av MARTIN MAIER
Salig- och helgonförklaringar kan vara kyrkliga riktningsvisare. Den 22 januari 2022 kommer jesuiten Rutilio Grande tillsammans med sina följeslagare Nelson Rutilio Lemus och Manuel Solórzano samt franciskanen Cosme Spessoto att saligförklaras som martyrer. De står för den latinamerikanska kyrkans nya uppbrott efter Andra Vatikankonciliet. De står för en missionerande kyrka, som har gått ut till periferin, till de sociala och existentiella utkanterna. De står för en förföljd kyrka, som har frambringat talrika martyrer för tron och rättvisan.
Medellín 1968
Under den regionala latinamerikanska biskopskonferensens (CELAM) andra biskopsmöte i Medellín 1968 förverkligades konciliet på ett kreativt sätt i den latinamerikanska kontexten. Då erkände biskoparna den himmelsskriande fattigdomen på subkontinenten som tidens viktigaste tecken. Inspirerade av evangeliet och av den framväxande befrielseteologin gjorde de det särskilda ställningstagandet för de fattiga till ett program för kyrkan. Rutilio Grande satte ställningstagandet för de fattiga i centrum för sin nya idé om ett missionerande pastoralt arbete på landsbygden.
Han föddes 1928 i en fattig familj i den lilla byn El Paisnal i El Salvador. År 1945 inträdde han i Jesuitorden. Han genomgick ordens sedvanliga utbildning i filosofi och teologi i Venezuela, Ecuador, Spanien, Frankrike och Belgien. Fram till 1972 var han verksam inom prästutbildningen vid det nationella prästseminariet i huvudstaden San Salvador. Där försökte han att införa de ledande tankarna från Andra Vatikankonciliet och de latinamerikanska biskoparnas biskopsmöte i Medellín. Hans levnadstecknare Rodolfo Cardenal skriver: ”Rutilio var angelägen om att utbilda präster som skulle tjäna folket och inte vara några klerikala hövdingar.” Det var en orsak till att han inte blev utnämnd till rektor för seminariet. På grund av detta beslutade han sig hösten 1972 för att ägna sig åt direkt församlingsarbete i Aguilares församling, till vilken även hans födelseort hörde.
Medvetandegörande och befrielse
I Aguilares började Rutilio Grande tillsammans med team bestående av jesuiter och ordenssystrar att tillämpa ett medvetandegörande och befriande pastoralt arbete. Han praktiserade därmed kyrkans skifte av hemvist till de fattigas sida, i enlighet med beslutet vid biskopsmötet i Medellín, ett beslut som inte på långt när accepterades av hela kyrkan i Latinamerika. Efter samma riktlinjer fattade Jesuitorden 1975 ett nytt beslut om sin sändning i världen av i dag med den nödvändiga kopplingen mellan trosförkunnelse och kampen för rättvisa. I Aguilares levde den övervägande majoriteten av människorna i djupaste fattigdom. Jorden ägdes av några få storgodsägare. För Grande var det uppenbart att Gud inte förhöll sig likgiltig till denna situation. Han sade ofta i sina predikningar: ”Gud ligger inte i en hängmatta högt däruppe i himlen, utan han är mitt ibland oss. För honom är det viktigt om det går bra för de fattiga här nere eller inte.”
Rutilio Grande utgick i sitt pastorala arbete ifrån folkfromheten. Detta var i överensstämmelse med den av argentinaren Lucio Gera utvecklade ”folkets teologi”, som är en egen strömning inom befrielseteologin och som starkt har påverkat påven Franciskus. Men Grande var också medveten om att folkfromheten behövde befrias från magiska inslag och bli evangeliserad. Bildligt uttryckte han det så att de troende ”borde lägga undan rosenkransen och ersätta den med läsning av bibelställen med kommentarer”. Med återupplivandet av majsfesten uttryckte Rutilio Grande sin uppskattning av förfädernas inhemska traditioner och betraktade dem som en inkulturation av den kristna tron.
En väsentlig del av hans pastorala tanke var de troendes aktiva deltagande. Hemligheten och fröet till det nya uppbrottet låg i basgemenskaperna som läste Bibeln tillsammans. Där handlade det om att sätta Guds ord i förbindelse med människornas liv. Grupperna följde den tredelade handlingsplanen från den kristna arbetarungdomen (JOC), som även präglar befrielseteologin enligt principen ”se–bedöma–handla”. Rutilio Grande utbildade med sina pastorala team kvinnor och män till delegados de la palabra, till Ordets budbärare, som gick ut för att starta nya grupper. Aguilares kom i rörelse. När bönderna i Aguilares bedömde sin situation enligt denna metod i ljuset av Guds ord, blev detta verkligen klargörande. De upptäckte att fattigdom och förtryck är ett ständigt återkommande tema i Bibeln där Gud genom profeterna och Jesus tar parti för de utsatta.
Förföljelsen av kyrkan i El Salvador
På detta sätt genererade tron en social och politisk verksamhet. Grande uppmuntrade bönderna att engagera sig fackligt och att hävda sin rätt till ett mänskligt värdigt liv och till rättvisa löner. Även andra präster följde detta exempel. Men detta gjorde att storgodsägarna såg sina intressen hotade. Sålunda startade förföljelsen av kyrkan i El Salvador. Framför allt jesuiterna och andra präster med utländsk bakgrund anklagades för att skapa oro och för att sprida kommunism. I början av 1977 blev de första prästerna torterade och utvisade, bland andra colombianen Mario Bernal, som var präst i Apopa, nära Aguilares.
Den 13 februari ägde en protestdemonstration rum i Apopa mot utvisningen av Mario Bernal med över 6 000 deltagare. Vid den avslutande heliga mässan höll Rutilio Grande en flammande predikan. Oförskräckt fastslog han: ”Det är förfärligt att vara Kristus mitt ibland oss! Det är förfärligt att vara en sann katolik! Det är i praktiken olagligt att vara en äkta kristen mitt ibland oss i vårt land.” Han citerade statistik över orättvisorna och eländet i El Salvador. Sedan fortsatte han: ”Allt detta klär vi hycklande i praktfulla prestationer, ve er, ni hycklare, som högröstat kallar er katoliker och inombords är fyllda av er smutsiga ondska, ni är som Kain som korsfäster Herren, som här vandrar omkring med namn som Manuel, Luis, Chavela, med enkla lantarbetares namn.”
Predikan kulminerade i en beskrivning av Jesu återkomst till El Salvador: ”Jag befarar starkt, mina kära bröder och vänner, att Bibeln och evangeliet snart tvingas göra halt vid våra gränser, eftersom varje uttryck för dem är subversivt, mot synden naturligtvis. […] Jag är mycket orolig, mina bröder och systrar, för att om Jesus av Nasaret skulle komma tillbaka och som på den tiden dra ned från Galiléen till Judéen, det vill säga, vågar jag påstå, från Chalatenango till San Salvador, så skulle han inte kunna komma till Apopa med sina predikningar och sin verksamhet. Jag tror att han skulle hejdas på Guazapas höjder [en vulkan i El Salvador, övers. anm.]. Där skulle han bli arresterad och kastad i en fängelsehåla. De skulle anklaga honom för åtskilligt och ställa honom inför Högsta domstolen för att ha brutit mot författningen, för omstörtande verksamhet. Gudamänniskan, prototypen för människan, skulle anklagas för att vara en revolutionär, en utländsk jude, en ränksmidare med främmande exotiska idéer som strider mot demokratin, det vill säga mot minoriteten. De skulle beskylla honom för att ha gudsfientliga idéer, eftersom de tillhör Kains klan. De skulle utan tvivel, mina bröder, återigen korsfästa honom.”
Det torde ha varit denna predikan som beseglade Rutilio Grandes dödsdom. Den 12 mars 1977 på väg till en gudstjänst mördades han tillsammans med två följeslagare – den 70-årige Manuel Solórzano och den 15-årige Nelson Rutilio Lemus – i ett bakhåll av medlemmar ur nationalgardet. Uppdragsgivare var storgodsägarna. De döda kropparna lades sedan i linnesvepning framför altaret i Aguilares kyrka. Sent på natten anlände den nyutnämnde ärkebiskopen Oscar Romero.
Oscar Romeros ”omvändelse”
Även om Rutilio Grande var en vän till Romero, så hade Romero förhållit sig delvis kritisk till hans pastorala projekt i Aguilares. En motsvarande anmärkning finns i en rapport från Romero till Påvliga kommissionen för Latinamerika i Rom. Men när han nu stod inför Rutilio Grandes döda kropp blev Oscar Romero djupt skakad i sitt innersta. Han blev visad prästens enkla rum och mumlade för sig själv: ”Han levde verkligen som en fattig.” Romero bestämde sig för att fira en mässa mitt i natten. Som bibeltext valde han passagen från Johannesevangeliet: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13).
De tre kropparna fördes till huvudstaden, där Romero den 14 mars firade rekviemmässan i katedralen. Mässan sändes i radio. Romero uteslöt inte att mördarna från sitt gömställe lyssnade till sändningen och riktade sig till dem med de skarpa orden: ”Vi skulle vilja säga till er, ni mordiska bröder, att vi älskar er och att vi ber Gud om ånger i era hjärtan, ty kyrkan förmår inte att hata, och hon känner inga fiender.”
Mordet på Rutilio Grande och hans följeslagare åstadkom en djup förändring hos Oscar Romero, som vissa till och med har betecknat som en ”omvändelse”. Av en tidigare ängslig och konservativ biskop blev det en profetisk försvarare av de fattiga. I folklig tradition kom denna förändring att beskrivas som ”Rutilios underverk”. Romero själv beskriver tillbakablickande sin intuitiva insikt inför Rutilio Grandes döda kropp så här: ”Om de har dödat honom för detta, för vad han gjort, då måste jag gå samma väg. Rutilio har öppnat mina ögon.” Jesuiten Salvador Carranza, som hörde till pastoralteamet i Aguilares, liknar Rutilio Grandes betydelse för Romero med Johannes Döparens för Jesus. Johannes uppfattade sig som förlöpare och vägröjare för en som är större, som skulle komma efter honom. Efter det att han gripits och avrättats inledde Jesus sin offentliga verksamhet.
Romero reagerade på mordet på Rutilio Grande med att tillkännage att han inte längre skulle delta i några av regeringens officiella arrangemang tills brottet blivit uppklarat. En annan markering gjorde han den 20 mars. Det skulle endast firas en enda mässa för hela ärkestiftet i katedralen i San Salvador. Militärregimen fruktade ett stort folkligt upplopp i den spända situationen och försökte med alla medel förhindra detta. Även nuntien motsatte sig detta, men Romero lät sig inte vilseledas. Över 100 000 människor samlades. I sin predikan klargjorde han: ”Den som rör en av mina präster, han rör mig.” I de katolska skolorna skulle man i stället för den normala undervisningen läsa texter ur Bibeln, från Andra Vatikankonciliet och från Medellín med eleverna.
Påven Franciskus och Rutilio Grande
För påven Franciskus är saligförklaringen av Rutilio Grande liksom även den tidigare helgonförklaringen av Oscar Romero 2018 särskilt viktiga. Som provinsial för jesuiterna i Argentina hade han uppmärksamt följt deras historia. I ett tal till de centralamerikanska biskoparna under Världsungdomsdagen i Panama 2019 beskrev han Oscar Romero som förebilden för en biskop, som ger sitt liv för fåren. Rutilio Grandes biografi hade han kännedom om genom Rodolfo Cardenals bok, som utkom strax efter mordet. Vid ett möte i Rom 2015 sade han till Cardenal: ”Rutilio Grandes stora underverk är monsignore Romero.”
Saligförklaringen av Rutilio Grande sker i en tid av nya rörelser och förändringar i kyrkan i Latinamerika och i Karibien, som är jämförbara med det kyrkliga uppbrottet i anslutning till biskopskonferensen i Medellín. En viktig referenspunkt är det femte latinamerikanska biskopsmötet i Aparecida 2007, som, under temat ”Jesu Kristi lärjungar och missionärer – för att våra folk ska ha sitt liv i honom”, uppmanade till ett nytt missionerande uppbrott. För redigeringen av slutdokumentet ansvarade den dåvarande ärkebiskopen av Buenos Aires, kardinal Jorge Mario Bergoglio.
Kyrkliga förändringsprocesser i Latinamerika och Karibien
I Aparecida blev Bergoglio för första gången uppmärksammad på betydelsen av och hotet mot Amazonasregionen och dess urfolk. Genom påven Franciskus uppmuntran grundades 2014 Amazonasnätverket REPAM med särskild omsorg om bevarandet av regnskogarna. Till detta nätverk hör även hjälporganisationen Adveniats Latinamerika-avdelning. År 2019 ägde Amazonassynden rum i Rom. Denna utvecklade, i sin vision av en kyrka med ett amazoniskt ansikte, nya sätt för kyrkan och för en fullödig ekologi. Ett följande betydelsefullt steg var grundandet av den nya kyrkliga Amazonaskonferensen CEAMA, som ska förverkliga synodens beslut. I den nya konferensen finns det företrädare för biskopar, präster, diakoner och urfolksmedlemmar från Amazonas samtliga nio länder.
Ett stort innovativt arrangemang ägde rum i Mexiko den 21–28 november 2021, nämligen det första kyrkliga mötet för Latinamerika och Karibien. Egentligen skulle det ha varit det 16:e biskopsmötet i raden efter det stora latinamerikanska biskopsmötet i anslutning till Aparecida 2007. Men påven Franciskus önskade uttryckligen att det inte skulle hållas något biskopsmöte utan ett kyrkligt möte med inslag av präster, ordensfolk och lekfolk. Mötet genomfördes i hybridform med 80 fysiskt närvarande deltagare i Mexiko och med ytterligare omkring 1 000 virtuella deltagare från hela kontinenten, fördelade som 200 biskopar, 200 präster, 200 ordenspersoner och 400 lekpersoner.
Mötet hade föregåtts av en omfattande konsultationsprocess som byggde på ett förberedande dokument med den programmatiska titeln ”Vi är alla missionerande lärjungar i uppbrott”, som publicerats av hjälporganisationerna Misereor och Adveniat i tysk översättning [Wir alle sind missionarische Jüngerinnen und Jünger im Aufbruch]. Utifrån 70 000 bidrag från enskilda personer och grupper skapades en ”narrativ syntes”, som låg till grund för överläggningarna i Mexiko och över hela kontinenten. Det kyrkliga mötet slutbehandlade en avslutsförklaring och formulerade tolv utmaningar för kyrkan i Latinamerika och Karibien.
På det kyrkliga mötet blev det uppenbart att de gamla hierarkiska strukturerna i kyrkan har överlevt sig själva. För hennes framtid är det livsnödvändigt att lekfolket och i synnerhet kvinnorna tar över ansvaret för den kyrkliga sändningen. Detta förutsätter att klerikalismen undanröjs och att hela Guds folk samverkar i urskiljnings- och beslutsprocesserna, och det väcker på nytt frågan om gifta mäns och kvinnors tillträde till de kyrkliga ämbetena. De kristna av afrikanskt ursprung och de förhållandevis få ungdomarna fick nytt gehör för sina synpunkter. Ett annat viktigt tema var bevarandet av Amazonas regnskogar. Men vid det kyrkliga mötet blev det också tydligt att denna förändringsprocess är svår och behöver mer tid.
Åtskilligt av det som i dag står på dagordningen för förnyelsen av kyrkan i Latinamerika och Karibien hade Rutilio Grande redan föregripit i sitt projekt för ett missionerande pastoralt arbete i Aguilares: det missionerande uppbrottet, lekfolkets nya deltagande, uppskattningen av urfolkens traditioner samt kyrkans profetiska bidrag till politiska och strukturella förändringar. På så sätt är saligförklaringen den 22 januari en uppmuntrande signal för kyrkan på hennes väg mot social, kulturell, ekologisk och synodal omvändelse.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 1/2022 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de.
Martin Maier är jesuitpater, teol. dr, chefredaktör för tidskriften Stimmen der Zeit. Åren 1989–1991 tjänstgjorde han som kyrkoherde i en landsförsamling i El Salvador.
Ur Signum nr 1/2022, s. 16–20.