Niels Steensen – själasörjare II

I februari 1673 förevisade Niels Steensen på anatomiska teatern i Köpenhamn en stor dissektion av ett kvinnolik som bödeln hade levererat. I sin inledning till demonstrationen förklarade Steensen: ”Skönt är det som vi ser, och än skönare är det som vi vet, men allra skönast är det vi inte känner till.” ”Detta är anatomins sanna ändamål, att med hjälp av kroppens häpnadsväckande konstverk höja åskådaren till själens värdighet’ och slutligen med hjälp av bådas under till att känna och älska skaparen.” Skapelsens bok förde honom allt djupare in i tron. Tro och vetande är inga motsatser, utan förutsätter och främjar varandra. Den moderna naturvetenskapen har skänkt framåtskridande åt mänskligheten.

Nya tiden, som man brukar säga började med 1500-talet, kännetecknas framför allt av naturvetenskapens och teknikens segertåg. Den nya frågeställningen ”att veta hur” avlöser den tidigare ”att veta vad”. Nya tidens metod är iakttagandet, erfarenheten, experimentet, insikten i förhållandenas sammanhang genom kunskap om deras matematiskt mätbara lagbundenhet. Därur far man möjlighet till exakta beräkningar och prognoser.

Även om den nya vetenskapens pionjärer Galilei, Kepler, Kopernikus och Newton var troende kristna och företrädde tesen att naturen precis som Bibeln, bara på ett helt annat sätt, var Guds ord och bok och uppenbarade hans härlighet, så ledde läroämbetets process mot Galilei till en klyfta mellan naturvetenskap och tro. Till följd av denna klyfta upplöstes allt mer naturvetenskapens och dess representanters ursprungliga förbindelse med tankarna på skaparen och skapelsen. ”Jag behöver inte hypotesen Gud”, sade Laplace till Napoleon, och i dag förklarar biologen julian Huxley att varje tanke på Gud står i vägen för en sann tolkning av naturen. ”Snart blir det lika svårt för en bildad människa att tro på Gud som att tro att världen är platt, att flugor uppstår spontant, att sjukdom är ett gudomligt straff och att död vållas med trolldom.”

Domen mot Galilei på 1600-talet följdes på 1800talet av fördömandet av evolutionsläran, så som den företräddes av framför allt Darwin. Evolutionsläran såg ut att strida mot både skapelsetron och tesen om människan som skapelsens krona och Guds avbild. Människan fick därför inte inordnas i raden av skapande varelser som hon satts att råda över, och som hon i kraft av sin ande givit namn.

Mellan dessa båda skeenden ligger upplysningstiden, som också är knuten till tanken på framåtskridande, och förnuftets frigörelse från sina tidigare band till tradition och auktoritet, som nu betraktades som tecken på omyndighet. Upplysningen som befrielse ur det självförvållade ovetandet löd under Kants slagord: ”Försök använda dig av ditt eget förnuft.” Detta ledde utan tvivel till avsevärda mänskliga framsteg: slut på häxtron, utvecklandet av tolerans och religionsfrihet, proklamerandet av de mänskliga rättigheterna. Det fick dock också till följd att man numera som sant och riktigt bara erkände det som höll måttet inför förnuftet och dess kriterier. Motsättningen mellan framåtskridande och tradition uppstod genom att man tillämpade det naturvetenskapliga tänkandet på verklighetens hela område.

Mänskligt vetande enligt Pascal

Låt oss i detta sammanhang lyssna på Blaise Pascal. Han medverkade medvetet och mycket klarsynt vid inledandet av nya tiden och vid den epokgörande omvälvning som skedde med hjälp av naturvetenskapen och med hjälp av filosofins nya utgångspunkt i det tänkande subjektet (cogieto ergo sum). Enligt Pascal finns det två olika kategorier av mänskligt vetande. Den ena vilar på erfarenhet och förnuftsargument, den andra på tradition och auktoritet.

Ett typexempel på den första kategorin är fysiken, där hänvisningar till auktoriteter och traditioner saknar all betydelse. Den andra kategorin representeras av teologin. Här gäller endast det förmedlade ordet.

Pascal förklarar ytterligare: ”När vi tydligt ser denna olikhet beklagar vi förblindelsen hos dem som inom fysiken enbart vill låta traditionerna gälla i stället för förnuft och experiment, och förskräcks vi inför orätten hos dem som inom teologin vill ställa förnuftets argument i skriftens och fädernas ställe.” Pascal menade inte att förnuftsargument inte hade någon plats inom teologin. Han sade uttryckligen att det gällde att inte låta argumentationen träda i traditionens ställe.

Omfattningen av det han menar med tradition är dock ännu större. I anslutning till en annan sats hos Pascal, ”Vem är visare än Sokrates?”, kan man fundera på hur det förhåller sig med framåtskridande inom konsten, religionen, filosofin och teologin.

”Vem är visare än Sokrates? Vem tror fastare än Abraham? Är Platon en Aristoteles som stannat på halva vägen? Ar Bachs musik ett misslyckat försök att komponera som Beethoven? Är Tridentinum bättre än Chalcedon? Kan den tro som kom till uttryck i Första vatikankonciliet betraktas som ett framsteg i förhållande till tron hos Paulus? Överträffas de stora gestalterna i dogmatikens och teologins historia? Är det verkligen så att religionen tack vare en ”fortskridande uppenbarelse” hela tiden rör sig uppåt? Eller kommer åtminstone teologin, så som fysiken föreställer sig i sina djärvaste visioner, kanske en dag att vara fullbordad och avslutad? Går utvecklingen av dogmerna allt långsammare därför att varje framåtskridande i förståelsen av sanningen allt mer utesluter möjligheten av misstag? Fortsätter framåtskridandet från tid till tid, eller leder varje framåtskridande ”omdelbart till Gud” och inte till något fullkomligt sluttillstånd?”

I kyrkans tjänst

Niels Steensen visar att framåtskridande och tradition inte står i motsats till varandra. Inriktningen mot människan leder till den mest auktoritativa av alla människor (Steinbuch), till Ecce homo. Är det människan som finner sin bild I Jesus från Nasarets Ecce homo, där tillvaron för Gud och livet för människorna knyts samman till en oskiljaktig enhet? I denna människobild är godhet, kärlek och medmänsklighet de högsta målsättningarna. I ett liv som utformas av denna människobild dominerar Bergspredikans löften. Här blir människan aldrig ett medel för ett visst mål, utan är själv ett mål. Människans värdighet och de mänskliga rättigheterna får sin djupaste motivation i att Gud är far till alla människor, deras yttersta grund och deras slutgiltiga mål. Ur denna kristna horisont utgår vissa tankar och beteenden, om vilka Steinbuch säger att de inte har hittats utanför kristenheten.

1675 låter Steensen sig prästvigas, och den 19 september 1677 viger den 52-årige kardinalen Gregorio Barbarigo, en av sin tids främsta kardinaler, Steensen till biskop i det kapell på Piazza di Spagna i Rom som tillhörde kongregationen för trons utbredande. Gregorio Barbarigo har senare kanoniserats.

Strax innan hade Steensen utnämnts till apostolisk vikarie för Nordeuropa. Han slog sig ned i Hannover vid hertig Johann Friedrichs hov. Därmed fick han ett vidsträckt arbetsfält som omfattade de braunschweigska länderna, Bremen, Magdeburg, Halberstadt, de mecklenburgska länderna samt Altona, Hamburg, Gluckstadt och Schleswig-Holstein. Den 14 mars 1678 fick Steensen under nuntien i Köln ansvaret för katolikerna i de områden som löd under danska kronan, inklusive Norge. Inofficiellt skötte han också furstendömet Låneburg med huvudstaden Celle.

Den 7 oktober 1680 utnämndes Steensen till hjälpbiskop av Mönster. Där arbetade han tillsammans med furstbiskopen av Paderborn, Ferdinand av Färstenberg, som var biskop över både Paderborns och Mönsters stift. Steensen ställdes nu inför stora uppgifter inom själavården.

Den pastorala situationen i Mönsters stad och land bedömer han som allt annat än tillfredsställande. Niels Steensen vänder sig den 20 juli 1683 i ett brev till påven Innocentius XI:

”Så småningom kunde jag göra mig en bild av själavårdssituationen. Till en början konfirmerade jag tusentals människor och trodde att prästerna i enlighet med sitt uppdrag hade förberett dem i vederbörlig omfattning, men när jag sedan själv tog över förhöret fann jag att många människor av alla åldrar och båda könen var så okunniga att jag förfärades vid tanken på att jag hade givit sakramentet åt sådana själar. De flesta är I sanning så okunniga att om icke-katolikerna runt stiftet skulle erövra en del av detta i krig, det Gud förbjude, så skulle det vara dem helt likgiltigt vilken religion de tillhör.”

Detta förklarar han sedan närmare med exempel som avslöjar ett bedrövligt religiöst tillstånd hos både präster och lekmän.

Han led dock svårt av tanken att han inte var rätt man på rätt plats. Man skulle till och med ha kunnat kalla hans omskakande ansvarskänsla inför Gud och kyrkan för överdriven oro, om den inte alltid hade gällt väsentliga problem och om hans ödmjuka fruktan för sin egen del inte alltid hade varit förenad med oförtrutet arbete, även om han alltid tycktes avstå från frukterna av detta arbete.

Redan i ett brev till O. Cibo, sekreteraren i kongregationen för trons utbredande, den 21 juli 1682 skrev han:

”Nu står jag mitt uppe i ett stort stifts biskopsplikter… Jag tvivlar på att detta är mitt sanna kall, framför allt därför att jag ser att jag vid utdelandet av bekräftelsens och prästvigningens sakrament knappt kan undvika att ge dem åt människor som är ovärdiga, vare sig de är det på grund av okunnighet eller ondska. Tridentinska mötet och de påvliga bullorna har man godtagit men egentligen ändå inte godtagit, så jag förstår inte hur jag skall kunna uppfylla min biskopsed. Mer än en gång har jag redan haft för avsikt att be om tillstånd att ett eller ett par år fa dra mig tillbaka i ensamheten, göra bot för mina försumligheter, min okunnighet och mina fel och åter ingå i Guds nåd och sedan inrikta mig på missionsarbetet, som tycks vara min egentliga kallelse.”

Herdens plikt – en instruktion för själavård

I denna sinnesstämning skrev Steensen ”Parochorum hoc ager” (tryckt 1684). Där jämför han ingående sin tids kristenhet med urkyrkan, där han ansåg att man sällan syndade och gjorde stor bot, där strävan efter fullkomlighet var allmän och då kyrkan på kort tid spred sig till de avlägsnaste trakter. Nu var synderna många, boten ringa och tron så svag att den knappt kunde bevara det som redan hade uppnåtts. Orsaken till detta var herdarnas likgiltighet, och roten till denna försumlighet var tanken att det räckte att göra det som var strängt nödvändigt för frälsningen, allt annat vara bara rekommendationer. Steensen vände sig mot dessa missförstånd och utvecklade samtidigt för sina läsare läran om den individuella själavården. Denna individuella själavård skulle vara en pedagogisk grundtes:

”För att säga allt med ett enda ord: Var finns det en konst eller vetenskap som inte kräver en särskild omsorg om varje lärling och elev, tills han har tillägnat sig de teoretiska kunskaperna och medvetet övat sig i de praktiska handlingarna? Man kan knappast föreställa sig någonting ovärdigare än en lärare som låter sina flesta lärjungar ingå i evigheten utan att någonsin ha lärt känna deras kunskaper eller dygder.”

Liksom de flesta av Steensens skrifter rymmer också denna korta avhandling så väsentliga och genialiskt enkla tankar om själavård att de förefaller som en ny pastoral upptäckt. Man kan framhäva några detaljer som gör skriften till ett kraftfullt väckelserop åt själavården att föra de anförtrodda faren på vägen till den eviga saligheten:

1. Författaren utgår från urkyrkan, alltså från kristenhetens heroiska tid, då den också utbreddes snabbast. Även då riktar han inte blicken mot enskilda orsaker, som till exempel en viss beredskap i den judisk-grekisk-romerska världen eller martyriets lyskraft, utan mot de första kristnas allmänna apostolat som förutsätter herdarnas helighetssträvan och vars mål är hjordens helighet. Än en gång ligger för Steensen det avgörande i det kristliga livet, som strävar efter idealet.

2. Dessa tankar härleds sedan grundligt ur Den heliga skrift och kyrkofäderna. Läran att varje kristen är bestämd för fullkomlighet far till exempel rikliga bevis ur apostlarnas brev, och Steensen förehåller herden hur nödvändig fullkomligheten därför är för honom själv. Steensen känner till några av kyrkofädernas viktigaste pastorala skrifter, till exempel Johannes Chysostomos’ ”Om prästerskapet”.

3. Med kraft betonar han därpå nödvändigheten av den individuella själavården som tar hänsyn till människornas bildning, yrke och särskilda nöd, och som med tanke på den enskilda själens värde och den kärlek den förtjänar skrider till verket med all iver.

4. En alldeles särskild kraft far dessa huvudtankar om den individuella omsorgen av bilderna och jämförelserna, som egentligen bara visar att människorna betraktar den individuella iverns grundteser som självklart förpliktande på alla andra områden, där det gäller stora jordiska ägodelar. Det gäller till exempel faraherdar, härförare, läkare och föräldrar och det gör de goda och dåliga följderna av en sådan själavård respektive dess försummelse omedelbart uppenbar.

5. En rad mycket viktiga tankar ägnas sedan inte bara åt den enskilde själasörjarens plikter utan också hans ansvariga överordnades. Detta gällde inte bara biskoparna, utan också stiftets herdar och alla prebendeinnehavare, som själva ansåg sig för höga för att syssla med själavård och ansåg sig ha löst problemet med hjälp av kaplaner och vikarier.

6. Slutligen far man betrakta de praktiska och konkreta föreskrifterna för en prästvisitation som individuell själavård. Det skulle vara helt förfelat att därvid uppehålla sig vid ett fatal övningar som bara kunde förstås utifrån den tidens situation. Det väsentliga är här viljan att med hjälp av en konkret förebild och en konkret praxis i frågan om pastoral auktoritet försäkra sig om framgång, vilket ju inte heller Carlo Borromeo kunde skildra tillräcklig konkret när han reformerade sina föreskrifter. Här följer ett utdrag ur ”Parochorum hoc age”.

Skillnaden mellan nutidens och forntidens kristna

Den, som med hjälp av Den heliga skrift och de heliga fädernas skrifter har lärt känna det allra minsta om de första århundradena efter Kristi död, förundrar sig över hur annorlunda den nuvarande kyrkan är än den gamla, både i fråga om strävan efter helighet och i fråga om trons utbredning. Medan på den tiden nämligen synderna bland de troende var mycket sällsynta och måste sonas med årslång bot, så var strävan efter fullkomlighet allmän hos människor av alla stånd, kön och åldrar, och tron spreds på några år över hela jorden, till och med i tider då det var svårt att bära det kristna namnet. Numera möter man dock mycket ofta anstötliga handlingar som inte följs av sträng bot, medan exemplen på människor som strävar efter fullkomlighet är mycket sällsynta. Tron så att säga förgubbas och avtar hos den enskilde allt mer för varje dag som går, ja vi kan knappt bevara det vi redan förvärvat. Gud give att inte något ännu värre än lutherdomen, nämligen fröet av vårt högmod och vår villfarelse, växer i själen hos många människor som utåt sett är katoliker… De omvända, t.ex. hovtjänare, soldater och flickor, var som många apostlar brinnande av själaiver och som predikade med sitt exempel, om än inte samtidigt med sina ord. I dag däremot fördärvar vi vår nästa både med våra ord och med vårt exempel och är glada bara någon kommer till tro. Knappt en av hundra bland oss försöker också göra den troende helig…

Varför denna skillnad i själavarden?

Då de flesta människorna liksom Marta tillbringar livet bland många sorger och mödor, av vilka många är till mycket litet gagn och mycket ofta till alls intet, känner de antingen inte alls till det nödvändiga, som Maria valde och som allt verkligt gott är beroende av; eller också, om de har hört någonting om det, så vet de i varje fall ingenting om vägen dit och söker den heller inte. De bekymrar sig mycket litet om det rätta sättet att lära känna den i grunden, trots att detta borde vara deras enda bekymmer. Om man däremot frågar efter källorna till detta stora onda så blir det snart uppenbart att den omedelbara skulden helt och fullt ligger hos herdarna som inte bekymrar sig om sitt ämbete, något som far fruktansvärda följder för själaherden själv och som är mycket skadligt för hela kyrkan. Att nästan alla andra människor missköter sina ämbeten skadar visserligen mer eller mindre hela gemenskapen, liksom kroppen alltid kommer mer eller mindre till skada när någon av dess lemmar är sjuk, men vanliga människor skadar dock inte därvid svårt eller på mångahanda sätt hela människosläktet som en själaherde, som på grund av okunskap eller ondska inte sköter sitt ämbete. Han störtar ju de själar som anförtrotts honom i synd och straff. Han fyller jorden med förbannelse, kyrkan med anstöt, skärselden med långt och svårt lidande och helvetet med människor som i evighet pinas med alla slags straff. På så vid drar en enda själs skuld med sig otaliga själar i fördärvet.

Herdens svåra villfarelse att det nödvändiga är tillräckligt

När vi tränger djupare in i frågan finner vi att detta onda för det mesta härrör ur en lättjefull förevändning. Man tror och lär nämligen att det är nog att göra det nödvändiga och att allt annat endast är råd, trots att Gud försett oss inte bara med de nödvändiga goda gärningarna utan också fyller varje levande varelse med sin välsignelse till övermått, och trots att vi själva i andra sammanhang inte nöjer oss med det nödvändiga. Vem är väl i fråga om sin kropp nöjd med det nödvändiga när det gäller mat, dryck, kläder, bostad och vila? Det är fruktansvärt: för kroppen nöjer vi oss inte med det nödvändiga, men för själen, som förlösts med Kristi blod och som anförtrotts oss vid vite av de eviga straffen, skall det räcka med det allra nödvändigaste. Om du inte vill beröva din kropp allt som inte är absolut nödvändigt, se då åtminstone lika välvilligt på sin nästas själ som på din egen kropp! Vi borde älska Gud av allt vårt hjärta, av all vår själ, av all vår kraft och av allt vårt förstånd, och vår nästa såsom oss själva; och vi älskar vår egen kropp mer än vår nästas själ, vår kropp mer än Gud, då den blir mer älskad som vi tänker mer på och om vars glädje vi månar mer. Men kan då detta förundra oss, då vi älskar vår egen kropp mer än själen, och medan vi dag och natt anstränger oss att rikligen och i överflöd sörja för kroppen så nöjer vi oss med det nödvändigaste när det gäller själen. Därför är den gudomliga domen rätt och billig om vi inte ens uppnår det nödvändiga, ja somliga blir så förblindade att de inte ens vet vad som är nödvändigt. Jag skulle gärna vilja veta om någon kan räddas ifall han inte åtminstone före sin död har erkänt sitt stånds plikter, och om denna kunskap därför inte är absolut nödvändig. Man betecknar de heliga löftena, det fullständiga avståendet från egendom, egen vilja och äktenskap som råd. Bud är bara satser som ”du skall älska Herren av allt ditt hjärta” osv och ”utför din tjänst”. Om vi härleder våra plikter ur dessa båda grundsatser så far vi ett helt annat sinnelag. Helt annorlunda var i sanning sinnelaget hos den helige Gregorius den Store, som sammanställde en hel traktat om själavården och som i tredje delen av denna traktat med 36 förmaningar förklarar 72 olika själstillstånd som kräver själaherdens omsorg. Allt detta skulle vara överflödigt om faren kunde räddas med den omsorg som dagens herdar nöjer sig med.

Herden själv måste vara fullkomlig

Det första villkoret för farens frälsning genom herden måste alltså vara att han själv är helig. Han uppträder ju inför dem som ett föredöme eller som en levande bok, i vars verk och ord de dagligen skall ha den levande lagen inför ögonen för att kunna säga med Paulus: ”Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.” Men hur skall han kunna föra andra på den smala vägen till himmelriket, om han själv ännu inte har lämnat den breda? Hur skall han kunna avhålla andra från dåligt omdöme om han själv hänger sig åt dryckenskap, ofta går på krogen och håller kvinnor i sitt hus, vilket gör honom misstänkt i allas ögon? Hur skall han kunna fa andra att övervinna frestelserna om han själv ger efter för dem alla? Hur skall han kunna föreskriva de enskilda själarna en motsvarande dygdesträvan, om han knappt förstår att öva en enda dygd? Hur skall han kunna höja andra till förening med Gud om han själv aldrig har upplevt denna förening? Följande ord av den helige Gregorius ur hans 17:e predikan över Lukas måste inge honom en helig fruktan: ”Mina kära bröder, det synes mig att Gud inte från någon måste utstå sådan oförrätter som från prästerna, när han just i dem som han har utnämnt till andras bättring ser exempel på ondska, när vi, som borde undertrycka synderna, själva syndar”; när vi inte försöker vara själarna till nytta, om vi dagligen bara tänker på våra egna intressen, begär det jordiska och med eldig iver bemödar oss om att äras av människorna. Ändå läser vi ”om allt som Jesus gjorde och lärde” (Apg 1:1). Och när den helige Johannes döparen undervisade om boten och skulle bereda ett fullkomligt folk åt Gud, då gav han sig redan som liten pojke helt hän åt sin strävan efter bot och fullkomlighet…

Individuell omsorg och kravet på undervisning

Liksom helhetens skönhet alltid och överallt föregår ordnandet av de enskilda delarna, på samma sätt består också prästens omsorg om fullkomligheten av omsorg om de enskilda själarnas fullkomlighet, både de levandes och de dödas. Vad beträffar de levande måste man först veta till vilket tillstånd man skall föra dem och på vilket sätt detta skall ske, samt varför man måste hjälpa dem att härda ut. Vad beträffar det tillstånd till vilket man skall föra de enskilda faren, måste den första omsorgen syfta till att ingen som föds förmenas dopet, och den andra att alla som lärt sig bruka sitt förnuft både far insikt och delaktighet i nåden, så som den förmedlas genom de olika sakramenten, och kommer att förstå det nödvändiga i att själv efter förmåga medverka i Guds verk. Därför måste de befrias från tidigare synder och bevaras för att begå nya. De skall nå fram till det kall som tillkommer dem, och som består i att var och en uppfyller sina yrkesuppgifter av kärlek till Gud och av kärlek till Gud tar emot alla motgångar som kan komma…

Slutsatsen

Men för att säga allt med ett enda ord: Var finns det en konst eller vetenskap som inte kräver en särskild omsorg om varje lärling och elev, tills han har tillägnat sig de teoretiska kunskaperna och medvetet övat sig i de praktiska handlingarna? Och i vetenskapen om frälsningen, i fullkomlighetens konst, vill vi att var och en har omsorg om sig själv? Att han själv förstår och tillämpar allt som behövs ur predikningarna och katekeserna? Att läraren varken håller sig underrättad om framsteg eller misslyckanden, la att han inte ens tänker på lärjungarna så länge de inte själva hör av sig? ja, att han – och man kan knappt tänka sig någonting värre – låter de flesta lärjungarna i sin skola ingå i evigheten utan att han någonsin har lärt känna deras kunskaper eller dygder? Den som grundligt överväger dessa enskilda tankar kommer utan vidare att inse att herden, om han vill rädda sin egen själ, dag och natt måste bemöda sig om att uppfylla det sagda, så att han inte bara kastar undan alla andra onödiga sysslor utan också i någon mån undanhåller sin egen kropp det nödvändiga, som näring, kläder och vila, och detta därför att han måste rädda farens själar även till priset av den egna kroppens död… Så långt ur ”Herdens plikt” av Niels Steensen. Vid 48 års ålder 25 november 1686, dog denne kyrkans och vetenskapens tjänare.

På förlaget impetus har bibliographia Nicolai Stensonis just utkommit.

Kongregationen för helgonprocesser utfärdade 1984 ett dekret om Niels Steensens livsgärning.

Övers. Gunnar Gällmo