Solidaritet och mänskliga rättigheter

Under femtio år har Öst och Väst tvistat om vad som är mänskliga rättigheter. Skillnaden mellan lägren är likväl inte fullt så stor, som man i förstone skulle vara benägen att tro. Båda riktningarnas teoretiker använder sig av en gemensam grekisklatinsk tradition. Båda skolorna arbetar inom en kultur som tilldelar människan uppgiften att vara samhällets drivande kraft. Man är oense om hur denna kraft skall förstås och vartill den skall brukas. Båda vill de främja ett rättvist samhälle inom vilket den enskilde är såväl redskap som mål. Om medlen råder det delade meningar.

Öst och Väst är som halvsyskon som tvistar om ett gemensamt arv. Vid den konferens för säkerhets- och samarbetsfrågor – som slutade i Helsingfors den 1 augusti 1975 – märktes att det norra halvklotets folk – Nordamerika var också med – öste ur samma tusenåriga flöde och att alla hade tagit vara på skilda delar av en gemensam tradition. Man förstod på ömse håll att man tid efter annan måste nagelfara gällande regler om säkerhet om man vill främja samarbetet. Hörnstenen i konferensens slutdokument är den traktat, vari man kom överens om begränsat samarbete inom en rad verksamhetsfält.

Handel och kultur behöver sina regler för att kunna utvecklas. Dessa regler skall skydda från godtyckliga och brådstörtade ingrepp. Helsingforskonferensens stora betydelse ligger i att man vid denna kunde gå längre. Slutdokumentet befäste de fördragsslutande staternas anspråk på att företräda folk med autentisk kultur. Konferensen öppnade väg mot en framtid utan den schism, som har delat Europa under sextio år. Med stöd av slutdokumentet skulle folk, som i ekonomisk utveckling hade hunnit ungefär lika långt, kunna finna enande band.

Solidaritet – mänskliga rättigheters grund

De rika och fattiga folken är skilda till kultur och utveckling. Det uppsatta målet för kampen mot fattigdomen – de utblottades inpassning i samhällslivet – kan därför ej rimligen ställas upp som praktiskt riktmärke för det nutida internationella samarbetet. Tre ting kan påverka utvecklingen.

Låt oss först se på solidariteten. Fattigdomen i tredje och fjärde världen är så djupgående att den till sitt väsen är av annan natur än den fattigdom vi själva känner. Det är inte fråga om fattiga individer utan om kollektiv fattigdom. Fattigdomen är inte tillfällig utan en del av den sociala strukturen. Den gäller inte för stunden utan är ständig. Fattigdomen styr vad som händer i dessa samhällen. De rika folken bjuds inte att göra goda gärningar utan de manas att visa solidaritet. Folken plågas i sin fattigdom. Det gäller ej skänker till enskilda fattiga eller att räcka en stödjande hand. Det gäller att erkänna människor med annan kultur och andra önskemål. Det gäller att säga ja till en bjudande moralisk och rättslig plikt. Det gäller att bana väg för dessa folks inpassning i de levande och aktiva folkens internationella gemenskap. Det finns människor, som tror sig om att ha funnit medel för strukturförändringar, vilka skulle medföra inrättande av institutioner för fortsatt förkovran. Institutioner som skulle främja utvecklingen och inte lägga hämsko.

För att de mänskliga rättigheterna skall gälla alla måste folkens massor deltaga. Förutsättningar för att folkens flertal skall kunna deltaga aktivt i det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet måste skapas. De fattiga inom de rika länderna och de fattiga folken lever på ett sådant sätt att en förbättring av deras villkor är nödvändig. Det är vidare nödvändigt att beakta såväl individens som kollektivets krav. Det är fråga om individen i samhället.

Det tredje gäller åtgärder, som kan sammanfattas som en strategi för väsentliga behov. I kampen mot fattigdomen bör man främst se till att varje grupp ges vad man behöver för att med kraft kunna göra sin stämma hörd. Mått och steg har vidtagits för att lindra marginella gruppers hunger och bostadsnöd. Men härigenom har dessa gruppers beroende och underordnade ställning ej anfäktats. De är ständigt offer för övergrepp. De har svårt att få anställning och de ges ingen utbildning.

När problemen med de mänskliga rättigheternas tillämpning börjar att ses i ny dager gäller det att komma ihåg att de fattiga förr uteslöts från planering och åtgärder. Nu bör de själva deltaga i projektarbetet. De breda lagren måste ges ansvar. De rättsliga instituten måste demokratiseras. När detta brister måste utvecklingsarbetet finna bot. Fler måste ges oberoende domare, lika rättegång och jämlikhet inför lagen. Denna samhällets demokratisering kan påskyndas genom de internationella institutionerna. Fria och oberoende fackliga föreningar främjas i den Internationella arbetsorganisationens hägn (konventionen härom 1948). Såväl arbetstagarnas som arbetsgivarnas organisationer har genom internationell överenskommelse tillerkänts frihet från statlig inblandning och facklig handlingsfrihet. Den vanmakt som lantarbetare, diversearbetare och invandrare ofta lever i beror ofta på att dessa grupper har haft svårt att organisera sig och att resa krav. Stora marginalgrupper går miste om materiell förkovran och andlig utveckling. Det gäller att finna en strategi, som skall garantera dem deras rättigheter som människor. Endast då kan dessa grupper bli delar av samhället.

Väsentliga behov – strategi och mål

Den strategi som bör göras upp för att tillgodose väsentliga mänskliga behov bör inte vara för teoretisk och övergripande. Den bör innehålla noggranna uppgifter om mål och medel. Det gäller att nå bestämda mål inom socialpolitik, ekonomi och kultur. Det gäller att försöka räkna ut på vilket sätt resultat bäst skall nås. Slutmålet för integrationsarbetet kan uttryckas med ”organisk delaktighet”.

Marginalgruppernas behov

Det finns en stor litteratur om marginalgrupper, om behov och förkovran. De analyser som görs bygger ofta på den förutsättningen att dessa grupper på ett eller annat sätt bör få tillgång till de resurser, som nu finns hos de välbeställda. Dessa resurser borde användas för att föra de utomstående in i samhället. En förutsättning för detta är att de, som nu är fattiga, psykologiskt skulle likna dem som nu har tillgång till köttgrytorna. De vill nog gärna förvärva de rikas resurser. Deras ja till varor innebär krav på att fortsättningsvis få vara med om diskussioner och beslut. De vill ej längre hållas utanför. Den fattige krossas om han reser krav på att få växa och ser sina förhoppningar gäckas. Han blir sedan resignerad. Han ser, att det som står honom emot är samhällets hela struktur och att vägen till frihet hålls stängd. Kampen mot fattigdom och för mänskliga rättigheter bör innebära förbigång av sådant dödläge. En strategi, som är inriktad på att främja de nödvändiga och väsentliga behoven, bör försöka tillgodose kravet på att alla grupper, som nu står utanför samhällslivet, skall ges en naturlig plats. Härigenom kommer samhällets gemensamma nytta att bäst gagnas.

Mången kanske tvekar om den skisserade vägen är framkomlig. Det hela kan måhända ha tycke av social utopi och bristande verklighetsförankring. Man fruktar att portar öppnas mot nya missräkningar. Eftersom det kan vara svårt att säga vad som verkligen är väsentliga behov kan hela begreppet lätt bli suddigt och till intet förpliktande. Begreppet kan lätt frånkännas egenskapen att vara en grund för realpolitiskt handlande. Den innehåller inte heller någon grundsats för hur man skall slita tvister om tävlande mål. Regeringarna tvingas att efter skön välja mål om medel saknas att förverkliga allt man har tänkt sig. Sådant kan äventyra varje utvecklingsprogram.

Strategier för väsentliga behov

På valet av strategi kan vi lägga två huvudsynpunkter.

Först bör vi märka att en befolkning aldrig är homogen. Den består inte av människor som har samma önskningar. Det finns åldersgrupper och skilda sociala nivåer. Klimatskillnader ger olika behov. När det gäller att finna behov som först bör tillgodoses är det nog nödvändigt att räkna med att vissa skikt till en början vinner mest. Detta tillhör ju det normala livet i ett samhälle och bör kunna tålas. Genom spridningseffekter kommer snart krafter att lösgöras som befriar.

Det andra är de hinder som kan uppstå genom att kulturer och traditioner är varandra olika. I nutida samhällsliv gäller att livet i byar och städer väsentligt kan ändras även utan ingrepp från centralt håll. Risk finns att de ändringar, som görs för att gynna fattiga, kommer att ske på de maktägandes villkor. Man kan fråga sig om de industrialiserade länderna har försökt tvinga sina värderingar på utvecklingsländerna istället för att främja utvecklingen av hävdvunna gemenskaper av folklig art som kan finnas. Resurshavarna har hållit tillbaka kraftfulla folkliga institutioner, vilka har varit stadda i utveckling, för att bättre underbygga den egna maktpositionen.

Kulturers sammanstötning skapar hinder och problem. Dessa gäller bl a val av syften. Problemen är ofta nära kopplade till varandra.

Strategins mål och syfte

Den politik som är inriktad på att försöka tillgodose mänsklighetens väsentliga och grundläggande behov måste ses som en global strategi. Den största svårigheten ligger i att bestämma vem det är som skall få definiera denna strategi. Väl vet vi att det är makthavarna som plägar tolka folkets vilja. Men dessa makthavare är inte alltid folkets rätta tolk. Önskningar kan lätt vrängas när de skall uttryckas med politiska ledares stämmor. På gräsrotsnivå finner man att global strategi för flertalets gagn röner föga gensvar och ger ringa verkan. Det kan även vara så att de saken gäller blir intresserade men att utsända hjälpare finner dem vara fåvitska. De misstros kunna bära ansvar för eget öde. Den strategi som är inriktad på att främja väsentliga behov riskerar att hejdas av besvärande psykologisk verklighet. Om inte denna kan behärskas kommer den att lägga styvt hinder för framsteg.

Udda gruppers väsentliga mänskliga behov bör särskilt tillgodoses. De villkor som måste tillgodoses för att samhällsanpassning skall kunna ske utgör de väsentliga behoven. Dessa behov kan sägas vara väsentliga i lika måtto, som deras tillgodoseende uppfattas som nödvändigt för en utveckling till människornas inpassning i storsamhället på nationell nivå.

Det finns goda skäl att se arbetet med att utforma en strategi för de väsentliga behoven i ljuset av det uppsatta målet att fattiga och udda grupper skall inlemmas i samhällskroppen. Härigenom sätts nya värden inom samhällslivet och de mekanismer, som leder till att en del ställs utanför och blir fattiga, ifrågasätts. Det är inte endast fråga att gå över en tröskel. Psykologiska besvär, som är svåra att röna och röja, kan bli besvärligare än ekonomiska hinder. En människa kan inte utvecklas när hon tvekar om hennes liv är till nytta för andra och misströstar om möjligheten att göra sig gällande. Vi bör tänka på människans förhållande till mark och jord, räntans betydelse samt handelns utveckling. När vi ser på förhållandena i städerna finns det anledning att uppmärksamma människornas isolering, bristen på

sociala primärgrupper och även på de system, som används för att ransonera varor och tjänster. Vi måste ha målet att de udda och fattiga grupperna skall in i samhället som riktkäpp när vi bedömer hjälpens behov och medel.

Rätten att finnas till

När de som är fattigast söker tillfredsställa materiella behov har detta ock en andlig sida. Det man först strävar efter är inte föda. Det är rätten att tålas. Alltför många tvingas att leva i nomadiserande fattigdom. De har berövats rätten till eget område där de kan känna sig trygga mot bofasta arbetsgivares godtycke. När fast bostad saknas och dagligt bröd beror av annans skön finns ringa grund att bygga eget välstånd och främja andlig växt.

Allt detta gäller både om utvecklingsländernas fattiga lantbefolkningar och om storstädernas fattiga och rotlösa samt om industriländernas resande arbetare, vilka slår sina läger vid välståndets port.

Listan på det som bör skaffas bör göras upp med en turordning som ger de fattiga tillfälle att själva handla. Lusten att utvecklas är inte inbyggd hos människan utan är en följd av liv i frihet. Utveckling bygger på fritt handlande. Alltför många utvecklingsprogram har varit fotade på lättfunna förväntningar på snabba framsteg. Att jäkta efter varor är inte utveckling. Västländernas hjälp felar däri att den riktas in på fattigdomens synliga tecken och på att mana fram tacksamhet hos de hjälpta. Men det finns också hjälporganisationer utan regeringsanknytning som riktar sig till de rika ländernas folk och begär bistånd som skall användas i sambeslut med dem saken gäller. Men vill de rika verkligen lägga upp sociala utvecklingsprogram i samråd med den fattige? Samarbete med alla folk på lika villkor anses mer som ett mål och inte som ett medel i vår tid för att nå detta mål.

Folkflertalet och de väsentliga behoven

Av den föregående framställningen kan det synas som om problemet rörde dels utvecklingsländernas fattiga befolkningar, dels dem som i industriländerna hålls utanför samhällslivet. Utvecklingsprogrammen synes inte angå de rika ländernas ekonomiskt väl tillgodosedda grupper och kunna gagna dessas utveckling.

Detta beror på felsyn vid tolkning av det som hör till människans väsentliga behov,– Denna felsyn kommer av att man ser allt kvantitativt och tror problemen vara lösta i den mån de materiella behoven synes ha blivit tillgodosedda.

Utstötningens allmänna natur

Det skulle vara fel att tro att utstötning är något som enbart riktar sig mot folkgrupper som befinner sig vid sidan av livets ström. Utstötning är något som kan drabba grupper som skenbart ter sig väl inpassade i det ekonomiska, kulturella, sociala och politiska livet. Städse visar det sig att det finns grupper som saknar förmåga att nyttja resurser, som är avsedda att främja samarbete med andra. Ej heller får dessa grupper deltaga i beslut rörande resursfördelning.

Låt oss närmare studera några grupper som lätt hamnar utanför. Först bör vi nämna industriländernas arbetare – både i städerna och på landsbygden. Den tekniska utvecklingen gör att vunnen yrkesskicklighet raskt kan bli av ringa värde och den tidigare efterfrågade bli arbetslös. De som är medlemmar av starka fackliga organisationer klarar sig bäst. De fackliga ledarnas auktoritet grundar sig på att de verkligen företräder sina medlemmar. De som är oorganiserade eller illa organiserade riskerar att ställas utanför arbetslivet. En politik för människans väsentliga behov bör vaka över att inga grupper skall drabbas av arbetslöshet genom ekonomiska förändringar.

Men risken att kastas ur produktionen är inte den enda. Arbetaren är mer än producent. Han är en planta som växer på sin torva och är där van att finna trivsel och näring. Rätten till något eget är ofta svår att hävda i samhällen som är fyllda av växling och skiftande krav. Det bör åligga regeringarna att tillgodose invandrarnas behov av att vidmakthålla och främja ett liv, som står i samklang med vederbörande gruppers kulturella bakgrund. Men det gäller att därvid beakta att de infödda befolkningarnas intressen inte träds för när. Redan i Internationella arbetsorganisationens stadga av år 1919 förklarades att arbetskraften inte var handelsvara. Likväl har det blivit så att det just är själva arbetskraften som hanteras på skiftande sätt i det industriella samhället. Kultur, samvaro, politik och familjeliv kommer inom de stora tätorterna i andra och tredje hand. Genom lagstiftning löses familjebanden. Man lägger ibland även hinder i vägen för familjeråd och gemensamma beslut. Det finns människor som fasar vid tanken på forna tiders träldom men som blundar inför nutida förhållanden som liknar flydda tiders orättvisor. Vi kan peka på att invandrare vanligen hålls utanför det kommunala politiska livet.

Kulturkonflikterna märks särskilt på det internationella planet. Språkfrågor och informationsfrågor vållar strid. Önskan till samtal mellan skilda folk gör även att man måste välja samtalsspråk. Om man bestämmer att den ena partens modersmål skall användas haltar genast jämlikheten. Detsamma gäller dokumentation. Det som skrivs på andra språk än de förhärskande kommer lätt i skymundan. De folk, som inte kan vidmakthålla sin språkliga och kulturella egenart, kommer att känna sig vilse samt mista sin självständighet inom kultur och vetenskap. Detta främlingsskap bådas idag av de fattiga folken. Folken i dessa länder klagar med rätta över att de undervisas på industriländernas villkor genom västliga nyhetsbyråer. När man vill tillgodose utvecklingsländernas folk inom en strategi för de grundläggande mänskliga behoven gäller det att ha ögonen öppna för bristen på kulturell jämlikhet och vilja hjälpa till att bota denna brist.

Även inom industrisamhällena förekommer en omfattande utstötning. De som går fria finner det inte vara nödvändigt att göra något åt missförhållandet. En del samhällen har genom århundradena utvecklat en betydande social stelhet. De ser till att ämbeten och arbetsuppgifter utskiftas åt vissa grupper och familjer. Det duger inte att utan vidare banna van ordning. Om systemet bryts sönder kan detta skada hela kulturmönstret. Omdöme och takt måste till vid kritik av ordningar som lång tids bruk har helgat. Lättare bör det vara att stävja senare tiders sociala spärrar. Vi kan här nöja oss att peka på två fält där lämpliga åtgärder bör vidtagas. Det ena gäller undervisningen. Denna bör göras allmänt tillgänglig och inte förbehållas ättlingar till föräldrar i goda villkor. Vidare bör tillsättning av tjänster ske utan hänsyn till börd. Endast de som vet med sig att de har utsikt att nå ansvarsfulla poster är sinnade att känna ansvar.

De internationella institutionernas uppgift

När de grundläggande mänskliga behoven skall tillgodoses gäller det att planera på så sätt att skilda folkgrupper kommer till samförstånd och att tävlande intressen beaktas. Grupper måste samarbeta inom en enda samhällskropp. Detta gäller internationellt, nationellt och regionalt.

De internationella institutionerna har härvid en väsentlig uppgift. Vi bör i detta sammanhang minnas att de internationella institutionerna saknar lagstiftningsrätt och tvångsmedel. De har moralbildande och normerande auktoritet. De förhandlar och försöker övertyga. Hur detta sker beskrevs på sin tid av Paulus VI i ett anförande till Internationella arbetsorganisationens möte: ”I takt med att ni efter hand upptäcker vad arbetarnas väl kräver blir ni allt mer medvetna. Strävan efter detta blir er ledstjärna. Fastmer, ni kommer att omsätta denna strävan i nya regler för det sociala livet, vilka i sin tur kommer att klädas i rättsregler.” Vidare anförde påven att samhällslivet kommer att styras av ett alltmer finmaskigt nät av bestämmelser. Verkan av dessa beror på ”arbetarnas verkliga delaktighet, inte blott vad gäller arbetets frukter utan ock beträffande ekonomiskt och socialt ansvar. Deras egen framtid och deras barns beror på detta,” fortsatte påven.

Ny solidaritet

Vi bör nu försöka finna vad som behövs för att de det vederbör skall kunna deltaga i en strategi för grundläggande mänskliga behov. Behov, rättigheter och solidaritet knyts här samman. När man kommer överens om hur det hela skall gå till uppnås viss likställdhet. Det blir fråga om avtal, vilka skall falla om det som ges i solidaritetens namn ej bär frukt. Överenskommelserna blir av betydelse för nu levande och kommande släkten.

De internationella institutionerna är redskap för att ena tankar inför gemensamma uppgifter. De tjänar dessutom som medel. Genom arbetet i de internationella organen kan sätt finnas varmed tanke går över i handling. Handlingar som hjälper dem som lider nöd samtidigt som det gemensamma arbetet utvecklar ansvar hos alla.

De som till en början drar mest nytta av utvecklingsprogrammen bör också ges tillfälle att genomföra dem. Detta kommer att gagna alla. Det sociala och politiska klimatet i industriländerna har efter hand förbättrats. Genom punktåtgärder har befolkningarna i dessa länder främjat inbördes solidaritet och blivit mer ense. Känslan av att det finns plikter som är gemensamma för alla gör att folken i dessa länder är beredda att ekonomiskt bistå dem som behöver hjälp. Graden av solidaritet hos en grupp är en mätare på den respekt, som man är beredd att visa för sina sämre lottade medbröder.

Internationella arbetsorganisationens uppgift

Att se de utomståendes inpassning – vare sig detta gäller rent materiellt eller ligger på det psykiska planet – som ett slutmål medför omedelbara följder för arbetsmarknadens parter när de skall ta ställning till Internationella arbetsorganisationens rekommendationer och till konventioner som hägnas av organisationen. Dessa blir då inte isolerade socialpolitiska instrument. De kommer att bli röjknivar och bana väg för svaga grupper.

Det är lätt att vara fördomsfull och ta miste på vad som är de fattiga folkens verkliga behov. Det finns inte något sätt att rådfråga gemene man i utvecklingsländerna. Det är fara värt att industriländerna i oklokt nit tvingar på fattiga länder sitt eget konsumtionsmönster. Folken i dessa länder hindras därigenom från att själva välja metoder. Den västliga teknologin kan komma att rida spärr mot varje strävan att ge massorna del av mänskliga värden. Den nuvarande ordningen leder till att massorna fortsätter att hållas utanför. Ett internationellt organ som Internationella arbetsorganisationen har den förtjänsten att det kan tillhandahålla referenspunkter åt dem som arbetar med socialpolitiska frågor. Man kan visa upp internationellt godtagbara definitioner på vad begreppet anställning innebär, vad som är en facklig organisation, hur socialvård och socialförsäkringar kan fungera m.m. Det förefaller som om arbetarskyddsfrågorna och arbetsmiljön skulle vara punkter där man bör börja. Kring och vid arbetsplatsen kan en socialpolitik byggas upp. Man bör ge arbetarna tillfälle att deltaga i beslut om produktion och arbetsmiljö. Härigenom främjas andlig utveckling och materiell förkovran.

Sammanfattning och slutsats

Vi känner alla att världssamhället håller på att omstöpas. När göten har stelnat kommer den att behålla sin form under lång tid.

Det nya i denna omvälvning ligger i att den gäller alla folk och att den linje, som skiljer dem som vill främja från dem som vill stävja och stämma löper rakt genom folken. Till nyss var vi vana vid att fåtalet alltid styrde flertalet. Några var rika men de flesta fattiga. I dag har hela mänskligheten möjlighet att göra slut på splittringen i rika och fattiga. Rast lär inte ges innan detta har lyckats.

Läran om att det finns grundläggande mänskliga behov är ett redskap i arbetet. Det gäller att bota nöd och främja framsteg. Dessa två ting är som varp och inslag. Den som lever i stort elände har svårt att vara sin egen lyckas smed. Det är inte blott verktygen som fattas. I håglöst sinne väcks inga tankar om en annan och bättre värld.

När de grundläggande mänskliga behoven har tillgodosetts kan människan ge det mesta och bästa av sig själv. Människan finner en väg till frihet och hennes gärningar kan i fortsättningen utföras i en anda av frihet. Detta är en grundläggande mänsklig rättighet. Solidariteten tillgodoses i samma måtto som människorna vill bejaka dess fordringar.

Joseph Joblin, Buveau international du Travail, Geneve

Bearbetning och översättning: Bengt Rur