Kvinnornas bidrag behövs

Om den katolska kyrkan ska kunna fatta kloka och välinformerade beslut om sådant som direkt påverkar livet för majoriteten av dess medlemmar – kvinnorna – då behöver fler berättelser av och om de olika slags liv kvinnor lever höras. Då duger det inte med att tre hundra biskopar samlas till överläggningar tillsammans med trettio gifta par som alla redan förmår att leva i enlighet med kyrkans lära. Då behöver även de mindre lyckade livsberättelserna komma till tals. Eller, som den nigerianske teologen, jesuit­provinsialen Agbonkhianmeghe Orbator, skriver i förordet:

”Att behandla hälften av (med)lemmarna i Kristi kropp som utomstående och ge dem en andra klassens status är både opassande för det tjugoförsta århundradet och ogrundat i evangelierna. Utestängandet av majoriteten från medbestämmande över kyrkans lära och dess beslut är en förvrängning och en stympning av Kristi kropp (s. xiv).”

Catholic Women Speak: Bringing Our Gifts to the Table vill erbjuda just den mångfald av berättelser som man menar saknas i många av de kyrkliga samtalen, och texterna är skrivna i syfte att ge röst åt en så bred och realistisk repertoar av erfarenheter som möjligt. När påven Franciskus öppnade förra årets familjesynod påminde han bis­koparna om deras ansvar: att bära sina församlingars problem och att hjälpa dem att gå evangeliets väg. Han uppmuntrade dem att tala med parrhesia – det vill säga att säga allt det som de, i Herren, säger sig nödgade att säga utan artiga omskrivningar och utan tveksamhet. En sådan oblyg direkthet – parad med en god portion humor – genomsyrar berättelserna av de drygt fyrtio kvinnor (och en man!) som här tar till orda.

Redaktörer till boken är nätverket med samma namn – ett online-forum för teologisk reflektion och social mobilisering i frågor som rör katolska kvinnors delaktighet, närvaro och representation i kyrkan. I nätverket, som har drygt ett tusen medlemmar, finner vi alltifrån välkända katolska teologer som Elizabeth Johnson, Ursula King, Janet Martin Soskice och Tina Beattie till helt ”vanliga” och relativt okända kvinnor från världens alla hörn och i olika livssituationer. Det som förenar skribenterna – det är viktigt att säga – är inte någon gemensam syn på frågor som kvinnors prästvigning, abort, skilsmässa och preventivmedel. Det som förenar är kärleken till den kyrka de alla valt att tillhöra och viljan att berika den, såväl med sina gåvor som med en kritisk och öppen diskussion om kvinnans roll och plats.

Bidragen är indelade i fem teman: tradition och transformation; äktenskap, familjer och relationer; fattigdom, exkludering och marginalisering samt institutioner och strukturer. Texterna är korta – max fyra sidor vardera – och en viss snuttifiering är därmed ofrånkomlig. Samtidigt är det just mängden som skapar den korus av röster som nätverket eftersträvar.

Det andra temat är det som har flest bidrag. Här får vi möta berättelser av kvinnor som har försökt leva efter kyrkans lära men som näst intill krossats av de konsekvenser detta medfört. En gift kvinna som efter ett långt liv som missionär har konverterat till den katolska kyrkan och vittnar om en stor inkonsekvens när det gäller huruvida hennes man (som är baptist) ska få ta emot kommunionen tillsammans med henne eller inte. Lesbiska kvinnor berättar om hur de upplever det att nekas att gifta sig i kyrkan, och singelkvinnor med en levande och engagerad katolsk tro berättar öppenhjärtigt om hur svårt de finner det vara att axla kyrkans syn på preventivmedel och sexualitet. Särskilt hjärtskärande är kanske de berättelser som skrivits av vuxna barn till skilda katols­ka föräldrar – barn som på olika sätt vittnar om hur det sargat deras familjer och skadat deras förtroende för kyrkan att se en älskad förälder överges av sin äkta hälft och samtidigt bli nekad kommunionen. En dubbel förlust, och en dubbel smärta.

I den första delen möter vi de mest teologiska bidragen. Här är kyrkans antropologi ett av ämnena liksom den brännande frågan om komplementaritet mellan könen. Janet Martin Soskice är en av bidragsgivarna och enligt henne är idén om komplementaritet, som den nu uttrycks, varken teologiskt grundad eller intellektuellt redbar. Det feministteoretiska tänkandet har bidrag att ge här, och hon utmanar kyrkan att formulera en antropologi i samspel med samtida filosofiskt tänkande. Om det finns en teologisk poäng med att hävda skillnader mellan könen – vilket det kan göra, enligt henne – då återstår för kyrkan att besvara frågan var, varför och hur könsskillnader har betydelse. Det finns såväl teologiska som filosofiska komplikationer med begreppet som behöver redas ut om inte talet om komplementaritet ska bli en ogenomtänkt inomkyrklig ideologi, menar Soskice.

Den katolska kyrkan är den institution i världen som bäst har bevarat arvet från sina kvinnliga teologer och mystiker. Ursula King reflekterar över detta i ljuset av sin egen teologiska utveckling och konstaterar att det, trots ett rikt arv, varit glest mellan kvinnorna vid de teologiska fakulteterna. ”Kommer katolska kvinnor någonsin att bli fullt erkända? Kommer de att bli uppmuntrade att ge sitt fulla bidrag till kyrkans intellektuella liv och, ännu viktigare ändå, kommer kvinnor någonsin att bli verkliga jämlikar och samarbetspartners i formandet av den katolska intellektuella traditionen”, frågar King (s. 13).

Marginaliserandet av kvinnors erfarenheter lyfts fram. Till exempel visar ett av bidragen hur lektionariets texter systematiskt redigerats för att utesluta texter om kvinnor i ledarskap. I liknande anda föreslår dominikansyster Madeleine Fredell (som för övrigt är den enda bidragsgivaren från Sverige) en ändring av den kanoniska lagen så att även lekkvinnor och lekmän kan få möjlighet att predika. Med utgångspunkt i dopet och att även kvinnors erfarenheter behöver höras i kyrkan föreslår sr Madeleine, med den lutherska kyrkan som förlaga, ett införande av venia även i den katolska kyrkan.

Kyrkans som moder (Mater Ecclesia) är ett ämne som återkommer i lite olika tappningar. Här vill exempelvis Cristina Lledo Gomez varna för den romantisering av moderskapet som denna bild ibland medför i kyrkan i dag. Om metaforen ska bli relevant behövs en syn på moderskap som inte väjer för dess kamp, smärta och smutsighet, menar Gomez. Både kvinnor och män i kyrkan är kallade att ”mödra andra”, påminner hon, och detta kan bara bli trovärdigt gentemot omvärlden om vi tar moderskapets olika dimensioner på allvar.

Den tredje delen – om fattigdom, exkludering och marginalisering – är den kortaste, något som skapar en viss obalans mellan rösterna från nordväst och sydost. Ändå är det här som kvinnors situation framträder i hela sin globala vidd och om påven Franciskus vision om en fattig kyrka för de fattiga ska bli verklighet, då behöver fattigdomsfrågan också ses som en kvinnofråga.

I Sverige har vi under lång tid kunnat konstatera att det är kvinnor mellan 35 och 40 år som i störst utsträckning lämnar den katolska kyrkan. Om dessa kvinnors liv och erfarenheter inte är väsensskilda från dem som här tar till orda, så kan vi konstatera att det troligtvis varken är avsaknad av en personlig gudsrelation eller en levande tro som får dem att bryta upp. I stället kan man tänka sig att det faktiskt handlar om sådant som nämnts ovan och att kyrkans sociallära – när den ska praktiseras – ofta blir en tyngre börda att bära för kvinnorna än för männen.

Boken lämpar sig väl för samtalsgrupper och studiecirklar i vänkretsen, i församlingen, bland lekmän, diakoner, präster och ordensfolk. Den delades ut som en gåva till alla de biskopar som deltog vid synoden i oktober. Nu återstår att se om den kommer att tas emot som en sådan.

Lovisa Bergdahl är fil.dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.