Normalitetens gränser

Karin Johannisson, professor emerita i idé- och lärdomshistoria, har ägnat sin forskning åt kroppens och känslornas och sjukdomarnas historia. I den nyligen utkomna boken Den sårade divan är grundproblemet: hur excentrisk och utlevande kan en kvinna få vara utan att betraktas som galen? Karin Johannisson är övertygad om att utrymmet för kvinnlig normalitet är snävare än för manlig normalitet. Man kan exemplifiera med fall ur hennes egen bok. Isaac Grünewald, konstnär, var väl så galen som hans hustru Sigrid Hjertén, men han betraktades som ett geni, medan hon stängdes in på Beckomberga. (I dagarna har det utkommit en mäktig biografi över Isaac Grünewald, skriven av Per I. Gedin: Isaac Grünewald – modernist och människa). Agnes von Krusenstjerna åkte ut och in på olika mentalsjukhus, medan en av hennes läkare ansåg att hennes man David Sprengel var den verkligt sjuke av de två.

Bokens första hälft upptas av en definition av normalitetens inre och yttre gränser, av en genomgång av de tre diagnoserna hysteri, schizofreni och paranoia samt av en ingående beskrivning av Beckomberga: huset in- och utvändigt samt rutinerna vid inläggning av patienter på 20- och 30-talet. Detta är före neuroleptikas tid. De behandlingar som stod till buds var varma bad i många timmar, isolering, sövning med hjälp av opium eller morfin, insulinchocker eller i värsta fall elchocker eller lobotomi. Samtalsterapi talas det inte alls om.

Bokens andra hälft upptas av de tre fall som Karin Johannisson valt ut: författaren Agnes von Krusenstjerna (1894–1940), konstnären Sigrid Hjertén (1885–1948) och författaren och Nobelpristagaren Nelly Sachs (1891–1970). Karin Johannisson skriver att hon medvetet valt att betrakta dem som fall och därför bara använder deras förnamn: Agnes v. K., Sigrid H., Nelly S. Med dessa tre ”fall” vill hon åskådliggöra de tre diagnoserna: hysteri, schizofreni och paranoia, och hon bedriver omfattande efterforskningar, inte minst i de tre fallens sjukjournaler. Samtidigt kan jag tycka att detta grepp leder till en avpersonifiering. De tre blir verkligen ”fall” i första hand, och deras individualiteter som författare och konstnärer utelämnas. Att beröva dem deras efternamn gör dem på sätt och vis anonyma, och det var väl ändå inte meningen? Karin Johannisson är varken konstvetare eller litteraturvetare, men man saknar ändå någon reflexion kring de tre kvinnornas skapande verksamhet. Man får veta att Agnes v. K. och Nelly S. skrev på Beckomberga men inte vad de skrev. Problemet om hur psykisk skörhet och mentalsjukdom påverkar kreativiteten antyds med några rader i avsnittet om Nelly S. (s. 323), men jag skulle gärna ha velat se en djupare diskussion. När det gäller tbc och kreativitet finns det sådana överväganden.

De tre kvinnorna är ungefär jämngamla. Det är efterkrigstid, 20-tal med kvinnans frigörelse: rösträtt, korta kjolar, shinglat hår, cigarrettrökning och allmän lössläppthet i dans och erotik. Den nya kvinnan skulle vara gossaktig, tunn och liten. Det androgyna draget framhävs gärna. Modellen passar på alla tre kvinnorna. Påfallande är särskilt deras mat- och viktproblem.

Varför kallar Karin Johannisson dem för divor? Tydligen därför att de alla tre kom från överklassen, var vana att få sin vilja igenom och paradoxalt nog kunde skriva in sig och skriva ut sig från dårhusen (främst Beckomberga) som de ville, ha egna kläder och ofta privatsköterska. Detta gällde särskilt Agnes von Krusenstjerna. För Nelly Sachs blev Beckomberga en trygg plats. Efter flykt från Nazityskland 1939 och sedan hennes mor avlidit 1950 drabbades Nelly Sachs av paranoia, kände sig förföljd av nazisterna och ville själv få vistas på Beckomberga. Hennes läkare blev en pålitlig vän, och hon väljer att bjuda honom som sin kavaljer till Nobelfesten.

För Agnes von Krusenstjerna ger hysteridiagnosen mer möjlighet att agera ut sin vrede och sin känsla av instängdhet i ett samhälle som inte tillät henne att vara så fri som hon ville. Hon älskar sin diagnos, skriver Karin Johannisson. Hon skaffar sig genom den en publik för sina utspel av skrik, oförskämdheter, arrogans, barnsligheter och sexuellt provocerande ageranden. Hon behärskar spelet.

Sigrid Hjertén däremot blir instängd mot sin vilja, därför att Isaac Grünewald ville bli av med henne. Trots att hon redan var erkänd som modernistisk konstnär under sitt eget namn Sigrid Hjertén, skrivs hon in som fru Grünewald och hon begravs också under det namnet. På Beckomberga vägrar hon att samarbeta, blir katatonisk och det slutar med att läkarna genomför en lobotomi, trots att man var medveten om risken att ingreppet kunde skada kreativiteten. Lobotomin blev oskickligt utförd och hon avled av sviterna. Även Nelly Sachs drabbas av läkarnas byråkratiska okänslighet. Som alla tyska judinnor hade hon varit tvungen att tillfoga namnet ”Sara” i sitt pass. Hon skrevs in med det namnet och måste behålla det till sin död, trots att hon avskydde det.

Den galna kvinnan är ett omtyckt tema i litteraturen ända sedan 1800-talet. I dagarna har utgivits en roman om ett kvinnoöde som påminner om de tre kvinnor som Karin Johannisson tar upp. Det är Michèle Desbordes roman Den blå klänningen, översatt av Ragna Essén. Den handlar om Paul Claudels syster Camille Claudel, som tillbringade de sista decennierna av sitt liv på mentalsjukhus.

Karin Johannissons bok har fått något blandad kritik, men de flesta brukar framhäva hennes stilistiska förmåga. Psykiatern Johan Cullberg berömmer hennes insikter i psykiatri i sin recension i SvD den 18 september 2015. Ja, det är en fackbok. Just därför är det påfallande att Karin Johannisson någon gång ibland låter sig ryckas med och beskriva egna reaktioner inför det hon inhämtat, till exempel hur det skulle kännas att få elchocker.

Allt kan inte rymmas i en enda bok. Jag saknar, som redan framkommit, mer diskussion kring den psykiska skörhetens inverkan på kreativiteten, men vad Karin Johannisson skriver är intressant och väcker nyfikenhet att få veta mera, inte minst mera om de tre kvinnogestalterna.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.