Den omöjliga landsflykten

”Jag föddes 1881 i ett stort och mäktigt kejsardöme, i habsburgarnas monarki, men det är lönlöst att söka riket på kartan: det är spårlöst bortsopat. Jag växte upp i Wien, den tvåtusenåriga, internationella metropolen, och måste lämna den som en förbrytare innan den degraderades till en tysk provinsstad. Mitt litterära verk, skrivet på tyska, har bränts till aska i just det land där mina böcker gjorde miljoner läsare till mina vänner. Därför hör jag inte längre hemma någonstans, därför är jag överallt en främling och i bästa fall en gäst.”

Ovanstående stycke återfinns i Stefan Zweigs förord till hans omfångsrika självbiografi Världen av i går (Ersatz 2011), vilken är den huvudsakliga källan i George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände. Det är en naturlig utgångspunkt inte minst därför att självbiografin är mycket ambitiöst upplagd och dessutom tillkom i ett sent skede av Zweigs liv. Texten täcker hela hans karriär.

Prochnik, som är författare verksam i New York, lutar sig naturligtvis även mot andra källor. Han avlyssnar noga Zweigs korrespondens och tar samtidigt fasta på kommentarer från vänner och författarkolleger genom åren. Boken berikas av talrika längre citat, varav många tydligt problematiserar bilden av Zweig och hans ställningstaganden vid skilda tidpunkter. På så vis kan Prochnik teckna ett allsidigt porträtt.

Stefan Zweig tillhörde världens mest uppmärksammade författare under mellankrigstiden, framför allt i kraft av sina biografier och romaner, och flera av hans politiska uttalanden tilldrog sig starkt intresse vid sidan av författarskapet. En av de återkommande och mest kontroversiella frågor som han ventilerade gällde hållningen till Nazityskland. Zweig hävdade länge att intellektuell upplysning var tillräcklig för att tids nog frammana tyskarnas moraliska medvetande. Hans försiktighet vad gäller fördömande av nazismen kritiserades skarpt av amerikanska journalister och andra som lyssnade till den alltmer luttrade exilförfattaren. Många läste hans synpunkter som tomma, till intet förpliktande fraser. Problemet leder tanken till en central frågeställning i Chris Hedges’ tankeväckande bok Amerikanska fascister. Den kristna högern på frammarsch (2008): Hur ska liberala demokratier, som inte kan tävla med de totalitära rörelsernas utopiska löften om enskild och kollektiv frälsning, kunna försvara sig?

Naturligt nog ägnas exilens villkor betydande uppmärksamhet i Prochniks bok. ”Zweigs omöjliga landsflykt” genomsyrar flera kapitel. Stort utrymme ägnas hans långvariga jakt efter en viloplats på den amerikanska kontinenten – en strävan efter ”en äkta tillflyktsort, om någon sådan ens existerade” – och den nästan ständiga känslan av isolering bland andra centraleuropéer i exil. Prochnik talar om den vilsna positionen mellan två världar, upplevelsen av kulturkrockar, längtan till det förflutna och saknaden av ett språk som hastigt höll på att förblekna i landsflykt.

Till bokens förtjänster hör att även flyktingproblematiken sätts in i ett överskådligt perspektiv. Vid sidan om historiska nedslag fokuserar Prochnik bland annat den amerikanska invandringspolitiken och nämner till exempel att mindre än tio procent av de judiska barnen överlevde nazisternas förföljelse. Olika aspekter av antisemitismen granskas likaså utförligt i biografin. Endast musiklivet, hävdar författaren, låg ”obefläckat av antisemitiska stämningar”. Han lyfter fram ett epigram som cirkulerade vid denna tid: ”Tyskarna är utomordentliga nazister men usla antisemiter, österrikarna är usla nazister men utomordentliga antisemiter.” Det är känt att vissa tyska nazistideologer ansåg att kamraterna i Österrike gick fram väl brutalt.

I minst lika hög utsträckning berör författaren dåtida kontraster mellan USA och Europa. Intressant i sammanhanget är den bild av Amerika som många intellektuella flyktingar målade upp: kulturell omognad, låsning vid massunderhållning, modets snabba genomslagskraft. Zweig delade i mångt och mycket dessa beskrivningar och tillade att USA hade upplevt ”en atrofiering av nerver till förmån för muskler”.

Själva författarskapet får däremot en relativt blygsam plats i framställningen, även om Prochnik gör nedslag i den tidiga berömmelsen, isoleringstemat och det mödosamma arbetet med att färdigställa självbiografin. Mer kraft läggs vid skrivandets miljöer. Författaren gör en omsorgsfull inramning. Han belyser kulturklimatet i förkrigstidens Wien, den politiska atmosfären, dispyterna, kaféerna och teatern. Med säker blick fångas tillställningar och offentliga scener där Zweigs närvaro stod i särskilt fokus. Mer parentetiskt berörs sedan musikens betydelse för författaren, liksom somliga av hans kärleksaffärer.

Efter en mödosam tid i USA mognade till sist Zweigs beslut att bosätta sig i Brasilien. Hans ankomst till kontinenten väckte snabbt intresse hos befolkningen. Mottagandet var rentav storslaget. ”Han som stod på gränsen till att bli statslös fick ett mottagande som anstod ett statsöverhuvud”, skriver Prochnik. Väl på plats imponerades Zweig av människorna, de färgstarka tillställningarna, naturen, en hel kontinent som i hans ögon låg närmast orörd. Artiga överdrifter färgade förvisso en del av dessa kommentarer, men Zweigs grundkänsla och välvilliga attityd var tydlig. Indirekt uttrycker han här en stark lättnad över att ha lämnat ett hektiskt Nordamerika bakom sig.

Längre fram i texten redovisar Prochnik sina egna resor i Zweigs fotspår. Dessa avsnitt berikas av personliga samtal och bildar en ledig kontrast till biografins mer faktabaserade redogörelser. Desto mer allvarstyngd är sedan bokens avslutning, där författaren redovisar omständigheterna – däribland vissa frågetecken – kring Zweigs uppenbarligen väl planerade självmord år 1942.

George Prochnik är väl förtrogen med sitt material. Han rör sig obesvärat i tid och rum, utan att låsa sig i kronologiska ramar. Flera av bokens avsnitt kan läsas som elegant utformade miniessäer. En något mer tidsbunden disposition hade möjligen kunnat ge läsaren en bättre överblick vad gäller biografiska fakta, men Zweigs liv och verk sätts utan tvivel in i ett brett politiskt och kulturellt sammanhang.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.