Ord från ett gränsland

Det var inte genom någon svensk kulturtidskrift, världslig eller kristlig, som jag första gången mötte författarnamnet Silja Walter. Det fanns bland många andra, här likaledes okända, namn i en tysk bok, som kort presenterar de senaste decenniernas kristna diktning ute i världen.’ Det kan ju ibland räcka med en sådan kort presentation och några boktitlar, för att nyfikenheten och intresset skall väckas. Så gör man en bokbeställning och kommer, i bästa fall, att lära känna en diktare, som man sedan inte mer vill vara utan.

Några data

Vem är hon då, Silja Walter? Några korta biografiska notiser och en preliminär karakteristik kan här kanske vara på sin plats. Hon föddes år 1919 i en familj med starka litterära intressen – fadern var bokförläggare i Olten i Schweiz och en broder, Otto F. Walter, är på tyskspråkligt område ganska välkänd som romanförfattare. Efter att ha genomgått lärarseminarium började Silja studera litteratur vid universitetet i Fribourg, men de studierna fick avbrytas på grund av sjukdom. Så var hon några år aktiv som ledare i den katolska ungdomsrörelsen.

Detta i all korthet den yttre ramen för den första litterära skapareperioden: då tillkom några kyrkliga dramatiska spel, först för familjekretsen och så för ungdomarna i församlingsarbetet, och den första poesin, mycket talangfullt skriven i en ganska traditionell, bunden, ofta folkviseartad sti1.2

När Silja Walter var 29 år, trädde hon in i kloster. Det innebar flera år av litterär tystnad – men av personlig mognad och inre fördjupning i den nya kallelsen. När hon sedan, efter nära tjugu år, på allvar återkommer som författare, med berättelsen Der Fisch und Bar Abbas (1967) och efter hand med nya dramatiska spel och poetiska verk, så märker man tydligt att det också på det litterära planet har skett något under mellantiden. Stilen har blivit knappare, mera asketisk och mindre insmickrande – men just därigenom, paradoxalt nog, språkligt sett verkningsfullare. Uttryckets knapphet, bildspråkets täthet och syntaxens stramhet bidrar till att liksom knuffa ut läsaren utanför själva texten, så att han själv blir stimulerad att i fantasin och den andliga inlevelsen vandra vidare. Innehållsligt sett söker Silja Walter nu att betrakta verkligheten utifrån de monastiska livserfarenheternas och livsformernas perspektiv. Men det innebär visst inte en utarmning. Det ger henne, som vi skall se, tvärtom en ny möjlighet att nå fram till allmängiltiga, fundamentalt mänskliga plan. Jag tror inte, att man kan påstå, att hon låtit förleda sig till att göra vad som, i dålig mening, skulle kunna betecknas som ”kyrklig nyttokonst”, ens i sådana verk som uppenbarligen är avsedda för bruk i det praktiska andliga livet.3 En antydan om vilken betydelse som i det tyska kulturområdet tillmäts författarinnan, ligger i det faktum att redan åtminstone tre litteraturvetenskapliga doktorsavhandlingar utkommit, som från olika utgångspunkter behandlar hennes liv och författarskap – och enheten och linjerna mellan de två.4

Klostret vid gränsen

Silja Walter blev alltså nunna men en nunna som steg för steg återupptog ett författarskap med litterära ambitioner. Sedan 1948 lever hon som Syster Maria Hedwig i klostret Fahr, som ligger strax utanför Zurichs stadsgräns. Klostret, och den lilla bondbyn där det ligger, är ett mycket omtyckt utflyktsmål för stadsborna. Motorvägen mot Basel och Bern löper inte långt därifrån, men många föredrar att promenera dit ut längs floden Limmat. När man träder in på själva klosterområdet, lämnar man emellertid också kantonen Zurichs mark och går man över gränsen till kantonen Aargau. Och den gränsen är viktig för klostrets historia, ty under det att reformationen i staden och kantonen Zurich naturligtvis utplånade alla kloster och andra katolska institutioner, fick klostret Fahr som hade grundats redan år 1130 och då underställts abboten av Einsiedeln, det berömda vallfartsklostret, fortfara att existera som en kantonen Aargau tillhörig enklav. Det klarade sig också under Napoleon-tidens våg av klosterindragningar.

Man behöver bara reflektera något över dessa yttre – topografiska och historiskt-konfessionella – fakta för att ana vad ”gräns” allt skulle kunna betyda symboliskt. Men även om det, mot den bakgrund som jag här har antytt, vore frestande att tänka på en gräns som först och främst något som avgränsar, som ett stopptecken och en skiljelinje, så är ”gräns” ju också något annat och mer positivt: en plats för möte, utsikt och kommunikation över gränser. Vid gränser kan det alltså finnas bommar.

Men Silja Walter talar mest om gränser som något att hålla utkik vid och något att överskrida. Hon återkommer därför, betecknande nog, också ofta till den bro över floden Limmat, som ligger strax nedanför hennes kloster – och en bro är ju till för att förbinda två stränder med varandra.

Silja Walter tilldelades staden Zurichs kulturpris för 1978, även om det inte kom att utdelas förrän i maj 1979. Att just Silja Walter fick det är ganska märkligt, när man betänker att Zurich var reformatorerna Zwinglis och Bullingers stad och att mottagaren är benediktinnunna. Men om de tongivande i en stad med Zurichs ganska extremt protestantiska traditioner ger sitt kulturpris åt en katolsk nunna, så kan man förstå, att hennes insatser där anses som betydelsefulla och angelägna, även utanför de egna konfessionella leden. De måste gälla något, som kan anses som viktigt också ur en mer allmänmänsklig – och väl inte bara allmänschweizisk – synpunkt.

Och gränstemat kom att spela en stor roll också vid det tillfälle, då kulturpriset under stor tillslutning överlämnades. Det talades nämligen enligt referaten i skilda betydelser om ”klostret vid stadens utkant” (Das Kloster am Rande der Stadt), om klostret vid stadsgränsen. Därmed anspelade man på en av Silja Walters egna böcker, den enda av hennes böcker för övrigt av fackbokskaraktär.’ Det är en i sin stil mycket personligt och litterärt avfattad framställning av livet i ett kvinnligt benediktinkloster idag. Men boken innehåller också en kort historik över Fahr och uppgifter om alla kvinnliga schweiziska benediktinkloster.(6)

Samma gränstema utvecklades av Silja Walter själv i hennes eget ”svarstal”, utformat som sig bör som en poetisk ”Bön i klostret vid stadens utkant”. Författarinnan tar häri fasta just vid vad klostrets gränssituation kan innebära och på hur hon själv och hennes medsystrar ser på sin uppgift vid denna gräns (7)

Någon måste vara hemma,

Herre, när du kommer.

Någon måste vänta på dig

därnere vid floden

utanför staden.

Någon måste hålla utkik

efter dig

dag och natt.

Vem kan veta, när du kommer.

Herre

någon måste se när du kommer

genom gallret

i huset

genom gallret.

Genom gallret – dina ord

dina gärningar (dina hemligheter) –

genom historiens galler

genom skeendets galler

ständigt, också idag,

i världen.

Någon måste vaka

därnere vid bron

för att varsko om din ankomst

Herre

du kommer ju som en tjuv

om natten.

Vi är till för att vaka

vaka

också för världen.

Floden, gallret, bron omväxlar här som olika uttryck för nunnornas vaktjänst vid gränsen, en tjänst som de vill utföra på ett ställföreträdande, intensivt och solidariskt sätt för den stad och den värld, som så lättsinnigt glömmer vad den egentligen vet:

Någon måste tro det

och vara hemma vid midnattstid

för att öppna dörren för dig

och släppa in dig

varhelst du än kommer.

Herre

genom min celldörr

kommer du in i världen

och genom mitt hjärta

till människan.

Vad tror du annars vi gjorde?

Vi stannar, eftersom vi tror.

För att tro och för att stanna

är vi där –

därute

vid stadens utkant.

Men placeringen som vakare vid gränsen förbinder sig här med den stabilitas loci, den bundenhet vid en enda plats, som är det benediktinska uttrycket för ett ännu nödvändigare inre fasthållande och uthärdande:

Herre

och någon måste härda ut med dig

stå ut med dig

utan att springa sin väg.

Härda ut med din frånvaro

och ändå sjunga.

Stå ut med ditt lidande, din död

tillsammans med dig

och leva av dem.

Det måste alltid någon göra

med alla andra och

för dem.

Och någon måste sjunga

Herre

när du kommer.

Vi är till för det:

se dig komma och sjunga.

Eftersom du är Gud.

Eftersom du gör allt det stora

som ingen kan utom du.

Och eftersom du är full av härlighet

och underbar som ingen annan.

Herre kom!

Bakom våra murar

därnere vid floden

väntar staden

på dig.

Monastiskt och mänskligt

I denna tackdikt finns ett koncentrat av Silja Walter – av nunnan i hennes gränssituation och av diktarinnan i hennes tjänst åt ordet. Kulturpriset gällde föreningen av dem båda i hennes person och verk. Som nunna har hon visserligen på ett yttre sätt tagit avstånd från världen, men det har hon gjort för att desto intensivare kunna leva och lida sig in i det som är den mänskliga existensens djupaste villkor och mål, gemensamma för alla. Munkar och nunnor är huvudpersoner i flera av hennes böcker, både på vers och prosa. I romanen Die Schleuse, oder Abteien aus Glas, som utkom år 1972, heter huvudpersonen just Schwester Alle, syster Alla, för att beteckna det allmängiltiga i hennes situation och avgörelser. Visserligen representerar syster Alla i första hand, inte alla människor, utan bara alla nunnor i världens alla kloster. Men, som fallet alltid är hos Silja Walter, är nunnans – och munkens – kallelse bara att kompromisslöst gestalta mänsklighetens och därmed djupast sett varje människas väga Mottot för romanen är hämtat från Johannesevangeliet 12:32, där Jesus säger: ”När jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.” Det är dessa alla, som syster Alla representerar. Men dessa alla, denna Alla, är kallade till en exodus, ett uttåg och en ökenvandring mot ett förlovat land.9 Kanske är boken, som en forskare säger, ingen ”riktig” roman med ett episkt förlopp, utan snarare en bildsvit i prosadiktens form.”

Temat från romanen hade ännu intensivare och verkningsfullare redan behandlats i diktsviten Der Tanz des Gehorsams, oder die Strohmatte, som utkom två år tidigare än romanen, alltså år 1970. I denna ”lydnadens dans” har huvudpersonen fått sitt namn från profeten Hoseas version och tillämpning av uttågsberättelsen i 2 Moseboken. Hon heter Gomer, Diblaims dotter, hon är den otrogna äktenskapsbryterskan, som kallas tillbaka till sin första man. Så interfolierar Silja Walter verkningsfullt sina korta dikter med avsnitt ur profetens text. Men redan i inledningsdikten blir det klart, inte bara att varje nunna är en sådan Gomer på väg tillbaka till sin man, utan att det också här handlar om alla människors uttåg ur ”världen” och återvändande till deras rätte herre:”

Gomer är alla

Alla är Gomer

även jag är Gomer

Diblaims dotter

en nunna är alltid Gomer.

Men Gomer måste ju

vända åter

till sin förste man.

En nunna är alltid på

hemväg.

Det är alltså även för en nunna omöjligt att avsöndra sig från mänskligheten och att dra sig ur dess ödesgemenskap. Trots avskiljandet från ”världen” har nunnan inte flytt från dess tunga belastning, men hon lär sig att se vad som är människans verkliga läge. Motsatsen – alltså att självupptaget isolera sig – vore ett svek. Om det handlar en annan dikt, där det heter: (12)

Väl kan Gomer

sluta ögonen

och

tröstande

tala till sig själv.

Men själens alla segel

har sölats av

smuts

från tiden i början.

Ännu ej urblekt

ännu ej utbränt.

En nunna är den

som ser ned i sin egen

inre krater.

Men vad som räddar människan ur hennes olyckliga belägenhet är inte några stordåd hos en elit, utan just lydnaden. Genom lydnaden blir man ett redskap i en annans hand. Eller, som Silja Walter säger i en av de senare dikterna i boken, genom lydnaden blir man en äng: (13)

Gomers lydnad är nog.

Så blir hon människors

moder

så fångar hon in

den himmel som här

bryter in

en nunna är inget mer

än en äng

på jorden, ett ställe

där frälsningen saligt

stiger ned

för att tränga in

i alla hus och hyresrum

under månen.

Denna plats, där Gud kan stiga ned genom lydnaden har sin yttre motsvarighet, och för nunnan sin absoluta förutsättning, i vad som kallas för klausuren: den slutna del av klosterbyggnaden, där hon lever sitt avskilda, men med medmänniskorna solidariska liv. Allt detta är paradoxalt. Silja Walter uttrycker det så i sin förut nämnda klosterbok: (14)

”En nunna, skriver hon, är en paradox. Hon lever fördolt – och påkallar därigenom uppmärksamhet. Hennes frivilligt valda, livslånga existens bakom murar har ett irriterande drag. Hennes slöja och hennes ring döljer något – och uppenbarar samtidigt något. De gör det alldeles klart: denna kvinna har gått bort ifrån något – och hon har nått fram till någon.”

Här är vi tillbaka vid gränstemat, ty klostrets klausur är just gränslandet, den zon som också är en väg – eftersom man nämligen vid en gräns alltid måste välja sida. Man kan inte samtidigt vara i mörkrets Egypten och i hemkomstens förlovade land. Och däremellan ligger den gränszon, som i Bibeln kallas för öknen och som i klostrets arkitektur representeras just av klausuren: (15)

platsen ”där man lämnar något och kommer fram till något, där vägen går från den gamla världen . . . och där man kommer fram till den nya, genom Guds ords hemlighet, i evangeliet, på de åtta saligheternas berg”, hos Herren.

Sammanfattning

Man kan, sammanfattningsvis, tycka att staden Zurich givit sitt kulturpris till en ganska exklusiv diktarnunna. Men jag tror, att man förstått hennes inriktning och författarskap rätt, när man karakteriserade henne inte bara som ett ”ödmjukt alternativ till vårt vanliga liv”, utan också som en ”lyhörd amma för människor, som inte kommer till rätta med sig själva”,(16) för människor, som inte utan Silja Walters hjälp skulle finna sin väg framåt i den gränszon, som livet på jorden är. Och den hjälpen ger hon främst genom ett författarskap, där språket och dess bilder har till funktion att öppna fönster, så att man ser från en värld till en annan.(17) Men därmed tjänar språket för Silja Walter djupast sett bara all skapad verklighets teckenkaraktär, ty skapelsen själv, och inte bara vårt språk, är enligt henne en transparent. I en poetisk meditation låter hon blommorna på altaret i kyrkan tala – ställföreträdande för allt skapat: (18)

Även i oss är avbild

och sanning

och liv och fest,

avglans och utkast

av Skaparens skönhet

och Herrens,

här bland oss.

Hans vällukt uppfyller hela

världen,

och bakom allt

strålar hans ansikte fram,

för den som ser det, för den

som ser igenom allt

med genomskådande ögon.

Aelred av Rievaulx:

Se, detta är påsken

Se, detta är påsken!

Se, detta är övergången!

Hurudan? Vilkens?

Vem är det som går över

och hur går han över?

Han är förvisso Gud,

men han tas till fånga.

Han är konung,

men han korsfästs.

Han är livet,

men han dör.

Han är uppståndelsen,

men han läggs i graven.

Och en sådan övergång

går också du över

genom korset till hans rike,

genom hans död till hans liv,

genom hans grav till hans uppståndelse.

Därigenom att han binds,

blir du löst.

Därigenom att han korsfästs,

blir du förhärligad.

Därigenom att han dör,

får du leva.

Därigenom att han läggs i graven

får du uppstå.

Aelred av Rievaulx (1109-1167), som var abbot i cisterciensklostret Rievaulx i Yorkshire, räknas till sin ordens stora fäder. Hans språk präglas, som vanligt är i den fornkyrkliga och (äldre) medeltida traditionen, av en genom olika klassiska stilmedel vunnen konstfullhet. Det avsnitt ur en påskpredikan, som här presenteras, får genom sina parallellismer och anaforer, sin rytm och – i det latinska originalet – sina rim, en hymnartad karaktär i de gamla liturgiska texternas anda.

(Översättning och kommentar av Alf Härdelin)

Noter

1 G. Kranz, Christliche Dichtung heute, Paderborn 1975.

2Tillsammans med några senare spel och dikter samlade i Gesammelte Spiele, 1963, och Gesammelte Gedichte, 9., ergänzte Aufl., 1972. Dessa, liksom Silja Walters alla övriga böcker, har utgivits av Verlag der Arche, Zurich. Jag kommer i fortsättningen inte alls att behandla dessa

tidigare verk utan begränsar mig till några av de senare.

3 På svenska föreligger På fest hos Kristus. Meditationer över mässan. Inledning och svensk tolkning av Alf Härdelin. Uppsala, Pro Veritate, 1980, samt dikten ”Advent” ur samlingen Das Hymnenjahr, tryckt i Signum, ärg. 5(1979), sid 281.

4Vreni Profos, Die Berufung zum monastischen und im monastischen Leben im Werk von Silja Walter, Zurich 1974; Max Röthlisberger, Silja Walters Zeugnis, Bonn 1977 (Studien zur Germanistik, Anglistik und Komparatistik, Bd 34); Toni Kramer, Der Mensch zwischen Individuum und Kollektiv. Das Menschenbild im Werk Silja Walters, Bonn 1977 (Studien zur Germanistik, Anglistik und Komparatistik, Bd 62).

5 Das Kloster am Rande der Stadt. Der Tag der benediktinischen Nonne … 1971.

6 En bok med liknande tematik, med titeln Ruf und Regel, var enligt uppgift under utgivning hösten 1979.

7Översättningen är gjord från det ännu otryckta manuskriptet. Den är, liksom alla övriga i denna uppsats, gjord av Alf Härdelin.

8 Se härom V. Profos, a.a., sid. 103f.

9Se t.ex. Die Schleuse, sid. 9.

10 Se V. Profos, a.a., sid 102, och M. Röthlisberger, a.a., sid. 81-97.

11Tanz des Gehorsams, sid. 12.

12A.a., sid. 106.

13 A.a., sid. 121.

14Das Kloster am Rande der Stadt, sid. 16.

15A.a., sid. 23.

16Neue Ziircher Zeitung den 19/20 maj 1979.

17Se M. Röthlisberger, a.a., sid. 160-181.

18 På fest hos Kristus, sid. 68.