Vad är en kristen?

I juni 2000, tio månader efter det att jag gått från att vara en av alla dem som David Thurfjell definierar som ”postkristna svenskar” till att inte utan vånda ta steget och börja definiera mig som ”kristen”, ”troende” eller till och med ”frälst”, tog jag farväl av mina arbetskamrater på Svenska Dagbladet, där jag jobbat i närmare tre decennier, för att börja arbeta i den kristna mediesfären. Som avskedsgåva fick jag ett vackert halskors. Glad och rörd formulerade jag ett mejl där jag tackade inte bara för den med omsorg valda presenten utan också för den öppenhet, nyfikenhet och frågvishet jag mött sedan det blivit känt att jag ”blivit kristen”. Efter bara några minuter plingade det i inkorgen. En av mina mer temperamentsfulla kolleger hade gått igång rejält på min formulering och förklarade i ett svar – kryddat med ett och annat kraftuttryck – att han minsann var lika kristen som jag. ”Jag döptes som nyfödd och jag är medlem i Svenska kyrkan”, skrev han. Att han inte trodde på Gud och aldrig besökte gudstjänster eller deltog i andra kyrkliga aktiviteter hade inte med saken att göra.

Jag kommer att tänka på min forna kollega när jag läser Thurfjells bok, inte därför att han passar in i den beskrivning av dagens svenskar som ges där utan därför att han avviker radikalt från den bild som målas upp. Ett av Thurfjells centrala resonemang går nämligen ut på att begreppet ”kristen” för svensken i allmänhet har förskjutits bort från en vid och bred definition, där många kunde känna sig hemma, och i stället fått en av pietismen och väckelsekristendomen starkt påverkad innebörd. Termen har begränsats till att gälla en marginell grupp som de flesta vill fjärma sig ifrån. Svensken i allmänhet påverkas starkt av tankemönster och beteenden som hör hemma i den kristna sfären. Man ”firar påsk, vilar på söndagen, döper sina barn till Lukas och Anna, gifter sig och begraver sina döda i kyrkan och kanske till och med ber till Jesus ibland när det kniper”. Men man skulle aldrig ”drömma om att kalla sig själva för kristna”, skriver författaren.

I sak har Thurfjell säkert helt rätt. Den grupp människor som han beskriver är sannolikt betydligt större än den som min arbetskamrat representerade. Och han belägger sin tes på ett övertygande sätt, delvis med citat från ett antal av de personer han har intervjuat och som i olika ordalag uttrycker en hållning som går på tvärs mot den min kollega gjorde sig till tolk för. På den här punkten, liksom i boken som helhet, gör han som bakgrund till begreppsförskjutningen en idé- och kyrkohistorisk exposé som är lätttillgänglig men ändå djup, och som lämnar mig med en angenäm känsla av att jag tagit ett kliv uppåt på bildningstrappan.

Att jag grips av lust att säga emot, testa andra förklaringar och kvalificera hans påståenden är inte avsett som kritik utan som den högsta formen av beröm av en framställning som genomgående väcker tankar och associationer. Det finns helt enkelt mer att säga om de ämnen som Thurfjell behandlar, sådant som gör bilden av det gudlösa, postkristna folket mer mångfasetterad. Just när det gäller begreppet ”kristen” tänker jag att de som värjer sig för att klistra den etiketten på sig själva gör det därför att de intuitivt känner att det skulle kräva något mer än att inte ha lämnat Svenska kyrkan, att utnyttja dess tjänster vid viktiga brytpunkter i livet eller att hålla fast vid traditionella högtider. Svenska språket saknar ett riktigt bra uttryck för den som är mer än kristen av gammal vana, den som tar ordet på allvar och använder det för att markera sin tro på Jesus Kristus. Praktiserande kristen? Utövande kristen? Överlåten kristen? Eller som en annan gammal kollega, som bott länge i USA, med fasa i rösten frågade: ”Har du blivit en sådan där born-again-christian?”

Thurfjell menar att begreppsförskjutningen har förorsakats av kyrkan själv och dess agerande de senaste decennierna. Jag får en känsla av att han beklagar utvecklingen medan jag spontant känner lust att applådera den. Att vara kristen i kulturell mening är en sak, att ha en levande tro som påverkar hela livet och ger det en annan riktning något helt annat. Och svenskarna må vara gudlösa och postkristna – men de är inte dumma. De förstår skillnaden.

Thurfjells framställning är som helhet tesdriven. De belägg han anför är väl valda och illustrativa. De är hämtade ur en kvalitativ snarare än kvantitativ undersökning. Det innebär att vi aldrig får veta hur många av hans intervjupersoner som inte passar in i mönstret. Och jag kan nog tycka att han gör det lite väl enkelt för sig när han räknar upp en lång rad journalister, kulturpersonligheter, företagsledare och artister som numera kallar sig kristna (i den mer kvalificerade meningen) utan att resonera om hur det kan komma sig att de inte bara fjärmat sig från det postkristna sammanhanget utan också med stolthet proklamerat för en ibland förvånad omvärld att något avgörande hänt i deras liv. Är de bara undantag som bekräftar regeln eller står deras livsresa för en annan strömning i det svenska samhället som pågår parallellt med sekulariseringen? En analys av detta fenomen hade jag gärna tagit del av.

Det gudlösa folket är allt annat än en handbok i evangelisation. Ändå förtjänar den att läsas också av alla oss som hoppas och tror att det avkristnade svenska samhället kan påkristnas igen, ja rent av dristar oss till att hävda att en sådan process redan pågår. Den ger en förklaringsmodell till reaktionerna hos dem som står utanför kyrkorna och den kan i förlängningen ge uppslag till hur kristen tro kan presenteras för postkristna svenskar. Att det finns en andlighet som tar sig andra uttryck än vad vi i kyrkorna skulle önska oss, vare sig det handlar om att man fascineras av övernaturliga fenomen eller har fått för sig att buddhismen har svar att ge på de stora frågorna, behöver inte ses som ett hot eller ett oöverstigligt hinder. Det kan också tolkas som något som öppnar möjligheter om vi förmår presentera den kristna tron på ett sätt som landar hos den som vet mer om tarotkort och yogautövning än om Bibelns lära. Alla de som hävdar att religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet är oförenlig med modern naturvetenskap behöver övertygas med sakliga argument, gärna framförda av forskare som kommit till en annan slutsats och som inte ser någon konflikt i att tro på Gud och att använda den intelligens han skänkt dem till att utforska den värld han skapat.

Också sådana tankar väcks av David Thurfjells bok. Läs den och diskutera den i ditt kristna sammanhang! Boken är ett viktigt inspel som ger nya insikter och nya impulser. Att den dessutom är välskriven och bitvis snudd på underhållande gör inte saken sämre.

Elisabeth Sandlund är opinionsredaktör på tidningen Dagen, engagerad lekman i Svenska kyrkan/EFS med hemvist i S:ta Clara kyrka.