Med Humboldt i universitetsdebatten

Vad är egentligen ett universitet? Vad är det till för? Och varför väcker denna traditionella kunskapsinstitution i dag så motsägelsefulla känslor i form av en märklig blandning av utopiska energier och dystopisk frustration? Faktum är att få institutioner i vår tid är så förknippade med personlig framtidstro och samhälleliga förhoppningar som universiteten – samtidigt möter vi en växande ström av alarmerande nyheter om målkonflikter, ledningsmotsättningar, signaler om dysfunktionella organisationer med frustrerade medarbetare och så vidare. Mediernas ständiga rapportering om rankinglistor och kvalitetsmätningar har också bidragit till en hets som nästan kan frammana undergångsstämningar. Hur ska man förstå det som händer med och vid våra universitet?

Universitetsglömska

Idéhistorikern Thomas Karlsohn har i en lång rad studier ägnat universitetets moderna historia ett betydande intresse. I inledningen till den nyutkomna textsamlingen Universitetets idé: Sexton nyckeltexter (Daidalos 2016) kommenterar han den skandal kring kirurgen Paolo Macchiarini som briserade vid ett av landets främsta universitet, Karolinska Institutet, i september 2016. Karlsohn lyfter i detta sammanhang särskilt fram den oklarhet som verkar råda vad gäller själva grundvalarna för den kritik som ansvarigt statsråd och andra (till slut) riktade mot KI-professorn, då man valde att uteslutande utgå från ett förvaltningsperspektiv och de berättigade krav som kan ställas på en statlig myndighet – men inte med ett ord berörde att universitetet också är något mer än en statlig myndighet i egenskap av en institution med historiskt nedärvda normer, principer och värden burna av ett professionellt etos. Genom att diskussionen om de allvarliga missgreppen inte någon gång indikerade allvarliga brister i den akademiska kulturen, utan uteslutande relaterades till regelverket för den offentliga förvaltningen, så osynliggjorde man samtidigt det specifika hos den institution man talade om. Efterverkningarna efter KI-skandalen får det, kort sagt, att framstå som om universitetets idé helt har uppslukats av dess myndighetsfunktion. Men det var väl inte staten som uppfann universitetet?

Universitetet tillhör vårt samhälles allra äldsta ännu fungerande institutioner och utgör en i raden av sekulariserade religiösa fenomen vars historiska ursprung vi har glömt bort, eller i många fall förträngt. I ett historiskt perspektiv framstår det samtidigt som uppenbart att våra kunskapsinstitutioner faktiskt växt fram i skuggan av Europas kloster, katedraler, katekesförhör och (missions)kapell – och att våra kunskapspraktiker i samtiden tagit form av denna förhistoria. Var och en som bevistar en akademisk högtid kan enkelt urskilja denna religiösa bakgrund. Det förhållandet att den sekularisering som med tiden separerat denna kunskapsinstitution från religionen också den i hög grad kan sägas ha rötter inom kristendomen, förstärker insikten om att universiteten har ett ursprung som hör hemma inom kyrkohistorien.

Den ”universitetsglömska” som kommit sig av att universitetet sedan en längre tid inrangerats som en statlig institution är sannolikt också en bakgrund till att man så oproblematiskt har trott sig kunna introducera ett redovisningssystem (som tillika är ett styrsystem) format av ideal och normer som är så väsensskilda från akademins traditionella etos. Den redovisningskultur som vanligtvis går under namnet New Public Management förutsätter att medarbetare primärt styrs av ekonomiska drivkrafter som går stick i stäv med de normer som finns inbäddade i akademins historiska sediment. I en historisk situation då den absoluta staten växte fram startade en process som gjorde att universiteten successivt gled över från kyrkans till statens domäner – och i en välfärdsstat som Sverige har universitetens identitet cementerats som en organisk del av statsapparaten. Universiteten har blivit en statlig myndighet bland andra. När man förträngt universitetens religiösa bakgrund är det inte bara religionen man glömt bort utan också dess värdesystem. Universiteten riskerar således att driva fritt utan någon idé.

Eller fanns där något mer? Helt tydligt lever historien kvar. Om det vittnar det förhållandet att det faktiskt uppstår en hjärtskärande friktion och betydande komplikationer när konkurrensstaten ska introducera sina styr- och uppföljningssystem i denna urgamla institution.

Säg Humboldt – och allt löser sig …

Det är här någonstans, i denna speciella historiska situation, som ropen efter ”Humboldt” brukar dyka upp. I en tid då New Public Management drar fram likt ett spöke i högskolevärlden, då man alltmer desperat börjat söka efter alternativ till samtidens brutala marknadsanpassning och instrumentella nyttotänkande, då universiteten hotas av vad många betecknar som en ”gymnasifiering” och då Bolognaprocessen alltmer verkar underminera klassiska akademiska lärdomsideal, det är i denna situation som behovet av en bundsförvant blivit alltmer påtagligt. Och det är här Humboldt dyker upp.

Säg Humboldt och det mesta löser sig! – verkar somliga tro. Namnet Humboldt har blivit ett slags mantra i universitetsdebatten, något man smått desperat tar till i det alltmer vilsna sökandet efter alternativa modeller för högre utbildning. Och Humboldt – vad ordet nu än står för – verkar uppenbarligen ha en funktion och fylla ett tomrum i det tidiga 2000-talets universitetsdebatt. Mitchell G. Ash har beskrivit Humboldt som en frånvarande närvaro, ett begrepp som är tecken inte bara på idétorka utan på förekomsten av ett strategiskt tomrum och att det faktiskt finns en allvarlig svaghet i hela den universitetsutveckling som utgått från Bologna. Det verkar häpnadsväckande nog som om arkitekterna bakom den nya europeiska utbildningsordningen inte har förmått, eller inte ens varit intresserade av, att formulera en vision för universitetet som överskrider en ekonomisk eller administrativ logik – Houston, we ’ve had a problem!

Vad är det då som kan anses ha gått förlorat? Och vad är det för kulturell kod som Humboldt förknippas med? Det är i huvudsak fem teman som återkommer i den uppsättning av idéer som bygger ett universitetsideal kring Humboldt som retorisk figur: den nära föreningen av forskning (kunskapsbildning) och utbildning (kunskapsförmedling), vikten av akademisk frihet (Lehrfreiheit och Lernfreiheit), ett fokus på bildning snarare än på yrkesutbildning, tanken på vetenskapens enhet och slutligen ett myndiggörande av studenten inom ramen för en förståelse av universitetet som en gemenskap av studenter och lärare.

Sedan ett par årtionden har dessa ideal gång på gång använts som korrektiv i förhållande till en universitetsutveckling som på många sätt gått i motsatt riktning. Problemet är att Humboldts namn alldeles för ofta blivit hängande i luften, reducerat till en abstrakt uppsättning av teoretiska ideal, som på ett märkligt sätt extraherats från personen och det konkreta historiska sammanhanget.

Det är denna lucka och brist på historiskt sammanhang som Johan Östling velat komma till rätta med i sin bok Humboldts universitet: Bildning och vetenskap i det moderna Tyskland (Atlantis 2016). Det är inte bara en angelägen uppgift som författaren tagit på sig, utan här möter läsaren också en lärdom baserad på en imponerande litteraturgenomgång. De sammanhang som här tydliggörs är viktiga för att förstå Humboldts historiska betydelse, men framställningen har också viktiga implikationer för en diskussion om historiebrukets betydelse i debatten om universitetens framtid. Till de få kritiska anmärkningar som kan riktas mot boken hör förekomsten av en del omotiverade upprepningar och att framställningen mot slutet inte riktigt hålls samman utan drar åt annat håll. Det blir här tydligt att författaren inte är lika mycket filosof som en lysande historiker. Men detta fördunklar inte på något sätt det faktum att Johan Östling har skrivit fram en tysk historia som verkligen behöver bli berättad – i Sverige!

På Humboldts tid

Wilhelm von Humboldt (1776–1835) var en del av ett begåvat brödrapar som i kölvattnen till Kants banbrytande filosofi i det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet rörde sig i kretsen av genier som Goethe, Schiller, Fichte, Schelling, Schleiermacher med flera. Brodern Alexander von Humboldt gav sig ut i naturen för att på såväl mikro- som makronivå studera växtriket som en levande helhet och resultaten av hans forskningsresor förändrade för all framtid vår syn på naturvetenskapen. Humanisten Wilhelm begav sig in i böckernas värld som skriftställare, språkvetare och preussisk ämbetsman. Det var i denna senare roll, i egenskap av högsta ansvarig för kultur och undervisning vid inrikesministeriet, som han under 16 intensiva månader 1809–1810 kraftfullt verkade för att starta ett nytt universitet i Berlin. För detta arbete har Humboldt kommit att tillskrivas vetenskaplig hjältestatus och så blivit en epokgörande gestalt i en universitetshistoria där Berlinuniversitetet tonar fram som det första moderna forskningsuniversitetet. Prestationen framstår som än mer lysande, då den tecknas mot den mörka fonden av universitetssystemets djupaste kris.

Medeltidens innovativa kunskapsinstitution, universitetet, hade omedelbart blivit en stor succé och spridits över den europeiska kontinenten i en rasande fart. Mellan de framväxande lärosätena byggdes starka nätverk med en mobilitet som många av dagens utbildningspolitiker bara skulle drömma om. Framgången var ett faktum. Efter några hundra år dök det emellertid upp ett konkurrerande vetenskapligt projekt, som utvecklade sina egna kunskapsinstitutioner. Den (natur)vetenskapliga revolutionen byggde på en helt annan epistemologisk kultur och ägde helt annorlunda ontologiska implikationer, vilka avvek radikalt från både den teori och den praktik som präglade universiteten. Nu fanns det plötsligt två konkurrerande vetenskapliga projekt och det förhållandet att en vetenskaplig revolution inte med automatik innebär ett uppsving för ett samhälles dominerande kunskapsinstitutioner är väl värt att beakta också i vår tid. Faktum är att universiteten hamnade i sin ditintills djupaste kris – just på grund av en vetenskaplig revolution! En bit in på 1700-talet framstod universiteten därför alltmer som kognitiva dinosaurier, institutionella relikter från en svunnen tid. Många insåg att något behövde göras. Och det är här Humboldt schablonmässigt brukar dyka upp som hjälte i standardberättelsen om universitetets historia. Men, problemet är att grundandet av Berlinuniversitetet 1810 faktiskt inte innebar något paradigmskifte. ”Humboldts universitet” var i själva verket en del av en annan historisk verklighet.

En komplicerad historia

Johan Östling skriver in sig i en universitetshistorisk forskningstradition med ambitionen att bidra till att komma tillrätta med det underskott av historiskt medvetande som ofta präglar universitetsjubileer. Det ligger något djupt paradoxalt och problematiskt i det underskott av historiskt medvetande som utmärker dessa kunskapsinstitutioners självbild, då den kritiska anda som vanligtvis hyllas i akademin vid dessa högtider tycks som bortblåst. Östlings stora bidrag består främst i en historisk kontextualisering av det moderna tyska universitetsprojektet. Man skulle kunna säga att han avmystifierar Humboldtmyten – samtidigt som han i hög grad försvarar dess idé.

Östlings framställning rör sig i förlängningen av hur forskningen på senare tid omprövat, uppvärderat det sena 1700-talet och därmed också relativiserat betydelsen av det nya Berlinuniversitetet. I bakgrunden fanns det generella behovet av att reformera ett universitetssystem som alltmer hamnat i skuggan av den vetenskapliga revolutionens akademier och nya institutioner, men också mobiliseringen kring Berlin som en avgörande del av ett allmänt nationellt uppvaknande: ”Det nya Berlinuniversitetet var alltså inte ett ögonblicks verk. Tvärtom hade det som förutsättning den långsamma reformprocessen under 1700-talet, den intensiva intellektuella debatten decennierna omkring 1800 och den politiska reaktionen på Preussens nederlag. Ur allt detta föddes ett nytt universitetssystem” (Humboldts universitet, s. 43).

Det var inte Berlin som utgjorde ursprunget till eller motorn bakom förnyelsen av det moderna universitetet – influenserna kom i hög grad utifrån. Innovationen med nya arbetsformer i form av seminarier och laboratorier kom i själva verket från reformuniversiteten i Halle och Göttingen, där de verkligt nyskapande stegen togs. Men avgörande impulser kom också från den så kallade Jenaromantiken. I Jena hade en nästan osannolik mängd lysande tänkare strålat samman i en dynamisk samtalskultur i vilken det också genererades en rad innovativa idéer om framtidens universitet. Dessa tankefigurer, från Schiller, Fichte och Schelling, vandrade i stort sett rakt in i Humboldts tankevärld och kom att prägla hans programutkast för Berlinuniversitetet. Thomas Karlsohn har i Originalitetens former: Essäer om bildning och universitet (Daidalos 2012) understrukit att ”den verkliga ursprungsorten för den romantiska idén om universitetet” faktiskt inte var Berlin – utan Jena! Han gör också den intressanta iakttagelsen att många av de avgörande impulserna i denna intellektuella miljö faktiskt kom från personer som var verksamma utanför universiteten.

Detta vidare historiska sammanhang kan också tjäna som en bidragande förklaring till varför varken Berlin eller Humboldt var särskilt närvarande i 1800-talets universitetsdebatt. Faktum är att ”Humboldts universitet” var ett helt okänt begrepp under 1800-talet. Det var först 1896 som Bruno Gebhardt i ett preussiskt arkiv fann Humboldts ofullbordade text från 1809–1810, ”Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna i Berlin”, och den publicerades först kring sekelskiftet 1900. Vid denna tid hade de tyska universiteten emellertid gjort betydande framsteg och utvecklats så framgångsrikt att de tillhörde de allra främsta akademiska lärosätena i världen.

Universiteten blev också en viktig källa till nationell stolthet i det förenade tyska rike som växt fram med Berlin som huvudstad under andra halvan av 1800-talet. Östling citerar en dominerande gestalt i tiden, den berömde kyrkohistorikern Adolf von Harnack: ”Militär styrka och vetenskapen är de två pelare som Tysklands storhet vilar på, och det är den preussiska statens plikt att sörja för dem båda” (Humboldts universitet, s. 60).

Humboldt föddes egentligen 1910

Det var när Berlinuniversitetet skulle fira sitt hundraårsjubileum 1910 – och behovet var stort av att också äga en stolt historia – som Humboldt på allvar framkallades som det moderna tyska universitetets urfader. Östling sammanfattar: ”Humboldt föddes inte 1810 – utan 1910.” Hans berömmelse kom således först långt efter det att han gjort sina insatser för att få till stånd ett nytt lärosäte i Berlin. Det var i hög grad Adolf von Harnack och Eduard Spranger som ”upptäckte” Humboldt kring sekelskiftet 1900. Det fanns vid denna tid ett uppenbart behov av att historiskt legitimera universitet som en forskningsinstitution – och samtidigt ge denna institution en historia som kunde dölja det faktum att det moderna forskningsuniversitetet först blivit en verklighet under 1870- och 1880-talet. Kort sagt: ”Humboldt förlänade denna nya typ av kunskapsinstitution en nästan hundraårig historia” (Humboldts universitet, s. 62). Genom Humboldts universitet fick Berlinuniversitetet en storslagen historia som kunde sägas vara i paritet med framgångarna i dess vetenskapliga verksamhet – men det skedde till priset av att Humboldt själv extraherades från sitt faktiska historiska sammanhang.

Vi har sett att Humboldt i själva verket kom sent in i den tyska universitetsdebatten – och långt senare dök han upp på den scenen. Östling lyfter fram det något överraskande förhållandet att Humboldt faktiskt inte alls omnämns i svenska uppslagsverk och historiska framställningar under större delen av förra seklet. Det är först från och med 1990-talet som Humboldt börjar omhuldas och med tiden upphöjs som en central figur i den svenska universitetsdebatten – men då hade det inte så mycket med Tyskland att göra, eftersom impulserna främst kom från en internationell litteratur starkt influerad av den amerikanska traditionen med liberal education. Om man ska spetsa till det, så kunde man kanske påstå att Humboldt når Sverige i en amerikansk variant och först då han behövs och engageras som ”legosoldat” i en strid som syftar till att bekämpa nya hotfulla tendenser inom högre utbildning. Det är också i detta sammanhang som Östling knyter an till Mitchell G. Ashs tankar om att Humboldts betydelse måste förstås mot bakgrund av den närmast totala avsaknaden av en ny attraktiv och genomtänkt idé för Europas universitet som kan sägas stå i linje med dess traditionella värden och förknippas med utopisk kraft som kan bära in i framtiden. Det är genom sin förmåga att historisera och berätta, för att sedan dekonstruera denna historia, vilket i sin tur blottlägger det allvarliga tomrum som vårt samhälles främsta kunskapsinstitution har hamnat i, som Östlings bok blir verkligt angelägen.

Ett tyskt akademiskt historiemedvetande

Humboldt har bildat epok i universitetshistorien. Även om han inte grundade det moderna forskningsuniversitetet, så gav han väl en av de första avgörande impulserna och senare en betydande legitimitet, åt det. I verkligheten var det nästan bara i Berlin som Humboldt upphöjdes och som man finner ”den berlinska ursprungsberättelsen” – och då snarast som en byggsten i en preussisk tysk nationalmytologi. Insikten, att Humboldts skrifter var okända och hans idéer föga spridda innan han kom till användning i det tyska historiemedvetandet kring 1900, visar på behovet av historisk besinning. Östlings demaskering av Mythos Humboldt lyfter fram en verkningshistoria av reception, tradering och deformering. Det är med andra ord inte Humboldts person och samtid som primärt står i fokus för Östlings framställning. Historien om ”Humboldts universitet” handlar i stället om ett specifikt akademiskt historiemedvetande som har format den tyska förståelsen av vad forskning och högre utbildning bör vara. Man kan beskriva hans bok som en studie av den retrospektiva grundreflexen i tysk universitetsdebatt. Tyngdpunkten läggs på tiden efter 1945, då Humboldt fick särskilt stor betydelse i de strävanden som en liten skara intellektuella gjorde för att få till stånd en pånyttfödelse av universiteten efter den nationella katastrofen. I den självkritiska debatten om varför universiteten drogs med i den nazistiska förförelsen och aldrig blev något värn för demokratin, blev filosofen Karl Jaspers en av de ledande gestalterna. Hans uppmärksammade publikationer fick stort genomslag och Östling ägnar denne gigant ett rejält utrymme. Men när Jaspers återknyter till den stora tyska universitetstraditionen, så är det inte Humboldt, utan snarare Kant och Weber, som framträder som de stora gestalterna.

Bland alla kvalificerade inlägg i den tyska efterkrigstidens debatt om högre utbildning, från Karl Jaspers via Gerhard Ritter, Werner Richter, Ralf Dahrendorf, Hans-Georg Gadamer, Jürgen Habermas med flera, framträder ändå Helmut Schelsky som den stora giganten. Östling beskriver honom som ”en Humboldt för efterkrigsvärlden” när han med utgångspunkt från Bildung durch Wissenschaft och Einsamkeit und Freiheit försökte få till stånd en grundlig universitetsreform. Enligt Östling var det i själva verket Schelsky som slutligen gjorde Humboldt till en centralgestalt i tysk universitetstradition.

Vetenskaplighet kan aldrig helt uppnås!

Det är uppenbart att vår tids frekventa refererande till Humboldt har formats av ett diskussionsklimat präglat av binära motsatspar när han förvandlats till ett argument för det ändamålslösa kunskapssökandet i motsats till det instrumentellt nyttiga, bildning i motsats till yrkesutbildning, fri forskning i motsats till tillämpad forskning. Östlings historia hjälper oss att förstå den gåtfulla roll Humboldt spelat i denna diskussion. Humboldts universitet hade självklart sina givna historiska begränsningar och dess historiska irrfärder är fulla av ironier. De villkor och möjligheter som vår egen samtid ställer ser på flera sätt annorlunda ut. Men Humboldt-traditionens ”rikedom av reflexioner och erfarenheter, av nyktra korrektiv och berusande drömmar” (Humboldts universitet, s. 266) leder också bort utöver Humboldts begränsningar. I en situation då universitetet alltmer tycks driva fritt utan någon idé kan man hos Humboldt upptäcka ett rörligt, dynamiskt drag som gör att hans tänkande på ett gränsöverskridande sätt leder långt utöver hans historiska begränsningar. Humboldt skulle kunna ha betydelse i ständigt nya tider. Det handlar inte minst om hans starka insikt om nödvändigheten av ett fritt och öppet kunskapssökande, med den tilltro han har till det fria kunskapssökandets betydelse också för det omgivande samhället.

I en tid av beställningsforskning och målstyrning, då forskare i sina ansökningar förväntas kunna tala om vad de tänker komma fram till redan innan undersökningen påbörjats, är det av avgörande betydelse att försvara kunskapens äventyr. Här har Humboldt ett viktigt bidrag att komma med genom att fasthålla något som långtifrån är självklart i vår samtid: ”Vetenskapen kan över huvud taget inte framläggas sanningsenligt som vetenskap om den inte utan undantag uppfattas som föränderlig.” Östlings bok kan i mångt och mycket sägas vara en uppgörelse med vanföreställningar om ”Humboldts universitet”, men samtidigt fasthåller han dess ideal, som att universitetet inte bara ska tillhandahålla fasta och färdiga kunskaper utan syssla med ännu inte lösta problem, vilket förutsätter att man ständigt utforskar det ännu okända: ”Universitetet står och faller med att man slår vakt om principen att vetenskapen bör betraktas som – med en nyckelformulering – ’någonting ännu ouppnått och som någonting som aldrig helt kan uppnås’” (Humboldts universitet, s. 47).

Bengt Kristensson Uggla är Amos Anderson professor vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi.