En glad filosof

”Vem är den där M.W. egentligen för en figur? Född i Moskva! När, hörnu. Nu får vi lov att sätta oss in i saken” (citerat på s. 186).

Citatet kommer från ett brev skrivet av Ingemar Hedenius (1908–1982) i samband med en professorstillsättning i Uppsala 1946. Den M.W. som omtalas i brevet, och som sedan också skulle få professuren, är Konrad Marc-Wogau (1902–1991). Om denne ”figur” kan vi nu läsa den första heltäckande biografin.

Marc-Wogau spelar ofta en roll precis vid utkanten av händelsernas centrum i många berättelser om filosofin i Sverige under 1900-talet, från 30-talet och fram till 80-talet. Aldrig som den som tar mest plats tycks han ändå oförtrutet arbeta för filosofin och för den filosofiska bildningen i Sverige.

Han har en märklig bakgrund. Född och till tonåren uppvuxen i Moskva. Han växer upp i den tyska kolonin i Moskva, även om ryska är hans förstaspråk. Släktena Marc och Wogau har haft långa förbindelser med varandra, och i början av 1900-talet är deras handelsimperium ett av de mäktigaste och rikaste i ryska imperiet. Han växer upp i den översta delen av Moskvasocieteten. Marc-Wogaus uppväxtförhållanden syns inte helt olika Ludwig Wittgensteins (1889–1951), med en hårt arbetande far och en konstnärlig mor i ett av stadens rikaste hem. Några av tidens främsta ryska kompositörer – Sergej Rachmaninov (1873–1943), Aleksander Skrjabin (1872–1915) – är hemma hos Marc-Wogaus och spelar piano. En trevlig inledande text skriven av Marc-Wogau själv tecknar bilden av uppväxtåren.

Första världskriget skulle dock komma att ändra på allt. En rik, tysk familj med judiskt påbrå var ett tredubbelt hett villebråd i de pogromer som utbröt över hela landet vid denna tid. Dessutom skiljer sig Marc-Wogaus mor från hans far. Hon gifter sig kort därpå med svensken Hugo Diedrichs som vistats i Moskva bland annat som ridlärare. Detta ska dock visa sig bli Marc-Wogaus smala lycka; han lyckas med sin mor och styvfar fly förföljelserna i Moskva till lugnet och tryggheten i Sverige.

Här tycks Marc-Wogau mycket snabbt tillägna sig det nya språket (han är trots allt omkring 15 år när han kommer till Sverige, och har aldrig haft kontakt med svenska språket tidigare). Det är också påfallande vilken god och klanderfri svenska som skrivs i alla de brev som återges i boken. Som 18-åring avlägger han studentexamen vid Norra Latin, och går vidare med studier i filosofi i Uppsala.

Till saken hör att Marc-Wogau hade en äldre bror, som redan vid tiden för flykten blivit en övertygad kommunist. Han hade också försökt att övertala sin yngre bror att anamma denna lära, men Marc-Wogau hade inte låtit sig imponeras. I stället hade han funnit Platons dialoger, och därmed också det ideal för filosofiska utredningar som han skulle komma att följa i sitt värv som filosof.

Marc-Wogau framstår på många sätt som den trevligaste såväl som den mest bildade av Uppsala-filosoferna i sin generation. Han tycks inte heller ha lidit av det tungsinne många omkring honom, däribland Hedenius, led av. Anders Wedberg (1913–1978) yttrade en gång tröstande till en nedstämd student: ”Alla filosofer är deprimerade, alla utom professor Marc-Wogau” (citerat på s. 290). Han framstår i boken som en inte bara belevad utan även trevlig person.

Marc-Wogau är kanske mest känd för många i dag genom sitt redaktörskap för fembandsverket Filosofin genom tiderna, en antologi med läsningar från hela filosofihistorien tillsammans med mycket upplysande inledningar. Dessa volymer arbetades fram och utgavs från mitten av 60-talet till mitten av 80-talet, alltså under slutet av Marc-Wogaus verksamma liv (och huvudsakligen efter pensionsavgången 1968). Marc-Wogau översatte många utdrag själv, men han redigerade också, enligt Nordenfelt, övriga bidrag tämligen hårt. Den roll som Marc-Wogau genom detta verk haft som introduktör av filosofihistoriska skrifter till dagens Sverige kan inte överskattas.

Innan han började med detta storverk skrev han, under 1950- och 1960-talet, flera mycket spridda läroböcker i filosofi. Han ansågs vara en skicklig pedagog, och introducerade filosofiämnet för flera generationer svenska filosofistudenter.

Sina tidigaste arbeten utförde han dock inom mer forskningsinriktade områden. Doktorsavhandlingen Untersuchungen zum Raumlehre Kants kom 1932. Denna är skriven i en för Uppsalaskolan traditionell stil, då Marc-Wogau kommer fram till att Kant har två oförenliga rumsbegrepp. Uppsalaskolan arbetade ofta just på det sättet, att genom vad man kallade en ”dialektisk” metod påvisa interna motsättningar i filosofers begreppsbildning. Vad forskning anbelangar anammade Marc-Wogau annars senare än andra Uppsalafilosofer de nya anglosaxiska strömningarna som kom att göra sig så starkt gällande i Sverige efter andra världskriget; detta anges i boken som ett möjligt skäl till att Marc-Woagu hamnat ”i utkanten” av kretsen av kända filosofer i Uppsala under mitten av 1900-talet.

En lite märklig sak med boken är att det på slutet framkommer att författaren inte bara är lärjunge till Marc-Wogau utan även är släkt med honom, om än på lite avstånd. Det behöver nu inte göra boken varken sämre eller mindre vederhäftig, men det framstår ändå som märkligt att detta inte redovisats i bokens början. En del försvar av Marc-Wogaus person och karaktär kommer trots allt i lite annat ljus genom kännedom om detta sakförhållande.

Sammantaget fyller boken väl sin roll som en välskriven, fyllig och vederhäftig översikt över Konrad Marc-Wogaus liv och gärning. Man kan också hoppas att detta bidrar till att föra honom lite längre in i det rampljus han förtjänar att få på sig.

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi, lektor vid Newmaninstitutet.