Akademisk frihet under ansvar

Universiteten i Sverige är inte vad de varit, och i hela Europa märks liknande krissymptom. Det är svårt att beskriva alla de samtidiga förändringar som sker, men en viktig punkt är att politikerna ser universitet som yrkesskolor och vill att universiteten ska bevisa sin nytta, och en annan är att politikerna genom sin medelstilldelning hårdhänt styr mot politiska mål som regional utveckling och social jämlikhet. Universiteten har förlorat sin karaktär av centrum för intellektuell utveckling och kunskapssökande. Är detta verkligen medborgarnas vilja?

Samtidigt har idéer fått fäste om att utbildning ska vara gratis, lättillgänglig och helst rolig. Det är en spridd idé att studier inte ska kräva ansträngning och att det alltid ska erbjudas möjligheter att göra om prov och redovisningar. Alla utbildningsinstitutioner har pålagts en rad uppgifter vid sidan om att förmedla kunskap, och inte på någon nivå kan lärare räkna med att deras elever har vissa bestämda förkunskaper.

Universiteten påverkas starkt av de här trenderna, eftersom institutionernas ekonomi vilar på det antal studenter som antas och godkänns. När allt svagare studenter antas, sänks kraven steg för steg, och universitetets resurser går åt till stödfunktioner. Lärarna förväntas på ett litet antal lektioner leda studenter med svaga förkunskaper till goda resultat, och de ska bevisa att detta skett i ”kvalitetsutvärderingar”. Lärarna får detaljerade bemanningsplaner, där varenda timme och sammanträde är inskrivet, samtidigt som de ska redovisa vad de åstadkommit när det gäller forskning. Universitetet har när det gäller lärarna lämnat en förtroendekultur och gått över till en kontrollkultur.

Den här utvecklingen kan kritiseras ur många synpunkter, men sammantaget är resultatet att universitet inte längre är ett självklart centrum för intellektuell verksamhet. Det kan inte längre ge en i verklig mening högre utbildning, därför att lärarnas tid och kraft går åt till studenter med låga kunskaper som måste hjälpas fram. När studieintensiteten minskar så att fler studenter ska kunna godkännas, börjar andra studenter med större kapacitet att läsa två ämnen samtidigt eller att arbeta bredvid studierna för att undvika att ta studielån. Resultatet blir att också de studenterna kan komma dåligt förberedda därför att de försöker göra flera saker på en gång. Det är inte en stimulerande situation för vare sig lärare eller studenter, och lärarna tröttas dessutom ut av administrativa uppgifter. De känner sig illa behandlade av en administration som inte vill se att universitetsundervisning och forskning är kreativa sysselsättningar och att de som utövar dem måste ges viss frihet.

Det som här tecknats är en generell bild som naturligtvis inte stämmer överallt. Vi ska nu gå över till att uppmärksamma specifika fenomen som påverkar dagens universitetsliv, bland annat att universiteten övergått till att bli byråkratiska maskiner med liten plats för personliga bedömningar. I den processen spelar den nya teknologin en stor roll.

Ungdomars kulturvärld

Jämfört med tidigare generationer har den nuvarande ungdomskullen frigjort sig från de äldre i den bemärkelsen att de har en egen kulturvärld som de inte delar med de vuxna liksom de själva i sin tur knappt intresserar sig för kulturutbudet för vuxna. Genom sina datorer och mobiltelefoner har de också möjlighet att välja vad de vill ta del av samt när och hur utan att be någon om lov. De kan likaså via telefonen umgås med vem de vill utan att föräldrarna ens vet om det. Många unga har stor ekonomisk frihet, eftersom deras föräldrar ger dem pengar. Sociologer påpekar att det i dag inte förekommer speciellt många generationskonflikter, eftersom både vuxna och tonåringar sköter sitt och inte lägger sig i vad andra i familjen gör. Familjens struktur liknar en grupp jämställda.

Ungdomar tenderar att leva i nuet snarare än att förbereda sig för framtiden, och musik är den konstart de föredrar. Litteratur sågs en tid som elitärt men har i dag snarare övergått till att ses som kvinnligt, förknippat med att beskriva känslor. En pojke som läser mycket skönlitteratur riskerar att bli retad, om han inte går på ett elitgymnasium. I ungdomarnas kulturvärld försvinner historia, litteratur och filosofi, och till och med elever på humanistiska program väljer bort de ämnena till förmån för främmande språk, och inom språkstudierna ägnar de sig åt språkfärdighet. Sociologer förklarar dagens problem inom utbildningssektorn som en följd av att lärarna är de enda vuxna som vägrar att helt släppa alla referenser till boklig kultur.

Skolämnena är inte längre bas för det intellektuella livet

Inte bara hemmen är annorlunda som kulturell bas utan också skolorna har genomgått en kraftig förändring. Skolplikten har i praktiken förlängts till 18 år, men samtidigt har man i Sverige som i flera andra västländer infört en sammanhållen grundskola kombinerad med en ny pedagogik, mer inriktad på att eleven ska tycka om att vara i skolan än på inlärningsresultatet. Utvecklingen har letts av pedagoger som betonar elevens rätt att uttrycka sin personlighet mer än elevens rätt till kunskaper. När det gäller skrivning talas det om att man inte ska hämma elevens spontanitet med skrivregler och med rättning. Eleven tänks utbilda sig själv, välja sina uppgifter och genomföra dem på sitt eget sätt, och många gånger också både planera och utvärdera sitt eget arbete. Välfärdsstaten har förmodligen bidragit till att sänka resultatet på icke avsett sätt genom att ge eleverna en känsla av att det inte är viktigt att anstränga sig därför att allt alltid ordnar sig. Det finns alltid något att skylla på, och alltid någon sorts stöd att begära. Detta sätt att organisera skolarbetet leder till att många elever känner likgiltighet inför skolan.

Den tekniska utvecklingen har inte hjälpt upp situationen. Att datorer och mobiler finns tillgängliga överallt dygnet om fungerar för svaga elever som en distraktion snarare än som hjälpmedel i studierna. Man kan roa sig när som helst och dessutom utan att behöva anstränga sig med att läsa. Unga läser mindre både i skolan och hemma, vilket leder till att deras ordförråd och allmänbildning inte växer så som man skulle önska. Somliga har gått i skola nio år och kan ändå knappt läsa. De har utfört så lite intellektuellt arbete att de inte riktigt vet vari sådant arbete består. Lärarna uppmärksammar alltmer att elever har fått svårt med abstraktion och minne, det vill säga kognitiva förmågor, på ett sätt som man tidigare inte såg.

Det är svårt att säga om något ämne haft nytta av den nya pedagogiken, men denna har exempelvis inte hjälpt naturvetenskaperna. Pedagogerna hade trott att om bara eleverna själva fick genomföra experiment skulle de lära sig mycket och tycka om ämnena. De skulle bli små vetenskapsmän. Det man sett är emellertid att metoden är tidsödande och att det inlärda inte kompenserar den tid som försvunnit från annan inlärning. Man trodde också att elever skulle lockas till naturvetenskap genom att läsa om upptäckare, men de lär sig inte att tänka som Galilei genom att läsa om dennes liv.

Lärare i matematik anser fortfarande att det är omöjligt att lära sig att tycka om ansträngning om man inte vänjer sig vid att anstränga sig. De observerar att det i matematikämnet ibland talas om personer som får snilleblixtar, men aldrig om personer som får snilleblixtar i matematik utan att först ha lärt sig mycket matematik.

Fysiklärare brukar tillbakavisa den nya pedagogiken som olämplig för deras ämne. Det är inte alltid lämpligt med laborationsövningar, eftersom det studerade objektet kan vara så litet att det inte kan ses av blotta ögat eller så stort att bara dess återverkan på andra kroppar kan studeras. Lärarna vänder sig också mot att den nya pedagogiken inte lägger vikt vid minneskunskaper, eftersom de menar att en fysiker måste ha en stor del av sina kunskaper automatiserade i hjärnan för att kunna använda dem.

Både i matematik och i fysik kritiserar lärarna den pedagogiska dogmen att eleven måste känna sig motiverad, innan man kan sätta igång med undervisningen. Det sägs vara lärarens uppgift att motivera, vilket tyder på att man inte riktigt tror på att eleven är intresserad av att lära sig. Att tala om motivation är bara att skjuta upp inlärningen och kan i stället leda till att den unga personen tappar motivationen. Det som här sagts om naturvetenskapliga ämnen gäller i lika hög grad exempelvis undervisningen i moderna språk.

Universitetsstudier

Elever som formats av de beskrivna tendenserna kommer sedan till universitet, och att börja universitetsstudier utan att vara goda läsare och ha goda studievanor från gymnasiet är detsamma som att börja med en eftersläpning. Vid en kongress med universitetslärare om hur en student ska komma i gång med studierna, sade den ene universitetsläraren efter den andre att studenten måste börja läsa in sig på fältet. För att lära sig filosofi, måste man börja läsa de stora filosofernas verk. För att bli bra i litteraturkritik, måste man ha läst mycket litteratur, eftersom litteraturkritik i stor utsträckning består av jämförelse. I medicin måste man kunna innehållet i textböckerna, innan studiet av patienter eller specialartiklar kan bli meningsfullt. Med andra ord måste studenterna ägna tid och kraft åt studierna och framför allt åt läsning. Utan läsning är det föga troligt att de får de solida kunskaper och den kritiska förmåga som universitetsstudier tänks ge. I dag är dock varken förkunskaper, studievana eller studieansträngning självklara.

Det är typiskt att de två mest kända universitetsreformerna på europeisk nivå under de senare decennierna inte har syftat till att förbättra den intellektuella kvaliteten utan är arbetsmarknadsreformer. Bolognafördraget, undertecknat 1999, bestämde att Europa före 2010 skulle ha ett gemensamt område för högre utbildning och att detta skulle ske genom en strömlinjeformad högre utbildning. Den grundläggande idén var att det skulle bli lättare för ungdomar att få anställning i andra europeiska länder, eftersom kursfordringar och examensdiplom skulle skrivas på samma sätt. Bolognafördraget beslutades en kort tid efter Erasmusprogrammet som infördes 1987 för att stödja studenters och lärares “rörlighet”, stärka europeisk sammanhållning och bidra till bättre språkkunskaper. Programmet bygger på att universitet accepterar att tillgodoräkna kurser tenterade vid andra europeiska länder. Studenterna söker stipendier för tre till tolv månader till något universitet med vilket deras eget har ett avtal och får då ett litet ekonomiskt stöd. Det väsentliga är att studenterna inte behöver betala några avgifter, utan programmet ses som ett utbyte. Det är värt att reflektera över att Europas två stora gemensamma universitetsreformer är arbetsmarknadsreformer och inte intellektuella reformer. Det svenska sättet att se universitet som yrkesskolor delas alltså av politiker i andra europeiska länder.

Doktorsavhandlingar

Det som hänt med doktorsavhandlingarna är ett av de tydligaste bevisen på att universiteten har letts bort från sin tidigare uppgift som samhällets intellektuella samlingspunkt. Det skrivs fler avhandlingar än någonsin, men inte alla doktorander har verkligen en läggning för forskning, och inte så få doktorander ser doktorstiteln främst som en möjlighet att få en bra tjänst, det vill säga de ser forskningen som yrkesutbildning. Avsikten med forskning är dock att vetandet ska öka. Epistemologen Susan Haack benämner genuin sådan forskning som baseras på forskares vilja att få svar på nya frågor. Motsatsen är två sorters låtsasforskning eller falsk forskning som hon kallar sham och fake. Som sham betecknar hon ett arbete där forskaren redan från början har bestämt vilket resultatet ska bli och sedan letar efter data som stärker ”slutsatsen”. Denna typ av forskning är vanlig på fält där det politiska inflytandet är stort som exempelvis i miljöfrågor, pedagogik och vissa delar av medicinen. Med fake syftar hon på en forskning som inte utgår från en specifik fråga och därför inte heller är systematisk. Resultatet blir ett antal allmänna fakta som kanske är riktiga, men som inte kan användas till att bygga ny forskning på, eftersom det inte är klart hur man kommit fram till slutsatserna. I en avhandling av typen fake nämns många saker, men inget bevisas. Enligt Bolognamodellen ska doktorandstudierna gå på tre år fast vi i Sverige räknar med fyra, men detta är en kort tid, och allt fler avhandlingar riskerar att hamna i kategorierna sham och fake. Myndigheternas sätt att hantera doktorandstudierna tyder inte på respekt för kunskap utan på en vilja att skapa ett fungerande samhällsmaskineri. Kanske det är detta till synes opolitiska mål som har gjort att det inte uppstått större motstånd mot Bolognamodellen.

Vetenskaplig publicering

Det finns problem också med andra aspekter av det vetenskapliga arbetet, och här spelar nya teknologier en icke förutsedd roll. De bästa vetenskapliga tidskrifterna har prestige därför att de sköts av en chefredaktör som känner till fältet och som tillsammans med sina medarbetare tar ansvar för att bra artiklar väljs ut för publicering. Redaktören fungerar som en mellanhand eller ett filter mellan artikelförfattarna och läsarna, som i regel också är väl insatta i ämnet. En av de uppgifter som åligger de vetenskapliga tidskrifterna är att recensera nyutkomna böcker på fackområdet och inte minst avhandlingar. Om det inte kommer en recension relativt snart efter publiceringen, är det sannolikt att boken inte alls blir recenserad utan försvinner utan att någonsin ha omnämnts i fackpressen, och detta är ödet för de flesta avhandlingar i dag.

Universitetslärare måste publicera för att rättfärdiga sin lön. Systemet med publish or perish har skapat en situation där många vill publicera, men där det är oklart hur många som läser det som trycks. Vissa tidskrifter trycker bara artiklar om författaren betalar en del av tidskriftens tryck- och distributionskostnader. De vetenskapliga tidskrifterna har blivit en aktivitet där det viktiga är att publicera och finansiera publikationer, inte att skriften läses.

Det lär finnas mer än 100 000 vetenskapliga tidskrifter i världen. Kostnaden för att publicera på papper och distribuera ökar varje år, och biblioteken har snart inte utrymme för alla de här tidskrifterna. Följden blir att de flesta kommer att tvingas bli digitala. Hur påverkar detta studenters och forskares arbete? Om en tidskrift publiceras på nätet, kommer få att läsa den i dess helhet, därför att man på nätet brukar söka en artikel med användning av ett nyckelord. Redaktörens arbete blir ännu mer osynligt, och färre goda forskare kommer att vilja lägga ner tid på att publicera andra forskares artiklar.

Vetenskapliga tidskrifter är speciella därför att de flesta läsare också själva skriver artiklar, det vill säga de läser för att skriva. På nätet verkar allt bara finnas, och det är i regel gratis, vilket gör att det kan verka som om materialet är allas egendom och att det bara är att ta för sig. Just att materialet är gratis kan bidra till att det kan uppfattas som ”råvara”. Den nya termen data mining understryker att läsaren lätt kan plocka ”guldkorn” ur en text och använda dem för egen räkning utan att ange ursprunget.

Också för vetenskapliga böcker har marknaden nästan försvunnit, och numera är det vanligt med en upplaga på bara 200 exemplar. Inte ens vetenskapsmän själva köper vetenskapliga böcker utan väntar sig ha gratis tillgång till allt via nätet eller sina universitetsbibliotek. Dessa har i sin tur stora finansieringsproblem, därför att administrationen inte längre ser biblioteken som en tillgång utan som en utgift. Administrationen har också börjat framföra åsikten att information ska vara digital och gratis. Om emellertid universitetsbiblioteken inte gör regelbundna inköp, så kommer marknaden både för tidskrifter och vetenskapliga böcker att försvinna. I Sverige har processen accelererats på grund av att universiteten antagit principen med open access vilket innebär att allt det som produceras på universiteten med offentliga medel ska vara gratis tillgängligt på nätet.

Allt detta är extra allvarligt av det skälet att universitetsadministrationen mäter sina forskares produktivitet i antal publikationer och citeringar, osäkra indikatorer för kvalitet i ett tidevarv med data mining. Att en text citeras betyder inte nödvändigtvis att den är utmärkt. Det är ju bara positiva omnämnanden av goda forskare som innebär ett erkännande. Metoden leder till ett frenetiskt publicerande, trots att det inte finns något klart bevis på samband mellan antal publikationer och kvalitet. Risken är snarare att de verkligt bra texterna försvinner bland alla de medelmåttiga. Det irriterar många att publikationer på engelska brukar värderas högre än texter på svenska, när det borde vara kvaliteten på innehållet och inte språket som avgör värdet.

Ansvar och frihet

Går det att rätta till utbildningssystemet? Trots tal om kvalitet och ranking ger universiteten intrycket av att ha förvandlats till byråkratiska maskiner eller företag bland andra. Administrationen sväller, studentens rättigheter tenderar att bli viktigare än kunskaperna, och det finns inte sällan fler anställda i administrationen än lärare och forskare. Kan vi komma tillbaka till en situation präglad både av personligt ansvar och av frihet, och kan vi skapa miljöer där intellektuella samtal kan föras?

Naturligtvis går det, om viljan finns. För universiteten vore det viktigt med en reform av både grundskolan och gymnasieskolan så att dessa inriktades klart på kunskapstillägnan. Det skulle behövas en nationell examen efter gymnasiet och/eller inträdesprov till all högre utbildning. Vidare behövs en förändring av universitetens finansiering så att institutionerna inte är ekonomiskt beroende av antalet godkända studenter. Efter sådana reformer kanske universiteten kunde bli intellektuella mötesplatser eller som det formuleras på engelska: communities of scholars.

Det som framstår som karakteristiskt för de tendenser som beskrivits är att de är opersonliga. Utbildningssystemet framstår som ett system i vilket individen bara är en kugge. I systemet har var och en sin plats, och elever och studenter har rättigheter och lärare har skyldigheter. Det ses inte som en personlig merit att vara en bra lärare eller forskare utan som en plikt att uppfylla sina skyldigheter på den plats i systemet där man befinner sig. Det är ett grundläggande fel med dagens system att man inte vill erkänna det personliga elementet i högre utbildning. God undervisning är en personlig bedrift liksom god inlärning, och man kan inte ”ge” utbildning till den som inte anstränger sig. Likaså är god forskning en personlig bedrift och inte en automatisk följd av att ha gått en kurs i forskningsmetodik. Det uppfattas som framsteg att lärare utses av lärarförslagsnämnder, fast det kollektiva beslutsfattandet gör att varje persons ansvar för beslutet blir diffust. När studenters skriftliga tentamensskrivningar ”anonymiseras” och meddelas bredvid en siffra, verkar betyget alstras av ”systemet”. Förr kunde någon resa till ett visst europeiskt universitet för att få lyssna till och lära av en viss lärare. Något sådant är helt omöjligt i dag. Studenter kan inte veta i förväg, vilka lärare de kommer att få sig tilldelade. Studenter anmäler sig till en viss kurs, och en kurs antas vara likadan oavsett vem läraren är.

Utbildningssystemets expansion har setts som en demokratisk triumf och ett sätt att säkra landets ekonomi. Man har tryckt betydligt mindre på att respekt för kunskap och fakta är en bas för demokratin. Svenska politiker har dessutom mer sällan själva genomgått högre utbildning och förstår därför inte hur universitet fungerar intellektuellt utan ser det som yrkesutbildning. Man menar förmodligen att det är demokratiskt att inte kräva ansträngning av studenterna och kompenserar detta genom byråkratisk kontroll av lärarna. Det man borde göra är att ge frihet men också våga utkräva ansvar.

Bibliografi

Le débat, maj–augusti 2007 n. 145 (fransk tidskrift. Specialnummer om utbildning).

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet.