Sekterna – en pastoral utmaning

Det förmodade hotet från extrema religiösa rörelser har på senare tid upptagit stort utrymme i våra medier. Vad som akut tyckts ha utlöst detta bekymmer är Livets Ord i Uppsala, församling och bibelskola. När nu samma grupp hotar den svenska konformismen på dess mest känsliga område, skolans, har stora larmet gått.

I våras kom en rapport från en grupp teologistudenter i slutfasen av sina studier i Uppsala om Kristen höger i Sverige. Denna uppmärksammades långt mer än någon vanlig teologisk avhandling. Den kom också ut i Religionssociologiska institutets Religion och Samhälle, där den blev långt mer efterfrågad än mera solida. men mindre spektakulära publikationer. Dagens Nyheter hade i somras en lång rötmånadsserie på samma tema. Denna har senare följts upp med en kort skräckserie om Jehovas Vittnen.

Sekter och kulter

Det finns all anledning att uppmärksamma nya företeelser på det religiösa området, särskilt om de är framgångsrika. Det finns sedan ca 15 år tillbaka en enorm vetenskaplig litteratur om nya religiösa rörelser, ofta förkortat på engelska NRM. Skilda forskare definierar ”kult” och ‘‘sekt” på olika sätt. En del menar att en sekt förutsätter en schism eller utbrytning ur en redan bestående kyrka eller annan grupp, medan en kult skulle vara en originell skapelse kring en ny ledare eller lära. Andra ser distinktionen främst i att sekten är en sluten och disciplinerad grupp, medan kulten är mer klientorienterad, den har inte endast medlemmar/anhängare utan också

klienter/konsumenter. Det är dock tydligt att gränserna kan vara otydliga, och att kulter kan övergå till att bli sekter i den senare definitionen.

I första hand kanske man fäst uppmärksamheten vid de österländskt inspirerade ”nyandliga” rörelserna, därtill scientologin och Unification Church, ”moonies”. Det är lätt att om dessa grupper tycka att deras reella omfattning inte står i någon som helst proportion till intresset. Trots att det ständigt upprepas att dessa rörelser befinner sig på stark frammarsch, är det mycket tvivelaktigt om de idag har fler anhängare än de hade för tio år sedan. Ett skäl till uppmärksamheten och det uppskruvade tonläget är att dessa rörelser främst har vänt sig till ungdom, och att detta givetvis fört till föräldrareaktioner.

Något annorlunda förhåller det sig med Jehovas Vittnen och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, mormonerna. I deras fall handlar det om påtagliga vinster under de senaste årtiondena. JV är vad gäller aktiva medlemmar större än alla svenska frikyrkor utom Pingströrelsen och Svenska Missionsförbundet.

Sett ur ett historiskt och teologiskt perspektiv ligger det nära till hands att se Jehovas Vittnen och mormonerna som närbesläktade profetiska eller kiliastiska rörelser. Här har dock skett en intressant förskjutning i den allmänna synen på dessa grupper. JV kan fortfarande beskrivas som asociala och hjärntvättande, medan bilden av mormonerna har utvecklats i starkt postitiv riktning. Några reportage om hemliga riter och bisarra föreställningar om den amerikanska konti-nentens äldre historia i de stora tidningarna är knappast aktuella. Den en gång föraktade och förföljda sekten har blivit den präktigaste bland de präktiga.

Men i Sverige har mormonerna långt ifrån haft samma framgång som Jehovas Vittnen. Båda grupperna framträder här i landet med ovanlig öppenhet. JV har inte minst haft framgång bland invandrargrupper, varvid givetvis deras skrifters produktion på alla världens språk har varit en tillgång.

Nyligen ägnade en av de ledande amerikanska religionssociologiska facktidskrifterna ett specialnummer åt mormonerna, på temat ”en ny världsreligions födelse”.

Ett dokument från Rom

Nyligen i maj 1986 publicerade Vatikanen en rapport Sekter eller nya religiösa rörelser: en pastoral utmaning. Det var sekretariaten för de kristnas enhet, för de icke-kristna, för de icke-troende som tillsammans med det påvliga kulturrådet på basis av svaren på en omfattande enkät författat dokumentet, 16 sidor i Ateismo e Dialogo, Sekretariatets för de icke-troende organ, nr 2 1986.

Rapporten erbjuder en gedigen diskussion om de samhällsförändringar som berett marken för sekterna, och de behov och förhoppningar som de förefaller att möta. Sökandet efter tillhörighet (känslan av gemenskap), sökandet efter entydiga svar, sökandet efter helhet, sökandet efter kulturell identitet, behovet att bli erkänd som särskild, sökandet efter transcendens, behovet av andlig vägledning, behovet av en vision, behovet av delaktighet och engagemang.

I denna uppräkning av livsmål och behov igenkänner vi givetvis det som de etablerade kyrkorna, inklusive den katolska, också menar sig erbjuda, men till stor del har misslyckats med. Därav den pastorala utmaningen. Endast rubriker gör givetvis inte rättvisa åt hela texten. I varje avsnitt finns en sammanfattning av vad sekterna förefaller att erbjuda, t ex om transcendensen: ”Bibeln och bibelundervisning, en känsla av frälsning, Andens gåvor, meditation, andliga framsteg. Några grupper erbjuder inte endast tillåtelse att uttrycka och undersöka de yttersta frågorna i en ”säker” social kontext, utan också språk och begrepp med vilka de kan göra detta, så väl som presentationen av en klar, relativt otvetydig uppsättning svar.”

”Hjärntvättmetaforen”

Ett nummer av America, de amerikanska jesuiternas veckotidning av 27 sept 1986 ägnas huvudsakligen åt den moderna fundamentalismen, men innehåller också en kritik av dokumentet om sekterna. Det är William Dinges som reser en del invändningar, vilka också har relevans för den svenska situationen. Hans kritik gäller det relativt korta avsnitt, 7-8% av texten, som kallas ”Rekryterings- och träningsteknik, indoktrineringsprocedurer”.

Just detta är som ovan påpekats ett viktigt tema i den svenska debatten om sekterna, scientologerna, Guds Barn, Hare Krislina etc.

Om ”rekryterings- och indoktrineringstekniken” skriver Dinges: ”Föreställningen att de flesta kulter och sekter sysslar med ‘hjärntvätt’ och ‘tankekontroll’ har upprepade gånger ifrågasatts av forskare – och av religiösa ledare. Användningen av hjärntvättmetaforen uppstod i USA i början av 70-talet som en reaktion på den amerikanska medelklassungdomens religiösa beteende som gäckade föräldrars förväntningar och förhärskande kulturella värden som materiellt välstånd, yrkeskarriär och framgång. Hjärntvättmetaforen tjänade både som en form av symbolisk nedvärdering och en ideologisk legitimering av ”tvångsvisa” deprogrammeringsåtgärder. Hjärntvättscenariots perspektiv pekade på anhängarna som offer; individer anslöt sig till en sekt eller kult därför att de blivit lurade och omedvetet tvingade. Deltagande kunde därför inte tolkas som en legitim religiös omvändelse eller upplevelse.”

Visserligen finns exempel på att grupper har dolt sina egentliga avsikter och finansiellt eller sexuellt utnyttjat sina medlemmar. ”Icke dess mindre finns det föga av påtagliga bevis för att den stora majoriteten av deltagare i nya religiösa grupper skulle rekryteras genom hjärntvätt eller tvångstaktik eller hållas kvar i dessa rörelser genom Orwellska tankekontrolltekniker.”

Dinges pekar också på en konsekvens av ett accepterande av detta synsätt: ”Hjärntvätt/tankekontrollmetaforen medikaliserar implicit många realiteter av religiöst liv och engagemang, förnekar den fria viljan och omvändelsen och legitimerar ett freudianskt perspektiv i vilket egentligen all religiös erfarenhet betraktas som regressiv.”

Också i Sverige är sekternas farlighet för ungdom ett ofta återkommande tema, och alldeles som Dinges påpekat är givetvis i vissa fall en exploatering av medlemmarna en verklighet. Men som generell förklaring till sekternas uppträdande och attraktion är hjärntvättanken givetvis främst född av föräldrar, som tycker sig ha förlorat sina barn, när dessa valt en annan livsstil än föräldrarna hade önskat.

Föräldrars oro

Men för att denna föräldraoro skall omsättas i massmediala larm krävs ytterligare några förutsättningar. Det måste finnas ett antal personer som lämnat sekterna, och som i efterhand är benägna att inför sig själva och andra urskulda sitt engagemang, och det måste vara grupper och engagemang, som saknar inflytelserika stödjare och som låter sig marginaliseras och demoniseras. Under slutet av 60-talet och början av 70talet måste det givetvis ha varit mångdubbelt fler medelklassföräldrar som med sorg och skräck såg sina barn välja t ex ett engagemang för Vietnams sak framför studier, karriär och socialt accepterat beteende. Att några föräldragrupper för att rädda ungdomar ur Vietnamrörelsens garn inte uppstod, berodde varken på att Vietnamengagemanget föreföll mindre främmande än Guds Barn eller att alla lyckades omvända sina föräldrar politiskt. Orsaken är givetvis att Vietnamengagemanget ganska tidigt framstod som anständigt och rättvist, därtill i andra former stött av den politiska makten. Vietnamrörelsen var inte möjlig att demonisera på samma sätt som scientologikyrkan. Att indoktrinering och ”hjärntvätt” skulle varit mindre omfattande och effektiva i Vietnamrörelsen än i de flesta kulter och sekter förefaller föga sannolikt.

Med all förståelse för föräldrar som ser sina barn gå en annan väg än den de önskat, är det svårt att se engagemang i sekt eller kult som något väsensskilt från andra former av ungdomsuppror och generationsklyftor.

Det finns ur svensk katolsk synpunkt också anledning att erinra om att det endast var några årtionden sedan som den svenska staten ansåg sig kunna och böra förhindra ett alltför djupt och avvikande religiöst engagemang i form av klosterliv med livsvariga löften. Givetvis måste den personliga integriteten skyddas i lag, men det borde räcka med det, utan skräckkampanjer om hjärntvätt och tankekontroll.

Livets Ord

När det gäller kritiken mot Livets Ord borde samma varsamhet vara på sin plats som när det gäller de nya religiösa rörelserna. Hur motbjudande och generande primitiv vi än kan uppfatta mycket av dess förkunnelse, är det ytterst tvivelaktigt och tveeggat att angripa rörelsen på väsentligen mentalhygieniska grunder. I den mån verbala övergrepp mot sjuka förekommit bör det givetvis kritiseras och stävjas, men rörelsens attraktionskraft kommer inte främst ur rädsla eller övertro, utan måste väsentligen uppfattas som en protest mot vad många funnit vara substanslös förkunnelse av en välmenande men orkeslös Gud i de etablerade samfunden. I själva verket blir hjärntvättmetaforen till en undanflykt för kyrkorna. Sekterna och trosförkunnelsen (som Livets Ord också vill kallas) blir ett mentalhygieniskt problem, och den teologiska självprövningen och den verkliga pastorala utmaningen uteblir.

De dagar har vi dess bättre bakom oss då prosten, länsman och distriktsläkaren i skön förening ryckte ut för att på den unga pingstväckelsen sätta överhetens stämpel, religiöst vansinne.

Den som på goda teologiska och religiösa grunder är kritisk mot sekter och nya andliga rörelser bör överväga vilka konsekvenser en primärt mentalhygienisk polemik för med sig. Det är ju helt uppenbart att just ett terapeutiskt synsätt, vilket genomsyrar vår kulturs syn på människan, också är en tillgång för många av dessa grupper.

Uppgiften att skilja mellan andarna är enligt Paulus given åt Kristi lärjungar. Det borde också idag vara möjligt utan hjälp från psykiatri och polis.