Marie-Dominique Chenu – teologen som slank in på konciliet

Det är sällan man minns föreläsningar man hörde för 40 år sedan, men jag kommer fortfarande ihåg två sådana, båda hållna av den franske dominikanpatern Marie-Dominique Chenu (1895–1990). Den ena handlade om två samexisterande kyrkosyner ett tiotal år efter Andra Vatikankonciliet, en pyramidal, hierarkisk, och en annan horisontell, utgående från Gudsfolket. Inga tvivel rådde om att Chenu själv anslöt sig till den senare. Den andra föreläsningen, där jag hade svårt att hänga med i alla turer, rörde debatterna vid Paris-universitetet på 1200-talet. Chenus engagerade och livfulla framförande bidrog säkert till den tydliga minnesbilden. Vad jag också kommer ihåg var hans vildväxta, buskiga ögonbryn, som möjligen kan tolkas som yttre tecken på vissa provokativa drag i hans personlighet.

Som både historiker och teolog var Chenu starkt engagerad i det som senare kallats samtidsteologi och kontextuell teologi, samt i dåtidens pastorala utmaningar. Han saknade inte självförtroende och offentliggjorde utan rädsla sina övertygelser, vilka ofta gick stick i stäv mot kyrkans officiella hållning under 1940- och 1950-talet och förorsakade bestraffningar. Men de frön som Chenu sådde grodde och slog ut i full blom vid konciliet. Under sitt långa liv gjorde han starkt intryck på flera generationer och blev mentor åt en rad inflytelserika teologer, däribland Yves Congar (1904–1995), som enligt en allmän mening inte skulle ha blivit en så framstående teolog utan Chenu. En forskare menar att det skulle vara svårt att skriva en adekvat 1900-talshistorik om katolicismen utan att tillmäta en central plats åt Marie-Dominique Chenu. Eftersom han var oerhört produktiv och aktiv inom många områden är det omöjligt att sammanfatta hans insats på ett rättvisande sätt i en kort artikel, men presentationen som följer kan förhoppningsvis ge en liten antydan om vem han var och vad han uträttade.

Bakgrund och utbildning

Marcel-Léon (dopnamnet) Chenu föddes 1895 i Soisy-sur-Seine, en liten stad söder om Paris. Han var religiöst intresserad och vid 17 års ålder påbörjade han studier vid stiftets prästseminarium i Versailles. Redan följande år, vid ett kort besök i dominikanernas studiehus i Le Saulchoir nära Tournai i Belgien, fann han emellertid att han ville bli dominikan i stället för stiftspräst. Det var liturgin, kommunitetslivet och studieatmosfären som tilltalade honom hos dominikanerna. Att studiehuset låg i Belgien berodde på att ordnar och kongregationer fördrivits från Frankrike 1904 i samband med att regeringen bröt konkordatet med påvestolen och en antikatolsk lagstiftning infördes. Först 1937–1938 kunde utbildningen flyttas tillbaka till Frankrike och placerades då i Etiolles söder om Paris, alldeles i närheten av Chenus födelseort.

Unge Chenu följde sin ingivelse att söka sig till dominikanerna och begav sig till Le Saulchoir, där han blev novis 1913 och då valde förnamnet Marie-Dominique. Novitiatet fick dock stängas snabbt följande år på grund av första världskrigets utbrott, varvid bröderna skingrades.

På grund av dålig hälsa kunde Chenu inte bli soldat. Han skickades i stället till Rom för vidare studier vid dominikanernas universitet Angelicum, där han läste filosofi, teologi baserad på klassisk thomism samt bibelvetenskap. Han prästvigdes 1919. Året därpå försvarade han sin doktorsavhandling, som handletts av Réginald Garrigou-Lagrange och behandlade de psykologiska och teologiska aspekterna av kontemplation hos Thomas av Aquino. Ämnesvalet säger något om Chenus personlighet. Inom sig hade han en dragning till kontemplation fastän han utåt var mycket aktiv och initiativrik. Folk blev ibland förvirrade av dessa till synes motsatta karaktärsdrag och frågade om det fanns två Chenu, men han försäkrade att det bara fanns en. Garrigou-Lagrange ville gärna behålla Chenu som sin assistent och blev besviken när denne i stället valde att återvända till Le Saulchoir, som öppnats igen, för en annan typ av teologisk forskning. Skämtsamt sade Chenu senare: ”Om jag hade stannat i Rom, kanske jag hade varit kardinal nu!” Men han stannade inte och hade nog heller aldrig blivit kardinal.

Vid Le Saulchoir hade teologistudierna fått sin särskilda profil. Redan mot slutet av 1800-talet hade man kommit fram till att dessa skulle ligga på universitetsnivå och förutom teologi också omfatta annan vetenskap som behövdes i den teologiska forskningen. Man införde även ett återvändande till de uppenbarade källorna, det vill säga att bibeltexterna skulle studeras på originalspråk. Detta betraktades som nödvändigt för teologins förnyelse. Ambroise Gardeil, verksam vid Le Saulchoir då Chenu återvände dit 1920, var drivande i detta program. En annan person som kom att få stor betydelse för Chenu var Pierre Mandonnet, vilken introducerade honom i det historiska studiet av medeltida texter. Denne studerade Thomas av Aquinos texter utifrån det historiska och kulturella sammanhang de tillkommit i, och just detta blev vägledande för Chenus fortsatta teologiska orientering.

Grundaren av École biblique i Jerusalem, Marie-Joseph Lagrange, hade dessförinnan börjat använda sig av den historiskt-kritiska metoden i bibelforskningen, en metod som Chenu redan hade kommit i kontakt med vid Angelicum. Tillsammans med en grupp teologer vid Le Saulchoir sökte han nu tillämpa samma historiska metod på de medeltida texterna. Traditionen från Thomas fick därmed en ny belysning som möjliggjorde att den kunde användas i dialog med den samtida kulturen. Thomismen borde inte vara ett slutet, oföränderligt system utan en levande inspiration i mötet med samtiden, menade Chenu.

Han ansåg sig inte vara historiker i vanlig bemärkelse utan mer en historieorienterad teolog, som ägnade sig åt en sorts sociologisk historia. Grunden för detta var inkarnationen, då Gud själv trädde in i människornas historia. ”Jag är en evangeliets historiker bland Guds folk och intresserad av den skärningspunkt där evangeliet blir jäst för kyrkans liv”, sade han.

Rektor vid Le Saulchoir

Chenu, som var framgångsrik vid Le Saulchoir, blev 1932 dess rektor. År 1937 fick det dominikanska studiehuset status som påvligt universitet med två fakulteter, en teologisk samt en filosofisk, med Chenu som rektor. I samband med sin medeltidsforskning blev han god vän med Etienne Gilson, professor i medeltidshistoria vid Sorbonne. Denne hade grundat ett institut för medeltidsstudier i Toronto och lyckades övertala Chenu att göra samma sak i Ottawa 1930. Han tillbringade sedan ett par månader i Kanada varje år och överförde på så vis en del av inriktningen vid Le Saulchoir dit.

Vid den här tiden var det inte bara dominikaner som studerade vid Le Saulchoir. Även andra personer som senare blev kända forskare inom exempelvis exegetik, liturgik, pastoralteologi och etik sökte sig dit. Bland studenterna, som kom från dominikanprovinser utanför Frankrike, kan nämnas Edward Schillebeeckx, Gustavo Gutiérrez (som ännu inte var dominikan) och Timothy Radcliffe. Chenu undervisade själv och var framför allt den som utformade studieprogrammet. Det kan vara intressant att veta att Yves Congar hade Chenu som lärare i grekiska och dogmhistoria. Vad studenterna mindes mest av sin lärare var hans uppmuntran och sympatiska lyssnande samt hans iver att ta till sig andras kreativa tänkande.

Första sanktionen

År 1937 publicerade Chenu en skrift om studieprogrammet vid Le Saulchoir och den bakomliggande teologiska historieorienterade inriktningen. Boken, som hade titeln Une école de théologie: Le Saulchoir och omfattade 128 sidor, var bara avsedd för en trängre krets kring utbildningscentret och såldes inte på den allmänna bokmarknaden. Förutom den sakliga redogörelsen innehöll boken även en plädering för nytänkandet vid Le Saulchoir samt provokativa, negativa uttalanden om den stillastående, förhärskande teologin på andra håll. Detta blev för mycket för Sanctum Officium i Rom (nuvarande Troskongregationen), där man fortfarande inte helt accepterat historisk-kritisk bibelforskning. Chenu anklagades för subjektivism och relativism. Han beordrades att komma till Rom och fick där skriva under tio teser för att bekräfta sin trohet mot Thomas av Aquino, bland annat att dennes teologiska system var renlärigt! Till saken hörde också att Chenu inte var omtyckt av alla i Rom. Där fanns personer som gärna såg att han kom i vanrykte.

Först 1942 avgjordes processen mot Chenu. Hans bok blev satt på Vatikanens Index över förbjudna böcker och han fråntogs sin befattning vid Le Saulchoir. I stället blev han förflyttad till dominikanernas konvent Saint Jacques på rue de la Glacière i Paris och avrådd att undervisa och publicera skrifter. Congar sade senare att han aldrig förstod varför Chenu behandlades så hårt. Han menade att det troligen berodde på att man i Rom missförstod metoden i Le Saulchoir och antog att den innebar ett återvändande till modernismen, som fördömts av kyrkan i början av århundradet. Kardinal Emmanuel Suhard i Paris försökte trösta Chenu genom att säga att han inte skulle vara ledsen, därför att om tjugo år skulle alla tänka som han. Den profetian infriades mycket riktigt vid Andra Vatikankonciliet.

Mångsidig aktivitet i Paris

Chenu blev långt ifrån sysslolös i Paris. Han fortsatte med medeltidsforskningen och blev via sin vän, historikern och sociologen Gabriel Le Bras, knuten till l’École des Hautes Études vid Paris universitet, där han fick undervisa. Senare hjälpte Le Bras honom även till en tjänst vid Institut Catholique som han uppehöll i många år. I dessa miljöer fick han tid och uppmuntran till att sammanställa material han arbetat med i årtionden, och på 1950-talet kunde han utge bland annat Introduction à l’étude de Saint Thomas d’Aquin, som fick ett varmt mottagande.

Vid sidan av det akademiska arbetet var han verksam på flera andra fronter. Tidigare i Belgien hade han haft kontakt med abbé Joseph Cardijn, som 1925 grundade en rörelse för den kristna arbetarungdomen, Jeunesse ouvrière chrétienne (JOC), vars kaplaner kom till Le Saulchoir för dialog, studier och retreater. Rörelsen, som var en avdelning inom Action catholique, tillkom för att samla och stödja unga kristna industriarbetare, vilka kände sig främmande i dåtidens katolska, ofta borgerligt präglade församlingsliv. Vid den påtvingade flytten till Paris hamnade Chenu i det XIII:e arrondissemanget, ett av de fattigaste områdena i staden. Kriget pågick och umbärandena var stora för alla, men särskilt för de mest utsatta. Detta fick Chenu att engagera sig socialt och pastoralt, på såväl ett intellektuellt plan som ett konkret, praktiskt. Han ordnade studieveckor kring sociala frågor runtom i landet, följde på nära håll utvecklingen inom JOC:s smågrupper och var en bland de första att utforma en arbetets teologi. I några kyrkliga kretsar upplevdes han som ett irritationsmoment, eftersom han så ofta kritiserade den bestående ordningen, och omtalades som den omnipresente aktivisten Chenu.

Han prioriterade de enkla nära kontakterna i grannskapet och kommunitetslivet i Saint Jacques framför mer storslagna, perifera evenemang. Många berättelser finns om detta. En av dem härrör från tiden efter konciliet då man delat in den stora kommuniteten i smågrupper som samlades varje månad för bön, samtal och rekreation. En gång när Chenus grupp träffades berättade han att han hade blivit inbjuden till en bankett i Elyséepalatset samma kväll, men han hade tackat nej, därför att det var den kväll då hans grupp i Saint Jacques skulle träffas. Han ansåg sig göra mera nytta där än i presidentpalatset.

Arbetarprästerna

År 1943 publicerade de två JOC-kaplanerna Henri Godin och Yvan Daniel boken La France pays de mission? (Frankrike ett missionsland?) där det till kyrkfolkets förfäran framgick att arbetarklassen var helt avkristnad. Chenu föredrog termen ”icke-evangeliserad” framför ”avkristnad”, därför att kyrkan enligt honom aldrig hade gjort några allvarliga försök att närma sig industriarbetarnas hårda värld. Boken gjorde ett chockerande intryck på kardinal Suhard, som sade att en mur skiljer kyrkan från arbetarklassen och att man måste ta sig över den muren.

Försök gjordes också att i form av olika pastorala satsningar komma på andra sidan muren. Missions de France och Missions de Paris skapades 1942 respektive 1943–44 och Chenu var rådgivare för dessa nya evangelisationsinitiativ. Vissa engagerade präster började själva jobba på fabriker, i hamnar och gruvor vid slutet av 1940-talet. Frankrike fick sina omdiskuterade arbetarpräster och Chenu var mycket involverad i utvecklingen. Syftet var att se hur Gud uppenbarade sig i arbetarnas värld och utifrån detta skulle prästerna formulera en ny teologi om Guds handlande i gruvor och fabriker. Eftersom kyrkan i sin fullhet omfattade både präster och lekmän, måste även prästerna tillsammans med lekmännen vara närvarande i de fattiga arbetarnas värld, om man ville nå arbetarklassen, hävdade Chenu. För detta krävdes en ny sorts präster som var tillgängliga och närvarande samt villiga att dela sitt ansvar med lekmännen. Ja, även en ny syn på prästämbetet behövdes. Arbetarprästerna befann sig inte på fabrikerna i första hand för att distribuera sakramenten, vilket sällan var möjligt, utan de var där för att genom sitt liv vittna om tron i en miljö där kyrkan inte tidigare satt sin fot. Om vittnesbördet skulle bli trovärdigt behövdes närvaro, vänskap, engagemang samt solidaritet med arbetarna och deras usla villkor. – Många konkreta, svåra frågor uppstod kring dessa prästers nya situation, till exempel om de kunde vara fackligt aktiva eller ej.

I början av 1950-talet fanns det dussintals arbetarpräster i Frankrike och många av dem var dominikaner. Hösten 1953 begav sig tre franska kardinaler till Rom, Maurice Feltin från Paris, Pierre-Marie Gerlier från Lyon och Achille Liénart från Lille, för att söka övertyga påven Pius XII att acceptera arbetarprästerna, som de ansåg vara viktiga för kyrkans pastoralvård. Försöket misslyckades emellertid och de fick i stället i uppdrag att brevledes informera alla arbetarpräster om att påven stoppade det pastorala experimentet. Från Roms sida ansågs saken därmed avslutad.

Andra sanktionen

Under tiden skrev Chenu en artikel om arbetarprästernas prästämbete, som publicerades i La Vie Intellectuelle 1954. Han fortsatte där att beteckna Frankrike som ett missionsland, även om alla inte ville inse det, och betonade att en förnyad teologi om prästämbetet behövdes i den icke evangeliserade industrivärlden.

De tre ovannämnda kardinalerna förstod vad Chenu ville säga med artikeln, men i Rom uppfattades den som olydnad mot påvens beslut. Snabbt vidtogs kraftfulla åtgärder som denna gång inte bara drabbade Chenu utan även andra vitala delar av Dominikanorden. Ordens generalmästare sändes från Rom till Frankrike med det tunga uppdraget att be de tre provinsialerna i Paris, Lyon och Toulouse att avgå. Chenu och några andra i Rom misstänkliggjorda dominikaner tystades och förflyttades från Paris och Le Saulchoir. Däribland var Congar, vars teologi om ekumenik ogillades. Han tvingades leva i exil i England och Jerusalem mellan 1954 och 1956. En annan person som omplacerades var Pierre Boisselot, chefen för dominikanernas bokförlag Les Éditions du Cerf. Själv blev Chenu förflyttad till Rouen i nordvästra Frankrike och fick bara återkomma till Paris en vecka i månaden för att följa utvecklingen i de grupper han var engagerad i. Dessa av Rom beordrade åtgärder, som helt frångick Dominikanordens demokratiska tradition, kallades i Le Monde ”en räd mot dominikanerna”.

Den till läggningen optimistiske Chenu tog dock sanktionerna med jämnmod och menade att historien visade att man ingenstans i samhället eller kyrkan kunnat anpassa sig till stora förändringar utan att först göra motstånd, därför att dessa rubbade balansen. Likväl blev perioden i Rouen den mörkaste i hans liv, även om han fortsatte att skriva med framgång, till exempel boken La théologie au douzième siècle från 1957.

Andra Vatikankonciliet

Till sin lättnad fick Chenu återvända till Paris och Saint Jacques 1962, året då Andra Vatikankonciliet inleddes. På grund av händelserna 1942 och 1954 blev han aldrig tillfrågad om att delta i dess förberedelsearbete, till skillnad från vännen och medbrodern Congar, som spelade en framträdande roll som teologisk expert både före och under konciliet. Men Chenu fick ändå vara med på ett hörn tack vare en tidigare student vid Le Saulchoir, nämligen biskop Claude Rolland av Antisirabé på Madagaskar. Varje biskop som deltog i konciliet hade nämligen rätt till en personlig teologisk rådgivare och Rolland valde då sin före detta lärare Chenu, som givetvis gladdes över uppdraget och tillvaratog alla tillfällen till kontakt med biskopar, teologer, protestantiska observatörer och journalister. Även om han inte formellt ingick i kommissionerna som utarbetade texter, blev han involverad i seminarier och konsulterad angående texterna i nära samarbete med Congar.

Chenu var upphovsman till texten ”Budskap från konciliet till alla människor”, som utgavs den 20 oktober 1962, strax efter konciliets öppnande. Det var första gången som kyrkan vid ett koncilium vände sig till hela mänskligheten och inte bara till katoliker. Visserligen klagade Chenu över att hans ursprungstext i senare bearbetningar blivit ”blötlagd i vigvatten”, men hans tankar kring kyrkans omsorg om den moderna människan och hennes behov av fred och kärlek genom Jesus Kristus finns med i texten.

Det dokument som bär de mest tydliga spåren av Chenu är Gaudium et spes, konciliets pastoralkonstitution om kyrkan i världen av i dag. Där talas om ”kyrkans plikt att ständigt rannsaka tidens tecken och att tolka dem i ljuset av evangeliet” (§ 4), vilket hade varit en kär idé hos Chenu alltsedan 1937 och han kunde nu glädjas över att se den integreras i kyrkans lära. Den inledande meningen om att de glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller människorna, särskilt de fattiga och lidande, också är kyrkans, härrör också från honom och blev ett ledmotiv i dokumentet. – Att så mycket av vad han kämpat för nu välkomnades av en majoritet gladde honom förstås resten av livet och han kallade konciliet ”kyrkans jul”. Samtidigt menade han att man inte fick fastna vid dokumenten, som bara var en början till något mer. Konciliet skulle komma att överskrida sig självt, trodde han.

Avslutande reflektioner

Som framgått uppfattades M.-D. Chenu (som han själv skrev sitt namn) olika i olika läger. För somliga var han den besvärlige gossen Ruda, som störde, ställde till problem och oroade, för andra den älskade brodern och kreative profeten, som brydde sig om människor och ingav hopp. Vad man än må tycka är det svårt att förneka att han var en föregångare till konciliet, där hans teologi om Gudsfolket och kyrkan i dialog med världen, hans missionssyn och pastorala hållning fick stort genomslag.

Chenu skulle antagligen ha uppskattat påven Franciskus. Den uppmuntrande, engagerade tonen i påvens evangeliska uppmaning Evangelii gaudium (se Signum 1/2014) överensstämmer väl med Chenus optimism och kreativa idéer om förnyelse i kyrkan och världen. I samband med att Chenu skrev om arbetets teologi i början av 1950-talet skisserade han även på en skapelseteologi. Kanske skulle han ha sagt ”äntligen”, ifall han hade fått vara med om att ta emot encyklikan Laudato si (se Signum 5/2015). Påvens och Chenus förhållningssätt inom en rad områden är också likartade, till exempel vad gäller prioriteringen av de fattiga, betoningen av Gudsfolkets givna plats samt kritiken mot klerikalism.

När M.-D. Chenu dog den 11 februari 1990 skrev hans medbroder Jean-Pierre Jossua i en minnesruna i Le Monde att de franska dominikanerna var skyldiga Chenu stort tack för den kraftfulla vitalitet han tillfört, och att detta också gällde kyrkan – mycket mer än hon varit villig att erkänna.

Några betydande verk av M.-D. Chenu
La théologie au douzième siècle, Vrin, 1957.

La théologie comme science au XIIIe siècle, 1927.

Une école de théologie: Le Saulchoir, 1937.

Pour une théologie du travail, Seuil, 1950.

Saint Thomas d’Aquin et la théologie, Seuil, 1957.

Introduction à l’étude de Saint Thomas d’Aquin, Vrin, nyutgåva 1993.

Källor

Marie-Dominique Chenu: Une école de théologie: Le Saulchoir. Avec les études de Giuseppe Alberigo, Étienne Fouilloux, Jean Ladrière et Jean-Pierre Jossua. Les Éditions du Cerf, Paris 1985.

Jacques Duquesne interroge le Père M.-D. Chenu. ”Un théologien en liberté”. Édition du Centurion, 1975.

Thomas F O’Meara & Paul Philibert (red.), Scanning the Signs of the Times. French Dominicans in the Twentieth Century. ATF Theology, Adelaide 2013.

http://dominicains.revues.org/85 .

Dictionnaire biographique des frères prêcheurs. Dominicains des provinces françaises (XIX–XXe siècles). Notices biographiques: Chenu Marie-Dominique. (2015-10-02).

Témoignage du Père Chenu sur ces 50 ans d’avancé de l’Église dans le monde d’aujourd’hui. 21 mai 1978,
Paris. Bande magnétique.