Alla har rätt till värdighet – ett samtal med Joseph R. Biden Jr

Matt Malone: Det är välkänt att åtminstone två av dina föregångare som vice president, John Adams och Thomas Jefferson inte var några stora anhängare av jesuiterna. För bara 50 år sedan hade vi en debatt i det här landet om huruvida en katolik skulle kunna väljas till president eller borde väljas till president. USA upprättade diplomatiska relationer med Vatikanen först under 1980-talet och nu kommer en jesuit som är påve att tala till Kongressen. Vad säger det om vårt land?

Vicepresident Joseph R. Biden Jr: Jag tror att det är en del av den resa som det här landet har gjort. Om man tänker efter, så har det alltid rört sig i riktning mot inkludering, alltid i riktning mot accepterande, i riktning mot utvidgade rättigheter och ett accepterande av meningsskiljaktigheter. Jag tror att vare sig det handlar om Medborgarrättsrörelsen, attityden till den katolska kyrkan eller till minoriteter, så är det fråga om en ständig rörelse framåt. Det är detta som jag menar gör USA till ett unikt land i världen. Det handlar om statskonst. Det handlar om hela idén om att allt är möjligt, och det handlar om framåtskridande. Det kanske låter litet för naivt, men det är faktiskt sådana vi är. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer den kaukasiska vita rasen av europeisk härkomst att vara en absolut minoritet i USA. Det återspeglar vilka vi är. Så det är inte alls förvånande.

Och det kommer att förändra inte bara landets utseende utan också kyrkan i det här landet.

Det kommer att förändra kyrkans utseende. Både du och jag vet att det finns rejäla meningsskiljaktigheter inom kyrkan i fråga om ton och inriktning när det gäller hur långt vi bör gå. Jag träffade påven när han tillträdde sitt ämbete och jag hade det stora nöjet att representera USA. Jag hade sällskap av min syster och vi satt vid altaret. Och efteråt, som du vet, så ställer man upp sig i alfabetisk ordning i Peterskyrkan och den helige fadern står nedanför altaret och hälsar på varje statsöverhuvud. USA kommer ju alldeles i slutet. Så jag gick fram och där var en underbar irländsk monsignore som satt med mig i en lång diskussion som jag hade med Benedictus XVI bara några månader tidigare. Han vände sig om och presenterade mig för påven Franciskus, och påven tog tag i min arm och sade: ”Jag vet, herr vicepresident, ni är alltid välkommen hit.” Det är det budskap som han sänder till världen.

Och det är den tonen han slår an överallt, eller hur?

Absolut, det är därför som han är den enskilt mest populära personen i världen i dag, inte bara i katolska länder i allmänhet. Och det beror på att han förkroppsligar den katols­ka socialläran som jag växte upp med: tanken att var och en har rätt till värdighet, att de fattiga ska ges företräde, att man har en skyldighet att öppna sig utåt och vara inkluderande. Ta encyklikan om klimatförändringen. Den handlar helt och hållet om att vi har skyldigheter, att vi måste hushålla med den här planeten. Sanningen att säga är jag väldigt entusiastisk, som praktiserande katolik är jag verkligen väldigt glad över att hela världen får se vad som utgör de grundläggande, oundgängliga grundvalarna i det som utmärker den katolska tron. Vi kan gräla om dogmer, vi kan gräla om vilka lärosatser som har förklarats vara oundgängliga för tron, men detta befinner sig både under och över det. Detta är något mycket större.

Och påven kommer att ha något att säga till Kongressen som kommer att utmana och bekräfta var och en som är där.

Det jag tror folk förväxlar är tanken att grundläggande religiösa övertygelser, inom alla religioner med en trosbekännelse, inte bara den katolska tron, inte går att skilja från politiken med litet p, inte versalt P; inte demokrat–republikan, liberal–konservativ. Och detta har att göra med det som jag sade om den katolska socialläran. Vi säger att var och en har rätt att bli behandlad med värdighet. Jag vet inte vad påven kommer att säga, men jag skulle bli förvånad om han inte klargör principerna som ligger bakom alla de stora konfessionerna och i synnerhet vår, och mena att det finns en gemensam skyldighet att försöka skänka mening och liv åt de principer som vi alla säger oss omfatta.

Och du nämnde encyklikan Laudato si, som har gjort ett enormt intryck. Vissa människor i det här landet, exempelvis vissa presidentkandidater, säger att påven borde hålla sig borta från politiken.

Han höll sig borta från politiken. Han klargjorde att det inte är påvens uppgift att vara forskningsledare eller skiljedomare i politiken. Det han talade om är grundläggande bestämda påståenden. Som jag läste det, och jag läste det, var det en inbjudan, nästan ett krav, att inleda en internationell dialog för att hantera det som är det enskilt mest betydelsefulla problemet och den viktigaste frågan som mänskligheten står inför just nu.

Även vårt försvarsdepartement har skrivit långa promemorior som talar om vilken fara för den nationella säkerheten som ett misslyckande att hantera detta utgör. Om havsnivåerna stiger ytterligare drygt 30 cm, så får man tiotals miljoner människor som måste evakueras. Man anser att det finns ett migrationsproblem i Syrien; titta då vad som händer när hundratals miljoner i södra Asien tvingas flytta och försöka hitta nya områden att bo i. Se vad som hände i Darfur. Darfur handlar enbart om klimatförändringar. Det handlar om hur odlingsbar mark torkar ut, bildligt och bokstavligt, och om kampen om landområden. Så jag menar att det är en total misstolkning av påvens encyklika att säga att den är ett politiskt dokument. Den är ett humant dokument.

Du läste denna encyklika både som statstjänsteman och som katolik. Jag undrar hur du under ditt politiska liv har hanterat dessa olika delar i ditt liv och avståndet emellan dem?

Innan vi satte oss ner talade vi om en gemensam vän, fader Leo O’Donovan, som jag har stor respekt för. När han var ordförande för Georgetown University, bad han mig att tala vid en retreat vid Georgetown, och jag sade att jag det gör jag gärna. Sedan gav han mig ämnet. Han sade att han skulle vilja att jag talade om hur min tro har präglat mina politiska ståndpunkter. Jag hade aldrig tidigare talat om detta i sådana termer. Men jag lade verkligen ned ett stort arbete på det. Och när man verkligen fäster orden på papper, då tvingas man koncentrera sig. Och sättet som jag blev uppfostrad på och socialläran och den kyrkliga teologi som jag hade fått lära mig överensstämde helt och hållet.

När jag reflekterade över hur det bäst kunde sammanfattas kom jag fram till detta: allt som har väckt mitt engagemang har handlat om det som min far brukade säga: ”huvudsynden av alla synder, Joey, är maktmissbruk”. Vare sig det handlar om en man som hotar en kvinnan, eller om ekonomisk makt som används som hot eller självhävdelse gentemot någon annan, eller om en regering som missbrukar sin makt. Det är så jag ser på vad det är fråga om, varför min tro hänger ihop med det politiska livet på det här sättet.

Jag är en praktiserande katolik. Jag är övertygad om att tron är en gåva. Och vår främsta förpliktelse lyder: ”Älska din Gud” och den andra: ”älska din nästa som dig själv”. Jesus Kristus var det slags mänskliga personlighetsdaning som Gud ville att vi skulle utföra, och allt som Jesus gjorde överensstämde med det som vi från början var avsedda att göra. Behandla människor med värdighet. Alla har rätt till värdighet, det är en grundläggande lärosats hemma hos mig.

Men när man betraktar det, vare sig man talar om påvens encyklika, eller de fattiga, eller vår förpliktelse gentemot andra, så handlar alltihop om att bekämpa maktmissbruk, oavsett vilka uttryck det tar sig, även kyrkans makt, eller samfundens. Jag är så entusiastisk över denna påve, och det beror inte på att jag inte hade stor respekt och vördnad för de två senaste påvarna. Jag fick träffa dem. Jag hade fyra privata möten med påven Johannes Paulus II. Men det som jag tycker är så medryckande med den helige fadern är att han får mig att minnas min fars ord: vi är skyldiga att bekämpa maktmissbruk. Det tycker jag är helt och hållet i överensstämmelse med allt som en demokrat eller republikan kan försöka att göra när det gäller politik. Nu kommer vi att vara oense på en politisk nivå om hur detta missbruk ska hanteras där det förekommer, men jag tror inte att det föreligger någon grundläggande oenighet om att vi anser att dessa sanningar är självevidenta, att alla männi­skor är skapade jämlika. Man kan uttrycka det på ett annat sätt: varje människa har rätt att bli behandlad med värdighet.

Och ändå har det funnits tillfällen, på tal om speciella politiska principer, där du har varit tvungen att göra ställningstaganden som gick tvärtemot biskoparna i det här landet i omtvistade frågor som exempelvis abort. Har det varit svårt för dig?

Det har det. Det har varit svårt i ett avseende, därför att jag som katolik är beredd att acceptera grundläggande trossatser i en lång rad frågor, även om, som du vet, Thomas av Aquino, i sin Summa Theologiae argumenterade kring när det mänskliga livet uppstår. Jag och min fru, min familj är beredd att acceptera frågan om abort som en trosfråga, men jag är inte beredd att påtvinga en bestämd uppfattning, som har sitt ursprung i min tro, på andra människor som är lika gudfruktiga och lika förpliktigade till livet, lika förpliktade till livets helgd. Jag är beredd att acceptera att det mänskliga livet börjar i befruktningsögonblicket, men jag är inte beredd att säga detta till andra gudfruktiga, eller icke-gudfruktiga, människor som har en annan uppfattning.

Även om – jag vill inte starta en teologisk diskussion. Jag kommer att hamna i svårigheter. Det är över min lönegrad, även om det är min fritidssysselsättning – det råder oenighet också i vår kyrka, inte om att abort alltid är fel, men det finns en debatt, och således finns det för mig en punkt där kyrkan fäller ett avgörande, som vi katoliker kallar en lärosats de fide, som innebär att detta är vår lära. Jag ber inte om ursäkt för alla mina försök att leva upp till mina trosövertygelser – det gör jag inte alltid. Men jag är inte beredd att påtvinga läror som jag själv är beredd att acceptera på andra. Jag diskuterade faktiskt detta med påven Benedictus XVI. Vi hade ett underbart samtal flera månader innan han avgick. Det var som att gå tillbaka till teologikursen. Och förresten så var han inte dömande. Han var öppen. Jag gick upplivad ifrån diskussionen.

Finns det utrymme för människor som är pro-life i det demokratiska partiet?

Absolut. Absolut, helt klart. Och det har varit min åsikt så länge jag har varit med.

Jag undrar om vi kan tala en stund om hur du har tvingats att praktisera din tro offentligt. Du har talat om den roll som förluster och tragedier har spelat i ditt liv. Jag undrar om även det har varit svårt. Det finns en speciell ensamhet i varje sorg, och du talar om hur du blivit tröstad av din tro, av din familj och av dina vänner. Men det måste vara svårt att göra en sådan sak offentligt.

Det är ett tveeggat svärd. Om du ursäktar mig. Jag vet att du förlorade en bror [utgivarens kommentar: Matt Malones bror dog i en bilolycka 1984, något som han skrev i America den 7 mars 2005 i artikeln ”The Father of Mercies”]. Jag kan inte föreställa mig hur din far, som var den förste i utryckningsstyrkan som kom till olycksplatsen, reagerade på en olycka när han upptäckte att han förlorat sin egen son. Det är så många människor som har gått igenom det din far gick igenom. Det finns så många människor som har gått igenom så mycket mer än vad jag har gjort utan den stödjande struktur som jag har. Och ironiskt nog så är den offentliga sidan av detta, med hundratusentals människor som ger uttryck för den inspiration som min son gav dem, upplyftande. Och vi bestämde oss alla för att vi inte vill tala så mycket om förlusten – vare sig privat eller offentligt. Vi bestämde oss alla – Jill, Hunter, Ashley, mina barn – för att vi ska koncentrera oss på den inspiration han gav.

Oavsett vad jag gör i det offentliga eller privata livet kommer vi inte att överge det som gjorde Beaus liv utanför hans familj värdefullt. Därför har vi grundat en stiftelse. Han brydde sig mycket om misshandel av barn och kvinnor. Vi grundade en stiftelse i hans namn, som samlar in miljontals dollar för att hjälpa barn i nöd. Han var oerhört angelägen om att framhålla att det finns ett generellt behov av att lagen tillämpas lika för alla.

Så, oavsett vad vi alla gör som en familj, kommer vi att fortsätta att vara engagerade och arbeta med de frågor som Beau inspirerade människor till att engagera sig i. Och att göra det offentligt är, ärligt talat, det bästa sättet att undvika en uppmärksamhet som besvärar oss. Vi känner oss besvärade av att stå i centrum. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig eller min familj. Åter­igen, det finns så många människor som har gått igenom så mycket mer, med mycket mindre stöd, och ändå går de upp varje morgon. Och du såg det. De ställer den ena foten framför den andra och går vidare.

Min far brukade använda ett uttryck. Närhelst man hade blivit slagen till marken, vare sig det rörde sig om en fotbollsplan eller en nobbad date, eller att man inte vann just det priset eller hade drabbats av något hemskt, brukade han säga: ”Joey, var står det skrivet att livet är skyldigt att ta hand om dig?” Och det andra var: ”Upp med dig, kompis. Upp med dig.” Och det är det som Beau vill att vi ska göra. Det är vad Beau förväntar sig att hans far ska göra. Så vi reser oss bara och går vidare. Vi kommer att göra gott i hans namn.

Det är också en gåva från din tro, som katolsk kristen. Under resan från långfredagen till påskdagen upplever man de människor som man mist under sitt liv inte bara som en frånvaro utan också som en närvaro, eller hur?

Ja, jag har sagt detta förut. När min hustru Jill vill lämna ett meddelande som hon vill ska sjunka in, tejpar hon det bokstavligen på min spegel medan jag rakar mig. Hon tejpade fast ett citat från Kierkegaard, där han säger: ”Tron ser bäst i mörkret.” Det är trons gåva. Det är den gåva som Gud ger en, att man ser som bäst, att tron fungerar bäst, när man vet minst, när man är som mest rädd, orolig och osäker på vart man ska gå. Och det finner jag ytterst uppmuntrande.

Jag hoppas att jag inte låter som jag försöker värva proselyter. Alla större trosbekännelser har samma grundläggande lärosatser. I vår kyrka och i min uppfostran talar vi om den helige Ande. Det är källan för vår tro. När Kristus dog på korset var det en heroisk handling; men min mamma brukade översätta det så här: ”Modet finns i varje människas hjärta och kommer att behövas vid vissa tillfällen.” Står du för det som betyder något? Kan du göra uppoffringar för sådant som är mycket viktigt för dig? Sättet som jag blev uppfostrad på, som prästerna, nunnorna, min mor och min far uppfostrade mig, tog sig aldrig uttryck i heroiska tankar och uppfattningar. Det handlade bara om grundläggande principer – grundläggande principer.

Det handlade inte om man skulle ge till de fattiga och sälja alla sina tillhörigheter och följa Jesus. Det var bara praktiska grejor, praktiska saker. Någon behöver hjälp. Under den tid som jag bodde med mina föräldrar hade vi, med undantag för två år, ett heltidsboende med oss alla i ett hus med tre sovrum. Det var underbart för oss barn; jag begriper inte hur mina föräldrar bar sig åt. Jag antar att det jag försöker säga är att omsättandet av min tro aldrig diskuterades eller sågs i dogmatiska eller heroiska termer. Det var bara en del av erfarenheten. Och det är därför jag kommer tillbaka dit där jag började, den katolska socialläran. Biskoparna uttrycker det väldigt väl i sju punkter, som de utlägger, men det handlar egentligen bara om grundläggande principer: värdighet, de fattiga, inkluderande, att nå ut. Det är inte så komplicerat. Det är svårt, men inte så komplicerat.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 12 oktober 2015.

Matt Malone är jesuitpater och chefredaktör för de amerikanska jesuiternas tidskrift America.