Äktenskap i kris

Äktenskaplig disharmoni är mycket uppslitande för alla som drabbas därav. Enligt min erfarenhet spelar det ingen roll om parterna är katoliker eller ej. Ingen vill misslyckas med sitt äktenskap.

Jag förbluffas och imponeras oupphörligen av de enorma ansträngningar par och enskilda, vare sig de är katoliker eller ej, gör för att rädda sina äktenskap. De är rådvilla och förbryllade när situationen fortfarande är hopplös och olycklig hur hårt de än anstränger sig och hur mycket de än ber.

Det är särskilt obegripligt och förbryllande för katoliker. Deras äktenskap skulle ju vara livet ut. De har anförtrotts ”äktenskapets sakrament”. De har ofta bett om hjälp och de kan inte förstå varför sakramentets nåd inte tycks hjälpa dem att uppfylla sin kallelse. De vet att katoliker inte ska skilja sig och att de ska förtrösta på Gud.

Hela kyrkan kämpar med detta problem. Katolska äktenskap verkar vara lika sårbara som icke-katolska. ”Borde” de vara mindre sårbara?

Att välja partner

Ett lyckat äktenskap fordrar att parterna har en viss förmåga att ge och ta emot kärlek, att kunna uppfylla sin partners behov tillräckligt väl och att tillåta sina egna behov att uppfyllas.

Vi lär oss att ge kärlek och ömhet genom att själva få kärlek och ömhet. Därigenom lär vi känna vårt eget värde. Vi utvecklar vårt självförtroende. Det sätt vi blir behandlade, älskade och omhuldade på som barn blir bestämmande för vår förmåga att älska och älskas för resten av vårt liv.

Som barn lär vi oss snabbt vilket slags uppförande som resulterar i uppmärksamhet och kärlek och vilket slags uppförande som resulterar i ogillande och straff. I stället kanske vi lär oss att ett visst uppförande resulterar i uppmärksamhet och straff, vilket är bättre än likgiltighet. Olika barn inom samma familj, som lever med samma värderingar, utvecklar olika metoder för att få kärlek och trygghet allt efter sin läggning. Robusta barn gör motstånd och håller på sin rätt, känsligare barn kapitulerar och anpassar sig helt.

Vi lär oss odla de drag och det uppförande som ger erkännande och gillande och förhoppningsvis kärlek. Vi lär oss också att förtränga drag och beteenden som ogillas och kritiseras. Vad som gillas och ogillas beror på familjens värderingar. En katolsk familjs ”katolicism” påverkar vad som är ”rätt och orätt”. Det beror på hur familjen erkänner, förstår och följer kyrkans lära.

Denna tidiga inlärning skapar mönstret för vårt vuxna liv. Enligt min erfarenhet väljer en person en partner som kan hjälpa honom att upprätthålla den slags personlighet han lärt sig är acceptabel och som resulterar i kärlek. Han väljer också en partner som ska skydda honom från den del av hans personlighet som oroar honom och som kan resultera i förlust av kärlek. Man kan också välja en partner vars personlighet och uppträdande liknar en av föräldrarna, även den förälder man är rädd för, därför att man tror sig kunna handskas med en sådan person, den är välbekant. Föräldrapersonligheten kommer också att se till att man sköter sig och uppför sig väl. Detta är inte ett medvetet val.

Det uppfattas som en känsla av trygghet. Det är som om de sade till varandra: Med dig kommer jag aldrig att frestas att visa de dåliga sidorna i min karaktär och jag vet att du kommer att uppmuntra mig att utveckla de tilldragande sidorna av min personlighet. Därför kommer jag alltid att bli älskad och det är ingen risk, att någon kommer att upptäcka hur jag egentligen är.

Detta skulle kunna is parterna att gifta sig med sina synbarliga motsatser eller med partners som har personligheter liknande den mest dominerande förälderns.

I de äktenskap som håller och som utvecklas har jag funnit en iögonfallande förmåga att jämka och anpassa sig till förändringar.

Självkänsla

Det är oundvikligt att ett par människor förändras, då de blir äldre och de yttre förhållandena blir annorlunda. Arbete, karriär, utbildning, föräldraskap o.dyl. kommer att utveckla olika egenskaper och känslor hos dem båda. Om de har en tillräckligt stark självkänsla och känner förtroende kommer de att kunna tillåta och uppmuntra sin partner att växa. Så småningom upptäcker båda att de kan tillåta sina undertryckta egenskaper att komma fram. De upptäcker att de inte förlorar kärlek, om de ger uttryck för sina fruktade egenskaper. Så småningom kan de integrera alla sina möjligheter och bruka alla sina gåvor på ett fruktbart sätt. Genom sin kärlek hjälper de varandra att växa mot helhet – mot helighet. Om de inte har utvecklat en tillräckligt stark självkänsla och gjort erfarenheten att det är för farligt att visa tillit kommer varje förändring hos dem själva och deras partner att kännas som ett hot. Detta kan öppna dammluckorna för all barndomens rädsla för att inte bli älskad och för att bli övergiven. De måste utveckla en strategi för att skydda sig. Symptom utvecklas, neuroser uppstår, beteendemönster skapas med avsikt att återställa tryggheten.

Yttre problem som dåliga bostäder, arbetslöshet och sjukdom far enligt min åsikt inte äktenskapet att bryta samman även om det skapar påfrestningar. Många äktenskap växer i styrka vid motgångar. Om den yttre situationen vore orsaken skulle ju alla äktenskap i den situationen gå sönder. jag tror att dessa yttre förhållanden orsakar en förändring i den äktenskapliga jämviktssituationen som paret inte kan tolerera på grund av ovan beskrivna farhågor.

Äktenskapliga problem som ser ut att bero på den ena eller båda parternas katolska tro är enligt min åsikt också symptom, inte orsaker. Många katoliker har uppfostrats på samma sätt. Endast en del anser att kyrkans lära skapar svåra äktenskapliga problem. Den fråga jag måste ställa mig själv i mitt arbete är: ”Vad är det hos dessa människor som hindrar dem från att komma tillrätta med situationen?” eller ”Varför måste detta par ha detta problem?”

Enligt min erfarenhet krävs det i ett lyckligt äktenskap att åtminstone en av parterna har ett någorlunda gott självförtroende. De måste också ha förmåga att lita på varandra och att anpassa sig. Väsentliga brister i dessa egenskaper ger upphov till strategier och uppförandemönster avsedda att dämpa oron men som samtidigt skapar andra problem.

En enkät

jag skrev till 25 erfarna rådgivare inom CMAC. 17 svarade. Av återstoden var två sjuka, en var utomlands och en svarade för sent för att komma med i undersökningen. jag ställde fyra huvudfrågor:

1. Hjälper det ett par att lösa sina äktenskapliga problem mer effektivt om en eller båda makarna är katolik? I så fall hur?

2. Har ni någon erfarenhet av att det faktum att en av makarna är katolik har bidragit till problem som lett till äktenskapets sammanbrott? I så fall hur?

3. Om detta är fallet, vad är då orsaken till problemen?

i. Kyrkans lära?

ii. Dålig förståelse av kyrkans lära?

iii. Felaktig tolkning av kyrkans lära från föräldrars och lärares sida?

4. Påverkar tillhörighet till katolska kyrkan sannolikheten för skilsmässa eller tvärtom? I så fall på vilket sätt?

Katolska äktenskap

Hjälper det ett par att lösa sina äktenskapliga problem mer effektivt om en eller båda makarna är katoliker? I så fall hur? Tretton rådgivare svarade att katolicismen inte hjälper ett par att lösa sina äktenskapliga problem mer effektivt. De ansåg att en personlig tro inte är någon garanti för förmågan att sköta personliga relationer. Fyra svarade att katoliker får hjälp av sin tro, de har en mer positiv attityd och far stöd av bönen och sakramenten.

Rådgivarna sade också att den kulturella miljön påverkar våra attityder till andra människor. Alla system, inklusive kyrkan, påverkar vårt beteende. Hur de påverkar oss beror på hur vi erhåller och tar emot signalerna. Vi kan bli kärleksfulla, omtänksamma kristna eller rädda, skuldtyngda och osjälvständiga själar och alla nyanser däremellan.

Det påpekades också att katolska par upplever känslor av synd och skam, om deras äktenskap råkar i svårigheter. Kyrkan lär att äktenskapet är oupplösligt. Paulus säger ”liksom kyrkan underordnar sig Kristus, så skall också kvinnorna i allt underordna sig sina män. Ni män, älska era hustrur såsom Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den”. Ef. 5.25. Män och hustrur som finner sig ur stånd att leva upp till dessa ideal kan fa en stark känsla av misslyckande. Detta ökar deras redan tunga börda.

De förvaltar äktenskapets sakrament. De inser att detta är avsett att hjälpa dem i deras äktenskapliga liv. De känner att de borde kunna be och antingen fa svårigheterna lösta eller fa kraft att uthärda dem. När de känner, att de inte har fatt denna hjälp, känner de sig övergivna av Gud. De undrar vad ont de har gjort.

Många katoliker har funnit sig i fruktansvärda bördor i åratal. De har vuxit upp med läran om död och uppståndelse och att man bör underkasta sig lidande. De accepterar att deras situation just nu är Guds vilja.

Denna tolkning av Kristi budskap hjälper inte makarna att lösa sina problem mer effektivt, men den hjälper dem att uthärda sina problem. De finner sig i ett liv av botgöring och offer.

En rådgivare sade att katoliker kan finna sig i lidandet som en normal och nödvändig del av livet. De kan bli oroade om det går alltför friktionsfritt. En annan citerade en klient som sagt: Utan min heliga religion hade jag inte stått ut med detta i 25 år.

Att vara katoliker hjälper inte makarna att lösa sina äktenskapliga problem mer effektivt. Katoliker kan betungas av känslor av skuld och skam över sina äktenskapliga problem. Katoliker kan också finna sig i att uthärda år av lidande och acceptera detta som Guds vilja. Tron kan hjälpa makarna att uthärda äktenskapliga problem men inte att lösa dem.

Katolsk äktenskapssyn – en belastning?

Kan det faktum att en av makarna är katolik bidraga till äktenskapliga problem som kan leda till äktenskapets sammabrott? I så fall hur?

Fem rådgivare svarade nej på denna fråga och tolv svarade ja. Problem uppstår inom tre områden: Fodelsekontroll. De sexuella relationerna. Sträng katolsk religionsutövning.

Födelsekontroll

Elva av de tolv rådgivare, som svarat ja på denna fråga, nämnde detta som ett problem och svårigheterna i samband med födelsekontrollen var: Brist på spontanitet i det sexuella uttrycket för makarnas kärlek; den ena makens framhärdande i att använda naturliga metoder mot den andra partens vilja eller total avhållsamhet för att undvika befruktning eller den icke-katolske partnerns känslor av förbittring över en sträng underkastelse under kyrkans lära om artificiell födelsekontroll.

En rådgivare illustrerar den sista punkten med ett typiskt fall. Makarna har varit gifta i 18 år. Hustrun har hela denna tid varit icke praktiserande katolik tills hon för ett år sedan ”återvände till fållan”. Mannen hade ingen speciell religion. Hustruns omvändelse ledde till problem, då hon insisterade på att upphöra med den form av födelsekontroll de hade använt i åratal. Hennes man kände sig sårad och bortstött. Hennes sinnesförändring tycktes resultera i att de inte längre skulle ha något sexuellt umgänge. Han kände sig mycket förvirrad och oälskad. Detta problem fick dem att söka hjälp hos CMAC.

I de fall som har problem på detta område, känner sig båda parterna lidande. Den ene känner sig berövad kärlek, förvirrad, hjälplös och ond på sin partner. De har ”det rättas” makt emot sig och deras partner har Gud och kyrkan bakom sig. Den katolske maken är rädd att för evigt fa brinna i helvetet och tänker ofta att de måste ta sitt kors på sig, vilka följder det än far, eftersom detta är vad Kristus gjorde och skulle önska att de gjorde. Båda makarna känner sig hjälplöst Pangade i en fälla.

Två rådgivare, som svarade nej på denna fråga, nämnde att det är ett vanligt misstag att tro, att äkta makar har problem med födelsekontroll, som kan leda till äktenskapets kollaps.

Den sexuella samlevnaden

Sju rådgivare nämnde svårigheter i den sexuella samlevnaden som ett katolskt problem i äktenskapet, inklusive hämmad sexuell aktivitet beroende på en sträng uppfostran och skuldkänslor i samband med kroppen och dess funktioner. ”Vad får gifta katoliker göra i sängen?” citeras som ett problem. Det liknar den för några år sedan vanliga frågan bland ogifta par ”hur långt får vi gå?” Enligt rådgivarna kan man fortfarande höra gifta kvinnor säga ”underkasta dig och gör din plikt” eller ”ge honom hans rättigheter och ta det som en prövning”. Man nämnde också problem med ”kyskhet” hos både män och hustrur.

Man nämnde också oro och skuldkänslor för onani, skapade av tabuföreställningar i barndomen.

En av rådgivarna, som arbetar i en icke kyrklig klinik för psykisk och sexuell rådgivning, och som inte anser att det skapar äktenskapliga problem att vara katolik, rapporterade: ”vi träffar på många icke-katoliker utan katolsk bakgrund som lider av liknande hämningar. Föreställningen att icke-katoliker är sexuellt frigjorda är en myt.”

Sträng katolsk religionsutövning

Alla de tolv rådgivare, som svarat ja på denna fråga, ansåg att det var den stränga religionsutövningen som var problemet.

Alla de ovan beskrivna problemen skulle kunna klassificeras som sträng katolsk religiös religionsutövning, ett behov att lyda ”reglerna” vad det än skulle kosta för individ och äktenskap.

Klagomål från en make att den andra alltid satte Gud och kyrkan före honom var vanliga. Man klagade på att allt för mycket tid tillbringades på bönemöten eller å andra sidan över ironi och ovilja mot en makes gudfruktiga attityder. I en del äktenskap hjälper bön och sakrament, men om detta endast gäller en av makarna kan det skapa en växande ovilja mot kyrkan och allt vad den står för och leda till ytterligare främlingskap inför den andre.

Katolicism utövad som vidskepelse eller med vidskepliga tendenser skapar också svårigheter. Detta illustrerades med vanan att göra korstecknet i tid och otid och att ”av religiösa skäl” insistera på att skära ett kors i alla brysselkålen vid söndagsmiddagen.

Medan alla dessa ”religiösa” svårigheter kan skapa problem när som helst under ett äktenskap, tycks svårigheterna bli speciellt vanliga, då barn i äktenskapet kommer upp i puberteten. Det är en ålder då barn har en tendens att ifrågasätta och vända sig från kyrkans lära. Detta kan hota föräldrarnas trygghet, de kan se sig nödsakade att ifrågasätta sin egen tro. Om detta känns för skrämmande, tenderar de att bli ännu strängare. Så skapas en ond cirkel.

Ett problem som dök upp i en del svar gällde allt för stort engagement. Om en av makarna finner tillfredsställelse i att engagera sig i kyrklig verksamhet kan det lätt leda till att han försummar sin make vare sig han är katolik eller ej, genom att inte ge tillräckligt av sin tid, energi och kärlek i äktenskapet. Det är väldigt svårt för den försummade maken att klaga över detta. Det kan verka snålt och själviskt att klaga, när ens make gör så mycket gott. Det är lättare att handskas med någon, som sitter på krogen var kväll. Det är ett av samhället erkänt dåligt uppförande.

Fem rådgivare svarade, att de inte funnit katolicismen var en bidragande orsak till kris i äktenskapet utan ansåg orsakerna vara desamma för katoliker och ickekatoliker.

Kyrkans lära om äktenskapet

Med denna fråga ville jag fa reda på vad det var i kyrkans lära som utgjorde problem. Vi predikar om det goda budskapet i Kristi förkunnelse, hur kan det för en del människor bli ett dåligt budskap?

Alla svaren tog upp dålig förståelse av kyrkans lära som ett problem. Alla utom två ansåg att denna dåliga förståelse berodde på dålig undervisning och tolkning från prästers, föräldrars och lärares sida. Genomgående dålig tolkning. Allmänt dålig förståelse leder till dålig tolkning från påven ner till minsta parvel.

De viktigaste områdena som nämnts var: Äktenskapets teologi. Gudsbilden. Det moraliska beslutsfattandet. Idealiserande/perfektionistisk undervisning.

Äktenskapets teologi

Det konstaterades att det kristna äktenskapets teologi förstås illa av alla, präster som lekmän. Det är ett missförstått och försummat område. Den har inte undergått någon utveckling under årens lopp. Äktenskapet framställs på ett idealiserat, romantiskt sätt. Folk far lära sig hur äktenskapet ”bör” vara, men far ingen hjälp att förstå hur det är.

Svårigheter är oundvikliga i ett äktenskap. När de uppstår kan makarna känna sig som allt annat än förenade så som Kristus är till sin kyrka. Detta är inte ett misslyckande, det är normalt. De flesta makar inser detta och tar itu med att lösa sina problem. En del ber till Gud och väntar sig att Han ska lösa problemen åt dem. När Han inte gör det, tar de sitt kors på sig och kämpar ädelt på, åtminstone till en tid . . . De antar att detta är vad Gud vill. Han har inte gjort något för att hjälpa dem, alltså måste Han vilja att de ska lida. Detta är ett sätt att undvika att ta personligt ansvar.

Gudsbilden

En del människor ser förhållandet till Gud som förhållandet mellan ett barn och en sträng men välvillig fader. En far som kan överösas med böner om hjälp, gåvor och problemlösningar. En far som emellertid inte uppskattar, att barnet växer och utvecklar personligt ansvar i synnerhet när det gäller upprättandet av mogna och mognande personliga relationer.

Föreställningen om en Gud som är benägen för gudomlig vedergällning är inte ovanlig. Detta skapar fruktan och skuldkänslor, som det är svårt att Övervinna med mänsklig kärlek, hur stark den än är. Man byter livslång lycka mot beskydd mot smärta och olycka i all evighet.

Detta kan leda till en mani att följa ”reglerna”, vilket i sin tur kan leda till ett mycket kärlekslöst och okristligt uppförande. Vägran att dela säng eller rum med maken för att förhindra varje risk att göra något omoraliskt som t.ex. att använda preventivmedel eller ägna sig åt sexuella handlingar, som kyrkan inte skulle tillåta. Att låta familjen leva på svältgränsen för att kunna skicka alla pengar till tredje världen.

Ett levande exempel på detta är ett barn som fick en hel säck med vackert inslagna julklappar! När barnet öppnade första paketet var det tomt, det andra var också tomt. Alla paketen var tomma. Föräldrarna sade till henne, att hon skulle vara tacksam att hon hade ett hem och en familj på julen och att alla pengarna till hennes presenter hade sänts för att hjälpa dem, som var hemlösa över julen.

Att fatta moraliska beslut

Oförmåga att förstå att moral är en fråga om att välja under ansvar och inte att blint följa regler ansågs vara orsaken till problem med religionen i äktenskapen. Detta skulle bero på brist på vägledning i konsten att fatta ett moraliska beslut. I de fall där religionen var ett problem för makar i kris, syntes åtminstone en av makarna se någon moralfråga i svart och vitt. De var ur stånd att göra ett personligt val, ur stånd att göra något annat än följa regeln till vilket pris det vara må för dem själva eller deras kära.

Det var inte ovanligt att finna att makarna sökt hjälp av en präst eller någon annan andlig rådgivare. I många fall hade de inte fatt någon hjälp att förstå något om värderingar, normer eller själavårdande principer och hur de skulle tillämpas i deras speciella situation. Detta gällde i synnerhet sexuella frågor. Nästan alla katoliker vet att om de är sjuka, ammar eller inte har bil och bor långt från kyrkan eller något liknande omständighet, kan de befrias från plikten att gå i mässan på söndagen. För många präster och lekmän tycks det vara mycket svårt att tillämpa samma princip på andra frågor, i synnerhet när det gäller äktenskap och sex.

Det verkar som om kyrkan inte vågar anförtro sanningen åt lekmän. Det verkar som om en del präster och lärare fruktar, att om lekmännen fick lära sig personligt ansvarstagande i moraliska frågor, skulle kaos utbryta. Man litar inte på den naturliga goda viljan hos dem som bibringats känsla för goda värderingar och fasta moraliska grundsatser. Man anser att vi måste skyddas från oss själva. Hos en del människor skapar denna attityd ett beroende till någon annan, som vet bäst och ett oreflekterat, ängsligt följande av ”reglerna”.

Idealiserande/perfektionistisk undervisning

Kyrkan lär, att vi alla är frälsta. Kristus dog på korset för att återlösa oss. Men detta vantolkas genomgående. Det sägs att vi alla måste vara fullkomliga, allt annat är misslyckande och en. återgång till vår tidigare oförlösta natur. I många katolikers uppfattning tycks det inte finnas något mellanting mellan fullkomlighet och komplett misslyckande. De kan inte se sig själva på en stege eller som pilgrimer på väg mot fullkomlighet. De tycks vänta sig att redan vara framme. Kanske är det ordalydelsen av de tio budorden som är roten till problemet och som far oss att känna, att vi måste vara fullkomliga och att ingenting mindre kan accepteras. Du skall icke … Man har tappat bort budskapet ”men även om du gör det, kommer jag att älska och förlåta dig”. Så när människor upptäcker, att de inte är fullkomliga, tror de att de misslyckats i vad de befallts att göra. De är inte heller så Kristuslika, som de tror att de borde vara.

Detta sätt att resonera tenderar att ge katoliker dåligt självförtroende. Därtill kommer läran att vi endast är vad vi är genom Guds nåd. Vi har inga egna talanger. Vi kan inte lyckönska oss till våra framgångar, eftersom det inte är vi själva utan Gud, som verkar i oss. Vi är ingenting. Färgstarka, slitna bilder som talar om den syndiga människan som en moralisk mask och maskars föda, kan, om de är väl tolkade, förmedla en viktig sanning om människans situation – men med stor risk att missförstås av många goda, välmenande, enkla människor. Det kan missförstås som en gudomlig bekräftelse på vår värdelöshet. Men däremot tycks vi vara ansvariga för våra misslyckanden. Om det goda i oss inte är vi själva utan Gud, och allt som inte är gott är vårt eget fel, är det då att undra på, om en del katoliker känner mycket dåligt självförtroende och en stark skuldkänsla, hur goda de än är eller försöker vara?

Budskapet om kärlek, hopp och frihet, som Gud gett oss genom sin son, har tolkats illa och uppfattas illa av en del människor. Det skapar problem för dem, som försöker göra sitt bästa för att älska Gud och göra Hans vilja på jorden. Detta gäller både lärare och de undervisade. Präster liksom lekmän som alla efter bästa förmåga försöker tolka och leva efter Guds plan med mänskligheten.

Skilsmässa och katolsk tro

Påverkar bekännelse till den katolska tron sannolikheten för skilsmässa? I så fall på vilka sätt? Tio rådgivare ansåg, att det inte gjorde någon skillnad. Katoliker är lika benägna för skilsmässa som andra. Att vara katolik påverkar inte märkbart sannolikheten för skilsmässa. Sju trodde att den påverkades.

De rådgivare som trodde att skilsmässa fördröjdes eller förhindrades av att parterna var katoliker, var förbryllade över att statistiken inte tycks stödja dem i deras åsikt. Detta skulle kunna bero på CMAC’s natur. Katoliker, som söker skilsmässa, kanske inte vänder sig till en katolsk organisation för hjälp. Detta skulle kunna ge våra rådgivare en snedvriden bild.

Det påpekades, att katoliker tenderar att vara mindre benägna att söka skilsmässa som lösning på sina äktenskapliga problem. De är inställda på att ”bevara enheten”. Detta betyder inte nödvändigtvis förbättra den. Som redan nämnts kan de vara beredda att lida för Kristus, att ta sitt kors på sig och kämpa på. Kärlek i äktenskapet liknas med rätta vid Jesu kärlek. Den innefattar fördragsamhet, accepterande och trohet. Det viktiga är hur detta tolkas. För att kunna liknas vid Jesu kärlek måste det vara en fri, positivt växande kärlek, inte något man harmset finner sig i med hopbitna tänder.

Många katoliker i svåra äktenskap har en kärleksfull inställning till Gud och sin make och gör stora ansträngningar och offer för att leva tillsammans på ett kärleksfullt och omtänksamt sätt. De anstränger sig verkligen och vänder sig till Gud i bön och till sakramenten för att fa tröst och stöd.

Den katolska familjen och församlingen utövar påtryckningar mot skilsmässa. En skilsmässa är mycket mindre accepterad i en katolsk omgivning. Eftersom äktenskapet fortfarande existerar i kyrkans ögon efter en laglig skilsmässa, är omgifte inte möjligt. Katoliker har kommit till mig för att fråga, om de skulle kunna få ett ”ogiltigförklarande”, om de lämnade sin make. De vill inte ha skilsmässa, om de inte kan fa ”ogiltigförklarande”.

Tveksamhet att upplösa äktenskapet, när allt hopp är ute, tycks ha något att göra med ålder. Flera rådgivare påpekade, att medelålders par tvekade oftare än unga. En rådgivare sade att äldre och medelålders par tenderar att söka laglig äktenskapsskillnad snarare än skilsmässa.

Känslor av misslyckande och skuld hos katolska par nämndes av nästan samtliga rådgivare. Det tycks finnas något slags missförstånd beträffande skilsmässa bland katoliker. En del anser att skilsmässa är synd. Även välinformerade katoliker tror ibland, att en frånskild person inte far ta emot nattvarden. Detta kan öka bördan för en del skilda men inte omgifta katoliker. De kan av misstag utestänga sig från sakramenten.

De tio rådgivare, som inte ansåg att de gjorde någon skillnad om makarna var katoliker, när det gällde sannolikheten för skilsmässa, sade att trots alla ovan nämnda påtryckningar tog ju katolska par ändå ut skilsmässa, när det kom till kritan. Man påpekade att icke-katoliker också tänkte sig för mycket noga, innan de övervägde skilsmässa. De kände också ansvar för följderna för sina familjer och för samhället. De hade en stark känsla av misslyckande eftersom de liksom katolikerna gick in i äktenskapet med föresatsen att för dem skulle det vara livet ut.

Man noterade också här skillnaden mellan olika åldersgrupper. Äldre icke katoliker var mindre benägna att snabbt söka skilsmässa än de unga. Detta ansågs som ett tidens tecken snarare än en starkare bindning till äktenskapet på grund av dess längd. Skilsmässa är en sista utväg.

Svaga punkter

Med tanke på den samhällsgrupp vi mest arbetar med syns det oundvikligt att en katolsk uppfostran påverkar våra äktenskap. Katolicismen är en del av vår personlighet, av vår kultur. Hur den påverkar oss beror på vår egen personlighet på hur vår familj uppfattar vad det innebär att vara katolik och på vår uppfostran och omgivning.

Att vara katolik erbjuder ingen extra hjälp vid äktenskapliga problem. Möjligen kan det öka bördan genom en känsla av misslyckande och skuld.

Områden som födelsekontroll, sex och strikt katolsk religionsutövning, inklusive allt för stor upptagenhet med goda gärningar, kan skapa svårigheter i äktenskap, där en eller båda makarna är katoliker.

Dålig förståelse av kyrkans lära är ett problem. Den beror på dålig undervisning och dålig tolkning av läran på alla nivåer.

De viktigaste områdena som nämndes var:

1. Outvecklade föreställningar om äktenskapet.

2. En barnslig gudsbild.

3. Brist på undervisning om hur man fattar moraliska beslut.

4. För mycket idealiserande/perfektionistisk undervisning.

Kärlek och uppskattning

Att vara katolik borde ytligt sett vara en extra hjälp att skapa lyckliga äktenskap. Den som ska lyckas i äktenskapet behöver kärlek och uppskattning för att fa tillräckligt självförtroende för att kunna älska och uppskatta andra. Vem skulle bättre än Kristi efterföljare veta hur man visar kärlek och utvecklar någons självförtroende?

Det finns många olika tolkningar av kärlek. Förr trodde både katoliker och icke-katoliker, att kritik, tillrättavisningar och straff var rätta sättet att uppfostra barn till mognad. Många föräldrar, lärare och präster var uppriktigt övertygade om att bästa sättet att leda sina skyddslingar mot mognad och frälsning var att påpeka deras brister och på så sätt stimulera dem till fulländning. Detta slags uppfostran skapar inte självförtroende hos den som utsätts för den utan motsatsen. jag anser också att den ger ett dåligt exempel på kärlek och uppskattning. Människor grundar sin föreställning om Gud och Hans kärlek till dem på sin erfarenhet av kärlek här på jorden. Därför utvecklar de en föreställning om en kritisk, dömande, straffande Gud. Detta minskar också deras självförtroende.

Detta slags uppfostran lär också att enda sättet att bli älskad och accepterad är att vara perfekt. Intet mindre duger. Fullkomlighet innebär för den kristne att vara Kristus-lik. Att vara Kristus-lik betyder att vara god, tålmodig, osjälvisk, varm, tolerant, givmild och undergiven. Egenskaper som vrede, tillfredställande av egna behov, medvetande om sina talanger och framåtanda ogillas. De betraktas som själviska, egocentriska och som brist på självbehärskning. I sista hand är de syndiga.

Egenskaper som kan orsaka förlust av jordisk kärlek och kanske resultera i livslång övergivenhet skapar oro. Egenskaper, som kan orsaka förlust av Guds kärlek och övergivenhet i all evighet, skapar skräck. De måste till varje pris undertryckas. Så i stället för att gradvis integrera de undertryckta egenskaperna i personligheten och i individens utveckling mot helhet, utvecklas metoder att hålla dem nere. Detta kan resultera i en stympad personlighet och rädsla för förändringar.

Makar som i olika grad lärt denna läxa, kommer att vara rädda för förändringar i den äktenskapliga balansen. Eftersom förändringar är både normala och oundvikliga, kommer de att föra en ständig kamp mot dem. Det kommer att ta mycket kraft från äktenskapet. De problem katolicismen tillför en del äktenskap är enligt min erfarenhet resultatet av strategier som utvecklats för att handskas med känslor man inte vågar uttrycka av fruktan att rubba den äktenskapliga balansen.

Vad skulle bättre kunna hjälpa en att hålla sina sexuella känslor under kontroll än att anropa hjälp av Gud, påven och kyrkan för att inte ligga med sin make? Eller hur skulle man bättre kunna handskas med sin vrede mot sin make än att begära hjälp av Gud, påven och kyrkan för att slippa ligga med sin make och ändå förbli god och helig? Icke-katoliker använder andra metoder för att göra samma sak. Problemet är detsamma men uttryckssättet är ett annat i deras fall. En icke-katolik kanske är oförmögen att uttrycka sin vrede mot sin partner, så han får kroniskt ryggskott för att inte behöva ha sexuellt umgänge. På så sätt får han medlidande och gör sin partner antingen hjälplös eller grym.

Vad jag tycker är särskilt tragiskt är att undertryckandet av detta slags egenskaper inte är Kristus-likt. Kristus kunde integrera alla aspekter av sin personlighet och göra bruk av dem. Han var ond på krämarna i templet. Han krävde att apostlarna skulle vaka med honom i trädgården, fast de var trötta. Han lät Maria Magdalena tvätta sina fötter och torka dem med sitt hår. Han sade ”tag din säng och gå”. Han var inte rädd att säga, vad han tänkte eller uppföra sig, som han ansåg lämpligt, oavsett vad hans efterföljare tänkte. Det finns en tendens att glömma bort denna sida av Kristi natur.

Detta mönster att utveckla det som gillas och undertrycka det som ogillas, är inte enbart ett katolskt fenomen. Det händer oss alla i varierande grad. Det äger rum i alla värdesystem, både religiösa och kulturella. Det behövs undervisning för att hjälpa människor värdera sig själva och älska sig själva lika mycket som andra, snarare än att älska andra i stället för sig själva. Det behövs också undervisning för att hjälpa dem värdera alla sidor av sig själva så att de kan lära sig att använda dem på ett klokt sätt.

Personlig och andlig mognad

En förmåga till förtröstan är också nödvändig för ett lyckligt äktenskap. Katoliker uppfostras att lita på Gud. Återigen betingas deras förmåga att förstå vad detta betyder av deras erfarenhet av att lita på de människor som bryr sig om dem. Om de lärt sig att inte lita på någon, kan detta göra dem oförmögna att lita på Gud. A andra sidan kan de ha en orealistisk föreställning om förtröstan och avsäga sig allt personligt ansvar och vänta sig att Gud ska ta över helt och hållet. De har inte lärt sig, att riktig förtröstan handlar om att det finns någon, som är kärleksfull, omtänksam och pålitlig, vilka misstag man än gör och hur ofullkomlig man än är. Denna gudsbild kan förkunnas, men alla kan inte höra budskapet på grund av sina personliga livserfarenheter.

Anpassningsförmåga är en väsentlig egenskap för att lyckas i den föränderliga äktenskapliga kallelsen i en föränderlig värld. bien katolska kyrkan oforanderliga allmänna sanningar kan tyckas vara ett dåligt exempel på anpassning, men man kan inte bortse ifrån, att en organisation som varat i två tusen år, måste kunna anpassa sig.

Anpassningen kräver självförtroende och en förmåga till förtröstan. Kyrkan består av många människor, en del törstar efter förändring och reform, andra ropar att allt måste förbli som det är eller t.o.m. gå tillbaka till det gamla. Vad kyrkan än gör, kan den inte tillfredsställa alla människor hela tiden. Det är inte kyrkan som inte kan ändra sig. Det är en del människors behov av kyrkans oföränderlighet för sin egen trygghets skull. De tolkar kyrkans lära på ett strängt och kompromisslöst sätt. En del är medlemmar av den ”undervisande kyrkan”. De förmedlar den kompromisslösa kyrkan till sina skyddslingar. En del av dessa accepterar detta och ifrågasätter ingenting, andra ställer frågor och lär sig och växer i förståelse var och en efter sina behov.

Det behövs undervisning för att hjälpa människor fatta väl underbyggda moraliska beslut och göra det möjligt för dem att anpassa sig på ett ansvarsfullt sätt. Den ”undervisande kyrkan”, som även innefattar lekmännen, måste utveckla och presentera en modell och en teologi för det verkliga äktenskapet, inte en som det är omöjligt att leva upp till.

Pastoral mognad

Jag tror att människor accepterar och förstår kyrkans lära och erfar Guds kärlek i överen-stämmelse med sin natur och sina erfarenheter i förhållandet till sina medmänniskor. Om de inte mognar och växer som människor, mognar och växer de inte som katolska kristna. De kommer att använda kyrkan och dess lära allt efter sina behov. Om de fortfarande behöver någon, som talar om för dem vad de ska göra, kommer de att vända sig till kyrkan. Om de behöver vara beroende, kommer de att använda kyrkan som auktoritet.

Katoliker påverkas av kyrkan, det är en del av deras prägling, det är en del av det som gör dem till den de är. Både katoliker och icke-katoliker har problem och bekymmer. Katoliker kanske använder katolskt material och strategier för att lösa dem. Icke-katoliker använder annat material men liknande strategier.

Förbättrad katolsk undervisning, som strävar efter att uppmuntra självkännedom och utveckla självförtroende, skulle hjälpa katolska äktenskap i det långa loppet. Äktenskapen skulle också förbättras, om katolikerna fick hjälp att komma ifrån sin barnsliga svartvita syn på moral och fick lära hur man fattar kloka moraliska beslut under ansvar.

Detta skulle kräva av kyrkan att klarare visa att den erkänner, att Gud har gjort alla varelser ansvariga för sina egna liv och att lita på människans medfödda godhet. Det skulle också kräva att människor tog på sig hela ansvaret för sig själva.

Övers Ulrika Teape-Fugard