Universitetets idégrund och sekularisering

Om man konsulterar den universitetshistoriska litteraturens mest anlitade arbeten är risken ganska stor att man finner en standardiserad berättelse om institutionens utveckling. I grova drag går denna berättelse ut på att universitetet uppkom under medeltiden som en religiös institution ansluten till kyrkan, i såväl fysisk som intellektuell mening. Under tidigmodern tid lösgjorde sig sedan institutionen i olika faser och på skilda vis från sitt ursprung. Styrning och reglering flyttades successivt över till den världsliga makten. Slutligen skedde ett genombrott med början under årtiondena kring sekelskiftet 1800 då de sista resterna av religiöst inflytande gav vika för den sekulära moderniteten. Universitetet befriades definitivt från kyrkan samtidigt som det på allvar öppnade sig för den framväxande moderna vetenskap som redan existerat i flera århundraden och odlats bland de lärda och vid akademierna. I samma process accelererade teologins färd i nedförsbacken från positionen som vetenskapernas drottning till en marginaliserad verksamhet med påtagligt osäker status i forskning och högre utbildning.

Detta är – om man schematiskt sammanfattar tongivande delar av litteraturen – vad som brukar stå om universitetets sekularisering, och det finns egentligen ingen anledning att kategoriskt underkänna den berättelsen. Men däremot vill jag hävda att det finns goda skäl att ifrågasätta vår förståelse av den idéhistoriska utveckling som är parallell med de institutionella och organisatoriska förändringar som vi vanligen talar om i termer av universitetets sekularisering. Tolkningarna av förflutenhetens skiftande föreställningar om vad ett universitet är ter sig ofta både outvecklade och missvisande.

Goda belägg för denna brist finner vi i uppfattningarna om det meningsutbyte kring temat om universitetets idé som pågått sedan 1800-talet. Med universitetets idé menas då ett övergripande syfte eller en essens som genomsyrar institutionen och ger den dess identitet. Idén är kort sagt liktydig med universitetets väsen, och den tänks också komma till uttryck i principer för hur institutionen ska vara uppbyggd och för hur den ska bedriva sin verksamhet. Även de normer och värderingar som präglar det akademiska livet har i diskussionen ofta förknippats med universitetets idé.

Newmans uppfattning

När man dryftar detta tema är det omöjligt att inte beröra John Henry Newman och hans berömda föreläsningar inför instiftandet av det nya universitetet i Dublin under 1850-talet. Dessa föreläsningar gavs som bekant ut i en volym med just titeln The Idea of a University. Mycket få texter i den högre utbildningens idéhistoria har spelat en lika stor roll som Newmans bok. Efter hans grundarinsats har generationer av kommentatorer – historiker, filosofer, pedagoger och teologer – knutit an till de tankar som den blivande kardinalen presenterade under sin sejour på Irland. Fortfarande i dag är litteraturen i ständigt växande, och ledande debattörer aktualiserar alltjämt Newmans utbildningstänkande i diskussionerna.

Trots Newmans betydelse härrör faktiskt inte föreställningen om nödvändigheten av en universitetets idé från honom. Den kom i stället ursprungligen från de tyska länderna. Newman behärskade visserligen inte själv tyska, men genom förmedling av poeten Samuel Taylor Coleridge och dennes tankar om de samhälleliga institutionernas karaktär kom han ändå i kontakt med de nya uppfattningar som odlades på kontinenten. Coleridge hade i ungdomen studerat vid tyska universitet, och han formulerade senare en skarp kritik av utilitarismen och av alla uppfattningar om att institutioner är avsedda att tjäna människans kortsiktiga lycka.

De tyska länder som Coleridge stiftat bekantskap med var när det gäller det akademiska livet indragna i en revolution, i alla fall om vi begränsar perspektivet till de protestantiska områdena. Stora delar av 1700-talet hade nämligen präglats av en nedgång inom universitetsväsendet. Visserligen öppnades stilbildande reformuniversitet på orter som Halle och Göttingen. Men de flesta lärosäten var ändå oförmögna att frigöra sig från förlegade medeltida traditioner för att tillfullo anamma de nya synsätt som växte fram, inte minst på naturvetenskapens område. Universiteten lockade allt glesare studentskaror och deras samhälleliga legitimitet sviktade.

Mot bakgrund av den utvecklingen uppkom en intensiv diskussion om universitetets reformering. Många av de tyska ländernas ledande intellektuella tog till orda i den utbildningspolitiska debatten. Senare har dock ett namn framför andra gjorts till symbol för förnyelsen, nämligen Wilhelm von Humboldt. Denne språkvetare och ämbetsman var ansvarig för instiftandet av det nya lärosätet i Berlin, vilket öppnades hösten 1810. Han samlade i den egenskapen ihop olika delar av det pågående meningsutbytet och formulerade kärnfullt en ny idé om universitetet.

Vari bestod denna idé? Till att börja med innehöll den en dittills okänd betoning av universitetets oberoende gentemot staten. Lärare och forskare skulle inte ha några som helst band till den politiska makten. De skulle med Humboldts ord bedriva sin verksamhet i Einsamkeit und Freiheit, i ensamhet och frihet. Läraren hade rätt att undervisa om vad han fann lämpligt och studenten kunde fritt välja studieinnehåll.

Ett annat viktigt inslag i den nya universitetsidén var den starka accentueringen av den akademiska gemenskapen som ett självstyrande kollegium. Tanken var inte ny, den hade i själva verket djupa medeltida rötter. Men i och med att autonomin nu blev central framhölls kollegialiteten ännu tydligare som grunden för universitetets självstyre. Här ser vi med andra ord ett förstadium till de styrprinciper vi i dag omtalar som just kollegialitet eller faculty governance.

En ytterligare grundtanke som vann gehör kring sekelskiftet 1800 var den om kunskapens oavslutade karaktär. God forskning handlade inte längre om att förmedla en av traditionen given sanning. I stället tänkte man sig nu att universitetet måste vara en plats för genuin kunskapsalstring, och vetenskaplig originalitet lyftes därför fram som en central dygd. Dessutom började man betona sambandet mellan forskning och undervisning på ett helt nytt sätt. Die Einheit von Forschung und Lehre blev en formel för all verksamhet.

Den religiösa förståelsen av universitetet upphörde inte

Man kunde utlägga ytterligare aspekter av universitetets idé så som den formulerades i de tyska länderna kring sekelskiftet 1800. Men de nämnda principerna låter ändå konturerna framträda tydligt. Vad som sedan skett under de gångna tvåhundra åren är att temat har diskuterats i otaliga varianter. Ända in i vår egen tid är det aktuellt och föremål för kontroverser. Alltfler debattörer har till exempel gjort gällande att universitetets traditionella idé måste överges eftersom institutionen på grund av sin expansion förändrats till oigenkännlighet under efterkrigstiden. Därför har alla äldre tankar om dess innebörd blivit obsoleta, menar man.

Trots meningsutbytets mångfald skulle jag vilja hävda att de gängse tolkningarna av universitetets idé i väsentliga avseenden är alltför begränsade och ibland direkt missvisande. Jag skulle också vilja påstå att det förhållandet har med uppfattningar om sekulariseringsprocessen att göra. Den etablerade standardberättelse om universitetets lösgörande från kyrkan som jag nämnde inledningsvis har nämligen gjort kommentarlitteraturen benägen att misstolka idédebatten.

Redan i litteraturens beskrivningar av traditionsinstiftarna Humboldt och Newman finner man ensidiga betoningar och obalanserade framställningar. Ett mycket vanligt sätt att förklara deras roller är nämligen att peka ut dem som banerförare för uppbrott och förändring. Med Humboldt och hans generationskamraters principer upphörde till exempel – enligt detta sätt att tolka idéhistorien – tvånget att förmedla den kristna traditionens givna sanningar. I stället sattes den moderna vetenskapliga kunskapen i högsätet. Och med hjälp av Newmans tänkande kunde man, om vi får tro företrädare för detta sätt att förstå universitets sekularisering, bland annat göra sig av med kravet på att den högre utbildningen skulle göra studenterna till fromma kristna. Newman menade ju att den sysslan tillföll kyrkan medan universitetet hade till uppgift att fostra gentlemen som var väl förberedda för ett aktivt liv mitt i det moderna samhället.

Om man uppfattar Humboldt och Newman på detta sätt blir det sedan möjligt att i nästa steg följa linjen framåt och tolka hela den fortsatta diskussionen som ett sekulariseringsfenomen. Till och med själva företeelsen med en separat idédiskussion kring universitetet skulle, enligt detta sätt att förstå sammanhangen, kunna betraktas som ett uttryck för att det kristna tankegodset förlorat sitt grepp om de akademiska institutionerna och ersatts av någonting nytt. När dogmerna och kyrkan som idémässigt maktcentrum förlorar sitt inflytande avlöses de av en sekulär debatt som försöker fånga universitetets mål och mening utan hänvisning till ett religiöst förflutet.

Problemet är bara att den som tar sig tid att närstudera källorna snart inser att detta synsätt inte håller streck. Ja, det är till och med både möjligt och rimligt att tala om idédebatten från Humboldts och Newmans dagar och framåt i termer av en fortlevande religiös förståelse av de akademiska institutionerna. Universitetets idé låter sig tolkas som ett slags ersättningsreligion vilken haft stora konsekvenser för hur forskning och högre utbildning gestaltats.

Jag kan inte gå in på alla alla de argument som man kunde anföra för denna tolkning, utan i stället vill jag bara lyfta fram några få exempel för att klargöra vad jag menar. Låt oss då först bege oss till den tyska kontexten kring sekelskiftet 1800. När kommentatorer beskriver det som hände där talar de alltså ofta om att universitetet nu på allvar kom att frigöra sig från den religiösa sfären. Men vad som faktiskt står klart, om man närstuderar tidens mest framträdande utbildningspolitiska programskrifter, är att mönstret snarast är de omvända ifråga om idéhistoriska förhållanden.

Betydelsen av lärare och seminarier

Ett exempel är uppfattningarna om den akademiska lärarens nya roll. Med en förenkling kan man säga att professorer tidigare i universitetets historia huvudsakligen förmedlat en redan given kunskap. Nu svängde dock idealen snabbt så att läraren betraktades som en person med egen auktoritet och myndighet att tala fritt inför studenter och åhörare. Filosofen Johann Gottlieb Fichte blev den förste att under sin omstridda professur i Jena strax före sekelskiftet 1800 föreläsa utan att förhålla sig till ett stadfäst pensum. Detta bruk uppfattades som en enorm skandal, men det spred sig ändå snabbt i universitetsvärlden.

Det intressanta i sammanhanget är emellertid hur Fichte sätter ord på vad den nya läraren är. I en berömd föreläsningsserie om de lärdas bestämmelse – kallad Einige Vorlesungen über die Bestimmung der Gelehrten – från 1794 utpekar han nämligen de akademiska lärarna som ett nytt prästerskap. Flera andra kommentatorer i samtiden talade också om föreläsningen som en sorts predikan. Universitetet framträder därigenom som ett slags förlängning av kyrkan med andra medel, snarare än som en institution som brutit med sitt religiösa förflutna.

Samma företeelse kan vi lägga märke till när det gäller det akademiska seminariets framväxt. Denna i vår tid så etablerade praktik är faktiskt relativt ny inom universitetet. Visserligen fanns det förlagor, inte minst inom den tidigmoderna periodens teologiska utbildningar. Men i sin moderna form som vi känner igen i dag utvecklades det akademiska seminariet under andra halvan av 1700-talet och blev verkligt betydelsefullt först efter sekelskiftet 1800.

Grundtanken med det moderna seminariet var att alla deltagare skulle vara inbegripna i ett fritt samspel i vilket gemenskapen och kärleken till kunskapen kunde förverkligas. Inte sällan omtalade man denna nya akademiska praktik på ett sätt som starkt påminde om en församlingsgemenskap. Ja, i vissa fall tog den sig uttryck i tydligt pietistiskt färgade uppfattningar om den innerliga samvaron i en tätt sammanhållen grupp med väl markerade gränser mot utsidan.

Tydliga exempel på uppfattningar om seminariet som tycks vara influerade av församlingsgemenskapen som förlaga finner vi hos Friedrich Schleiermacher. Hans insatser som hermeneutiker och teolog är ju välkända, men faktum är att han också var en av sin tids viktigaste debattörer i frågor om högre utbildning. Inte minst författade han en idéskrift som skulle få avgörande betydelse för det moderna preussiska universitetsväsendets utformning, Gelegentliche Gedanken über Universitäten in deutschem Sinn, publicerad 1808. Den texten innehåller bland mycket annat den första teoretiskt och filosofiskt grundade utläggningen av seminariet som inslag i det akademiska livet. Och det är fascinerande att se hur Schleiermacher i de passagerna i så hög grad tycks tolka det nya sammanhanget i termer av ett slags innerlig församlingsgemenskap, en fri association med den mellanmänskliga kärleken som sammanhållande band.

Att behålla banden till religionen eller att klippa dem

Åtskilliga andra exempel kunde anföras på hur idéer och tolkningsmönster förs över från kyrkan och det kristna tankelivet till det framväxande moderna universitetet mitt under den period som vanligen beskrivs som sekulariseringens genombrottsfas. Men i stället vill jag peka på en annan företeelse som sällan uppmärksammas, nämligen att detta sätt att hämta tankemässiga förlagor ur det förflutna inte endast präglade det moderna forskningsuniversitetets första fas. Det har också levt kvar i många skepnader inom den rikt förgrenade tradition som sedan dess ägnat sig åt frågan om universitetets idé. I mitten av 1940-talet talade till exempel filosofen Karl Jaspers i sin inflytelserika skrift Die Idee der Universität explicit om universitetet som en kyrkogemenskap samtidigt som han utlade det akademiska livet som vore det centrerat kring någonting heligt.

Uttryckssätt som Jaspers har varit ganska vanliga även under senare tid. Ett provstycke finns i den föreläsning som litteraturvetaren och den postkoloniale kritikern Edward Said höll vid American University of Cairo i slutet på 1990-talet. Trots sin uttalat sekulära självförståelse knöt Said direkt an till John Henry Newman och framhöll den brittiske kardinalen som ett oöverträffat föredöme ifråga om att formulera det moderna universitetets mål och mening. Dessutom underströk Said tydligt att de akademiska institutionerna är att betrakta som någonting heligt, som måste försvaras mot destruktiva krafter. Universitetet blir hos Said till en fredad helig plats bortom den sekulära världens kommersialism och maktspel.

Vart leder oss då dessa idéhistoriska iakttagelser om vi vill använda dem för att förstå dagens debatt om forskning och högre utbildning? Jag skulle vilja hävda att även vår analys av universitetets samtida karaktär förblir begränsad om vi inte väger in denna aspekt av dess förflutna. Om vi inte ser omfattningen av det religiösa arvet i de tankefigurer och attityder som präglat idédiskussionen riskerar vi helt enkelt att bli ensidiga och blinda för vad som står på spel. Ja, jag vill faktiskt mena att en av de viktigaste skiljelinjerna i dagens debatt om universitetet går mellan å ena sidan dem som – ofta utan att själva känna till bakgrunden – vill se universitetet som en institution med band till religionen, och å andra sidan dem som vill utplåna varje sådan laddning av akademin.

Låt mig därför runda av med att beröra ett uppmärksammat inlägg av en samtida kommentator som med emfas hävdat att vi måste klippa banden. Det rör sig om en ovanligt insiktsfull universitetsdebattör, nämligen den förre rektorn för universitetet i Warwick, geografen Nigel Thrift. Han publicerade nyligen en artikel som bygger på ett muntligt föredrag kallat ”The University of Life”. Den kanske viktigaste huvudtanken i denna text är att de tankar om universitetet som formulerades av Humboldt och Newman och som fortlevt alltsedan deras dagar nu måste överges. Enligt Thrift har nämligen universitetets idé sedan 1800-talet ”baserats på ’värden’”. Dessa värden är dock egentligen endast ett slags ”moralisk-epistemologiska hedersbetygelser” vilka använder ”det obetingade som en valuta, politiken som en tro, tron som en regel och transcendensen som ett mål”. Därför blir de ett hinder för universitetets utveckling, menar Thrift. Värdena får oss att tänka högtidligt om oss själva och gör oss oförmögna att pragmatiskt bidra till samhälleligt välstånd, konkret problemlösning och ekonomisk utveckling. Vi förlorar orienteringen om de akademiska institutionerna i vår föränderliga värld tvingas förkroppsliga ”trossystem” vilka svettas sin civilisatoriska uppgift ”genom varje por”, som Thrift uttrycker det.

Vad Nigel Thrift pekar på är därmed det faktum att universitetets idé i grund och botten är en moralisk vision. Denna insikt har dock varit alltför lite föremål för reflektion i den hittillsvarande utbildningspolitiska debatten, och därmed har meningsutbytets djupa rötter i religionens mylla förblivit dolda. Men för Thrifts eget vidkommande är dessa rötter inte alls osynliga. Mot slutet av sin föreläsning säger han uttryckligen att det enda sättet för det traditionella universitetet att överleva är att återupprätta sig självt som en religiös institution. Föga överraskande betraktar han bakåtrörelser av det slaget som orimliga.

Själv är jag som kanske framgått inte alls lika negativ till en återupptäckt av de senmoderna akademiska institutionernas idémässiga ursprung. Tvärtom tror jag en sådan återupptäckt är en omistlig del av den fortsatta reflektionen kring universitetets öde i vår tid.

Litteratur

Thomas Karlsohn, red.: Universitetets idé: sexton nyckeltexter, Daidalos 2016.

Per Magnus Johansson & Thomas Karlsohn: Ensamhet och gemenskap: en brevväxling om universitetet, Korpen 2016.

Nigel Thrift: ”The University of Life”, New Literary History, 47 (2–3) 2016.

Peter Josephson, Thomas Karlsohn & Johan Östling, red.: The Humboldtian Tradition: Origins and Legacies, Brill 2014.

Jens Erik Kristensen m. fl., red.: Ideer om et universitet, Aarhus Universitetsforlag 2007.

John Henry Newman: The Idea of a University, red. Frank M. Turner, Yale University Press 1996 [1852/1873].

Thomas Karlsohn är docent och lektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.