Folkens utveckling

Endast drygt ett och ett halvt år efter det att Andra Vatikankonciliet avslutats i december 1965 gav Paulus VI ut en större encyklika om social rättvisa och behovet av solidaritet. Han utvidgade tidigare encyklikors tyngdpunkt på ekonomiska relationer och koncentrerade sig nu på ”fullödig mänsklig utveckling”, det vill säga på utvecklingen av hela personligheten hos varje människa. Hänsyn måste tas till omsorgen om hela den mänskliga familjens sociala, kulturella och religiösa behov. Paulus VI beskriver denna autentiska utveckling i den första delen av Populorum progressio.

En encyklika är ett uttryck för påvens läromässiga auktoritet i brevform och vänder sig till en publik som i äldre tid bestod av patriarker, biskopar och ordinarier [de senare en sorts specialbiskopar med särskilda ansvarsområden. övers.anm.]. Under senare tid har de dock riktats till hela kyrkan och till alla människor av god vilja. En socialencyklika framställer kyrkans vision och direktiv i ekonomiska, politiska eller sociala frågor. Påven Leo XIII:s Rerum novarum (1891) anses allmänt som den första av de moderna socialencyklikorna. Senare påvar har ofta markerat tidigare encyklikors årsdagar genom att skriva en ny encyklika i ett liknande ämne. Nya ämnen diskuteras också. Stil och antal beror på påven.

Utdrag ur det viktigaste i påven Paulus VI:s anmärkningsvärda – och utmanande – Populorum progressio kommer att utgöra strukturen i denna artikels sammanfattningar och reflektioner och peka på tillämpningarna i dagens vardagsliv.

Problem och mål

”I dag ser vi hur människorna försöker få säker tillgång till mat, medicin och varaktiga anställningar. Vi ser hur de försöker eliminera allt skadligt för att ta bort varje hinder som kränker mänsklig värdighet. De strävar oförtrutet efter att ta ett större personligt ansvar; att göra mer, att lära sig mer och att få mer så att de kan öka sina personliga tillgångar. Men samtidigt lever ett stort antal av dem under villkor som omintetgör dessa rättmätiga önskemål” (§ 6).

Paulus VI:s uppfattning och bekymmer var djupt rotade i hans egen erfarenhet av fattigdom och lidande, i synnerhet under hans resor i Latinamerika, Afrika och Indien. Påven bygger också vidare på Andra Vatikankonciliets dokument Gaudium et spes (sv. övers. Kyrkan i världen av idag) och på sin företrädare, påven Johannes XXIII, och i synnerhet på dennes encyklikor om kristenheten och social utveckling (Mater et magistra) och om världsfreden (Pacem in terris).

I sin reaktion på dessa problem förespråkar Paulus VI en kristen humanism, en syn på utveckling som inte enbart begränsar sig till ekonomi utan omfattar alla aspekter av det mänskliga livet. En sådan utveckling gäller hela mänskligheten, och därför ”har vi förpliktelser till alla … Den mänskliga solidaritetens verklighet medför inte enbart fördelar för oss utan även skyldigheter” (§ 17).

Ett hinder

Vad kan ställa sig i vägen för att nå målet med autentisk utveckling? Påven Paulus svarar: girighet. ”Strävan efter livets nödtorft är helt legitim; således är vi förpliktade att utföra det arbete som gör det möjligt för oss att skaffa oss denna … Men förvärvet av jordiska ägodelar kan leda människor till girighet, till det ihållande begäret efter mer, till jakten på större makt för egen del. Rik som fattig – de må vara individer, familjer eller nationer – kan falla offer för girighet och själskvävande materialism” (§ 18).

Påven är orolig för att en uteslutande strävan efter ägodelar kommer att leda till förhärdade hjärtan och stängda sinnen. Oenighet är ett resultat av egenintresset. ”Girighet, hos individer och hos nationer, är den mest uppenbara formen av förslappad moralisk utveckling” (§ 19).

Vad göra?

Paulus VI utmanar detta hinder genom att hänvisa till den långa kristna tradition som Andra Vatikankonciliet uttrycker så här: ”Guds avsikt med världen och allt som den rymmer var att den brukas av alla människor och folkslag” (§ 69). Inom katolsk sociallära beskrivs denna princip som ”den sociala inteckningen av privat egendom” eller ”välfärdens universella ändamål”. Påven Paulus uttrycker det djärvt så här: privat egendom utgör inte någon absolut och ovillkorlig rättighet för någon. Ingen har rätt att behålla för sitt eget bruk det som han eller hon inte behöver, när andra saknar det nödvändigaste (§ 23).

Påven forsätter att koncentrera sig på det gemensamma goda och tillägger: ”Följaktligen är det inte tillåtet för medborgare som har samlat på sig betydande inkomster från naturtillgångar och från sina egna länders aktiviteter, att placera en stor del av sin inkomst i utlandet enbart för sin egen vinnings skull utan att ta någon hänsyn till sina länders intressen. Genom att göra så begår de helt visst en orätt mot sitt land” (§ 24). Den internationella bankskandalen som de så kallade Panamapappren avslöjade 2016 är ett exempel på ett sådant agerande.

Paulus VI fortsätter med att beklaga att ”vissa uppfattningar … har nästlat sig in i den mänskliga samhällsstrukturen. Enligt dessa uppfattningar är vinst den viktigaste drivkraften i ekonomisk utveckling, fri konkurrens den ledande principen för ekonomin och det privata ägandet av produktionsmedlen en absolut rättighet utan några som helst begränsningar och utan några medföljande sociala förpliktelser” (§ 26). (Påven Benedictus XVI kom senare att mer detaljerat utveckla dessa teman i sin encyklika Caritas in Veritate.)

Det var inte särskilt förvånande att det blev starka reaktioner i vissa länder (exempelvis USA) mot så starka påståenden. Nationalekonomin övertrumfade Paulus VI:s vision om autentisk utveckling och de nödvändiga stegen för att uppnå denna utveckling. På andra ställen i världen, i synnerhet i Latinamerika, var reaktionerna betydligt mer positiva.

Stanna upp och tänk efter

Hur står sig den första delen av Populorum progressio i jämförelse med dagens värld? Verkligheten och utmaningarna är helt tydliga. Paulus VI:s beskrivning av det världsvida lidandet och fattigdomen stämmer fortfarande alltför väl överens med dagens situation. Hundratals miljoner människor saknar tillräckligt med mat och rent vatten. De rika blir rikare och de fattiga fattigare, och det gäller både individer och länder. Tidigt i början av 2016 rapporterade Oxfam International att de 62 rikaste människorna i världen ägde lika mycket som den undre halvan av hela jordens befolkning. Konsumism och materialism dominerar inom många kulturer. Girigheten fortsätter att smitta många människor.

Påven Paulus VI:s ord förtjänar förnyad uppmärksamhet – ord som uttrycker en vision grundad i evangeliet och som kommer till uttryck i den katolska socialläran. Dessa ord förmår att utmana ej granskade antaganden och värderingar. De flesta människor hämtar inte sina mest grundläggande värderingar enbart från religionen utan också från familjen, affärsvärlden, reklamvärlden, sociala medier och andra håll. Oftast finns det motsättningar utan att man inser det. Påven Paulus starka ord pekar ut dessa motsägelser – vilket kan ge upphov till ett visst motstånd. Religionen har något att bidra med till politiken och nationalekonomin. Encyklikan har mer att säga.

Solidaritetens anda

Del två inleds med följande ord: ”Individens utveckling inbegriper med nödvändighet en förenad ansträngning för hela mänskligheten” (§ 43). Påven konstaterar att detta arbete, som bygger på en gemensam mänsklighet, i synnerhet är de rika ländernas uppgift. Han beskriver ett trefaldigt ansvar: 1) ömsesidig solidaritet – det vill säga att de rika länderna måste dela med sig till utvecklingsländerna, 2) social rättvisa – korrigering av handelsförbindelserna mellan starka och svaga länder, 3) universellt bistånd – ansträngningarna att bygga en mänskligare värld, där alla kan ge och ta emot, och där någras utveckling inte sker på de andras bekostnad. Det är bråttom, ty den civiliserade världens framtid är beroende av detta (§ 44).

1. Bistånd till fattiga länder: Paulus VI beskriver kortfattat fattigdomen och hungern i världen, uttrycker sin uppskattning av dem som generöst har reagerat på dessa behov, och han uppmanar fler att bidra till byggandet av en värld där varje människa kan leva ett fullödigt liv (se § 47). Påven anger några utmanande sätt för att uppnå dessa mål: större bidrag, högre skatter, högre priser på importerade varor (vad vi i dag skulle kalla fair trade-produkter). ”Vad som krävs är med andra ord ett ömsesidigt samarbete mellan länderna på frivillig grund, där alla är lika mycket värda och kan bidra till att skapa ett världssamfund som verkligen förtjänar att kallas mänskligt” (§ 54).

2. Rättvisa handelsförbindelser: Paulus VI tar sig sedan an frågan om handelsavtal genom att understryka att om ”två parter befinner sig i väldigt olika situationer, så innebär inte deras ömsesidiga godkännande att kontraktet blir rättvist” (§ 59). Han konstaterar att obalansen mellan utvecklade länder och utvecklingsländer gör det svårt att uppnå verklig rättvisa i ekonomiska relationer. Resultaten gynnar de rika. Fröet till förändring i riktning mot en större social rättvisa ligger i ”ett visst mått av jämlikhet” i ”diskussioner och samtal om priser” (§ 61).

3. Universellt bistånd: ”Det mänskliga samhället är drabbat av svår sjukdom” (§ 61). Paulus VI inleder sin reflektion över det tredje ansvarsområdet med dessa starka och uppseendeväckande ord. Sjukdomen består inte i första hand i de ekonomiska ojämlikheterna utan i bristen på solidaritet mellan individer och folkslag. Han svarar genom att uppmana exempelvis utländska studenter och invandrare, affärsfolk som reser till andra länder, regeringar och deras representanter till att visa omsorg i sina respektive olika situationer (se § 67–73).

Stanna upp och tänk efter

För 50 år sedan beskrev påven Paulus VI global hunger och fattigdom, statsskulder, ojämlika handelsavtal och bittra konflikter mellan folk och stater. Förvånansvärt och tragiskt nog har dessa fenomen dominerat rubrikerna under de senaste åren och gör så fortfarande.

Den växande klyftan mellan rika och fattiga har redan noterats. Krig och terrorism har under senare tid ödelagt städer och länder med dess invånare. Miljoner människor har blivit flyktingar som söker skydd och hopp i nya hemländer. Flyktingar blir i allt högre grad avvisade och ibland med våld.

Handelsavtal, som det aktuella Trans-Pacific Partnership Agreement (TPPA), framhålls alltjämt av regeringar och affärsvärlden som någonting positivt, men det ifrågasätts av fackföreningar och miljöaktivister.

Firandet av det nya millenniet uppvisade några positiva steg när det gäller statsskulder. I det bibliska friårets anda skedde vissa skuldavskrivningar för de fattigaste länderna. Men många skulder finns fortfarande kvar, vilket gör det nästan omöjligt för vissa människor och länder att röra sig i riktning mot påven Paulus VI:s vision om ”fullödig mänsklig utveckling”. Hans vision är fortfarande helt klart relevant och väldigt utmanande. Påvens avslutande anmärkningar i encyklikan handlar om freden.

Fred

”En ojämlikhet mellan länder på ekonomisk, social och utbildningsmässig nivå framkallar avundsjuka och oenighet och hotar ofta freden” (§ 76). En rörelse mot en autentisk utveckling för alla folk kommer att leda fram till en äkta fred, inte bara till en frånvaro av krig utan till det gemensamma goda för hela mänskligheten.

Regionala avtal och internationellt samarbete kommer att bidra till denna rörelse. Paulus VI citerar sitt tidigare anförande inför Förenta nationerna: ”Vem kan undgå att se behovet och vikten av att på så sätt komma fram till upprättandet av en världsmyndighet som är kapabel att agera effektivt på det juridiska och politiska planet?” (§ 78). Här är påven överens med sin företrädare, Johannes XXIII, som också såg behovet av en sådan världsmyndighet. Det var Johannes allvarliga önskan att Förenta nationerna – i sin uppbyggnad och med sina handlingsmöjligheter – skulle bli ännu mer jämlikt ”i enlighet med sin uppgifts omfattning och höga syfte” (Pacem in terris, § 145).

Påven Paulus avslutar sin encyklika med att vända sig till alla människor av god vilja genom att uppmuntra dem att använda sina gåvor och sina uppdrag till att främja den mänskliga personens fullödiga utveckling. ”När vi alla vet att utveckling innebär fred i dag, vem vill då inte göra sitt yttersta i arbetet för denna?” (§ 87).

Uppföljning

1. Påvliga uttalanden: Endast ett år efter Populorum progressio samlades de latinamerikanska biskoparna i Medellín i Colombia för att diskutera kyrkans svar på de omfattande utmaningar som befolkningarna i deras respektive länder stod inför. Andra Vatikankonciliet och den då nya befrielseteologin bidrog till att forma Medellínmötets vision och dokument. Ekonomiska frågor måste tolkas i en politisk kontext. Ordet ”utveckling” ansågs för begränsat. ”Befrielse” uttryckte bättre den process som är nödvändig för att övervinna förtryckande strukturer och leda fram till autentisk mänsklig blomstring.

Påven Paulus VI lyssnade till Medellín, och i sitt apostoliska brev, Octogesima adveniens (sv. övers. Om vår tids sociala problem) – till minnet av påven Leo XIII:s encyklika Rerum novarum, inkluderade han försiktigtvis befrielse, med betoning på den inre friheten som dess utgångspunkt. Fyra år senare, i sin Evangelii nuntiandi (sv. övers. Om evangeliets förkunnelse i dagens värld) talade han mer utförligt om befrielse genom att grunda den i evangeliet och koppla den till livets alla aspekter (se § 29–28).

Senare markerade både Johannes Paulus II och Benedictus XVI Populorum progressios årsdagar med encyklikor med fortsatt fokus på fullödig mänsklig utveckling. I sin Sollicitudo rei socialis (sv. övers. Kyrkans omsorg om utveckling och fred) beklagar påven Johannes Paulus II den väldiga ekonomiska klyftan mellan norra och södra halvklotet. Han kräver att resurserna omfördelas från vapentillverkning till att lyfta utarmade människor ur fattigdom. Genom att erkänna det globala ömsesidiga beroendet understryker påven behovet av solidaritet, ”en stadig och uthållig beslutsamhet att engagera sig för det gemensamma goda” (§ 38).

Påven Benedictus XVI:s Caritas in Veritate (sv. övers. Kärlek i sanning) kom inte ut förrän 2009, två år efter Populorum progressios 40-årsjubileum. Det började med några förseningar, sedan kom finanskrisen 2008, vilket ledde till en revidering. Benedictus bekräftar att globalisering och teknologi erbjuder mycket som är lovande men också sådant som utgör ett stort hot mot en fullödig mänsklig utveckling. Löftet kommer endast att infrias genom Guds gåva och människans arbete, ett arbete som är djupt rotat i kärleken och sanningen, och som tar sig uttryck i rättvisa, det gemensamma goda och i en konsistent etik för livet. Endast en gemenskapens ekonomi, en affärsetik som är kopplad till personer och inte till vinst, kan utgöra ett adekvat svar på den ekonomiska och finansiella krisen (se § 42–46).

Under sina första år som påve har Franciskus inte publicerat någon encyklika på årsdagen för Populorum progressio, men han har ofta betonat liknande frågor i sina skrifter och tal. Ett exempel är hans tal i Vita huset under sitt USA-besök, då han uttryckte en oro för de ekonomiska strukturer som skadar människor: ”Jag skulle vilja att alla kvinnor och män av god vilja i detta stora land stöder det internationella samfundets ansträngningar för att skydda de sårbara i vår värld, och att de främjar de fullödiga och inkluderande utvecklingsmodellerna, så att våra bröder och systrar överallt ska kunna känna fredens och välståndets välsignelser som Gud önskar alla sina barn.”

Ett annat av Paulus VI:s teman (som han dock inte tar upp i Populorum progressio utan först några år senare) som Franciskus har betonat är miljöfrågan. Franciskus är förvisso den första påve som ägnat en hel encyklika åt miljön i Laudato si’ (sv. övers. Lovad vare du). Att skydda ”vårt gemensamma hems” existens och välgång är dock exempel på teman som går att finna i Populorum progressio: det gemensamma goda och den särskilda omsorgen om de fattiga som lider mest av missbruket av vår planet.

2. Personligt agerande: Parallellt med de påvliga uppföljningarna finns responsen från alla människor av god vilja. Receptionen av Populorum progressio och andra socialencyklikor hos katolska institutioner har varit blandad. Medan grupper, som arbetar för social rättvisa, och lärare har tagit denna undervisning på stort allvar, har andra knappt lagt märke till dem. Kyrkoherdar och församlingar koncentrerar sig ofta på andra ämnen. Faktum är att katolsk sociallära ofta beskrivs som kyrkans ”bäst bevarade hemlighet”.

Det är således nödvändigt att inse att den uppmaning till en fullödig mänsklig utveckling som alla dessa dokument förkunnar utgör en allvarlig utmaning och omfattande inbjudan – en utmaning till att lyssna till påvarnas ord och ta dem på allvar, i synnerhet det som inte överensstämmer med individens värderingar och övertygelser som formats av klass, könstillhörighet och politisk hemvist. Det är en inbjudan till en grundlig rannsakan av samvetet, inklusive av antaganden som sällan utsätts för granskning.

Dessa första steg till ett svar kan följas upp genom att inhämta mer information, exempelvis genom att lära sig hur konsumentens livsstil negativt påverkar både de fattiga och miljön. (För den som vill få upp ögonen för hur detta hänger ihop med vardagliga saker som kläder, bilar, kaffe och choklad rekommenderas Everyday Justice av Julie Clawson. Enkla förändringar kan ha stor effekt. Påven Franciskus Laudato si’ uppmanar också till nya attityder och handlingssätt i vardagslivet.)

Andra möjligheter är att gå med i eller skapa en grupp, kanske i den egna församlingen. Sådana grupper gör det möjligt att lära sig tillsammans och stödja varandra i detta försök till kulturkamp. Individer och grupper kan ta reda på vad det är som händer lokalt, politiskt, socialt och ekonomiskt, för att främja en fullödig mänsklig utveckling. De kan välja en fråga och engagera sig. Några kanske kan påverka via sina egna företag. Andra kan engagera sig politiskt. Många kan rösta, och alla kan be.

Finns det något bättre sätt att fira och hedra 50-årsminnet av Populorum progressio på?

Översättning: Per Lindqvist

Kenneth R. Overberg är jesuitpater och professor i teologi vid Xavier University, Cincinnati, USA.