Abortgränsen och verkligheten

Abortfrågan är åter aktuell i den offentliga debatten, denna gång med anledning av nya medicinska landvinningar. Samtidigt finns det tecken som tyder på att en problematisk värdeförskjutning håller på att äga rum i Sverige. Det som inte skulle få ske – att abort skulle börja betraktas som ett preventivmedel – tycks nu bli allt vanligare. Båda dessa utvecklingar påkallar en förnyad etisk reflexion kring abortfrågan.

Landvinningar inom vården framkallar oftast positiva reaktioner, men också negativa. Ett kontroversiellt område är vården av sjuka och för tidigt födda spädbarn, neonatalvård. Där väcker framsteg i form av ökad överlevnad hos för tidigt födda barn både positiva och negativa reaktioner. När ett efterlängtat barn som fötts tidigt överlever är det en glädjefylld händelse. Men när gränsen för den graviditetsvecka då överlevnad är möjlig sjunker kommer också motsatta reaktioner eftersom det berör lagen om abortgränser. Detta dilemma har nu åter aktualiserats genom att det svenska neonatala kvalitetsregistret visar att enstaka barn faktiskt överlevt redan efter en graviditetslängd på 21 veckor. Nuvarande gräns för sen fri abort går vid 18 graviditetsveckor. Efter den 18:e veckan krävs tillstånd från Socialstyrelsen efter särskild prövning, och nuvarande övre gräns är 21 veckor plus 6 dagar. Vissa experter har nu föreslagit att den gränsen ska sänkas till 21 veckor plus 0 dagar.

Reaktionerna på de nya uppgifterna om överlevnad uppvisar en stor spännvidd. Företrädare för Statens medicinsk-etiska råd (SMER), rådgivande organ till Socialstyrelsens rättsliga råd, har sagt att det saknas ”solid forskning” på området, men att man nu ändå ska ta upp frågan, eftersom det finns data som visar överlevnad vid födelse efter 21 veckor. Ordföranden för Socialstyrelsens rättsliga råd håller med SMER om att nuvarande lag är entydig: abort får bara utföras när fostret är för ungt för att antas kunna överleva utanför livmodern med stöd av medicinska åtgärder. En ändring av nuvarande regler kan bara komma ifråga om det finns forskning som bekräftar överlevnad vid en graviditetslängd under 22 veckor. Han framhåller att man även måste ta hänsyn till svåra etiska, existentiella och etiska aspekter. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) går ett steg längre i sin reaktion och tolkar förslaget om sänkt abortgräns som ett led i en planerad strategi för att urholka den fria aborträtten.

Ett fundamentalt problem med debatten är att den ofta utgår ifrån att det är möjligt att datera graviditeter exakt och att chansen till överlevnad har ett nära samband med graviditetslängden. Så är det emellertid inte. Med undantag av foster som tillkommit genom ”provrörsbefruktning” finns en felmarginal i dateringen på 3–5 dagar. Nyfödda barns förmåga att överleva (viabilitet) beror dessutom på en kombination av graviditetslängd, barnets medicinska tillstånd, tillgänglig intensivvårdsutrustning och personalens erfarenhet och kunskaper när det gäller handhavande av utrustning och medicinska åtgärder. Och medicinsk teknik och behandlingsmetoder utvecklas ständigt, vilket bidrar till bättre resultat. Sett ur det perspektivet kan ”viabilitet” definieras utifrån ekonomiska faktorer: barns chanser för överlevnad beror på var de föds, eftersom tillgängligheten till vård uppvisar enorma skillnader både mellan och inom länder. Här finns ingen objektiv sanning utan i stället stora orättvisor. Men frågan om en eventuell ändring av gränsen för sena aborter handlar inte bara om vårdens resurser utan i högsta grad också om kvinnors reaktioner på och attityder till graviditet och abort.

Att det finns motstridiga uppfattningar kring abort framkommer tydligt i en svensk studie av kvinnor som genomgått abort (Stålhandske m.fl.: Existential experiences and needs related to induced abortion in a group of Swedish women, 2012). Cirka 1/3 uppgav att de hade existentiella tankar om liv, död och moral. Majoriteten, 2/3, såg på aborten som att det handlade om ett barn, och hälften önskade speciella handlingar i samband med aborten, som att tända ett ljus, ta farväl, eller rita en teckning av fostret. Man rapporterade också om sämre psykisk hälsa efter aborten. Men trots de motstridiga känslorna var det sällan som man tvekade inför att genomgå abort. Anledningen var kvinnornas förväntningar på livsstil. Majoriteten levde i stabila relationer och hade god ekonomi. Vanliga motiv för abort var önskan att ha rätt partner, få barn i rätt tid och kunna kombinera barnafödande med karriär. Att uppfatta abort som ett preventivmedel accepterades inte förut i vårt land. Men detta verkar nu ha ändrats.

Paradoxen mellan kvinnornas upplevelser av ett etiskt dilemma och emotionella reaktioner relaterade till abort å ena sidan och den rådande synen på livsstil i samhället å andra sidan lyfts emellertid sällan fram tydligt. De anledningar som de flesta av kvinnorna i studien uppgav för valet att inte fullfölja graviditeten var faktiskt inte att de hade ekonomiska problem, att de ville fullfölja en utbildning, saknade stöd av sin familj, var mycket unga, eller att det berodde på missbruk – vanliga anledningar till abort i många andra länder. I den svenska studien hade kvinnorna vanligtvis god ekonomi och en fungerande familjesituation. Därmed inställer sig oundvikligen frågan: hur kan det komma sig att människovärdet numera verkar komma i andra hand efter karriär och livsstil? Givetvis spelar olika orsaker sin roll i sammanhanget. Men en faktor som nog inte bör underskattas är att färre människor i vårt land är medlemmar i ett religiöst samfund eller uppger att de har någon form av religiös tro, kristen eller annan, och hämtar sin etiska orientering ur sådana källor.

Barnets rätt till liv kontra mammans rätt att fatta beslut om att fullfölja graviditeten eller inte är, eller borde i vart fall vara, en central etisk fråga. Åtminstone tidigare beskrevs abort exempelvis i läroböcker med uttryck som att ”utrymma graviditeten”, det vill säga omskrivande som om det bara handlar om ett tillstånd, inte om en levande varelse. Diskrepansen mellan kvinnors emotionella reaktioner på abort – att många uppfattar att det handlar om ett barn under utveckling – och deras faktiska val signalerar tydligt att det nu är dags för en debatt i Sverige om hur man ser på vad som är viktigt i livet, vilka värden som man faktiskt vill förverkliga. Eller innebär den värdeförskjutning som skett i Sverige att det inte längre är rumsrent att lyfta fram svåra frågor om livets början? Dagens samhällsklimat gör det angeläget att våga debattera dessa frågor.

Kerstin Hedberg Nyqvist är leg. sjuksköterska, med.dr och docent vid Uppsala universitet