Alla himlens fåglar har flytt

Efter sex års skrivande kom hans tegelsten om Jeremia ut i höstas och tog slut direkt. Vi träffas på ett hotell i centrala Stockholm. Peter Halldorf besöker en konferens för pastorer och tycks nästan uppskatta avbrottet. Han känns väl igen på sin pojkaktiga lugg, sitt tjocka gråa skägg, sin svarta skjorta och ett stort kors hängande om halsen. Han häller upp en kopp te medan jag tar en cappuccino.

I årtionden har han samlat andligt sökande, privatreligiösa och människor från många olika samfund till reträtter och teologiska samtal på slottet Bjärka Säby i Östergötland. Hans skepnad skulle kunna tas för en rysk ortodox munk och över den ekumeniska kommunitet han skapat på Bjärka Säby vilar en klosterliknande atmosfär. Där lever man efter väl invanda liturgiska rutiner och klockslag från tidig morgon till sen kväll.

Peter Halldorf var redaktör för den då ovanligt öppensinnade frikyrkliga tidningen Trots Allt på 1990-talet med skribenter som författaren Ylva Eggehorn och sångaren och låtskrivaren Tomas Andersson Wij. Han drog sig i sin senare roll som pastor mer och mer mot ökenfäderna, kyrkofäderna och de ortodoxa kyrkornas teologi influerad av bland andra biskopen Martin Lönnebo.

För Peter Halldorf, som ständigt pekar på nutidsmänniskans behov av stillhet, tystnad och enkelhet, är Jeremia en hjälte. Hans profetior ligger inklämd i Gamla testamentet mellan Jesaja och Klagovisorna. Jeremia sade mer än någon annan sanningen, till de styrandes ilska. Om folket i Juda rike inte ändrade på sig skulle Babylon och dess kung Nebukadnessar inta landet och tvinga dem på flykt. Profetian skulle till slut uppfyllas.

Men under 50 års tid återkom Jeremia ständigt till den orättvisa behandlingen av de fattiga, de förtryckta, de faderlösa och änkorna. Inte för inte har han kallats den gråtande profeten och gett upphov till ordet jeremiad, klagovisa. ”Det finns ingen gräns för deras ondska, de dömer inte rättvist, de driver inte den faderlöses sak till seger och hävdar inte den fattiges rätt” ropar han förtvivlat ut det som Gud ska ha lagt på hans läppar.

Vilken insikt ledde dig att skriva om Jeremia?

Jag hade inte förstått tidigare att Jeremias bok var den mest politiska skriften i hela Bibeln. Men jag kanske var naiv, för när man på allvar möter profeterna är de ju aktörer på samhällsarenan och politiska röster i verklig mening. Jeremia berörde affärerna på marknadsplatserna, de ekonomiska strukturerna och korruptionen bland de ledande.

Och hela tiden återkommer Jeremia till den fattige, den förtryckte, den faderlösa och änkan.

Ja, det är det här som är det genomgående draget i den profetiska traditionen, att profeterna är röster för människor som befinner sig på randen av tillvaron, de marginaliserade. De marginaliserades situation är aldrig någonsin förhandlingsbar i den profetiska litteraturen. Detta gör ju naturligtvis profeterna tidlösa i mycket av det de säger för det här är fenomen som kommer tillbaka i varje samhälle.

Hur kändes den insikten, att Jeremia var så politisk?

Det har varit omtumlande för mig men samtidigt djupt befriande. Det tydligaste jag bär med mig efter att ha skrivit boken kan nog sammanfattas i ordet patos. Det handlar om Guds blick och engagemang i en sargad värld. Det utmanar oss till ett förhållningssätt att leva i denna värld med dess orättfärdiga och förtryckande strukturer som marginaliserar och leder till utanförskap för många.

Vilket förhållningssätt tänker du på?

I vår egen kultur som är en så utpräglad konsumtionskultur så blir ju varje handling och varje akt av gästfrihet och generositet en profetisk handling. Gästfriheten och generositeten utmanar konsumtionskulturen som ju i sig har kvasireligiösa drag, som får ett slags mytologisk och andlig laddning där jakten efter mer och mer på samma gång är en flykt från döden och tiden.

Har du några handfasta råd om hur vi kan förändras?

Det är de små handlingarna som hjälper mig att gå ut ur mig själv, generositet och gästfrihet exempelvis. Men det är också askes i ordets genuina innebörd, att jag behöver dra en gräns för mina begär och behov. Jag tror askes är övning i kärlekens uppmärksamhet, men den uppmärksamheten, den kärleksfulla blicken, fördunklas av, blir skumögd, när jag drivs alltmer av mina egna begär och behov.

Klarar du själv att stå utanför konsumtionssamhället?

Shopping och vad som tillhör det tilltalar inte mig. Men jag har min kamp i andra saker och som jag talar med mina själasörjare om. Jag kan inte framställa mig själv som föredöme, men att försöka bevara blicken klar och sträva efter uppmärksamhet måste i våra liv leda till att vi gör dagliga val för hur vi lever våra liv i den här världen. Vad vi köper och inte köper, vad vi ägnar vår tid och vår uppmärksamhet åt. Vad vi läser och vad vi inte läser. Det är en daglig både andlig och mental kamp i våra liv och det är det för vem som helst som vill ta sin mänskliga värdighet på allvar.

Du beskriver Jeremia som en helig dåre, en man som lätt kunde tas för en galning. Och hans liv var ingen framgångssaga. Han var nära att lynchas av de religiösa makthavarna. Hur skulle han tas emot i dag?

Det där är nog sig likt jämfört med den tiden. Vi vill undanröja, bortförklara och eliminera dem som vi uppfattar som alltför avvikande, dem som stör oss och distraherar oss i det liv vi skapat och byggt upp. Det kan finnas andra forum där den heliga dårskapen kan gestaltas i vår tid: inom konsten, bland poeterna och skådespelarna. Många av profeterna i Israel var ju själva poeter, inte minst Jeremia som beskrivits som en av de allra mest lysande genom alla tider. Poesin som litterär form och språk har ju en förmåga att göra oss uppmärksamma på sådant som vi inte ser, som vi har blinda fläckar inför. Om man ska använda ett ord för vad profeterna gör, så är det att de gör oss uppmärksamma på förhållanden, på företeelser och fenomen i vår omvärld som vi är mer eller mindre blinda inför.

Hur farlig är likgiltigheten?

Likgiltighet tillsammans med rädsla och ängslighet är det som tillsammans gör att vi kryper in i våra trygghetszoner och denna rädsla får oss att retirera. Den främjar likgiltigheten för andra och är motsatsen till en livshållning och en blick präglad av patos. Jag tror att när vi bygger murar, vare sig de är synliga eller osynliga (och murar byggs alltid av rädsla och fruktan), så leder det per automatik till att vi blir likgiltiga för dem som finns på andra sidan murarna. Vi ser dem inte längre, förvägrar oss själva att se dem. En uppmärksam blick kan inte förbli likgiltig.

Dagens Jerusalem innehåller ju också sociala spänningar och en kamp mellan de styrande och ett folk – palestinierna – i utanförskap. Du reste förra året till Israel och kom tillbaka besviken. Och så skrev du en kritisk reseskildring som många kristna Israelvänner inte gillade.

Ja, för mig var det en så skakande upplevelse som det vore ett svek att inte sätta ord på. Jag blev varse att nästan alla pilgrimsresor tar oss på vägar där vi inte får se förtrycket. När man kommer ner och ser det är det slående likt det vi såg i Östeuropa med vakttorn, åtta meter höga murar, taggtråd, passagen för oss turister och utlänningar, det är ofattbart.

Jag tror många blandar ihop kärleken till det judiska folket med den befintliga regeringens politik. Profeterna var också kritiska till de styrande, men blödde och grät för att de hade kärlek till det judiska folket.

I din bok skildrar du hur Jeremia också varnade för hotet mot miljön när han skriver att ”alla himlens fåglar har flytt” vilket också är titeln på din bok. Är klimatforskarna dagens profeter?

Ja, men frågan är om vi lyssnar så att det leder till handling. Det är lätt att gripas av vanmakt och inte se hur viktiga de små stegen är, som vi tar för att personligen vara med och reducera en negativ klimatpåverkan. Jag hade inte själv uppmärksammat miljöengagemanget hos profeterna och särskilt hos Jeremia. Hur han beskriver konsekvenserna för miljön genom människans ondska, själviskhet och självgodhet. Han beskriver hur ”jorden ligger svartklädd och sörjande”, en kosmisk regression.

Jeremias profetior uppfylldes eftersom de styrande vägrade ändra sig och folket fördes till Babylon för att inte återvända förrän efter 70 års fångenskap. Var inte hans liv meningslöst därmed?

Det är nödvändigt att vi får höra om detta och även om inte vi gör det just nu, så kan andra senare lyssna vilket kan vara avgörande på sikt. Det profeterna gör är att de utvärderar sociala skeenden och ser vartåt historien lutar, så att vi utifrån det ska kunna fatta kloka och goda beslut om hur vi lever i dag. De hjälper oss att se att historien inte är förutbestämd, ödesbestämd utan att det finns ett samband mellan våra beslut i dag och hur vi formar våra liv och den värld vi får senare.

Så Jeremias profetior har relevans i dag?

Ja, det är ju det som profetian handlar om, minnet av det som hänt i det förgångna hjälper oss att orientera oss framåt i historien. Det är genom historien vi ska lära oss. Det är därför de här profetiska böckerna hamnar i Bibelns kanon, att det finns ett tilltal som går utöver den konkreta historiska situationen.

Kanske profetens tid är nu. Peter Halldorfs bok sålde slut på ett ögonblick och en ny upplaga fick tryckas. Han åker runt i landet och berättar om sin sanningssägande förebild.

”Responsen är över förväntan. Jag är glad över dialogen jag fått med massor av människor”, säger Peter Halldorf.

Innan vi skiljs åt vill han släppa in lite ljus över dysterheten hos Jeremia: ”Det mest häpnadsväckande var ändå hur han förmedlade ett hopp mitt i randen av en katastrof. Folket skulle ju få återvända igen efter exilen.”

Mikael Kindbom är jur.kand. och journalist, Stockholm.