av ANNA CAVALLIN
Under 1980- och 1990-talet följdes tv-serien om den briljante, Wagner- och ölälskande, kommissarie Morse med förtjusning av många deckarälskande anglofiler. Min minnesbild visar en välgjord, spännande och klassiskt brittisk produktion med goda skådespelarinsatser, i synnerhet av John Thaw i huvudrollen, och där den vackra Oxfordmiljön utgjorde en extra dimension. När så serien om Lewis dök upp, framstod den kanske inte som det mest spännande man kunde tänka sig. Hur skulle Morses visserligen sympatiske, men också ganska ointressante, assistent, kunna erbjuda material för så många avsnitt? Men tillskottet av en ny följeslagare, D. S. James Hathaway, väckte nyfikenhet, och utvecklingen av denna karaktär visade sig ge serien oväntat djup.
Det fiktiva universum som emanerat ur de tretton romaner Colin Dexter skrev om kommissarien omfattar de 33 avsnitten om Morse, uppföljaren Lewis/Kommissarie Lewis och en uppföljare om hittills sju säsonger av Endeavour/Unge kommissarie Morse. På SVT Play är det möjligt att under en tid framåt se ett antal säsonger både av Lewis och Endeavour och alla avsnitt av Kommissarie Morse är tillgängliga på dvd. Utöver detta omfattande material finns guideböcker till Morses och Lewis’ Oxford, hemsidor, dokumentärer, intervjuer och reportage, samt avsnitt av det populära radioprogrammet ”Desert Island Discs” med Kevin Whately som spelar Lewis och med John Thaw som blev så enormt omtyckt för sitt porträtt av kommissarie Morse.
Bekännelse och förlåtelse
Bekännelsen är central i alla deckarhistorier, hjärtat i polisutredningen, den efterlängtade bäraren av svaret på gåtan, mysteriets kathartiska lösning. I ett avsnitt av Lewis, ”Dark Matter”, kommenterar D. S. Hathaway den avgörande distinktionen mellan frivilligheten i en bekännelse som ges i biktens form och den på olika sätt framkallade som sker hos polisen – i förhörsrummet, genom gillrade fällor där den skyldige tas på bar gärning, eller genom en kombination av redovisade slutsatser och erkännande.
Bekännelsens ställning i kristen tro och tradition är stark: syndabekännelse, trosbekännelse och bikt utgör fundament. I kriminalberättelsen är bekännelsen lika fundamental men annorlunda i upphov och fokus. Den rituella aspekten är gemensam, och även om den är mer tydligt uttalad och utformad i det kristna sammanhanget, så utgör bekännelsen ett på likartat sätt återkommande inslag i polisutredningens narrativ. Incitamentet att bekänna är knutet till hemligheter, till det som inte kan yttras offentligt av olika skäl, det som bara kan sägas i ett särskilt ordnat sammanhang, präglat av intimitet. Biktbåsets skyddande avskildhet på tumanhand och polisförhörets rumsliga och personmässiga avgränsning utgör praktiska förutsättningar för att hemligheterna ska kunna yttras och anta bekännelsens form. Att bekänna blir ett sätt att avbörda sig sådana tyngande hemligheter vilka också kan anta formen av synder. Dessa kan därmed lämpas över på någon annan, antingen en som har till yrke att bära och hantera dem: en biktfader eller poliskommissarie, eller så kan någon som inte alls bett om det på detta sätt göras delaktig i brottet, i synden.
Frågan om förlåtelse aktualiseras också i samband med detta att ta på sig en annan människas skuldbörda – ibland i en mer påtaglig mening, så som det skildras i avsnittet ”Magnum Opus” i sista säsongen av Lewis. Men vem kan egentligen bära en annans börda av synd, och vilka hemligheter är det som bara kan yttras och delas i dessa intima sammanhang? Den franske idéhistorikern Michel Foucault lyfte särskilt fram hur sexualiteten blir det som bara kan talas om i denna strikt avgränsade form, så ofta kodat som synd. Samtidigt handlar inte alla biktens syndabekännelser om sexualitet, men eftersom de kroppsliga begären omges av en så stark laddning, i synnerhet om de uttrycks på sätt som bryter tabun och utmanar normer och lagar, så utgör de alltid tacksamma narrativa nav. I kriminalberättelsernas värld är sexualitetens gränsöverträdande natur ett återkommande tema som ofta, om än inte alltid – girighet, hämnd och vrede utlöst av andra skäl förekommer lika frekvent – i olika skepnader utgör underliggande motiv för begångna brott. Det kan till exempel röra sig om övergrepp – antingen som någon utsatts för och därigenom förvandlats till ett hämndlystet offer, eller en förövare som vill förhindra avslöjande. Olika otillåtna, i bemärkelsen olagliga, okonventionella eller på andra sätt skamfyllda, handlingar måste döljas; men hemlighållandet tynger, någonting utlöser impulsen att bekänna. Frågor ställs i Lewis kring värdet av tystnadsplikten, kring ansvaret biktfadern bär i relation till biktbarnets bekända hemligheter. Vad händer om det som bekänns är ett brott? Vilka moraliska – och juridiska – imperativ styr biktfaderns handlingar? Hur ser relationen ut mellan det som bekänns frivilligt under bikten och den bekännelse som framkallas i polisutredningssammanhang?
Det sägs att i kriminalberättelser, såväl böcker som film och tv-serier, gestaltas vad som oroar mest i samhället vid en viss tidpunkt. Den tydligt avgränsade fiktionen ger det hotfulla en lugnande ordnad form; en lindrande trygghet kan skänkas i förvissningen om att problemet är hanterbart då mysteriet når sin kathartiska slutpunkt. En form denna katharsis antar är bekännelsens, där den skyldige avslöjar motiven för sitt brott, och polisen kan foga samman utredningens olika delar till ett sammanhängande helt: berättelsen blir fullständig, ordningen återställs. I biktsituationen är fördelningen likartad när det gäller skuldtyngd och åhörare till bekännelsen – men villkoren ser annorlunda ut för dess utgång. På ett sätt blir berättelsen om den bekännandes liv mer fullständig när absolution för synden kan ges – men samtidigt är botgöringen inte riktigt jämförbar med det straff som lagen utmäter efter rättsprocessen som följer polisutredningen, och synden är inte heller nödvändigtvis ett brott i juridisk mening.
Tacksam miljö
Gemensam geografisk konstant i Morse-universumet är alltså Oxford, den drömmande staden med sina tinnar och tornspiror, gröna collegeinnergårdar och historiskt långsträckta akademiska traditioner. Oxford framträder som landskap och miljö vid olika tidpunkter: 1960–1970-tal för Endeavour, Morses 1980–1990-tal och Lewis mer nutida 2006–2015. Serierna om den äldre Morse och om Lewis är skrivna och filmade i princip samtida, med viss tidsförskjutning mellan romanerna och den första tv-serien, medan Endeavour blir till historiskt drama, filtrerat genom nutidsblick. Stadens vackert åldrade byggnader, lika behagfulla i solsken som regn, i gryning som skymning, framträder i effektfull kontrast mot de samtida brottsutredningarna. Landmärken utgör tydliga igenkänningspunkter; i alla tre serierna ryms svindlande bildsekvenser av The Bodleian Library, Radcliffe Camera och andra inslag i den karakteristiska stadssilhuetten.
Delar i den narrativa väven, både estetiskt och dramaturgiskt drivande, är vidare allt som hör till universitetsmiljön. Den akademiska klädedräktens fotsida gowns burna av studenter och professorer/dons i olika längder och färgsättningar markerande rang, ämnestillhörighet och utbildningsår, eller undervisningssalarna, de personliga ämbetsrummen för möten med mindre studentgrupper, matsalarna – The Hall – där måltider intas av studenter och lärare placerade i nivå efter rangordning. Studentlivets kringaktiviteter som roddtävlingarna där lagens emblem och ställning noteras som graffiti på collegeväggarna, matcher i ”real tennis”, eller Shakespeareuppsättningar i studentteaterns regi. De college som förekommer i serierna och romanerna är fiktiva, namnen utvalda för att ligga nära de verkliga men lämnar fritt spelrum åt författarens fantasi för att underlätta poetiska avvikelser från den historiska realismen, samtidigt som verkliga collegebyggnader utgör filmade miljöer.
Den traditionstunga och prestigefyllda akademiska miljön öppnar för berättartekniskt produktiva motsatsförhållanden i Morses fiktiva universum. Kontrasterna mellan vardagligt förankrade brott som ska lösas med dagligt polisarbete och universitetet med sina strikta, exkluderande hierarkier och bildningselitism är återkommande och byggs också in i de utredande polisernas relationer. I dynamiken mellan Morse och hans assistent Lewis, den urkonstellation som de senare förhåller sig till, är det Morse som representerar bildningsidealet medan Lewis står för vardagligt resonerande sunt förnuft, grundat i hårt arbete snarare än briljanta ingivelser.
I Endeavour ges inblickar i Morses förflutna som studerande i Oxford genom möten med tidigare lärare, studentkamrater och referenser till hans alma mater. Unge assistent Morses närmaste överordnade i polishierarkin är kommissarie Fred Thursday, en man som erinrar om Lewis: hårt arbetande, lite sträv med hjärtat på rätta stället, och i likhet med Lewis lever han ett harmoniskt familjeliv med hustru och två barn. Dock bär kommissarie Thursday på relativt färska, traumatiska, minnen av aktiv i tjänst i andra världskriget, och är betydligt mer benägen att använda skjutvapen än Lewis, som framför allt utmärks av sin fridsamma hygglighet. I dynamiken mellan Morse och Lewis framstår den förre som ofta onödigt hård och direkt otrevlig mot sin assistent, på ett nedlåtande och inte sällan närmast hånfullt vis. Relationen mellan unge Morse och Thursday är på det sättet betydligt mer respektfull, om än den senare är noga med rangordningen och återkommande påminner sin assistent om att han behöver gå igenom de erforderliga stegen för att avancera, även om han är en aldrig så lysande brottsutredare.
När Lewis blir kommissarie i serien som bär hans namn, har han behållit sin nyktert förnuftiga syn på världen och hans metod att lösa brott känns igen från tiden då han var underordnad Morse. Som kommissarie har Lewis också försetts med en tragisk erfarenhet som förvandlat honom till änkling och givit honom en betydligt mer mörk syn på tillvaron än vad han hade tidigare. Han övertar inte företrädarens ton mot sin underordnade, trots återkommande uttryck av nostalgiskt färgad beundran för den döde kommissarien. I relationen till James Hathaway är Robbie Lewis vänlig och skämtsam, men hela tiden respektfull och visar även prov på aktiv omtanke på ett sätt som ytterst sällan, om någonsin, skymtade i serien om Morse, och inte heller syns i romanerna av Colin Dexter.
Dynamiken mellan Lewis och Hathaway speglar den mellan unge Morse och Thursday, då det är den yngre som representerar bildning och briljans, eftersom Hathaway i likhet med Morse har en ofullbordad universitetsexamen bakom sig – dock inte i Oxford. I stället är det en avbruten utbildning vid prästseminariet och teologistudier i Cambridge som föregått Hathaways engagemang i poliskåren. Det är också denna bakgrund som gör karaktären särskilt intressant, eftersom han bär på insikten om bekännelsens mångfacetterade natur och har erfarenhet av ett slags bekännelsesituation som skiljer sig från den bekanta i polisutredningssammanhang.
Deckarpräster
Inte bara Oxford har förekommit i tidigare kriminalberättelser, det finns också en tradition av präster på olika sätt inblandade i brottsutredningar. G. K. Chestertons fader Brown är ett klassiskt exempel, ett senare är Sidney Chambers i James Runcies bokserie, adapterad för tv, om prästen i Grantchester utanför Cambridge som löser mordgåtor tillsammans med poliskommissarie Geordie Keating; senare efterträds Chambers i församlingen av William Davenport som fortsätter polissamarbetet och ytterligare moderniserar den klerikala framtoningen med boxning och motorcykel, mot Sidneys cykling och backgammon. Kyrkan erbjuder en för deckarsammanhang lika tacksam inramning som den traditionstyngda akademiska, med byggnader vars pittoreska exteriörer och interiörer lämpar sig väl för dramatik, och med utrymme för mänskliga interaktioner som kan leda till kriminella handlingar, med den extra tillsatsen av överträdelser inte bara av juridisk utan även moralisk och religiös karaktär, inom två potentiellt konkurrerande regelsystem. Där regler finns, där kan de också brytas, brott kan begås. Just den religiösa sfären uppställer en särskild problematik för polisutredningen, eftersom den representerar en livshållning som svarar på anrop från andra makter än de jordiska. Det är när juridikens lagar kommer i konflikt med moralisk och etisk övertygelse, grundad i tro, som särskilda problem kan uppstå. Det är också detta som gör D. S. James Hathaway till en så intressant karaktär i Morses universum, då han i sin yrkesutövning har tillgång till båda dessa sfärer: lagens och kyrkans. Både fader Brown och Sidney Chambers var alltid präster i första hand, de lämnade aldrig sitt ämbete, och den narrativa konflikten för dem består i svårigheten att kombinera intresset för mordgåtor med det viktiga och tidskrävande församlingsarbetet. Hathaway prästvigdes aldrig men tillbringade ändå så lång tid i utbildningen att han hann erfara hur arbetet skulle ha kunnat gestalta sig, och han bär tydligt med sig de erfarenheterna in i polisyrket.
James Hathaways religiösa anknytning markeras genast första gången vi möter honom då han respektfullt lämnar sin sittplats i ankomsthallen till en nunna i full habit medan han väntar på Lewis’ flyg, och aktualiseras sedan genom hela serien. I vissa avsnitt formas det till särskilda bärande motiv genom element ur Hathaways bakgrund eller olösta konflikter knutna till prästseminariet. Men religiösa sammanhang kan också visa sig som aspekter av ett pågående fall, då Hathaways kunskaper både om kyrkans organisation och dess andliga sidor kommer väl till pass. James Hathaway skiljer sig markant från kommissarierna Morse och Lewis när det gäller tron, då den förre är uttalad ateist, även om han medger ett intresse för kyrkoarkitektur och gärna sjunger i kör, medan Lewis säger sig ha tappat sin tro när hans hustru dödades i en smitningsolycka.
Olika bekännelser
Bekännelsen återkommer i alla tre tv-serierna, och i romansviten, som ett tema med variationer, men det är just i Lewis som de två olika sorterna särskilt uppmärksammas. Hathaways medvetenhet om distinktionen mellan den frivilliga bikten och den som framkallas i polisförhöret utgör en viktig aspekt och blir ett avgörande motiv, ofta en vändpunkt, i flera fall. Ett exempel är den döende professorn som blivit blind på äldre dagar och uppfattar Hathaways katolska tillhörighet med andra sinnen när denne försöker uppmuntra professorn att bikta sig. Primärt framhålls vikten av bekännelsen för att söka försoning med människor han begått oförrätter mot i sitt förflutna – men ett annat motiv är, naturligtvis, att samtidigt förse Hathaway och Lewis med nödvändiga ledtrådar för sitt pågående fall. I samma avsnitt påpekar mannen som förlorat sin hustru i vad som ser ut som ett självmord, att det inte alltid är den som tar emot bekännelsen som har makten över situationen, utan det kan lika ofta vara den bekännande som får övertaget, trots att den som avslöjar en tyngande och skamfylld hemlighet skulle kunna framstå som sårbar och i underläge.
Än tydligare blir bekännelsetematiken i avsnittet ”Dark Matter” i säsong fyra med den mördade astronomiprofessorn som oväntat började besöka den katolska församlingen under de sista månaderna av sitt liv. Till Lewis’ uttryckliga irritation visar Hathaway insikt i och förståelse för att vad som sägs under bikten, stannar där. Detta ger upphov till visst gnissel mellan de två, då Hathaway försvarar den katolske prästens vidhållande av biktens konfidentialitet och frivillighet – en inställning som grundar sig både i Hathaways egen tro och i hans kunskaper om kyrkans ordning. I samma avsnitt laddas den katolska trostillhörigheten också med särskild betydelse i form av ledtrådar och relationer mellan de på olika sätt inblandade personerna.
Det är tidigt i serien Lewis, i avsnittet ”Life born of fire” som Hathaways förflutna som blivande präst blir särskilt centralt, både som en förklaring till den kedja av brott som sätts igång, och som en orsak till att hans eget liv kommer att stå på spel. Här blir han själv en sorts gestaltning av gränslinjen mellan bekännelsen i biktens form och den bekännelse som polisen behöver för att kunna fånga brottslingen. Indirekt blir hans livsval en konsekvens av den konflikt som leder till morden under mottot ”Life born of fire”, och dessa livsval gör honom också till en anklagad som behöver bekänna hemligheterna han bär på, för att de kan bidra till mysteriets lösande. Avsnittet är fullt av bekännelser – antingen de sker i form av regelrätt bikt eller olika varianter av så att säga moderna biktstolar: videoinspelningar från den döde som bevaras och skickats till de levande eller inför polisen, men av andra skäl än brottslingens erkännande vid gripandet; den döendes inför trosfränden. Det blir en tydlig gestaltning av bekännelseformens närvaro, av hur ofta den brukas och i hur många skilda sammanhang medan dess form och kärna på ett vis alltid förblir densamma: en människa bekänner någonting inför en annan, något som inte kunnat sägas tidigare, något som behöver den här upprättade relationen för att kunna yttras.
Den troende Hathaway
Genom att föra in D. S. James Hathaway som karaktär, läggs en ytterligare dimension till de narrativa element som är standardiserade i polisserier och i deckare. Bara genom sin person utgör han en ständig påminnelse om bekännelsens karaktär och förutsättningar, och han kommer att inrymma och förkroppsliga de konflikter som kan uppstå mellan olika värde- och regelsystem. Genom hans yttre uppenbarelse frammanas också, med vetskap om hans bakgrund, en sorts skuggbild av hur han skulle te sig i prästskrud, samtidigt som han uppträder som ytterst världsligt elegant i betydligt mer välskurna kostymer än Robbie Lewis’ säckigt oformliga. Fritidsklädd är han sedan tidsenlig i jeans och band-t-shirt över sin långärmade tröja eller hoodie, mot kommissariens mer gammalmodigt otrendiga vindtygsjacka och rutiga skjorta.
I de avslutande säsongerna övergår Hathaway till tredelat skräddat, som en referens till Endeavour, där de äldre männen syns klädda på det viset, men enligt 1960-talsmodet. Rollfiguren Hathaways framtoning är nedtonad och försynt; närmast blyg och skör i relation till kvinnor, alltid mycket artig, uppmärksam och omtänksam i förhållande till Lewis och med ett tydligt sinne för humor. Han är också grubblande, privat och introvert, och trons ständiga närvaro blir ytterligare en fördjupande aspekt av karaktären. Det framkommer under seriens gång att han var ett överbegåvat barn, och ett utmärkande drag är också att han tycks veta allt, hans kunskapsförråd är outtömligt och föremål för Lewis’ roade kommentarer.
I de senare säsongerna blir elementet av trons närvaro än starkare, och vi får bland annat se hur Hathaway återknyter bekantskapen med sin mentor och biktfader från prästseminariet – de båda konstaterar sinsemellan att ingen av dem förmått sluta röka under de år som gått – för att försöka komma till klarhet om viktiga existentiella frågor. Samtidigt konfronteras han med det förflutna i form av sin far, en annan sorts mentor; en betydligt mer komplex relation än den till biktfadern.
I serien förekommer även andra religiösa inslag – i avsnittet ”The Allegory of Love” apostroferas C. S. Lewis och sällskapet The Inklings där denne ingick tillsammans med andra författare som J. R. R. Tolkien, samtidigt som en professor i religionshistoria kommer att rikta uppmärksamheten mot islam och tillvaron som muslim i England. The Inklings återkommer i ett senare avsnitt, ”Magnum Opus”, i en referens till teologen Charles Williams och en invecklad intrig vävd kring sambanden mellan hans läror och alkemi. I ”Wild Justice” är interna maktkamper i ett college, som samtidigt är en tiggarorden – distinktionen på engelska mellan monk och friar är en detalj som markeras av Hathaway – i handlingens centrum. Avsnittets utgångsläge är en ekumenisk konferens där företrädare från olika religiösa samfund, bland annat en kvinnlig biskop tillrest från USA, deltar. Här ställs också Hathaway inför möjligheten att välja en annan bana än polisens, att återvända till universitetet, till teologin och till att låta tron få en mer betydelsefull del i det dagliga yrkeslivet.
I serien om kommissarie Lewis är religiösa strukturer och sammanhang och trons närvaro mer påtagliga än i övriga delar av Morses universum genom karaktären James Hathaway. Med sin blotta närvaro belyser han gränserna mellan olika slags bekännelser, mellan biktens särskilda ställning av absolut förtroende och konfidentialitet och den bekännelse som polisutredningen behöver för brottets lösning och gripandet av den skyldige. På det sätt hans förflutna återkommande appelleras i serien och laddas med betydelse i relation till tron, och till kyrkan, och på det sätt hans kunskaper om denna sfär interfolierar handlingen, så fördjupas också kyrkans funktion som miljö och sammanhang för kriminalberättelsen och ges andra, och fler, nyanser än brukligt i deckargenren, där den oftare får agera kuliss med intressant rekvisita.
Anna Cavallin är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 1/2022, s. 20–25.