Requiem på Folkoperan

Folkoperan framhärdar i sitt nit att föra in profant material i kända sakrala tonsättningar. Förra året var det i Bachs Matteuspassionen. Nu har turen kommit till Mozarts Requiem.

Bakgrunden till Requiemmässa i d-moll, som är det korrekta namnet, är både dramatisk och vemodig. Den tillkom på uppdrag av en person vars namn först var hemligt men som visade sig vara greve Franz von Walsegg i Wien. Han brukade anlita kända tonsättare för verk till sina privata konserter och själv framstå som kompositören. När den här tonsättningen lämnades till offentligheten avslöjades dock den rätte upphovsmannen, Wolfgang Amadeus Mozart!

Den ofattbart produktive och hektiskt arbetande Mozart fick uppdraget att tonsätta den katolska dödsmässan sommaren 1791 men kunde inte koncentrera sig på den förr­än framåt hösten när han hade färdigställt andra beställningsverk, däribland operan Trollflöjten som blev en stor publiksuccé. Ansträngningarna med denna påverkade dock hans såväl fysiska som mentala hälsa.

En med Mozarts änka Constanzes samtida biograf, Niemetschek, har beskrivit hur Mozarts opasslighet ökade snabbt och gjorde honom dystert missmodig. Han ”… började tala om döden och förklarade att han skrev Rekviem åt sig själv” (Maynard Solomon, Mozart: A Life 1995).

Det skulle snart visa sig att Mozart inte bara var missmodig utan allvarligt sjuk. Diagnosen var reumatisk och inflammatorisk feber. Sjukdomsförloppet blev kort och mycket smärtsamt, men Mozart arbetade med Requiem ända till sin dödsdag, den 9 november 1791. Några av hans vänner besökte honom då och sjöng igenom verket så långt det var färdigt. När de kom till de första takterna av Lacrymosa lär han ha börjat gråta våldsamt. Kan det ha varit vid just det ställe där han hade avbrutit arbetet med körstämman?

Det var ju så att Mozart, vid 35 års ålder, dog ifrån sitt Requiem utan att få det färdigt. Det blev hans assistent Frans Xaver Süssmayr som fick fylla i de ofullbordade satserna och egenhändigt skriva de tre sista. Süssmayr kände tydligtvis sin mästare ty inga stilistiska skarvar finns i verket. Här finns rakt igenom Mozarts logiska, harmoniska struktur, hans lätta operainfluerade elegans och hans sinne för variation i klang och volym som betyder så mycket för känslofärgerna, inte minst i ett requiem.

Mozart skapade Requiem inte bara som ett vackert konstverk, såsom många efter honom har gjort. Vi måste betänka den personliga, djupt vemodiga aspekten: han var medveten om att Requiem var hans sista verk och han uttryckte sin egen dödskamp i det.

När Folkoperan nu ger Requiem med underrubriken Om livet efter oss, är grundreceptet detsamma som i Matteuspassionen som sattes upp våren 2014: Man tar ett välkänt sakralt verk, blandar in nutida samhällsproblem, saltar med existentiella ämnen och tillsätter en raffinerad dramaturgi, digitala effekter samt orkester, kör och solister av hög kvalitet.

Men i Requiem finns ytterligare en ingrediens som ger en annorlunda, mycket publikvänlig smak, nämligen en grupp barn som otvivelaktigt har fått huvudrollen. Dessa barn, troligen i tioårsåldern, utgör ett slags gatans parlament, som demonstrerar mot de vuxnas undermåliga sätt att sköta vårt jordklot. Deras politiskt korrekta förtrytelse riktar sig mot exempelvis miljöförstöring och gifter i maten.

Till en scen har en hel skolklass bjudits in för att symboliskt överlämna blommor till alla de barn som inte får komma in i Europa. Det kan möjligen vara ett tillägg till ursprungligt manus för att få med flyktingkatastrofen, ett samhälleligt sprängstoff som torde ha ökat i volym just under arbetet med uppsättningen.

Folkoperan blir en tribunal där barnen från en jättelik talarstol håller sina fördömande tal till de vuxna. ”Skärp er!” ropar de. Deras engagemang är stort, deras energi outtröttlig. De är oerhört charmiga och publiken blir betagen. Men frågan är om kopplingen till Requiem-temat är självklar när barnen i en märkligt moraliserande ton blottar kollektiva synder i samhället.

Det är just här som Folkoperans tolkning blir problematisk, eller borde bli det, för dem som känner till Mozarts historia och för dem som är förtrogna med ett ursprungligt requiems innebörd, den enskilda döende människans väg till mötet med Frälsaren.

Konstnärliga chefen Mellinka Melouani Melani skriver i programförordet att Folk­operan tar ”ett nytt grepp om en av vår tids största musikaliska klassiker”. Ingenting kan vara sannare. Precis som jag ansåg att titeln Matteuspassionen borde sättas inom citationstecken, för att antyda Folkoperans nya tolkning, anser jag nu att det borde heta ”Requiem” eftersom ett radikalt steg har tagits från originalet.

För huvuddelen av publiken är en komplettering med profant material kanske ändå inget problem. Och i ärlighetens namn måste jag, trots min reservation mot nydaningen, konstatera att Folkoperan från sin utgångspunkt gör ett strålande professionellt och begåvat arbete. Här finns ett djupt allvar i tankarna om mänsklighetens bokslut över livet, mängder av både utmanande och humoristiska antydningar och en ärlig konsekvens i gestaltningen.

Folkoperans egen orkester spelar på originalinstrument och följer Mozarts orkestrering där man särskilt ska lyssna på de tre trombonerna, ”domedagsbasunerna”. Förstklassiga Stockholmskörer alternerar i föreställningarna, på premiären Mikaeli kammarkör under Anders Ebys ledning. Sceniskt håller sig kör och orkester bokstavligen i bakgrunden. De enda vuxna i direkt samarbete med barnen är kvartetten sångsolister som står för både teatrala och musikaliska höjdpunkter.

Givetvis måste det vara lockande att använda musikhistoriens mest magnifika tonsättningar till tolkningar som ligger ”i tiden”. Och oavsett drivkrafter är musiken i Mozarts Requiem oemotståndlig. På Folkoperan blir slutsatsen Lux aeterna gudomligt vacker, vilken betydelse man än lägger in i den.

Birgit Ahlberg-Hyse är journalist och kulturkritiker, Västerås.