Språkets sekularisering

Sekularisering handlar i första hand inte om att människor slutar tro på Gud och att gå i kyrkan – det handlar lika mycket om att tron inte får några konsekvenser för livet vi lever i samhället, menar Magnus Malm. Sekularisering handlar också om att ingenting längre är heligt, om att ingenting längre är okränkbart och om att ingenting längre har ett egenvärde. Om att vi har förlorat riktningen med våra liv och i stället för att odla våra relationer till vår nästa, till Gud och till oss själva låter vi oss upptas av konsumtion, aktiekurser och sommarbostäder. Detta är att leva ”som om Gud inte finns”.

Av de sju teser som inleder boken och som författaren lovar att utveckla är det den andra tesen – att ”det inte är världen som sekulariserar kyrkan utan kyrkan sekulariserar världen” – som ges mest utrymme. Kanske är det också denna tes som är bokens mest originella och tankeväckande bidrag, därför att vad som åsyftas är att kyrkan delvis har sig själv att skylla för de problem den nu lider av. Kyrkan hotas inte utifrån utan inifrån, något som enligt Malm gäller både den liberala och den karismatiska falangen. Inom de liberala delarna är problemet en urvattning av den kristna bekännelsen, en utrensning av det gudomliga, och en kund­-, marknads- och omgivningsanpassning där det är gudstjänstbesökarnas behov som står i centrum. Här är det framför allt Svenska kyrkan som åsyftas. Men inom den karismatiska delen är problemen på insidan minst lika djupa även om de är motsatta – här går man så långt i odlandet av sin ”särart” att man i stället för att skapa kontaktytor med omvärlden skapar bubblor, skriver han, av ”högoktanig karismatisk andlighet där sunt förnuft, mänskliga känslor och samhällskontakter trängs undan till ett minimum”. Om det mänskliga är alltför närvarande hos de förstnämnda så råder motsatt problematik hos de senare.

Ett av de tydligaste tecknen på sekulariseringen är att språket gradvis förändras. Om vi förr talade om Jesus talar vi nu om Gud. Om vi förr talade om evangeliet talar vi nu om kristna värderingar. Om vi förr talade om lärjungaskap talar vi nu om verksamhet. Ett annat tecken är att människor tappar riktning. I stället för att ha fokus på församlingen koncentrerar vi oss på att inreda våra hus. Det vill säga, i stället för att lägga tid, kraft och engagemang på kyrkan lägger vi tiden på att renovera kök och badrum och på att välja tapeter till sovrummet.

Malm är allvarligt bekymrad över den sekularisering som drabbat kyrkan inifrån och budskapet lyder: ”Se till att få dina prioriteringar rätt! Tanke och tro, handling och liv, bör gå hand i hand. Tron behöver bli offentlig och få konsekvenser i din vardag och den bör inte stanna som ett privat tankefoster i ditt huvud.” Ungefär så skulle man kunna beskriva bokens huvudsakliga budskap och det är svårt att invända mot argumentationen utan att bli tagen för att vara just det som boken kritiserar, nämligen sekulariserad.

Ändå är det med en molande känsla av protest som jag läser boken. Kanske har detta inte så mycket med själva innehållet att göra som med framställningen: boken är en 250-sidig litania över hur det går till när vi börjar leva som om Gud inte finns och vilka orsakerna till detta är. Förtjänsten med en sådan framställning är förstås att vi antagligen blir mer medvetna om bristerna i den kyrka (de kyrkor?) som vi tillhör och om den slentrianmässighet som så lätt infinner sig i våra egna personliga liv. Och visst, en författare kan inte göra allt – i alla fall inte i en och samma bok – men med tanke på bokens längd hade de inte varit omöjligt att någonstans också ge ett konstruktivt bidrag. Hur ser vägen framåt ut? Finns det något hopp? Hur kan jag leva som om Gud finns? Boken stannar vid att konstatera sakernas (dåliga) tillstånd.

Begreppet ”kyrkan” i bestämd form används genomgående i boken. I relation till huvudtesen – att ”kyrkan ser sig som ett offer för ett sekulariserat samhälle men har i själva verket sekulariserats inifrån” – väcks en mängd frågor och själva tesen urvattnas. Vilken kyrka syftar Malm på? Lider alla kyrkor av samma sjuka på samma sätt? Troligtvis finns det likheter men troligtvis skiljer sig också kyrkorna en del åt och huruvida Equmeniakyrkan, Pingstkyrkan, den katols­ka kyrkan och den grekisk-ortodoxa kyrkan – för att bara nämna några – alla ser sig som offer och som sekulariserade på samma sätt är långt ifrån säkert. Analysen hade blivit mer träffsäker om det hade varit tydligare vilka kyrkor som åsyftades. Troligtvis syftar ”kyrkan” oftast på frikyrkorna och Svenska kyrkan – i alla fall är det de som ibland nämns vid namn – och som, i­bland lite oförtjänt, får utstå den allvarligaste kritiken.

Boken väcker tankar om radikalitet. Vad är det att vara radikal? Handlar radikalitet med nödvändighet om en synligt annorlunda livsföring i det offentliga livet som kontrasterar mot majoritetens sätt att leva? Kanske är det så. Men kan det inte också finnas en annan, något mjukare, radikalitet som också är minst lika radikal? Om radikalitet har med rötter att göra, kan det då inte även handla om det som inte direkt syns utan­på? Kan det inte också handla om livet i det fördolda, om de små sakerna, om de mindre valen jag gör som ingen ser, eller om det som inte är direkt observerbart – i alla fall inte vid första anblicken? Jag skulle vilja tro det och Malms bok ger, i den här meningen, en del att längta efter.

Lovisa Bergdahl är fil.dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.