Disputationen – västerlandets bestående gåva till världsarvet

När den federale distriktsdomaren Derrick Watson i den amerikanska delstaten Hawaii stoppade Donald Trumps presidentorder att vägra medborgare i sex muslimskt dominerade stater inresa i USA, twittrade Trump att detta fick USA att ”framstå som svagt i omvärldens ögon”. Trump förstod inte att det förhåller sig precis tvärtom: det är ett fungerande rättsväsende som får USA att framstå som starkt, i synnerhet när den högsta makten tvingas följa konstitutionen.

Arvet från Charles-Louis de Secondat Montesquieu (d. 1755) och hans teorier om maktfördelning präglar många konstitutioner i världen. År 1789 bildades Amerikas förenta stater av tretton tidigare kolonier, som nu blev delstater i unionen, med en konstitution grundad på maktfördelningsläran: kongressen stiftar lagarna, domstolarna dömer enligt lagarna, presidenten har den verkställande makten. De tre instanserna kontrollerar och balanserar varandra enligt systemet checks and balances: var och en av de tre instanserna har fullmakt att ändra eller inlägga veto mot de andras maktutövning, för att ingen ska bli för maktfullkomlig.

Detta är den västerländska tanketraditionens bestående bidrag till världsarvet: att det ska råda en hälsosam spänning mellan intressepolerna i samhället. Det bygger på en lång historia av blod och tårar, men har också djupa rötter i den grekiska filosofin, som införde trafikregler för kritiskt tänkande och demokrati. Platon (d. 348 f.Kr.) lät sin hjälte Sokrates formulera reglerna för dialektiken: konsten att tillsammans söka sanningen i samtal med argument och motargument. Detta ställer krav på deltagarna: självbehärskning, språkförmåga och klart tänkande, frihet från självmotsägelser och inte minst klara definitioner av de begrepp som ingick i argumentationen. Aristoteles (d. 322 f.Kr.) formulerade ett program för forskning, för politik (och för ett liv) när han sade: ”Att ställa sig frågande inför varje detalj är inte meningslöst”. Tillämpat på politiken betyder det att ett klimat bör råda där det är tillåtet att framföra invändningar och avvikande åsikter, och att ingen politisk instans får stå över kritisk granskning. Gemenskapen fattar sina beslut efter fri diskussion, för det allmänna bästa.

Att söka sanningen med frågande och debatt är basen för den västerländska livsformen. Det är svårare, menade Platon, att ställa de rätta frågorna än att hitta de rätta svaren. Ett problem ska framläggas som en öppen fråga, med en lista över samtliga faktorer som talar för eller emot ett visst svar eller en viss lösning. Vi talar alltså inte om pedagogiska frågor, där svaret är givet i något facit. Vi talar om den dialektiska metoden, där en fråga hålls öppen och obesvarad till dess att motargumenten har vederlagts. En sådan diskussion förutsätter deltagarnas metriótes: måttfullhet, moderation, besinning. Ja, även vänskap är enligt Platon en viktig komponent. Ska man nå resultat i sökandet av lösningar på väsentliga problem, då är det viktigt att inte bara vilja få rätt, man måste också vara villig att låta sig övertygas av goda skäl, och aldrig förfalla till patologisk vägran att inse de uppenbara nackdelarna med den lösning man själv har föreslagit.

Detta samtalsklimat gjorde det antika Grekland till en intellektuell stormakt. Den dialektiska dispyten, som utgår från sannolika (alltså inte matematiskt bevisbara) argument, och som man deltar i för att övertyga sin samtalspartner, fick sina spelregler av Aristoteles, som uppställde anvisningar för ”hur man ordnar och ställer frågor”. Det gäller att först noga redovisa olika tidigare lösningsförsök, om sådana finns. Man bör ”ibland anföra en invändning mot sig själv”, vilket avväpnar motståndaren, när denne förstår att man ämnar föra en renhårig diskussion. Man ska inte vara alltför påstridig, något som bara retar till irrationellt motstånd. När man inte förstår motståndarens argument ska man medge detta och kräva ett förtydligande. När termer är flertydiga måste det påtalas. Får man en fråga som är klar och entydig måste man svara antingen ja eller nej. Den som vill övertyga den andre måste göra det med argument, inte med anklagelser, allt utifrån förutsättningen att man kämpar för en gemensam sak – även om man definierar den olika (Topica, bok 8).

Utgångspunkten för en dispyt eller disputation (det strikt formaliserade meningsutbytet) är en aporía, ett ord som betyder ’väglöst land, rådlöshet, förlägenhet, fråga utan omedelbara svar’, när auktoriteterna inte är ense, när man kan anföra goda argument både för en tes och dess antites och där man småningom ’banar sig väg’, når en personlig uppfattning om vad som är en tillfredsställande lösning (euporía).

Den medeltida disputationen utvecklades troligen ur lectio, textförklaringen, i synnerhet när en auktoritativ text utlades på motstridiga sätt av sina olika uttolkare. En av de första skildringarna av en medeltida disputation finns i Pierre Abélards (d. 1142) självbiografi. Det framgår att den metod han själv rekommenderar i sin traktat Sic et non (”Ja och nej”) redan var rutin i den miljö där han undervisade. Han presenterade där 158 exempel på motstridiga ståndpunkter i viktiga teologiska och moraliska frågor, där auktoriteterna (Bibeln, kyrkofäderna, koncilierna, påvarna, teologerna) är av olika uppfattningar. Abélard överlät åt läsaren att lägga fram en lösning med hjälp av allmänt kända tumregler för källkritik. Är texten autentisk eller bara tillskriven någon? Vad är det fulla sammanhanget: vilken tid, vilken miljö, vem har frambringat texten, och av vilken närmare anledning? Är det som sägs avsett att gälla i närtid och närmiljö bara, eller görs det anspråk på allmängiltighet? Abélard gick ytterligare ett steg genom att förfina prövningen: är ett påstående författarens egen åsikt eller möjligen ett referat av någon annans mening? Används ett begrepp i exakt samma mening som i andra sammanhang, eller har det en speciell betydelse här? Kan man utesluta avskrivningsfel, översättningsfel eller egen brist på beläsenhet, bildning och förförståelse, om ett resonemang verkar oklart? Om auktoriteterna efter alla dessa operationer ändå ohjälpligt går isär måste de vägas mot varandra. Abélard hänvisar till Jesu föredöme: ”Han som är Ljuset, Guds fulla och fullkomliga Vishet, ville [som tolvåring i templet] genom sitt frågande ge sina lärjungar ett föredöme, innan han själv blev en förebild för lärjungarna genom sin förkunnelse.” Ju högre auktoritet en text tillmäts, med desto större iver ska man utforska den genom denna undersökande metod, menade han. Bibeln är inget undantag utan en inbjudan till läsarna att vara nyfikna.

Den filosofiska dialogen, med Platon som förebild, var rikt företrädd under medeltiden. Mellan åren 600 och 1500 producerades inte mindre än 400 exempel på den genren, med Anselm av Canterbury (d. 1109) som främste exponent (De grammatico). Här finns ingen allvetande lärare som svarar på elevens dumma eller klyftiga frågor, utan det rör sig om en dialog mellan likställda – kanske mellan två sidor i författaren själv.

Universiteten grundas

Disputationskonsten formaliserades på 1200-talet i Paris, där samma förutsättningar fanns som i det antika Aten: den kreativa närvaron av många utlänningar från olika traditioner, med olika utgångspunkter, men med ett gemensamt språk. Kunskapen hade börjat schematiseras, så att man någorlunda klart visste vad den andre talade om. Jämförelsen mellan skolastiken och den gotiska byggnadsstilen har något gemensamt: en komplex struktur kulminerar i ett fyrverkeri av argument som leder fram till en konklusion.

Högmedeltidens mest kända exempel på denna dialektiska metod är Thomas av Aquino i hans Summa theologiae. Här formuleras allt som frågor. Det som tycktes mest självklart blir plötsligt inte lika okontroversiellt, när man väl börjar fundera. En förälder kan bli svarslös inför barnens enkla frågor, eftersom barnen är mer förutsättningslösa. Det är denna förutsättningslöshet som filosofen strävar efter, genom att ställa frågan: är det möjligen tvärtom? Skolastiken frambringade med hjälp av påvemakten en ny social och pedagogisk uppfinning, universitetet, med standardiserade läroplaner och överallt godkända examina. Vi är på 1200-talet naturligtvis långt ifrån den naturvetenskapliga revolutionen och senare tiders forskningsuniversitet. Men detta var dock ett jättekliv i mänsklighetens utveckling: principen att också allmänt vedertagna uppfattningar ska kunna prövas i lidelsefri diskussion. Motargument ska redovisas så objektivt som möjligt, på ett sätt som kan godkännas såväl av motparten själv som av utomstående bedömare.

Disputationen på högmedeltiden växte troligen fram ur föreläsningen, förklaringen av en antik, auktoritativ text. En kommentator av en gammal text möter alltid en rad svåra passager, som väcker frågor och diskussion, och det blir utläggarens uppgift att försöka skapa en syntes av de motstridiga rösterna. Så uppkom genren quaestio, frågan. Thomas av Aquinos Summa var från början tänkt som manual för studenter på nybörjarstadiet. Den är inte uppdelad i kapitel utan i frågor och artiklar, och varje artikel har formen av en disputation i miniatyr, med tre eller flera invändningar mot den mening som ska företrädas, därefter ett kort citat av en auktoritet (sed contra) till stöd för den egna uppfattningen, sedan en mer utförlig sektion (respondeo) som redogör för lärarens mening, och slutligen en rad argument som bemöter invändningarna. Tänkare som Johannes Duns Scotus (d. 1308) och William Ockham (d. 1349) kommenterade medeltidens teologiska grundbok, Sentenserna av Petrus Lombardus (d. 1140), i form av quaestiones disputatae, ”omdiskuterade frågor”. Denna praktik utvecklade också en systematisk metod (obligationes) att försöka få meningsmotståndaren att motsäga sig själv. En medeltida quaestio disputata kunde vara en mycket engagerande tillställning, en debatt om dagsaktuella och explosiva stridsfrågor, i sina bästa stunder en form av vad dominikanen Dominique Chenu på 1900-taletkallade ”ett kollektivt sökande av sanningen”. Disputationer var återkommande inslag i undervisningen, inte som nu en enastående milstolpe i en (mer eller mindre) ung forskares liv.

Luthers disputation

Fallet Luther 1517 är mycket illustrativt, med sin lovande början och sin katastrofala utveckling. Det var i denna öppna anda som Luther den 31 oktober 1517 sände 95 teser till ärkebiskop Albrecht i Mainz och till sin stiftsbiskop: ”Av kärlek till och omsorg om sanningen och i syfte att nå fram till den kommer följande punkter att offentligt debatteras i Wittenberg … den som inte personligen kan närvara för att debattera muntligen ombedes att göra detta i sin frånvaro skriftligen.” Luther hyste starka betänkligheter mot det geschäft med avlatsbrev som bedrevs med ärkebiskopens goda minne och som han menade var skadligt för fromheten. Han själv blev överraskad av den kraftiga reaktionen på sina teser, som var menade som en akademisk angelägenhet, inte en fråga för offentligheten. Han hade alltså inte avsikten att trycka på knappen till reformationen utan utförde sitt åliggande som teologiprofessor, och han underströk att hans teser inte var definitiva utsagor utan skrivna för en disputation.

Mycket hade blivit annorlunda i världens historia om denna disputation hade kunnat föras i lugn och ro och utan omedelbara (kyrko)politiska konsekvenser. Rom utsåg kardinalen Thomas de Vio Cajetanus, den tidens främste kännare av Thomas av Aquino, att förhöra Luther och att skriva ett utkast till ett officiellt ställningstagande om avlaten. Luther hade alltså framställt frågor och anfört argument, men han fick aldrig något bemötande av sakinnehållet. Det hör till tragiken att 1500-talets två mest namnkunniga teologer bara skulle mötas på ömse sidor av ett förhör. Den enda disputation som kom till stånd ägde rum i Leipzig 1519 mellan Karlstadt/Luther å ena sidan och Johannes Eck å den andra. Påven Leo X kände sig därefter manad att försvara den katolska tron och fördömde 1520 i bullan Exsurge Domine 41 satser i Luthers skrifter och gav honom 60 dagar att antingen återkalla sina villfarelser eller bli exkommunicerad. Nu hade utvecklingen definitivt gått över styr. Man krävde från katolsk sida att Luthers skrifter skulle brännas, och som svar brände några Luthersympatisörer i Wittenberg den kanoniska lagen, och Luther själv kastade den påvliga bullan i elden. Exkommunikationen följde i början av 1521.

Därmed var samtalsklimatet ohjälpligt förstört för all överskådlig framtid och Luthers teologi utvecklades i alltmer radikal riktning, ända därhän att han allvarligt menade att påven var Antikrist. Påven å sin sida hävdade att han hade sitt uppdrag genom gudomlig rätt, ett anspråk som Luther inte fann något bibliskt stöd för. Hans eget vulkaniska temperament bidrog inte till ett sansat samtal. Hade denna kontrovers fortsatt kunnat föras på det akademiska planet i lugn och ro, kunde det ha lett till ett reformkoncilium inom kyrkan i stället för den splittring i tiotusentals fraktioner som nu följde.

Disputationen efter reformationen

Varje allvarligt menad fråga är värd att bli bemött med samma allvar, även om den känns besvärande. Auktoritetsanspråk är då den sämsta formen av bemötande. Enligt Thomas av Aquino är auktoritetsargumentet det svagaste, vilken minsta barn som blivit avvisad i sitt frågande med repliken ”Det där skulle du ändå inte förstå” kan intyga.

Efter reformationstiden kom disputationen som akademisk aktivitet att ändra karaktär. Man presenterade motstridiga uppfattningar i väsentliga frågor inte längre som frågor, utan som teser. Det blev respondentens plikt att uttala och förklara sina teser och försvara dem mot invändningar. Opponenten å sin sida måste presentera argument mot tesen ifråga, och respondenten skulle därefter reagera på premisserna (översatserna) i opponentens argumentation genom att medge, förneka eller göra en distinktion (concedo, nego, distinguo). En distinktion innebär att man medger opponentens premiss i en betydelse men inte i en annan, och man måste därefter visa att den betydelse man medger inte står i strid mot det ställningstagande man själv företräder. Opponenten ska därefter försöka visa att respondentens hållning är riskabel, eller framföra ett nytt skäl mot respondentens tes. Det var detta distinguo som blev hjärtat i den postreformatoriska disputationen. Diskussionen frilade termernas flertydighet snarare än sökte lösningen på en fråga.

Den skolastiska disputationen angreps för övrigt häftigt av renässansens humanister, som i just detta avseende visade sig antiintellektuella och älskade genren invectiva, smädeskriften (eller föredrog det kultiverade samtalet i en trädgård, med god mat och dryck, utan krav på absolut stringens). Både Erasmus, Thomas More och Luther attackerade den (avancerade!) skolastiska formallogiken och dess upptäckter utan att själva vara insatta i saken. Detta var retoriskt ett tacksamt grepp och väckte säkert applåder i läsekretsen, men det var i verkligheten ett steg tillbaka i västerlandets intellektuella historia och samtalskultur.

Avhandlingar och seminarier

Men i rättvisans namn måste man också medge att den akademiska disputationskonsten (dock ej i Tyskland) med viss rätt råkade i vanrykte och fortsatte att vara ett omtyckt mål för satiriker. Filosofen John Locke i England (d. 1704) beskrev disputanden som ”en föraktlig, påstridig ordvrängare som stoltserar med att säga emot alla andra och, än värre, ifrågasätter allting, som om det inte gällde att söka sanningen utan bara att vinna debatten.”

Disputationen som metod kom därmed att förlora i betydelse och bli tom formalitet. Den ersattes småningom av dissertationen, en tryckt skrift i ett valfritt ämne, författad av en professor, som sedan lät en elev försvara den, som slutsteget i sin examen. Småningom ersattes denna typ av avhandling av den vi nu känner: redovisningen av ett eget forskningsresultat. Den nya tiden inleddes i Wilhelm von Humboldts universitet i Berlin 1810. En avhandlingsförfattare förväntades nu visa Eigenthümlichkeit och Erfindungsvermögen, originalitet och personlig kombinationsförmåga. I det nya universitetet grundades principen att forskning och undervisning hör ihop. En akademisk lärare måste ha erfarenhet av forskning i sitt ämne, inte bara vara tradent av nedärvd kunskap.

Vid den klassiska institutionen i Lund infördes 1866 en helt ny undervisningsform: seminariet. Ordet betyder plantskola, och idén var importerad från Tyskland. Två gånger i veckan skulle studenterna drillas i textkritik, varannan vecka skulle någon lägga fram en uppsats för diskussion. Textkritiken försöker räkna ut vad författare för tusentals år sedan faktiskt skrev, före alla avskrifter, felskrivningar och förvanskningar. Uppsatserna skulle innehålla ett påstående, som man kunde stödja eller avvisa, i båda fallen med bästa möjliga argumentation. Seminariemodellen spred sig sedan till andra universitet. Nu hålls så kallade ”seminarier” vid Almedalsveckan och i otaliga andra sammanhang, ofta mer som förkunnelse av ett budskap än ett kritiskt sökande av fakta.

Ty alla förkunnare, politiker och reklammakare borde tvingas sitta i ett strängt seminarium, där alla deltagarna har läst manuset i förväg. Man upptäcker då inte bara tryckfel och sakfel. Varje påstående läggs under lupp. Verkligheten är mer komplicerad och nyanserad än en agitator önskar sig. Men motargument ska inte betraktas som illojalitet, utan som medicin mot förenklingar och illusioner.

I ett seminarium är meningen just att man ska bli motsagd. Så undviks fel och missbedömningar i nästa version av manuset. Det är aldrig roligt att bli kritiserad av begåvade kamrater, det sänker självkänslan. Men i det längre loppet blir man tacksam för kollegernas hårdhänta kritik. För varje svacka i självkänslan har man lärt sig undvika någon typ av misstag. Ska man småningom disputera på en avhandling, då är man glad för att ogräset avlägsnas så tidigt som möjligt.

Kritiken är inte illvillig, den är välvillig. Den liknar bilprovningen. Man biter ihop och hoppas att inga fel ska upptäckas. Visar det sig att bromsen inte tar och underredet är rostigt blir man aningen deprimerad. Det kostar pengar att åtgärda felen och komma igen. Men ingen vettig människa avvisar granskningen. Den sparar liv.

Så borde man tänka om all seriös kritik. Påpekar någon brister i argumentationen, då ska det inte uppfattas som en kränkning, inte som anmärkningar på utseende, klädsel, personlig hygien eller intelligens, utan som något kreativt och livsbefrämjande, något som kan tillbakavisas på solida grunder – alternativt vara fullständigt berättigat.

Argumentation således, inte ammunition. Man behöver inte ens bli överens. I Danmark säger man: ”Uenig gør stærk”. Kanske är detta västerlandets största styrka.

Litteratur

Anthony Kenny & Jan Pinbor: ”Medieval Philosophical Literature”, i The Cambridge History of Later Medieval Philosophy, Cambridge 1982, 21–29.

Marie Cronqvist & Alexander Maurits (red.): Det goda seminariet. Forskarseminariet som lärandemiljö och kollegialt rum. Göteborg 2016.

Olga Weijers: In Search of the Truth. A History of Disputation Techniques from Antiquity to Early Modern Times. Turnhout 2013.

Från konflikt till gemenskap. Gemensamt lutherskt-katolskt högtidlighållande av reformationsminnet 2017. Rapport från evangelisk-lutherska–romersk-katolska enhetskommissionen. 2013. Artos 2016.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.