Akademiska minnen

Ännu sommaren 1974 kunde man i Lund se en äldre herre ta sina promenader i centrum. Han såg stilig ut och gick rakryggad. Man visste om honom att han hette Johannes Lindblom, hade varit professor i Gamla testamentets exegetik och under några år universitetets rektor. Han dog i början av hösten samma år.

Nu har Lindbloms memoarer givits ut. Askeby i titeln syftar på den östgötska prästgård där han växte upp. Hela hans långa liv (han blev 92 år) täcks dock inte in; vid mitten av 1920-talet flyttade Lindblom till Åbo som professor vid den nybildade Åbo akademi och där bryts minnena. Men utgivaren meddelar att han förde dagbok hela livet, så en fortsättning är kanske att hoppas på. Det vore värdefullt, ty nu kommer inte Lund alls med, den stad där han blev professor 1933 och där huvuddelen av hans livsgärning utspelades.

Dessförinnan hade han hunnit med mycket. Efter studier och disputation i Uppsala blev han knuten till den gustavianska bibelkommissionen (tillsatt 1773) som en av dess sista medlemmar. Från det arbetet ger han fina minnesbilder, bland annat av Erling Eidem, den blivande ärkebiskopen. I Uppsala är annars miljön den som har skildrats i åtskilliga andra minnen från denna tid: J.?A. Eklund, Einar Billing, Nathan Söderblom och andra. Av Söderblom ger Lindblom ett intressant porträtt. Han konstaterar inledningsvis att han inte tillhörde den innersta kretsen kring Söderblom – kanske kan vi utläsa en viss besvikelse ur de orden? Det var nog inte så lätt att komma in i den kretsen: ”I hemmet rådde familjekult och i familjen intelligensdyrkan.” Beundran för Söderblom finns här naturligtvis, men författaren döljer inte att ett allt starkare självsvåld kom fram med åren. ”Trots all älskvärdhet, trots all charm kändes det ibland, som om en egendomlig kyla skulle strömma ut från honom. Han talade gärna en smula föraktligt om människor som icke höll måttet ifråga om intelligens och effektivitet.” Dessa ord är en nyttig motvikt till de otaliga lovord som har ägnats Nathan Söderblom.

Lindblom ger flera utmärkta miniporträtt av sina akademiska lärare, visst inte endast teologer. Märkligt nog får man inte en så bra bild av den tidens exegeter, till exempel Erik Stave, men vid denna tid var Lindblom närmast inriktad på att göra karriär i Nya testamentet. De akademiska konjunkturerna gjorde att han fick gå över till Gamla testamentet, men han behöll livet igenom ett intresse för Bibeln som helhet.

Det sista kapitlet faller något utanför tidsramen. Det heter ”Minnen från mina censorsresor” och är bland det mest läsvärda i hela boken. Under 13 år var Lindblom censor i studentexamen, en institution som numera är bortglömd (kanske man minns den från Markurells i Wadköping), men som har spelat stor roll. Hans efterträdare på professuren, Gillis Gerleman, kom för övrigt att efterträda honom också i den rollen. Lindbloms lite högtidliga och stela stil blir här en annan, nästan lekfull, och vi får möta ett roande persongalleri av lärare och elever vid de svenska landsortsläroverken.

Boken är försedd med en utförlig (nästan för utförlig) kommentar och ett personregister. Det enda felet med boken är att den uppväcker mersmak. Men det är ett ursäktligt fel hos en bok.