Religionspolitik i Nederländerna – inte bara Wilders och Zwarte Piet

Med sina provocerande uttalanden och aktioner riktade mot islam drar den nederländske populisten Geert Wilders ofta världspressens blickar till sig. Den 13 april 2015 höll han till exempel tal vid en Pegida-demonstration i Dresden. Vissa länder har förvägrat honom inresetillstånd, något som kanske har gett hans ärende ännu mer medial uppmärksamhet. Även debatterna kring Zwarte Piet, en följeslagare till jultomten med en ”negers” alla klichéartade kännetecken, har uppmärksammats utomlands. 2014 tillsatte FN till och med en grupp vars uppgift var att undersöka denna figur. De kom fram till att den nederländska folkseden uppfyller kriterierna för att kunna klassas som rasistisk.

Den katolska kyrkan har i stor utsträckning förlorat sin betydelse

De båda exemplen är emellertid bara toppen på ett isberg. Religion är ett ständigt återkommande tema i den nederländska offentligheten. Detta är förvånande eftersom Nederländerna räknas till ett av de mest sekulariserade länderna i Europa, även om man på sistone har behövt nyansera landets förmenta ledarroll i detta hänseende. Men till skillnad från hur det tidigare såg ut är kristendomen inte längre en viktig del av livet för nederländarna, något som upprepade gånger har framkommit i opinionsundersökningar där man undersökt synen på Gud och livet efter detta och hur ofta man deltar i ett liturgiskt firande. Även den katolska kyrkan har förlorat sitt inflytande i samhället. Detta trots att katolska skolor fortfarande framstår som ett lockande alternativ för många icke-katolska föräldrar och trots att staten garanterar kyrkan en plats i utbudet av själavård och i den statliga radion. Men kyrkornas minskade betydelse är inte liktydigt med religionens försvinnande. Den har inte försvunnit från dagordningen. Sextio procent av holländarna kallar sig till exempel religiösa, och i opinionsundersökningar framträder en nästan lika stor grupp som anger att de ibland ber eller mediterar. I offentligheten och i de politiska debatterna är frågan ständigt närvarande.

I likhet med övriga västländer måste Nederländerna lösa frågan hur man håller samman och stärker ett samhällsliv som blir alltmer heterogent och multikulturellt. De stabila strukturer och sammanslutningar som tidigare kännetecknade den industrialiserade moderna världen, som partier, föreningar eller fackföreningar, är inte längre lika viktiga. Ett omfattande utbildningssystem, större social rörlighet och förändrade arbetsvillkor har löst upp en vertikal klasstruktur. Den mänskliga samvaron har fått något flytande över sig och äger ofta rum via ett uppkopplat medium. Som en följd av att det numera alltid går att välja alternativa förhållningssätt har även de traditionella könsrollerna och umgängesformerna relativiserats. Denna upplösningsprocess har även drabbat fundamenten för den världssyn som under lång tid har präglat det nederländska samhället och som har lämnat sitt avtryck i de statliga institutionerna. De förmår inte längre integrera de egna medlemmarna i en gemensam livsform. På ett liknande sätt har även den katolska kyrkan i Nederländerna i stor utsträckning förlorat sin roll som ett sammanhållande socialt kitt.

Vilka är då de gemensamma övertygelser och värden som håller samman samhället och hur kan sammanhållningen gestaltas på ett effektivt sätt? Finns det kanske en nederländsk variant av civilreligion (Robert N. Bellah)? Med detta begrepp avses de identitetsskapande kulturella grundbegrepp som föregår den politiska diskursen och som har tagit över uppgiften att skapa mening och solidaritet för det gemensamma livet, något som tidigare var bland annat den katolska kyrkans uppgift. Men i ett postmodernt samhälle är det uppenbart att det bara kan finnas mycket vaga och provisoriska uppfattningar om vad dessa funktioner egentligen är. Dessutom måste en civilreligion vara så öppen att den kan omfatta så många som möjligt. Begreppet nederländskhet (het Nederlanderchap) måste till exempel fås att omfatta religiösa grupper som inte självklart accepterar den uppdelning mellan kyrka och stat som är en underförstådd del av begreppet.

Är frihet och tolerans i fara?

Vid sidan om känslan av samhörighet och demokrati, vilka symboliseras av kungahuset och som även firas i samband med kungliga födelsedagar, är frihet och tolerans två centrala värden i det nederländska civilsamhället. Härvidlag är det främst fråga om individens personliga frihet och respekten för oliktänkande. Det är en form av formell tolerans som låter skillnaderna mellan medborgarna existera sida vid sida utan att det måste komma till en uppgörelse. Samtidigt uppstår häftiga motreaktioner när den personliga friheten inskränks, till exempel när skyddet av privatsfären minskar på grund av risken för terrorattentat eller när någon annans frihets begränsas, som sexuella minoriteters rättigheter i andra länder. Nederländare talar ofta självkritiskt om sin egen benägenhet att sätta sig på sina höga hästar och undervisa andra länder i moraliskt riktigt beteende.

Varje år den 5 maj firar Nederländerna sin bevrijdingsdag. Det är en mycket viktig ritual vars syfte är att befästa toleransens och frihetens plats i Nederländernas värdekanon. På denna dag firades ursprungligen endast befrielsen från den tyska och (och på grund av landets kolonier) den japanska ockupationen. Högtidsdagen innehåller många fasta inslag: över hela landet hålls stafettlopp med facklor, befrielseelden tänds av premiärministern, flaggan hissas på offentliga men även privata byggnader. I Amsterdam hålls en tv-sänd avslutningskonsert där kungen och drottningen närvarar, i alla större städer anordnas festivaler och dagen innan festligheterna börjar genomförs en tyst minut i hela landet till minne av de stupade.

De civilreligiösa inslagen omvandlas

Det är intressant att se hur dessa civilreligiösa inslag har omformats för att bättre stämma överens med de förändrade sociala omständigheterna. I takt med tidens gång och på grund av invandringen från främmande länder finns inte längre särskilt många medborgare kvar som själva upplevde och präglades av kriget, förföljelsen av judar och befrielsen från ockupation. År 2005 då den (för övrigt tysktalande) prins Bernhard dog var sista året som världskrigsveteranerna tågade i procession och det innebar en tydlig vändpunkt. Men det centrala budskapet, kampen för frihet och mänskliga rättigheter, har de deltagande grupperna likväl lyckats hålla levande utan att stödja sig på de historiska händelserna. Därigenom har högtidsdagen bevarat sin halvt om halvt religiösa betydelse för medborgarna. Men det finns även kritiska röster som motsätter sig att minnesdagen inte längre kopplas samman med de historiska händelserna. I det kollektiva medvetandet har dessutom vissa samtida händelser blivit till starkare symboler för den hotade friheten och toleransen än ockupationsåren. Det rör sig om mordet på den karismatiske sociologen Pim Fortuyn som gick i klinch med den toleranta men i hans ögon verkningslösa integrationspolitiken. Hans sätt att föra fram sitt budskap och hans politiska rörelse skakade om etablissemanget i grunden. Detsamma gäller det religiöst motiverade mordet på regissören Theo van Gogh. Han mördades strax efter att hans islamkritiska kortfilm Submission hade haft premiär. I filmen kritiserade han hur kvinnor och flickor behandlas i många invandrarfamiljer.

Varje år återkommer även den redan omnämnda debatten om Zwarte Piet, en figur som upplevs som diskriminerande av färgade nederländare. Att de omfattande diskussionerna blivit så hetsiga beror på att Sinterklaas kan sägas ingå i Nederländernas civilreligiösa repertoar: Hans ankomst till Schveningens hamn och välkomstceremonierna i en antal olika städer sänds live i tv. 2014 försökte centralorten Gouda lösa problemet med glimten i ögat: man lät ett antal ostfärgade figurer springa bredvid ”svarte Petter”. Men trots detta stördes hans intåg av motdemonstranter.

Det är framför allt två händelser utanför Nederländernas gränser som har understrukit att det finns ett verkligt hot mot tolerans och frihet, nämligen 11 september-attackerna och attentatet mot Charlie Hebdo. Det är typiskt för det nederländska samhället att man som reaktion på händelserna i Paris anordnade en gemensam temakväll under parollen ”Din frihet, min frihet” i statlig radio och tv. Syftet var att få till stånd en samling kring Nederländernas grundläggande värderingar, eftersom ”händelserna i Paris bevisar att värden som tolerans och åsiktsfrihet inte är självklara”.

Reaktioner på en alltmer självmedveten islam

Trots den kritik som man inom Nederländerna har riktat mot Geert Wilders ståndpunkter uppfattas han ändå som en legitim förkämpe för rätten till yttrandefrihet. Alltsedan han kallade islam för en ”farlig ideologi” har han tvingats leva under ständigt polisbeskydd. De ungdomar som åker till Syrien och Irak för att delta i det heliga kriget, men som är födda och uppvuxna i Nederländerna, lämnar ett ytterligare bidrag till bilden av islam som ett störande inslag i ett nederländskt samhälle där majoriteten har en sekulär självuppfattning. De som försöker peka på islams inre mångfald eller på vad som egentligen är kärnan i denna religion och hur den bidrar till att integrera invandrare, får inte stort gehör i den offentliga debatten.

På grund av dessa händelser har religionen kommit att framstå som ett hot mot frihet, mänskliga rättigheter och demokrati. Den vanliga nederländska hållningen som präglas av acceptens är oförenlig med absoluta sanningsanspråk och en religiös livsstil som ifrågasätter det som den nederländska majoritetskulturen tar för givet. Än i dag talar man om en händelse som inträffade vid en medborgarceremoni för utländska religiösa ledare 2006. När den ansvariga kvinnliga ministern sträckte fram sin hand för att lyckönska imamen Ebrahim Mohammad, vägrade han att ta henne i hand. I sådana fall måste man fråga sig om inte den sekulära statens stora tolerans när det gäller skilda synsätt också bör ses som en svaghet. Samtidigt finns även en självmedveten ateism som ställer krav på en än mer radikal uppdelning mellan kyrka och stat enligt fransk förebild.

I Nederländerna har yttrandefriheten förvisso många försvarare, men samtidigt riktas ofta kritik mot religiösa grupper om de försöker använda sig av den friheten för att ställa krav och genomdriva sina intressen. År 2013 utbröt till exempel en omfattande konflikt i landets medier, där till och med Turkiets regering blandade sig i på ett inte särskilt hjälpsamt sätt. Incidenten rörde en turkisk pojke som man på grund av oro för hans välbefinnande omplacerade i en annan familj än den han vuxit upp i. Han placerades hos ett lesbiskt föräldrapar som dessutom levde helt sekulärt. Reaktionerna inom landets turkiska grupper blev mycket starka. Därmed ställdes nederländarnas toleranta hållning gentemot oliktänkande och de med en annan tro på prov och den egna identiteten hamnade under lupp. Framgångarna för Wilders Partij vor de Vrijheid kan åtminstone delvis förklaras som en reaktion på en alltmer självmedveten och välorganiserad islam, i ett samhälle som uppfattar sig självt som sekulärt.

En liknande konflikt hamnade på tapeten 2015. Inom ramarna för ett program vars syfte var att öka acceptansen för homosexualitet ville den ansvarige ministern skicka ut representanter i detta ärende till konfessionella skolor. Orsaken var en undersökning där det framkommit att denna acceptans inte var tillräckligt stor bland etniska minoriteter och bland ortodoxa protestanter. Katolikerna uppvisade däremot inga avgörande skillnader i sin syn på homosexuella i jämförelse med icke-konfessionella nederländare. Landets två små protestantiska partier, som för närvarande spelar en viktig roll i parlamentets första kammare, där de säkerställer regeringens majoritet, motsatte sig ministerns planer. De argumenterade för att staten inte borde lägga sig i de religiösa gruppernas inre angelägenheter.

De diskussioner som förts om ritualslakt utan bedövning utgör ett annat exempel. Med stor majoritet beslöt parlamentets andra kammare att införa ett strikt förbud mot sådan slakt. I debatten ansåg ledamöterna att djurskyddet vägde tyngre än friheten att utöva sin religion. Efter att diskussionerna i första kammaren lett till motsatt slutsats slutade det hela med en typiskt holländsk, det vill säga pragmatisk, kompromiss med de muslimska och judiska grupperna. I de hetsiga debatterna underströk den senare gruppen bland annat att de som senast hade förbjudit kosherslakt i Nederländerna var de tyska ockupanterna. Helt oberoende av denna fråga upplever de judiska församlingarna i Nederländerna en växande antisemitism, vilket fått somliga att bege sig till Israel.

Den blinda fläcken i ett mångkulturellt samhälle

Det finns emellertid ännu fler dispyter kring vilken roll trosföreställningar bör spela i samhällslivet. Det strängt kristna Staatkundig Gereformeerde Partij förbjöd exempelvis kvinnor att kandidera till politiska ämbeten, vilket de emellertid till följd av ett beslut i den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter 2012 var tvungna att sluta med. Utöver detta kan det handla om huruvida omskärelsen av judiska och muslimska pojkar ska bekostas av den offentliga sjukkassan, om en spårvagnsförare i Rotterdam får bära ett kors på sin uniform, om staden Amsterdam med tanke på landets påbjudna neutralitet i sådana frågor ska understödja Frälsningsarméns diakonala arbete, om föräldrar i Nederländernas bibelbälte ska tvingas att vaccinera sina barn mot mässlingen eller om tjänstemän med hänvisning till samvetsfriheten kan vägra att viga samkönade par.

Exemplen är symptomatiska. Nu för tiden uppfattar många nederländare religionen som en konflikthärd. Dess positiva sidor är inte alls lika närvarande. Tanken att religionerna skulle kunna ha ett större inflytande över det gemensamma livet är inget som välkomnas utan att först underkastas ett ingående studium. Dessutom diskuteras ofta religionernas skuggsidor. Utöver islamistisk terrorism handlar det ofta om hur somaliska flickor könsstympas, brandattentat mot religiösa församlingslokaler eller sexuella övergrepp inom katolska institutioner.

På grund av dessa konflikter vilar ett stort tryck på dem som gör religiösa uttalanden i den offentliga debatten. Med kyrkornas och andra religiösa gruppers anseende är det illa ställt. I synnerhet när det gäller kampen mot fundamentalismens olika former stöter man på krav om att staten borde ingripa på ett mer restriktivt sätt. Till exempel har man framfört krav på att radikala religiösa ledare från utlandet ska förvägras inresetillstånd och rätten att tala offentligt. På senare år har Nederländerna börjat förändras även inom andra områden – skyddet av unga, kulturfrämjande verksamhet och drogpolitiken – på ett sätt som gör att bilden av landet som liberalt inte längre stämmer.

Den traditionella öppenheten och toleransen mot religionen framstår numera som en självpåtagen svaghet. Men för att få livet i ett mångkulturellt samhälle att fungera finns ingen annan möjlig lösning än den pluralistiska modellen. Annars riskerar samhällets sammanhållning att brytas sönder i grunden. Modellen har som utgångspunkt att alla världsåskådningar principiellt har samma värde. Den nederländska staten borgar för att varje individ ska kunna fatta ett beslut i överensstämmelse med det egna samvetet, samtidigt som den inte tillåter sig att bedöma religiösa dogmer, andliga praktiker eller trosföreställningar, så länge dessa inte överskrider författningens och de rådande lagarnas gränser.

Men frågan är om inte den pluralistiska modellen i ett hänseende bör kallas exkluderande. Den avvisar nämligen sådana uppfattningar som inte delar förutsättningarna för just denna uppfattning om ömsesidig likvärdighet. Denna det mångkulturella samhällets blinda fläck framträder tydligt när en religion ifrågasätter det rådande underförstådda samförståndet och för egen del kräver särskilda rättigheter. På sikt kan sammanhållningen i de västerländska samhällena bara säkerställas om de religiösa samfunden inte bara låter bli att hota oliktänkande utan även lämnar ett aktivt och positivt bidrag till civilsamhället. Det kan ske via Caritas, arbete med unga och äldre, genom vardagens medmänsklighet, att med ritualernas hjälp övervinna livets grundläggande ovisshet eller religiös skolning. För samfunden är trohet mot författningen helt enkelt ett självklart minimikrav, ty den moderna staten vilar som bekant på förutsättningar som den inte själv kan skapa. Men bland annat de religiösa samfunden skulle kunna frambringa detta nödvändiga sociala kapital. I Nederländerna är det emellertid svårt att få upp blicken för detta eftersom sikten så ofta skyms av de ovan nämnda konflikterna.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 10/2015.

Stefan Gärtner är biträdande professor i praktisk teologi vid universitetet i Tilburg, Nederländerna.