av INGRID ROBINSON
Att beskriva musik med ord – lika dåraktigt som att försöka beskriva bön, eller kärlek. Vi famlar med orden för att försöka skildra det obeskrivbara, i längtan efter att ändå kunna nå fram till en annan människa med det som är oss dyrbart. Således är detta en dubbelt dåraktig text eftersom den både strävar efter att beskriva något av Johann Sebastian Bachs mässa i h-moll och att visa hur detta verk kan vara till glädje för vår bön och vår tro.
Att närma sig Bachs tonsättning av mässans ordinarium – de sjungna partier som varje vecka återkommer i mässan – är att påbörja en pilgrimsvandring. Startpunkten för mig, som varken är teolog eller musikvetare, blev att jag upplevde en hemmablindhet i förhållande till innehållet i dessa texter i mässan. Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei riskerade att bli tomma formler som jag bad utan att inse djupet av de omsorgsfullt frammejslade orden. Det var inte i första hand en intellektuell fördjupning jag längtade efter utan att orden skulle betyda något för mitt liv. Bachs tonsättning av mässan visade sig vara en rik källa att ösa ur som jag återvänder till gång efter annan.
Landskapet som denna pilgrimsvandring går igenom är sannerligen mångskiftande: Skyhöga berg med svindlande utsikt, stillsamt porlande bäckar av flöjttoner, bråddjup som låter oss ana skörheten i vår existens och öppna slätter med plats för dans och lek. Hela det mänskliga livet med dess glädje och tragik ryms sida vid sida med den gudomliga uppenbarelsen. Den som skall pilgrimsvandra i okänd terräng läser kanske kartan – säkert inte enbart för att hitta rätt väg utan lika mycket för att få en större förståelse av landskapet man kommer att passera igenom. På samma sätt kan det vara värdefullt att läsa noterna i Bachs partitur. Det visuella intrycket kan vara nog så talande, även när man inte i första hand strävar efter att förstå hur det låter. Det kan också göra att musiken förefaller mindre ogenomtränglig – ögat ”hör” fler detaljer än örat.
Att här göra en genomgång av samtliga satser faller på sin egen orimlighet. Det vore dessutom att förta den glädje det är att upptäcka på egen hand, häpna och låta sig hänföras. Däremot hoppas jag kunna ge en glimt av de skatter som finns att upptäcka. Och förhoppningsvis inspirera till att gå vidare i denna upptäcktsfärd i tron, med eller utan Bachs musik. Säkert kommer läsaren inte att hålla med mig om allt utan vilja säga emot, lägga till och dra ifrån. Då har texten nått sitt mål – en fördjupad blick på trons skatter. Soli Deo Gloria, som tonsättaren själv skulle ha sagt.
Kristusporträttet
Likt sina samtida byggmästare har Bach en strävan efter symmetri i uppbyggnaden av verket. Mittpunkten i Credo bildas av satsen Crucifixus och på ömse sidor om denna finner vi en harmoni i hur körsatser och solopartier är ordnade. Dock finns det en inbyggd spänning i strukturen. Å ena sidan orden – omutligt fastlagda och med en stränghet i de precisa formuleringarna. Å andra sidan den frihet och kreativitet som ryms i tonspråket samt hur Bach väljer att musikaliskt förbinda somliga formuleringar med varandra för att gestalta en teologisk eller andlig poäng.
Det porträtt som Bach tecknar av Kristus innehåller en liknande spänning. Kristus som i sin person samlar det gudomliga och det mänskliga tar de kontrasterande krafterna på sig. Två tydliga drag kan skönjas: Kristus, den älskande och den medlidande. Den älskande möter vi redan i andra satsen, Christe eleison, en dansant duett för två sopraner. Trots ordens bön om förbarmande finns det något sensuellt och lättsinnigt över musiken, violinerna trippar för att sedan svänga sig i mjuka bågar, rösterna följs åt i smeksamma linjer. Associationen kan gå till Höga Visans ord (2:8): ”Hör, min vän kommer! Där är han, han springer fram över bergen, dansar fram över höjderna.” Här är det är en Kristus full av charm som kommer till mänskligheten, inte av nödtvång utan med iver och som vill locka oss till sig med lena band.
En liknande bild får vi längre fram vid orden Domine Deus i Gloria, men här andas tonspråket snarare lekfullhet än sensualism. Även här är det en duett, denna gång för sopran och tenor. Rösterna slingrar sig om varandra och förkunnar att Gud på en och samma gång är den enfödde Sonen, den himmelske konungen och Fadern före all tid. Flöjterna retas och vill få oss att tro att det är en flöjtsonat vi hör. Om och om igen bryter de in i långa fraser och tävlar med rösterna om uppmärksamheten. Kontrabas och cello verkar mer än allt annat vilja få oss att dansa genom att spela med ett groove värdigt en rökig jazzklubb. Den Treenige Guden är inte en orörlig monolit, utan liv, relation och gemenskap.
Men slutet av denna sats leder oss över till det andra framträdande draget i Kristusporträttet. Vid orden om Guds Lamm skiftar tonarten till moll och får ett melankoliskt drag. Det sker dock så smeksamt att lyssnaren först inte märker förändringen. Som när värmen dröjer kvar en vacker sommardag trots att solen gått i moln uppfattar vi inte det annalkande allvaret. Och därför står vi liksom oförberedda inför den kommande satsen Qui tollis. Tyngden av den börda – våra synder – som Kristus tagit på sig slår mot lyssnaren. Här är stegen tunga, harmoniken oklar och instrumenten cirklar oroligt utan att finna vila i en melodi. Trots det får vi inte intrycket att Kristus ser på oss med förebråelser. Snarare är det den man som grät över Jerusalem som möter oss här.
Ja, det är en förvånansvärt mild och ömsint bild av den lidande Kristus som målas upp, inte minst i mässans näst sista sats Agnus Dei. Här upprepar alten igen och igen orden miserere nobis – förbarma dig över oss – i en musikalisk dräkt så återhållen att vi knappt vågar andas. Vi får ana vidden av våra överträdelser, inte med en maktmanifestation utan genom den Gud som för vår skull känner kärlekens medlidande. Den Kristus som gläds, ler och dansar med oss är densamme som lider för, och med, oss. Därför behöver vi inte rädas när vi ser hans ansikte.
Människans armod
Människans utsatthet, rastlöshet, längtan och oförmåga att frälsa sig själv målas upp i det andra Kyriet. Notbilden ger intrycket av ett ständigt pågående brus utan vare sig början eller slut. Varken melodi eller riktning är tydlig, de många tillfälliga förtecknen skapar intrycket av något vanskligt och osäkert. En vandring där man endast med svårighet finner vägen och det ges få tillfällen till vila. Varje stämma ropar i ett slags ensamhet, sjunger samtidigt men inte tillsammans. På en och samma gång klingar det uråldrigt och modernt. Som om mänsklighetens samlade ångest, sorg, oro, lidande och smärta koncentrerats på notbladets fem linjer.
Hur ofta kan vi inte uppleva alla ord som små och fattiga när vi konfronteras med vårt eget och andras armod. Hjälplösa står vi med tomma händer och önskar att vi åtminstone kunde göra något för att lindra den andres lidande. Vi sårar – även dem som är oss mest kära – och blir sårade, små och stora motgångar kantar vår väg. Känslan av ensamhet kan vara påtaglig, även när vi är tillsammans med aldrig så många andra. Och, smärtsammast av allt, Guds närvaro kan vara svår att erfara. Är vi utkastade i ett mörker för att klara oss bäst vi kan? När vi konfronteras med vårt eget och andras armod är det till sist endast orden Kyrie eleison – Herre förbarma dig – som finns kvar i vår bön. Ur djupen, bokstavligen, kommer vår bön till Gud, Herren.
Guds bultande hjärta
Men varken Gud eller Bach lämnar oss där i ensamhetens och stumhetens mörker, vi har löftet om att ljuset skall stråla fram. Frälsaren föds, Gud blir människa som vi bekänner i trosbekännelsen. Satsen Et incarnatus est utgör för mig själva hjärtat i hela h-mollmässan. Det lär vara det sista stycket musik Bach någonsin komponerade och är i sin ömhet och mildhet svåröverträffat som andligt testamente. Guds ankomst i mänsklig gestalt skildras inte med pukor och jublande trumpeter. I stället formar stråkstämmorna mjuka bågar av toner som omger rösternas stilla melodilinjer som förkunnar orden om att Ordet blev kött genom Jungfru Maria. Gud tvingar sig inte på oss, kommer inte med kerubens flammande svärd och tvingar till underkastelse. Nej, han stiger ner, försiktigt och steg för steg. Vi kan påminna oss om att bland namnen i Jesu släkttavla i evangeliet finns såväl mördare som äktenskapsbrytare. På samma sätt banar Gud sig en väg genom våra livs tilltrasslade omständigheter och övervinner dem. Det blir hans släkttavla i oss.
Tonspråket förbereder också det som följer, orden om att Kristus korsfästes och dog för våra synder. Tillsammans visar de båda satserna, Et incarnatus och Crucifixus, att varken inkarnationen eller korsfästelsen är isolerade händelser utan en enhet – hela Kristi liv är för vår frälsnings skull. Eller med ord av Olivier Clément: ”I kraft av denna solidaritet [med människan] och i kärlek tar Kristus på sig allt hat, allt uppror, allt hån och all hopplöshet […] alla mord och självmord, all tortyr och dödskamp, under alla tider och överallt. I dem alla har han blött, lidit och ropat i ångest.” (Ur Källor, Artos, s. 43).
Musiken som målar upp korsfästelsen för våra ögon är i sin enkelhet oerhört suggestiv. Likt ett bultande hjärta ligger en långsamt fallande baslinje i botten, fyra takter som upprepas igen och igen. Ovanpå denna baslinje stötvisa toner av flöjter och stråkinstrument som stilla men obevekligt driver pulsen framåt. Likt andetag om man så vill. Och så slutligen sångstämmorna, som inledningsvis endast upprepar ordet Crucifixus, korsfäst. I fyrtioåtta takter pågår detta, utan våldsamhet men obönhörligt och nästintill klaustrofobiskt.
Fem takter från slutet upphör instrumenten, med undantag av kontrabasen, att spela. Rösterna upprepar i ett mycket lågt röstläge orden sepultus est, han blev begravd. Vi befinner oss i jordens mörker. Är det så här allt ska sluta?
Nej. Subtilt, och nästintill omärkligt i det låga tonläget sker det en vändning. I stället för att fortsätta sin nedåtgående rörelse vänder basstämman denna sista gång uppåt, och genom raffinerade tonartsbyten i sångstämmorna slutar satsen häpnadsväckande nog i en dur-klang. I jordens inre har mörkret ändå inte sista ordet.
Väntan – och förväntan
Att detta i allra högsta grad har med våra egna liv att göra blir än tydligare när man ser hur Bach handskas med orden ”vi bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse och väntar på de dödas uppståndelse”. Och då särskilt de sista orden, et exspecto resurectionem mortuorum. Med än mer komplicerad harmonik i sångstämmorna, beledsagade enbart av kontrabasen, ges vi en talande bild av hur mänskligheten i vånda väntar på uppståndelsen. Tonerna skaver mot varandra, det är mörkt, obekvämt och alltför komplicerat för att någonsin kunna ges en lösning. Ja, en musiker liknade det vid att ligga i sin kista och vrida sig, i väntan på något okänt, som kanske aldrig kommer. Det är som om respektive sångstämma gör vad den kan för att försöka lösa upp det hela, men till ingen nytta. Allt hopp verkar vara ute.
Så, mitt i ordet exspecto bryter ljuset in genom pukor, jublande trumpeter, orkester och kör. Plötsligt är uppståndelsen inte enbart något som vi väntar på utan en realitet redan här och nu – och vars fullhet vi får förvänta efter vår död.
Är det inte så att vi måste dö många små (eller ibland inte alls så små) dödar under livets gång? Förhoppningar grusas, relationer går itu, sjukdom och annat lidande, det svåra vi tillfogas av andra, det onda vi själva gör… Jag tror att vi alla kan känna igen oss i bilden som tonerna målar upp – tillvaron skaver och det syns ingen ljusning vart man än vänder sig. Tron ger oss inte en billig tröst. Den säger inte att allt blir bra, bara vi ”tror lite mer”. Det den säger är att vi inte är ensamma i lidandet, Gud möter oss i det – och han kommer till oss underifrån. Pånyttfödelsen kan ske plötsligt och överraskande, med glans. Men oftare sker den nästintill omärkligt – den lägsta stämman vänder sakta uppåt och vi kan ana skymten av ett hopp. Inte heller i vårt liv har mörkret sista ordet.
Livets triumf
Kan vi tala om humor när vi berör Gud och trons innersta väsen? Thomas av Aquino betecknar frånvaron av just humor som en brist, något felaktigt och ger oss mod att tro att Gud, den fullkomlige, har humor. Och uppenbarligen hade även Bach det, det finns en mängd glimtar i ögonen i hans musik. Det tydligaste exemplet i h-mollmässan finner jag i satsen som besjunger att Kristus uppstod på tredje dagen. Själva temat består av en musikalisk figur som på pappret mest av allt liknar ett krumsprång som sedan övergår i en vild språngmarsch uppåt, uppåt. Men inte med brådska – utan såsom barn springer – i ren och skär glädje över att just springa, med hoppsasteg och piruetter. Psalmisten skriver att marken skall glädja sig, floderna klappa händer och bergen jubla när Herren kommer. Här hör vi hur hela skapelsen gläds över att dödens makt är bruten. Och vi kan se hur lärjungarna springer till graven den första påskmorgonen. Glädjen men också förvirringen, som evangelierna talar om, kommer till uttryck.
Just när man blivit uppslukad av glädje händer det något. Sopranerna retas med oss. Det låter som om de kiknar av skratt, vad är det som pågår? Och så kommer det samfällt i alla sångstämmorna secundum scripturas – efter skrifterna. Gud som säger till oss ”Vad var det jag sa, jag lovade ju er detta!”. Musikaliskt är det genialt skildrat. Vår vacklande tro, oförmågan att minnas de goda gåvor och bevis på nåd Gud gett oss – precis som de första lärjungarna. Men Gud dömer oss inte för detta. Kanske suckar han, men framför allt visar han oss igen och igen att han är trofast. Ibland verkar han göra det med ett leende i mungipan. Vad var det jag sa?
Fascinerande nog skildras löftet att människan kan vänta – förvänta – det eviga livet än mer festligt jublande. Om Kristi uppståndelse präglas av sprittande glädje och skratt präglas musiken som beledsagar vårt eviga hopp snarare av majestät och högtidlighet. Hur kan det komma sig? En krass förklaring kan vara att Bach ville ha ett praktfull slut på Credo, men jag tror att det finns mera att hämta än så. Jesus säger i sitt avskedstal att han vill att vi skall vara där han är, nästan som ett barn säger han ”jag vill att de skall vara med mig, för att de skall få se min härlighet”. Hans uppståndelse och hans glädje är inte fullbordad förrän vi alla delar den med honom. Eller som det heter i en fornkyrklig homilia för påskaftonen ”Jag vill återställa dig [människan], inte i paradiset utan på den himmelska tronen. […] De himmelska boningarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats, och himmelriket har ställts i ordning sedan begynnelsen” (Homilia på den Heliga och stora sabbaten KDB 2, s. 165). I Bachs musikaliska tolkning beledsagas vi in med konungslig värdighet. Men för att vi inte ska känna oss förlägna i den ovana omgivningen blåser trumpeterna fanfar med glimten i ögat. Hoppar, kan inte låta bli att retas lite och lockar hela orkestern till jämfotaskutt. Vi behöver inte dölja ansiktet utan får stå upprätta och stråla av glädje.
Himlen rakt in i vardagen
Det finns så mycket att upptäcka: Kerubernas sexfaldiga vingar, den sublima bönen om frid, den heliga kyrkan som gungar i valstakt … Det är inte enkelt för skribenten att avgränsa sig. Men låt oss se på ord som kan tyckas långt från vår vardag och kanske ofta går oss förbi när vi ber dem. Du allena är helig – Quoniam tu solus sanctus – säger vi om Kristus i Gloria. Med rätta förvisso, men har den bekännelsen något med vårt dagliga liv att göra? Här kunde man verkligen vänta sig trumpeter och majestät. I stället gör Bach något mycket märkligt när han väljer instrument: Två fagotter, en cello, ett valthorn, samt barockens nästintill obligatoriska kompgrupp, basso continuo, bestående av cembalo och kontrabas. Därtill en bassolist. Knappast en kombination som ingår vid grundkursen i komposition, endast en mästare, eller en dåre, skulle våga sig på något dylikt.
En blick på notbladen säger oss att det är mycket som pågår. Fagotter och cello har fullt upp, från de allra högsta tonerna skyndar de ner i de verkligt låga registren för att strax därefter vända upp. Framåt, vidare. Men det är ingen enkel väg, den kantas av en mängd utmanande passager med drillar, sextondelar och komplicerade språng. Och klangen – torr, nästan jordig. De låga instrumenten sträcker sig mot höjden men är bundna vid sitt skapade omfång. Långt ifrån den verklighet orden målar upp om Kristus som den ende helige och upphöjde Herren. Trots den ovana klangbilden tycks det egendomligt välbekant. En tonsättning av vår tillvaro med alla dess komplicerade förehavanden, ansvar, plikter, relationer och utmaningar. Vi ilar omkring, upptagna och jordbundna. Till synes långt från den himmelska världen.
Men när valthornet läggs till uppstår det magi. Nej, mer än så – i vår jordiska tillvaro bryter det gudomliga ljuset in. Stundom som en revelj för att väcka oss ur vårt enkelriktade seende, stundom i det fördolda, knappt hörbart men ändå närvarande. Genom ett leende, ett samtal, delad möda, en tillrättavisning i rätt ögonblick eller en andäktig tystnad kan ljuset bryta in, var vi än är. Våra livs enkla eller märkliga omständigheter – fem kornbröd och två fiskar eller två fagotter och en cello – kan förvandlas till sakrament, bärare av gudomligt liv om vi låter dem beröras av nåden. Inget är för litet eller underligt för att kunna tas i anspråk.
Att detta kan kräva all vår förmåga, kreativitet och beslutsamhet illustreras i arian Laudamus te tidigare i Gloria. Satsen är lika delar en aria för sopran och ett virtuost parti för soloviolin. Det är lovsång och på samma gång hårt arbete som förutsätter en helhjärtad insats av utövarna. Man får intrycket av att den som sjunger står stadigt med fötterna på jorden. Svingar sig uppåt, men inte med svindlande koloraturer utan mer likt den som sjunger under arbetet eller vid en uppgift i hemmet. Glädje utan synbar anledning annan än skönheten i det vanliga livet. Även violinen är mer rustik än glansfull. Men här bjuder stämman desto större utmaning att visa upp instrumentets möjligheter, egenart och charm. Om Bach var bekant med Augustinus av Hippos texter vågar jag inte säga. Dock ger denna aria en praktfull musikalisk dräkt åt kyrkofaderns ord: ”Lovsjung honom med hela er varelse, så att inte endast er tunga och röst lovar Gud, utan även ert samvete, ert liv, era gärningar […] Ty när vi samlas i kyrkan lovar vi Gud på ett sätt. När var och en sedan går till sitt, upphör han på ett sätt att lova Gud, men han upphör inte att leva väl, och lovar därmed ändå alltid Gud” (Enarrationes in Psalmos 148).
Inledningsvis liknade jag mötet med Bachs musik vid en pilgrimsvandring. Vad man får ut av en sådan är inte alltid så lätt att peka på, och kanske är det heller inte meningen. Riskfritt är det däremot knappast. Den som vandrar – bokstavligen eller som här i inre mening – kan mycket väl bli både omskakad och utmanad av det som visar sig under vägen. Vår vägvisare Johann Sebastian Bach visste det mer än väl. Han vandrade i veckor för att lyssna till sin äldre kollega Buxtehude. Väl framme glömde han tid och rum (och arbetsgivarens krav) och lät sig förvandlas av det han mötte. Kanske är det djupast sett själva vandringens mål och mening, att alltmer förvandlas till den gudslikhet vi är tänkta för.
Ingrid Robinson är benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster, Omberg.
Ur Signum nr 1/2022, s. 26–31.