Kommunikation och kontemplation

För en del år sedan satt vi en grupp studenter på ett lingvistikseminarium vid Stockholms universitet och diskuterade språklig kommunikation med professor janos Lotz. Han började då tala om binas sinnrika sätt att överföra budskap till varandra.

När ett bi har träffat på en särskilt rik honungsfyndighet, söker den sig tillbaka till sin kupa och börjar uppföra en dans på flustret. Andra bin kommer då ut ur kupan och samlas omkring dansaren. Också de börjar röra sig och dansar till slut i samma takt och med samma hastighet som det nyss hemkomna biet. Så småningom lyfter de och flyger raka vägen till honungsfyndigheten. Genom rörelsen, rytmen och hastigheten i sin dans har det hemvändande biet lämnat meddelande om i vilken riktning honungen står att finna, hur långt man måste flyga och vilka topografiska hinder i form av kullar etc. man stöter på under flygturen. Genom att imitera dansaren tills de rör sig på samma sätt, i samma rytm och med samma hastighet, har de övriga bina kunnat fånga upp meddelandet, programmerat in det i sin kropp och omedelbart därefter omsatt det i handling.

En liknande omedelbar kroppens kommunikation möter vi i det späda barnets interaktion med sin mor eller far. Men här är det en intellektuellt medveten och emotionellt känslig liten varelse som avsiktligt styr, påverkar och anpassar sig efter en annan person. Båda har intensiv ögonkontakt och meddelar sig med kroppsrörelser (speciellt hand- och huvudrörelser), mimik och ljud – den vuxne dessutom med ord. I.studier av på detta sätt ”samtalande” mor-barn-par har man funnit att mor och barn är rytmiskt synkroniserade: det är fråga om ett ömsesidigt utbyte av komplementära ”budskap” i en viss, för båda ,gemensam takt.

Mamman ler, talar mjukt och böjer sig mot barnet, som först iakttar intensivt och sedan svarar med leenden och med mun- och handrörelser. Mamman svarar i sin tur med att imitera barnets mimik och talar allt intensivare. När barnet blir ivrigare och börjar jollra, tystnar mamman, och lyssnar uppmärksamt tills barnet ”talat” färdigt. Om barnet gestrar ivrigt under livligt joller och minspel uttrycker hennes ansikte förtjusning, beundran eller förvåning – allt avpassat efter barnets ansiktsuttryck och tonfall. Om barnet däremot vokaliserar mer allvarligt koncentrerat, mer ”intellektuellt”, utan att le, iakttar hon passivt och svarar i ord när barnet avslutat sin ”replik”.

På samma sätt som modern uppmuntrar barnet, så trugar och uppmanar barnet modern att återuppta samspelet, om hon av någon anledning skulle avbryta det. Experiment med två månader gamla barn har visat deras oerhörda känslighet för sådana störningar i kommunikationen. Om mamman plötsligt ”fryser” sitt ansiktsuttryck mitt i ett pågående samtal med barnet, leder detta omedelbart till våldsamma reaktioner: häftiga arm- och benrörelser, grimaser och missnöjda ljud och till sist gråt. Att konfrontera barnet med en videoinspelning av mammans ansikte från ett tidigare tillfälle när hon interagerat med sitt barn, ger liknande reaktioner. Barnet avslöjar omedelbart att mammans utspel inte längre är relevant, inte ger återkoppling och svar på barnets utspel i nuläget.

Både hos mor-barn i deras kommunikativa pardans och hos de dansande bina på flustret är den biologiskt baserade, gemensamma rytmen, speglingen, imitationen, medkännandet och medvibrerandet bärande komponenter i den kommunikativa akten: i det ena fallet är det fråga om medvetna, i det andra om instinktmässiga handlingar. Den gemensamma underliggande principen framträder renodlad i akustiken: en ljudkälla försätter luften i vibration och svängningarna fortplantas som ljudvågor. När struphuvudet med stämbanden är ljudkällan är det stämbandens svängningar som fortplantas, och ljudvågorna når trumhinnan, som därigenom sätts i vibration. Den mottagande-lyssnande människans trumhinna samvibrerar med den talandes struphuvud och stämband. Den totala samklang mellan sändare och mottagare som här är en absolut förutsättning för att signalen skall realiseras – och på en högre nivå kommunikation kunna uppstå – har fatt sitt språkliga uttryck i homonympar som fornisländskans hljod = ljud och hljod = lyssnande, uppmärksamhet (jämför det gamla svenska uttrycket ”äska ljud” = be om uppmärksamhet).

På de mer avancerat kommunikativa plan där också innebörden, budskapet, i signalen beaktas, har vi ett annat homonympar: lyda = ha en viss lydelse eller innebörd, och lyda = handla i överensstämmelse med budskapets lydelse.

För biet är detta att nås av signalen liktydigt med att uppfatta, och uppfattandet följs automatiskt av ett ”lydande”, en handling i överensstämmelse med budskapet. Människan däremot, som har ett medvetande och en vilja, kan sätta upp spärrar, ”filter”, mellan de olika momenten. Vårt öra kan nås av en signal, men vi kan välja att inte uppmärksamma den, ”höra bort” den. Vi kan ”höra” ett ord men låta bli att lyssna. Vi kan lyssna, men välja att inte lyda.

När det gäller den mänskliga rösten tycks spädbarnet under det första halvåret inte sätta upp sådana spärrar. Redan det nyfödda barnet reagerar på ett alldeles speciellt sätt för mänskligt språk: när det hör någon tala synkroniserar det sina rörelser med talet, speglar med dem språkets dynamik. Och tvåmånadersbarnets starkt negativa emotionella reaktioner när modern abrupt avbryter samspelet – liksom dess intensiva försök att återupprätta kontakten och beredvillighet att omedelbart svara modern när hon tar upp interaktionen igen – visar på en total inställning på lyssnande, samspel och kontakt. Så gör också den oavbrutna ögonkontakten under samspelet – liksom keruberna omkring Guds tron är barnet idel ögon.

Det 2-3 månader gamla barnet i samspel med sin mor eller far är en bild av den totala koncentrationen, den fulla hängivelsen och den odelade lyckan, av kontemplationens fullhet. För barnet på detta stadium är kommunikationen sitt eget innehåll. Världen och verkligheten har ännu inte trängt sig emellan. Utforska verkligheten har sin tid – men när mamma kommer blir allt annat oviktigt.

Så småningom korräner allt detta att förändras. Omvärlden och tingens värld blir allt intressantare i och med att barnet utvecklas och mognar, blir skickligare i att hantera och manipulera och börjar kunna sitta och förflytta sig. Så kommer, någon gång mellan ett halvt och ett års ålder, den tid då barnet börjar kunna dra in och integrera omvärlden i sin kommunikation med den vuxne, dela sitt intresse för någonting med någon – en förmåga som är förutsättningen för etablerandet av ordbetydelser, för att kommunikationen skall kunna handla öm någonting.

Det är mot bakgrunden av denna utvecklingsfas vi far se den för ordförvärvet så centrala ”tittadär!”-leken: barnet uppmärksammar något, den vuxne märker detta, pekar och säger ”titta där”, ser på barnet, och fortsätter ”ja där är en. . .”. I denna samspelslek där den vuxne till en början både frågar å barnets vägnar och själv ger svaret på frågan tar barnet successivt över allt fler moment, och i 2-4-årsåldern är den barnets kanske förnämsta sätt att skaffa sig kunskap både om språkets vokabulär och om vissa aspekter på verkligheten. Genom pekning och ord till den vuxne skapar barnet situationer av ömsesidig uppmärksamhet, där väsentliga frågor kan ställas om tingen och deras namn, om den omgivande verkligheten, hur den fungerar och varför.

Studier av sådana barninitierade samtal visar att barnet här fortfarande visar en närmast total uppmärksamhet och koncentration, medan den vuxne ofta är disträ och jämfört med barnet framstår som ganska ouppmärksam, ibland egocentriskt oförmögen att ta barnets perspektiv.

Barnets totala koncentration är troligen ontogenetiskt betingad, nödvändig för den intensiva utvecklings- och inlärningsprocessen under de första levnadsåren. Allteftersom barnet blir äldre slappnar uppmärksamheten – därtill effektivt understödd av oss vuxna och vår distraktionsoch avskärmningsbefrämjande mångstimulikultur, där övermåttet av i synnerhet hörselretningar gjort att vi skaffat oss olika konstlade ”filter”: öronproppar, freestyles och bergsprängare. (Vi kan ju tyvärr inte vända bort eller blunda med öronen.)

De språkvetenskapliga analyserna av vuxen-barn-samtal har visat att det också finns mycket uppmärksamma och lyhörda vuxna, och deras dialoger med barnen löper som ett vackert genomfört parti badminton, med replikernas fjäderbollar mjukt studsande mellan spelarna, där den vuxne stöder barnet som ju språktekniskt sett är i underläge så att det lyckas med sin del. Det är här vi finner den goda dialogen, vars två förnämsta kännetecken är:

Att uppmärksamt lyssna och ge akt på motparten.

Att därefter tala – i överensstämmelse med och med anknytning till motparten, men inte för mycket och inte för länge.

Dessa samtal försiggår nästan alltid i situationer där man gör någonting tillsammans, och karakteristiskt är att den harmoniska ramhandlingen är basen för de goda dialogerna, orden underordnas handlingen.

Inför dessa dialoger ligger det nära till hands att citera ökenfädernas tänkespråk med deras ständiga uppmaningar till lyssnande, uppmärksamhet och tystnad, och varningar för onödiga ord.

”Lyssnande svarar mot lyssnande. Om någon lyssnar till Gud så lyssnar Gud till hans begåran” (Abba Mios).1

”Liksom keruber och serafer bör munken vara helt och hållet öga” (Abba Bessarion).2

”Vi behöver inte bara ord, för i vår tid finns det många ord bland människorna. Men vi behöver gärningar” (Abba Jakob). 3

I bönen gäller samma grundregler som i dialogen. Lyssnande. Tålmodigt väntande uppmärksamhet. Inte för många ord, men ord som knyter an, ord som vibrerar med, samklangsord. Och handling mer än ord: lyssna, ljuda, lyda. Det bärande, det livgivande elementet, i bönen som i dialogen, är kärleksfull hängivelse.

De vuxna som klarar dialogens konst med sina treåringar tycks vara de, som när barnen var späda, låtit sig dras in i deras ”kontemplativa samspel”, och där funnit den gemensamma rytmen; de som tränat och utvecklat sin uppmärksamhet – och bevarat den i en alltmer avancerad kommunikation med det växande barnet. Det är i denna kontext som Maria Montessoris ord blir begripliga: ”Barnet är mannens fader”.

Den ödmjukt lyssnande samvaron med ett spädbarn, där vi inte låter den effektiva och bullersamma pedagogen ta överhanden, utan i viss mån själva blir som barn, leder fram till den inre bönens förgård.

Ragnhild Söderbergh är professor i lingvistisk, barnspråksforskning i Lund

1Ökenfädernas tänkespråk i översättning av Per Beskow, Artos 1982, s. 102.

2a.a. s. 47

3a.a. s. 84