av MAGDALENA SLYK
År 1795 delades Polen för tredje gången mellan Europas tre stormakter – Ryssland, Preussen och Österrike – och slutade existera som självständigt land under de följande decennierna, eller närmare bestämt under de kommande 123 åren. Bara tre år senare, 1798, föddes Adam Mickiewicz som levde i den ryska, tsarstyrda delen av landet. Han debuterade som författare under det tidiga 1800-talet och anses av många vara den polska romantikens främste poet och polsk nationalskald. En turist i Polen kan finna ett flertal Mickiewiczstatyer som ofta utgör mötespunkter såväl i Kraków som i Warszawa och andra polska städer. Vill man bestämma en mötesplats på Stora Torget i Kraków, då ses man ”vid Adas”, vilket är smeknamnet för Adam.
Det finns inte heller någon polack som inte känner till flera verk av Mickiewicz, som skrev såväl lärorika sagor för barn som dikter och dramer. Några av hans verk tillhör fortfarande polsk litterär kanon och läses av ungdomar i skolan. Till dessa hör till exempel Pan Tadeusz (Herr Tadeusz) vars inledning alla kan citera. Denna klassiska hjältedikt i homerisk stil beskriver den polska adelns liv i Polen på 1800-talet och de förhoppningar man hade om att återuppbygga det självständiga Polen och befria landet från förtryck och russifiering. Detta är ett återkommande tema i nästan alla Mickiewiczs verk och präglar den polska litteraturen under romantiken generellt. Martyrologi, polackernas kamp mot förtryck, Polen som Europas Kristus – detta är mycket centrala teman som kännetecknar den polska litteraturen under denna epok och skiljer den från romantiken i övriga Europa. Pan Tadeusz översattes till svenska redan 1898 av Alfred Jensen, och 1987 utkom en nyöversättning gjord av Lennart Kjellberg. Verket filmatiserades av Andrzej Wajda 1999 med musik av Wojciech Kilar. Särskilt känd är polonäsen som återkommer under hela filmen i olika delutföranden och som helhet spelas (och dansas) i slutet av filmen. Uppsalaborna har i flera år haft möjlighet att se medlemmar i Svensk-polska föreningen dansa polonäs under Kulturnatten. Denna dans är också ett obligatoriskt inslag på alla studentbaler i Polen.
Adam Mickiewicz – den polske Goethe?
Kanske lite mindre romantiskt, men minst lika berömt och viktigt för den polska nationen är dramat Dziady (Förfädernas afton). Verket är uppdelat i fyra delar. Del II, III och IV skrevs mellan 1823 och 1832, medan den första delen publicerades oavslutad post mortem 1860. Det som binder ihop alla delar är den slaviska ritualen under den så kallade förfädernas afton. Handlingen utspelar sig i kapellet på kyrkogården där byborna samlas för att ta kontakt med de dödas själar och för att hjälpa dem i deras lidande och vandring mot det eviga livet. I övrigt möter läsaren olika teman i dramats alla delar: den olyckliga kärleken, politisk-historisk samhällsskildring och självbiografisk retrospektion. Hela verket utgör ett typiskt romantiskt drama som skiljer sig från det klassiska antika dramat och från Shakespeares drama genom sin fragmentariska och oavslutade handling som utspelar sig i vitt skilda miljöer och tidsramar, med sin öppna konstruktion, symbolik och en romantisk protagonist. Den fjärde delen av dramat, som innehåller flest självbiografiska element och också tar upp den för romantiken typiska olyckliga kärleken, brukar ofta i betydelse jämföras med Goethes Den unge Werthers lidande.
Den polska messianismen
Den tredje delen av dramat Förfädernas afton anses av litteraturvetarna vara den polska romantikens mästerverk tack vare sin förening av politisk-historisk och metafysisk problematik. I litterära analyser kan vi ofta läsa om den synliga och den dolda historiska sfären som tas upp i denna del av verket. Den synliga utgör en obarmhärtig observation och analys av samhället. Här beskriver Mickiewicz det ryska samhället som består av tsartrogna medborgare, men även dem som lider av tsarens makt. Som exempel skildras alla de som fick offra sina liv under uppbyggnaden av huvudstaden S:t Petersburg. I denna samhällsskildring saknas inte heller en bitter beskrivning av alla dem som tjänade tsaren för egen vinning. I den dolda historiska sfären försöker Mickiewicz presentera sin syn på Polens martyrologiska historia. Det typiska för Förfädernas afton, och det som också kännetecknar den polska romantiken, är just messianismen och parallellen mellan Jesu lidande och Polens uppoffringar. Statslösa och förtryckta av den ryske tsaren kämpar polacker mot despotism och för sin självständighet och frihet. Denna uppoffring har enligt Mickiewicz universell karaktär. Precis som Jesu lidande tjänade hela mänskligheten så kommer också polackernas uppoffringar att vara av betydelse för hela Europa. I det optimistiska slutet av verket ser Mickiewicz båda nationernas, ryssarnas och polackernas, befrielse från tyranni.
En av huvudgestalterna i verket, och i synnerhet i den tredje delen, är Konrad, den store poeten, som till skillnad från den fromme pater Piotr i en annan del av verket, drivs av individualism och övertygelse om sin egen unika roll och egendomliga makt. Denna gestalt återfinns i flera delar där han genomgår en förvandling. Han påstår sig känna smärta för hela det polska folket och är upprörd över Gud som han anklagar för allt ont som hans nation har utsatts för. Konrad styrs av stolthet och högmod. I mötet med Gud kräver han att få makten över världen för att kunna styra den bättre än Gud. Hans högmod leder till misslyckande, men han blir ändå inte fördömd.
Första framförandena av Förfädernas afton
Som redan nämnts skrev Mickiewicz Förfädernas afton under 1800-talet, alltså under en tid då Polen inte existerade som självständig stat. Det var först 1918, genom Versaillesfreden efter första världskriget, som landet återfick sin självständighet. Men redan innan dess fick Mickiewiczs drama premiär, år 1901 i Kraków. Det var Stanisław Wyspianski, en mångsidig konstnär, men framför allt dramatiker, poet och målare, som första gången satte samman alla delar av dramat för Nationalteatern i Kraków. Under delningstiden tillhörde staden kejsardömet Österrike, mer exakt den autonoma regionen Galizien, och utgjorde ett kulturellt centrum. Till skillnad från de andra delarna av Polen, den ryska och den preussiska, var repressalierna inte lika stora i Galizien och förtrycket av polackerna inte lika hårt. Här kunde den polska kulturen spridas och utvecklas.
Nästa uppsättning av dramat dröjde tills efter första världskriget, år 1934, och verket spelades sedan igen 1955, båda gångerna i Warszawa. Dessa uppsättningar har dock inte väckt så mycket känslor och mycket diskussion som regissören Kazimierz Dejmeks uppsättning 1967.
Mars ’68
Dejmeks uppsättning av ett drama som skrevs nästan 150 år tidigare och som utspelade sig under helt andra förhållanden är nog den mest kända och mest omtalade under efterkrigstiden. Tanken med denna nya uppsättning var från början att uppmärksamma och högtidlighålla firandet av oktoberrevolutionens 50-årsjubileum. De religiösa inslagen och det ryska förtrycket av polackerna i pjäsen utlöste dock väldigt starka och livliga reaktioner bland publiken, vilket i en tid då det kommuniststyrda Polen aktivt bekämpade kyrkan sågs som högst olämpligt. Partisekreteraren Władysław Gomułka citerade valda delar ur verket och förklarade övertygande varför pjäsen kunde anses vara antirysk och antisovjetisk.
I januari 1968 beslöt partiets och därmed landets ledning att pjäsen skulle sluta spelas omedelbart. Regissören fick sparken och uteslöts ur partiet, och han lämnade landet kort efteråt. Detta ledde till massiva protester och var gnistan till händelserna under mars 1968. Warszawas studenter samlades vid Mickiewicz-statyn i närheten av universitetsbyggnaden och krävde tillbaka pjäsen till teaterscenen. Till dem anslöt sig snabbt författarna från det polska författarförbundet, oppositionen och andra personer, vilket självklart fick politiska konsekvenser. Maciej Zaremba nämner dessa händelser i sin självbiografiska bok Huset med de två tornen, där han beskriver hur han som ung deltog i protesterna i Warszawa. Så småningom spred sig missnöjet till andra akademiska centrum i landet. Protester bland landets studenter och intelligentia uppfattades av det kommunistiska partiet ganska snart som prosionistiska. Det fanns då redan en tydlig plan för att göra sig av med partimedlemmar med judisk bakgrund, och protesterna blev bara en förevändning för att fullfölja denna plan. Konsekvenserna blev allvarliga och ledde till att flera tusen medborgare med judiskt ursprung lämnade landet. Detta var den största judiska emigrationen från Polen under efterkrigstiden.
Förfädernas afton i modern tid
Från och med 1970-talet börjar de mer moderna uppsättningarna av detta landets kanske viktigaste drama. Allt friare tolkningar av pjäsen har kunnat ses i alla stora städer i Polen. 1988 gjordes en film baserad på verket, där regissören Tadeusz Konwicki använde sig av nutida händelser från Katyn och Auschwitz samt bilder av den polske påven Johannes Paulus II som stöd för de olika delarna i dramat.
Efter flera decennier är det nu de yngre regissörerna som mäter sina krafter genom vågade uppsättningar av det nationella mästerverket, där popkulturen, Amerikas historia eller händelser från det ukrainska Majdan flätas ihop med de poetiska fraserna. Det förtryck som Mickiewicz upplevt och beskrivit i Förfädernas afton omtolkas och anpassas till dagens samhälle och förtryck som vi möter i olika former i dag. Radosław Rychcik lyfter fram rasism och exkludering genom att binda ihop den polska romantiken med USA:s livliga historia.
Även andra uppsättningar av bland andra Michał Zadara, Natalia Korczakowska eller Paweł Passini har uppmärksammats som nyskapande, ambitiösa tolkningar som bevisar att Mickiewicz mästerverk nästan två sekler senare fortfarande kan beröra och väcka starka känslor hos såväl läsare som åskådare. Citat ur verket kan man också möta dagligen i uttryck och talesätt, de återanvänds till och med i rocklåtar.
Historien upprepar sig
I november 2021 hade den senaste uppsättningen av Förfädernas afton premiär, återigen på Nationalteatern i Kraków där den första iscensättningen ägde rum. Den här gången har regissören Maja Kleczewska skapat en mycket intressant och tankeväckande tolkning av detta gamla mästerverk. Bland annat har hon valt att ge röst åt kvinnorna genom att låta en kvinna spela rollen som Konrad. Flera scener i uppsättningen upplevs som direkta anspelningar på och tolkningar av dagens polska samhälle och de problem som polackerna i dag brottas med. Den aggression som förekommer under så kallade jämlikhetsmarscher och även under självständighetsmarscher på nationaldagen återfinns i en av de första scenerna där såväl nationella symboler som stadsvapen, och den polska flaggan syns tillsammans med regnbågsfärgade hjärtan. Även förakt mot judar återspeglas här.
Den kanske mest berömda scenen ur den tredje delen av dramat där Konrad för sin monolog inför andra fångar antyder kvinnornas missnöje och demonstrationer mot de skärpta abortlagarna. Alla här, både Konrad och fångarna, spelas av kvinnor. Att den kvinnlige Konrad här står inför Gud är antagligen en anspelning på hur kvinnorna ser på den katolska kyrkans syn på kvinnans roll i samhället, och på kyrkans försök att påverka makthavarna i lagstiftande processer, vilket är en av anledningarna varför de kvinnliga protesterna är så intensiva i dagens Polen. Återigen visas att Mickiewiczs drama fortfarande tilltalar och berör, och att dess innebörd kan utläsas i alla tider.
Det dröjde inte länge efter premiären innan den utbildningsansvarige i regionen yttrade kritik och menade att det är högst olämpligt att använda nationalskaldens mästerverk som verktyg i oppositionens politiska krig mot den polska regeringen. Dessutom har åklagarmyndigheten efter anmälningar fått i uppdrag att undersöka om uppsättningen kan ha sårat religiösa eller patriotiska känslor.
Konsekvenserna av detta uttalande behövde man inte vänta på länge – biljetterna till alla föreställningar är slutsålda till slutet av februari. Kritikerna och recensenterna ser självklara paralleller till händelserna 1968, då makthavarna försökte ingripa i den kulturella sfären, styra och begränsa den. Den här gången gick inte folk som 1968 ut på gatorna, i stället strömmar den här gången människorna in i teatern. Trots pågående pandemi, trots möjligheter att införa strängare restriktioner väljer dock dagens makthavare att inte sätta stopp för föreställningarna. I stället har man ganska nyligen beslutat att dra in det statliga finansiella stödet till Słowackis teater i Kraków för kommande år. Ett märkligt sammanträffande?
Konsten, litteraturen, musiken har alltid varit ett fritt uttryck av känslor och upplevelser. Tack vare sin universella innebörd har den kunnat utläsas och upplevas på ett individuellt sätt av alla oavsett tid och omgivande förhållanden. Det sköna med de kulturella yttringarna är just att de är unika för var och en och tilltalar oss olika. Mickiewiczs Förfädernas afton är bara ett exempel på ett verk som trots alla år som gått sedan det skrevs fortfarande kan fånga läsaren som i det utläser något viktigt för sig själv. Mickiewicz förblir nationalskalden som berör än i dag.
Magdalena Slyk är fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och universitetslektor i polska.
Ur Signum nr 1/2022, s. 12–15.