Kristna och marxister i Budapest

Hur kan kristna och marxister påverka mänsklighetens öde idag? Så anspråksfullt gick man ut och formulerade frågan när marxister och katoliker möttes 8-10 oktober i Ungerns huvudstad rätt exakt trettio år efter det att ungrarna hårdhänt fatt lära sig vad en marxistisk samhällssyn konkret kan innebära.

Mötet var arrangerat av den Ungerska vetenskapsakademien i samråd med Sekretariatet för icke-troende i Rom. Deltagarna var vetenskapsmän, femton från vardera sidan. Den marxistiske chefsideologen professor Lukacs från filosofiska institutionen vid den ungerska akademien ledde den marxistiska gruppen och Sekretariatet för de icke-troende representerades av dess ordförande kardinal Poupard som förste man. Enligt Lukacs förväntade man sig i första hand ett vetenskapligt meningsutbyte. Den ungerska vetenskapsakademin menade att en dialog mellan kristna och marxister var nödvändig. Det var för övrigt inte första gången som en liknande samtalsrunda ägde rum. Våren 1984 var Jugoslavien värdland, närmare bestämt staden Ljubljana, för ett sjuttiotal dialogdeltagare. Temat var då ”Människans ansvar i världen av idag”.

Från Prag kom varningar redan i slutet av augusti då det planerade mötet kommenterades i Nova Mysl, ett organ för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet. En dialog med speciellt utbildade präster är inte att rekommendera. Kristna lekmän är bättre ägnade åt att förstå den marxist-leninistiska sanningen. Pragkommunisterna menar att dialog i princip är riktigt men den måste föras av stabila marxister. Skribenterna påminner om det prekära läge som uppstod under den reformistiska perioden 1968 då kyrkan fatt tillfälle att förhandla med personer utan den rätta marxistiska ståndaktigheten. Rådet från Prag lyder vidare att det vore bättre att tala om krig och neokolonialism än om principiella etiska frågor.

Kardinal Poupard intervjuades av den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress strax före mötet. I denna intervju hävdar kardinalen att det finns en värdegemenskap mellan de båda dialogförarna beträffande livet, freden, solidariteten, rättvisan osv. ”Att dessa moraliska frågor idag är livsviktiga tycks för mig vara en god utgångspunkt för mötet i Budapest.” På Kathpress fråga om vilken betydelse en konfrontation mellan kristna och marxister på ideologisk nivå kan fa och om de grundläggande ideologiska skillnaderna inte nödvändigtvis måste resultera i att de moraliska värderingarna sönderfaller, svarade Poupard att parterna har två olika sätt att se på världen, historien och människan som är diametralt motsatta och att han inte kan föreställa sig dessa båda synsätt sammanfalla men att det likväl enligt kyrkans lära både är möjligt och förpliktigande att hålla dialogen levande. Poupard hänvisar till Paulus VI:s encyklika Ecclesiam suam (1964) som beskriver hur denna dialog skall föras. Sanningen skall framställas klart och oavkortad. Dialogen far inte bli ett rättshaveri och inte vara kränkande för någon part. Den måste utmärkas av frid och tålamod och undvika varje intellektuellt våldförande på samtalspartnern. Det gäller att ha förtroende för den kraft som ligger i det egna ordet men även för den andres uppfattningsförmåga.

På en presskonferens i Budapest efter mötets avslutande uttalade sig kardinal Poupard och han menade att man ägde grundläggande etiska värden som var gemensamma och av en så universell karaktär att de inte kunde avvisas av någon part. Som ett centralt värde nämnde Poupard religonsfriheten. Den är en förutsättning för dialogen och även för all humanitet. Enligt Poupards ord fördömdes enhälligt kränkandet av mänskliga rättigheter, rasism och tortyr.

Professor Lukacs talade vid presskonferensen om ett ingenmansland mellan kristendom och marxism där en gemensam kamp borde föras för freden och mot ett kärnvapenkrig.

Presskonferensen var inte idyllisk och fredlig rakt igenom. En av företrädarna från sekretariatet för de icketroende Franc Rode, citerade en kollega, professor Feiereis från DDR, som menade att katolikerna i DDR var hemlösa och att de levde under miserabla omständigheter. Marxisterna replikerade att detta var en ren missuppfattning. Vad Feiereis i själva verket menat var att katolikerna i DDR var mycket nöjda med sakernas tillstånd och att Feiereis i sitt anförande åsyftat en förgången tid.

Ledaren för det ateistiska institutet i Moskva professor Garadja hävdade bestämt att det inte förekommer några som helst problem med religionsfriheten i de socialistiska länderna. Ett tecken härpå skulle vara att just mötesplatserna för dialogen mellan kristna och marxister varit förlagda endast till socialistländerna. Garadja sade: ”Religionsfriheten är ett faktum i våra länder även om vår västliga samtalspartner inte vill förstå det.” Garadja uttalade sig med uppskattning om andra Vatikankonciliets utsagor om freden och önskade fortsatta kontakter och samtal mellan kristna och marxister. ”Vi måste lära oss att leva med varandra och finna konstruktiva lösningar på problemen i stället för konfrontationer.”

Väl hemkommen till Rom intervjuades kardinal Poupard av Vatikanradion och därvid betonade han att religionsfrihet är och förblir beviset på trovärdighet i dialogen med marxisterna. Han önskade att den atmosfär av frihet och ömsesidig respekt som rått under själva mötet måtte spridas inte bara i Ungern utan till alla länder i världen där religionsfriheten är begränsad. Kristna i ateistiska länder måste även utanför konferenssalarna bli betraktade som jämbördiga och likställda personer i en dialog med marxister utan att deras identitet och rättigheter fråntas dem.