”. Därefter stod den avrivna tomten tom i åratal under det att församlingen till marknadsmässig hyra fick inrätta sig i några rivningsfastigheter. I princip dröjde inte länge innan en ny tomt var förvärvad och kyrka ritad. Därefter vidtog ett drygt decennium av ständiga uppskov, genom stundom statliga, stundom kommunala beslut, ibland var det politiska instanser som fann skäl till dröjsmål, andra gånger administrativa. När nyligen klartecken gavs, synes det avgörande ha varit risken för en stor internationell skandal.

Som alla förstår vore något liknande helt uteslutet t ex i DDR. Hade västtyska trosfränder samlat medel till en kyrka som därefter fördröjdes femton år genom administrativa åtgärder, skulle västerländsk press analyserat detta senaste fall av kommunistisk religionsförföljelse. Störningar i den inomtyska handeln och åberopande av Helsingforsfördraget vore tänkbara konsekvenser. Nej, det nystalinistiska DDR skulle aldrig kunna tillåta sig vad mönsterdemokratin Sverige tydligen kan kosta på sig.

Min närmaste befattning med ärendet var under den period, då uppskovet berodde på en statlig investeringsskatt på oprioriterade byggen. Vid en uppvaktning försäkrade f statsrådet Sträng att byggstoppet var till för att pressa byggpriserna och att någon som helst risk att bygget skulle fördyras inte fanns. Idag har inflationen och beslutsfattarna i förening berövat församlingen en stor del av de medel som en gång räckte för kyrkbygget.

På några större orter har tillräckliga katolska församlingslokaler kunnat skapas under senare år, t ex Västerås och Södertälje. Men på andra platser, däribland i våra två gamla universitetsorter och Helsingborg, är antingen kyrkolokalen totalt otillräcklig eller endast provisorisk.

Invandrarna och den religiösa jämlikheten

Svenska katoliker som känner kyrkans villkor i det svenska samhället skulle väl kunna fördra den uppenbara diskrimineringen. Men de drabbade är till övervägande del invandrare, och det må inte förtänkas dem att de funderar över den svenska religionsfrihet som hänvisar dem till att förätta sin andakt i överfyllda utrymmen, under villkor så olika svenska kyrkans församlingars som någonsin är möjligt. De noterar givetvis den svenska politiska ambitionen att ge dem jämlika villkor i socialt och politiskt hänseende. Men varför invandrarpolitikens målsättning om valfrihet, jämlikhet och samverkan inte alls gäller det religiösa området, måste vara svårt att rätt förstå. (Kritiken här gäller inte Svenska kyrkans präster och församlingar. Utan deras ekumeniska gästfrihet skulle situationen vara ännu mycket värre.)

Historiskt är det lätt att förklara varför det är som det är. Den förra, på många sätt beundransvärda Invandrarutredningen, slutbetänkande 1974, tillsattes och gjorde sitt huvudarbete under den tid, då den myrdalska statkyrka-beredningen arbetade, och utgångspunkten var att de konfessionella rättvisefrågorna skulle lösas med beredningens förslag. När regeringen på våren 1973 beslöt att inte lägga någon proposition, måste man i sista stund också infoga ett avsnitt om invandrarna och deras trossamfund.

Det måste vara en självklarhet, att när kyrkoministern (och regeringen?) har skjutit jämlikheten på framtiden, frågan om invandrarnas också i praktiken lika rätt till religionsutövning redan från början ges utrymme i direktiv och utredningsarbete.

Men något slags besked från departementet eller regeringen om religionsjämlikheten helt avförts från dagordningen är man nog skyldig undrande och drabbade.