Profeten Elia – en visselblåsare för 2 800 år sedan

Begreppet visselblåsare har, främst genom Edward Snowden, blivit så känt att en närmare presentation av fenomenet inte behövs. I denna användning är ordet ganska nytt; ännu i Svenska Akademiens ordlista från 2006 saknas det. Nu kan vi läsa om visselblåsare nära nog dagligen. Men hur gammal är själva företeelsen?

Spontant tror vi kanske att antikens människor var undergivna sin överhet och inte upplagda för att sända ut varningssignaler mot maktmissbruk. Men var och en som har läst sin Bibel, både Gamla och Nya testamentet, vet att saken finns där, även om själva ordet saknas. Här skall vi se på en visselblåsare i nordriket Israel under 800-talet f.?Kr., Elia. Om honom kan vi läsa i ett antal berättelser som finns i 1 Kungaboken 17–2 Kungaboken 2.

Profetismen

I det gamla Israel uppfattas profetismen ofta som en oppositionsrörelse inom den israelitiska religionen. Det var därför profeterna uppmärksammades av befrielseteologin. Användningen av ordet profetisk i samband med kritik av det bestående kan ha bidragit till denna bild. Onekligen pekar flera av berättelserna knutna till Gamla testamentets stora skriftprofeter – män som Jesaja, Jeremia och Amos – i den riktningen. De såg inte som sin uppgift att stryka kungarna medhårs.

Denna bild är dock, åtminstone för den äldre tiden, falsk. Profeter finns i många religioner och är inget typiskt israelitiskt fenomen. Från början har det väl rört sig om en schamanliknande aktivitet. Profeterna ansågs kunna förutsäga framtiden, de gav orakel och utövade exorcism. Betalning för detta både förväntades och togs emot. Flera notiser om de äldsta profeterna visar detta. När Saul och en av tjänarna utan framgång letade efter några bortsprungna åsnor, vände man sig till ”en gudsman med stort anseende: allt han förutsäger slår in” (1 Sam 9:6). Det var Samuel, som fick reda ut åsneproblemet och sedan smörja Saul till kung.

Kungar

Kungar och profeter tycks också i regel ha dragit jämnt under denna tid. David höll sig med hovprofeter, av vilka Natan uppges ha lämnat en teologiskt mycket viktig motivering för hans kungadöme (2 Sam 7). Intressant är att Jesaja, som i den bok som bär hans namn uppträder frimodigt mot kung Ahas, i den parallella skildringen i 2 Kungaboken 19–20 framträder som undergörare och som en lojal medlem av det kungliga hushållet.

Det mesta tyder på att profeterna har varit en stabiliserande faktor för kungadömet i det tidiga Israel. Förhållandena i grannländerna visar också på detta. Särskilt från nyassyrisk tid har bevarats icke-israelitiska profetorakel, som kungarna måste ha uppfattat som en bekräftelse av sin maktutövning.

Förändringen av detta har inte kommit med en gång. Ännu i Syraks genomgång av Israels historia i ”lovsång över fäderna” (Syrak 44–49) är profeterna förutsägare av framtiden och i huvudsak lojala kungatjänare. Men i profetböckerna – som rimligen representerar endast ett urval av profeternas utsagor – får vi en annan bild. Ibland är svängningen nästan total, som i Jeremias fall. Ibland fokuseras ensidigt kungarnas tolererande av – och ibland uppmuntran av – främmande kult, som i Hosea. Gemensamt för de flesta tycks vara ett avvisande av den officiella utrikespolitiken, som förlitade sig på tillfälliga allianser, främst med Egypten.

Bakgrunden till detta låg i den djupgående kris som kännetecknade samhället i Juda vid denna tid. Nordriket Israel skulle snart gå under inför den assyriska expansionen, något som skedde 722 f.Kr. Sydriket Juda ägde bestånd inom allt snävare gränser fram till 586 f.Kr. Inför denna utmaning förefaller en koncentration på vad som kunde kallas ”det äktisraelitiska” ha skett, och där tycks den profetiska rörelsen ha spelat en roll. Här kommer också den deuteronomistiska reformrörelsen in i bilden. Den har präglat det omfattande historieverk som sträcker sig över 5 Mosebok till 2 Kungaboken, men har också präglat flera profetböcker, helt (Jeremia) eller delvis (t.ex. Amos).

Elia

Elia var ingen skriftprofet. Det innebär att vi har få utsagor av honom bevarade, men relativt sett mera av berättelser om hans liv och verk. Samtidigt skall det betonas att den enda källan till kunskap om honom är de bibliska texterna, som inte har ambitionen att ge en objektiv biografi. Men berättelserna om Elia och hans samtida profeter infogar sig väl i den övriga bilden och behöver i sina huvuddrag inte betvivlas.

Först kan det noteras att vi inte vet hans faders namn (till skillnad från hans efterträdare Elisha, som var son till Shafat). Det kan tyda på en härkomst från en socialt lägre nivå. Det skulle också kunna understrykas av vad som i den hebreiska texten sägs i första versen av 1 Kung 17: ”Tishbiten Elia, en av dem som tillfälligt bodde i Gilead, sade till Achav.” Det hebreiska ordet toshav översätts i Bibel 2000 i regel med ”en som tillfälligt bor” och motsvarar kanske det svenska ordet ’inneboende’, alltså en person utan eget jordinnehav. De flesta kommentatorer (och Bibel 2000) anser, att detta ord är en oavsiktlig dubbelskrivning (så kallad dittografi) av den geografiska beteckningen tishbit, alltså en från Tishbe, en stad i Östjordanlandet.

Social härkomst

Social härkomst är inte den enda faktorn för att bestämma bakgrunden till en profets framträdande, men den är inte heller oviktig. Intressant är att den tyske gammaltestamentlige exegeten Rainer Albertz i sitt viktiga arbete Religionsgeschichte Israels (1992) går in för att den hebreiska texten i 1 Kungaboken 7:1 är den ursprungliga. Som många yngre tyska akademiker vid den tiden var Albertz påverkad av vänsterrörelsen, och såg här – kanske omedvetet – en möjlighet att inordna Elia i den långa raden av dem som slagit vakt om proletariatets rättigheter och dessutom själv kom därifrån. Exegetik och politik är aldrig helt frikopplade från varandra, inte heller i bibelvetenskapen.

Navots vingård

Navots vingård är rubriken på den text som vi nu skall se närmare på. Den finns i 1 Kungaboken 21 och är ett mästerligt exempel på hebreisk berättarkonst. Det är här Elia framträder som en visselblåsare, en som slår larm när den enskilde råkar ut för makthavarens godtycke.

Handlingen är i korthet att Navot ägde en vingård som låg nära det kungliga palatset i Samaria. Kung Achav bad Navot om att få köpa vingården av Navot för att ha den till köksträdgård, vilket denne vägrar med motiveringen att han ärvt den av sina fäder. Kungen vänder förbittrad hem, och berättaren har insyn också i det kungliga sovrummet: ”Han lade sig på sängen med ansiktet bortvänt och ville inte äta” (1 Kung 21:4). Ur detta tjurande sporras han till handling av drottning Isebel, en av ärkekättarna i Gamla testamentet. Hon lät kungen skriva ett brev till de äldste i den stad som Navot bodde i. De skulle utlysa en fasta, och låta två män vittna mot Navot att han smädat Gud och kungen. Sedan skulle han stenas till döds.

Allt fungerar som planerat. När kungen är i Navots vingård möter han oväntat profeten Elia, som säger till honom: ”Har du både dräpt och hunnit lyfta arvet?” (1 Kung 21:19). Gud befaller Elia att säga till Achav, att hundarna skall slicka kungens blod på samma plats där de slickat Navots.

Jorden i Israel

Jorden i Israel var enligt lagbestämmelserna i Moseböckerna knuten till ätten och fick inte avyttras till någon annan. Bevisligen har dock försäljning och köp av jord skett, och Achav erbjuder också Navot full ersättning – det är inte en godtycklig konfiskation. Möjligen är det främst justitiemordet som profeten vänder sig mot, inte i första rummet tillgreppet av vingården.

Hur ”visselblåsandet” i praktiken gick till, får vi inte veta. Några andra i vingården omnämns inte, men rimligen var kungen omgiven av sin uppvaktning. Händelsen kan ha bevarats och traderats i någon av de profetgrupper som omnämns främst i samband med Elisha. Det intressanta är, att i det kollektiva minnet i Israel har denna till synes obetydliga episod bevarats. När profettraditionerna samlades och redigerades av deuteronomisterna, skärptes förmodligen den kungakritiska udden. I denna rörelse var inställningen till kungarna som regel mycket kritisk, vilket lätt syns på de omdömen om monarkerna som lämnas i Kungaböckerna.

Botgöring

De hårda orden från Elia blir dock inte det sista. I slutet av kapitlet berättas det om hur kungen gjorde bot och bättring: han satte säcktyg på kroppen, fastade ”och gick med tunga steg”. Resultatet uteblir inte heller, och Gud säger till Elia att olyckan kommer att inträffa först i hans sons tid. Tanken är tydligen, att om även en svår syndare gör bot tillräckligt effektivt, så kommer straffet att åtminstone skjutas upp: den gudomliga rättvisan respekterar omvändelsen.

Från Israels omgivande länder har vi några få exempel på profeter som agerat i likhet med Elia. Men de är inte många, och den självständiga inställningen till överheten tycks ha varit utmärkande för den israelitiska profetismen i dess fullgångna fas. En annan sak som utmärkte profeterna i Gamla testamentet var att de övade förbön. Där har de lämnat ett föredöme för kommande tider, något som kyrkohistorien ger många exempel på.

I Nya testamentet är profeten Elia förelöparen till Messias, och som sådan har han redan kommit i Johannes Döparens gestalt. Han och Mose talar med Jesus vid hans förklaring på berget (Matt 17). Men även om han främst – och även i judisk tradition – ihågkoms som förelöparen, kanske han även någon gång kan få bli ihågkommen som visselblåsaren Elia.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.