Att ställa sig förundrad till allt

”Att vid köksbordet bläddra i flororna hör vintern till. Om sommaren stoppar botanisten floran i ryggsäcken.” Så talar en nörd. En som tillbringar mycket tid i naturen, nosande och sökande efter nya bekantskaper – gärna rariteter – eller kära återseenden av gamla bekanta.

Se blomman av Kerstin Ekman & Gunnar Eriksson är en rapport från botaniska upptäcktsfärder och äventyr. Naturligtvis är de lite galna. Varför skulle man annars ägna många blöta trötta dagar och timmar med näsan i gräset och ögon bara för växtlighetens variationer? Endast för att av låsbräkensläktets sju arter hitta den enda som man hittills inte sett. Kanske förklaringen ligger i ett citat från Linnés Philosophia botanica: (Principium est) omnia mirari, etiam tritissima ”Det första är att ställa sig förundrad till allt, även det mest alldagliga.”

Sveriges store kemist, Jöns Jacob Berzelius var en av dem som lät sig förundras. Under sina studier vid Linköpings gymnasium ägnade han mycket tid åt strövtåg efter blommor, insekter och fåglar. För detta blev han vid en morgonsamling hotad med prygel om han inte slutade med sina exkursioner. Han skulle bli präst, punkt slut. I Uppsala däremot drog medicinstudenterna ut i naturen till musik under Linnés ledning. ”Det blåstes i horn när man fann en märkvärdighet och man vände hem med musik i spetsen” (s. 71). Det här är alltså inte bara en blombok, det är lika mycket en kulturhistorisk exkursion. Vi får möta den svenska botanikens pionjärer på deras strapatsrika färder i ett Norrland som då var som ett främmande land. Vi får veta hur det krig där Sverige förlorade Finland innebar ett lyft för den svenska botaniken. Med utgångspunkt i floristiken analyseras dikter av Stagnelius och Karlfeldt. Olof Rudbeck den yngre passerar och petar upp blomläppen på Kung Karls Spira så att det röda färgstänket kommer fram. Då kan man se att spiran ”är blodig om munnen som en tapper men sårad karolinsk krigare” (s. 234). Botaniken fungerar också som ett instrument i historieforskningen. Via specifika åkerogräs kan man kartlägga svedjefinnarnas flyttningar från Karelen till Värmland och Dalarna.

Men visst är det blommorna som är huvudpersonerna. De är många och ibland svårfunna. Några kapitel ägnas åt letande och återfinnande av speciella blommor. Det är många namn, både svenska och latinska. Författarna är mycket angelägna om att framhålla betydelsen av art och namnkunskap. Det finns många som ifrågasätter ett sådant vetande. Sven-Eric Liedman till exempel menar att det finns viktigare ting att veta om växter. Växtfysiologin ger en värdefullare kunskap. Författarna menar att han har fel och citerar återigen Linné: ”Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem.”

Det är förmodligen avgörande för en del av vårt engagemang i miljöfrågor. Inte många skulle bry sig om skyddet av en hotad okänd art. Det är en helt annan sak om den har ett namn och kan bli igenkänd med glädje ute i naturen.

Det här är naturligtvis inte en vetenskaplig fackbok. Det är i stället en text som knyter ihop trådar mellan det som vi kallar olika kunskapsområden. Man blir inte sakkunnig av att läsa den, men man vidgar sin horisont. Essäernas lätta flykt mellan olika ämnesområden skapar en helhet i världsuppfattningen och ger en helt annan läsglädje än den man finner i många andra texter.