Hoda Barakat – brustenhetens nyansrika skildrare

Hoda Barakat beskriver i sina böcker det krigshärjade Libanon.

Jonathan Morén, som nyligen översatt en av hennes böcker till svenska, skriver om en författare som vägrar ta ställning, annat än för människan, och som ömsint beskriver världens brustenhet.
Hoda Barakat beskriver i sina böcker det krigshärjade Libanon.

Jonathan Morén, som nyligen översatt en av hennes böcker till svenska, skriver om en författare som vägrar ta ställning, annat än för människan, och som ömsint beskriver världens brustenhet.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Beirut, april 2016. Jag befinner mig i staden tillsammans med en grupp masterstudenter i litterär gestaltning från Göteborgs universitet, som skall nosa på Beiruts litterära miljöer, träffa författare, redaktörer och libanesiska skrivarkursstudenter. Vi har just anlänt till ALBA, ett anrikt privatuniversitet i stadens östra utkanter, för ett möte med den märklige filmaren och författaren Jalal Toufic. Vid en liten kur på universitetets gård sitter en säkerhetsvakt, en kraftig, tunnhårig man i femtioårsåldern, som skiner upp när han får se oss och hör varifrån vi kommer: ”Ah, skandinaver!” Själv är han av armeniskt ursprung, från en av de många familjer som utvandrade till Libanon efter massakrerna 1915. Efter bara några få minuters samtal kommer det, liksom i förtroende: ”Ni förstår, vi här i östra Beirut, och vi armenier, är precis som ni européer: vi är alltid glada och tycker om att dricka vin. Men där borta, i väster, där går alla runt och ser ut så här hela tiden.” Han grimaserar och sätter på sig sin allra bistraste min. Jag varken orkar eller hinner svara emot – vår grupp måste snart gå vidare – utan konstaterar bara med en trött invändig suck att det år 2016, mer än 25 år efter inbördeskrigets slut, fortfarande finns människor som tycker det är en god idé att inleda nya bekantskaper med att förtala sina grannar och landsmän, att krafsa upp den gamla stridsyxan och vifta lite med den bara för att visa att den ligger kvar precis där man lade den och är i användbart skick.

Det går inte längre någon grön linje mellan västra och östra Beirut, och man riskerar inte längre livet bara för att man råkar befinna sig i fel halva vid fel tidpunkt, men det löper desto fler osynliga linjer – både på bredden och på höjden – genom staden, liksom genom hela det libanesiska samhället. Man behöver inte mer än ta en promenad genom de centrala delarna för att konstatera det mest uppenbara: en underlig blandning av ödslighet och frenetisk verksamhet. Ruiner och tomma husskelett står vägg i vägg med stålblanka och skyhöga nybyggen, med bostäder och kontorslokaler till fantasipriser. Jag har nog aldrig besökt en stad som varit så belamrad av byggkranar. Men fastighetsmarknaden är en bubbla som redan då var på god väg att brista – och sedan dess har gjort det med besked. Vissa pampiga nybyggen fungerar som sommarbostäder eller övernattningslägenheter åt förmögna familjer från gulfstaterna, andra står lika tomma och ödsliga som sina utbombade kusiner från krigets dagar. Luttrade Beirutbor jag talar med betraktar spektaklen med ett sorgset småleende: ”Man bygger dem bara för att få folk att glömma det som fanns här förut. Det är kulisser”, säger en. En annan är ännu mer drastisk: ”Nybyggena? Det är ett sätt för maffian att tvätta svarta pengar från narkotikahandeln!”

Om politikerna och företagen – med den mördade premiärministern Rafiq Hariris firma Solidere i spetsen – har gjort sitt bästa för att sopa bort spåren av den stad som en gång fanns, så har många av landets författare arbetat i rakt motsatt riktning, och med ett närmast arkeologiskt nit försökt rädda landets historia undan den kollektiva glömskan (eller Amnésie Nationale, som någon lustigkurre formulerade det). Det tydligaste exemplet är nog Rabee Jabers monumentala roman Bayrut, madinat al-’alam (Beirut, världsstaden) utgiven i tre volymer 2003–2007. Jaber är relativt ung, född 1972, men kanske just därför desto mer ivrig att utforska den stad han hört talas om men aldrig förunnats att uppleva. Han har beskrivit hur han tillbringade flera år i bibliotekens mikrofilmarkiv, helt och hållet bosatt i det förflutna. Med sin snudd på patologiska upptagenhet av platser, av försvunna gatunamn och byggnader, är boken ganska mastig läsning för den som inte är väl hemmastadd i Beirut – och det är långtifrån alltid som den ens känns som en roman – men den är fascinerande i sin konsekventa ambition att bygga upp den förlorade världsstaden på nytt, om än bara på papperet.

Hoda Barakat

En annan författare som under nästan hela sin bana har ägnat sig åt att städa upp i ruinerna, att utforska splittringen och de osynliga gränserna i det libanesiska samhället – inte minst de gränser som skär rakt genom människor och klyver dem – är Hoda Barakat, född 1952. När många författare och intellektuella lämnade landet kort efter krigsutbrottet 1975 gjorde Hoda Barakat det omvända. Hon hade just påbörjat en doktorandutbildning i Paris, men när inbördeskriget bröt ut avbröt hon studierna och valde att flytta hem. Man skulle kunna tro att det berodde på att hon entusiastiskt tog ställning för den ena eller andra sidan (även om det ju snart nog stod klart att där inte bara fanns två sidor, utan en uppsjö av lika osannolika som skiftande allianser), men det var snarare tvärtom. Barakat har aldrig varit partigängare, aldrig stått entydigt med foten i något läger, utan i stället hela tiden försökt nyansera, se med bägge ögonen på situationen och fylla i de perspektiv hon tyckt har saknats i den officiella bilden. En sådan person behövdes på plats, enligt henne. Hon stannade kvar i Beirut ända till 1989, ett år före krigsslutet, då hon inte längre ville utsätta sina barn för riskerna, utan återvände med dem till Paris där hon har bott sedan dess.

En medveten icke-ideologism

Hoda Barakat kommer ursprungligen från Bcharre, ett litet maronitiskt samhälle uppe i bergen som annars är mest känt för att ha fött och fostrat upprorsanden Khalil Gibran, författaren till Profeten. Hennes litterära produktion är inte omfångsrik: sex mestadels tunna romaner, ett par volymer med kortare texter och ett par skådespel sedan debuten 1985. Brödarbete i form av journalistik och familjeplikter har tagit tid från det skrivande hon helst velat ägna sig åt. Men det är ett betydelsefullt författarskap, inte minst genom sin ständiga tvesyn och sina medvetna avsteg från historieskrivningens huvudfåror. Den arabiska romanen är till stor del ”tung av ideologi”, har hon sagt i en intervju, och sådant vill hon inte ägna sig åt. ”Kvinnor behöver inte delta i det ideologiska spelet.”

Med det yttrandet i bakhuvudet kan det tyckas påfallande att nästan alla hennes huvudpersoner och berättare i romanerna är män. Men det är inte vilka män som helst, utan alltid utkantsfigurer av något slag. Ibland är de avsiktliga motbilder till krigets och våldets förvridna maskulinitet, andra gånger trasiga offer för den. Och ibland bägge delarna, som i debutromanen Hajar al-dahik (Skrattets sten), skriven under de sista krigsåren. Huvudpersonen är en utpräglat feminin ung man, blyg och prydlig och ordningsam intill pedanteri, och därtill homosexuell. (Det lär för övrigt vara den första arabiskspråkiga romanen med en homosexuell huvudperson.) Men kriget förvandlar och förvränger honom, korrumperar honom långsamt, även om han själv i det längsta undviker att delta i det. Boken slutar originellt nog med att författarinnan blir frånåkt och övergiven av sin egen romankaraktär, som mot hennes vilja har utvecklats till en helt annan person än hon önskade.

I den spöklika romanen Vattenplöjaren, en av de två böcker av Barakat som finns översatta till svenska, drar sig jagberättaren mitt under brinnande krig undan till sin döde fars övergivna tygbutik i den ödelagda zonen mellan stadshalvorna, där bara han själv och de vilda gathundarna rör sig. Han bosätter sig i butiken och ägnar sig åt att odla en köksträdgård och försjunka i minnen av en ungdomskärlek till det sensuella prasslet från sidentygerna. Siden och silke som vapen mot stål, spirande kryddörter mot fallande missiler, liv mot död. Trots den vemodiga spökstämningen har boken också något paradoxalt hoppfullt över sig – eller kanske man skall säga under sig.

Helt annorlunda är stämningsläget i Ahl al-hawa (Passionens folk, eller helt enkelt De passionerade) från 1993, i mitt tycke en av hennes starkaste böcker men också tveklöst den mest obehagliga. Det är ett klassiskt fall av den opålitlige berättaren: den enda röst vi hör tillhör en ung man som sitter inspärrad på en mentalvårdsanstalt, driven i klosterregi. Kanske för att han har mördat den kvinna han älskade, och mer eller mindre höll som gisslan, men han är osäker: minnet sviker honom, och vad omgivningen säger litar han inte på. Boken är ett kaotiskt och oredigt försvarstal, fullt av inre motsägelser, och en skrämmande inblick i ett krigssargat själsliv.

Ömsint om trasighet och tro

Barakat menar att hon genom att skriva om personer som ytligt sett är helt annorlunda än hon själv både kan upptäcka undanträngda sidor av det egna jaget och lära känna världar och människor hon annars inte har tillgång till. ”Det som intresserar mig hos mina romaner är att komponera dem, inte att berätta historier som jag redan känner till. En kvinnlig rollkaraktär skulle i alltför hög grad bli en del av mig, och det vill jag inte”, sade hon i en intervju med libanesiska The Daily Star 2003. Och eftersom författare nu har privilegiet att göra tvärtemot vad de säger, så var det precis det motsatta hon gjorde med sitt hittills omfångsrikaste och mest ambitiösa verk, Ett rike av denna jord från 2012, en bok som jag nyligen haft nöjet (och det var ett verkligt nöje) att översätta till svenska.

Nej, titeln är inte felöversatt. Barakat väljer mycket avsiktligt ordet ard, ”jord”, och inte ’alam, ”värld”, som är det som används i den arabiska texten till Johannesevangeliet. Det handlar nämligen inte bara om förhållandet mellan det andliga och det världsliga utan lika mycket om den konkreta jorden, hemtrakternas mark, i förhållande till en fientlig eller i bästa fall okunnig omvärld. (Och denna fientliga omvärld börjar för övrigt redan vid nästa stadsgräns.) Här återvänder hon till barndomsstaden Bcharre och den miljö hon växte upp i, starkt präglad av den maronitiska kyrkligheten, men också av en sträng klanmentalitet och obevekliga rågångar mellan mäktiga och maktlösa. Och hon återger nu i allra högsta grad ”berättelser hon redan känner till”, om än filtrerade genom en skapande fantasi.

Romanen utspelar sig under loppet av ett halvsekel, från 1920-talet till inbördeskrigets utbrott, och kretsar kring en familj som också råkar heta Barakat, men det nämns bara i förbigående ett par gånger i romanen. De sex barnen blir tidigt föräldralösa, men av de två sönerna (och därmed potentiella familjeförsörjarna) är den ene en lat och sjuklig odåga, och den andre, Tannus, en klassisk Barakatsk antihjälte, vek och känslig, och dessutom fortfarande bara ett barn när föräldrarna dör. Det blir storasyster Salma – Barakats första kvinnliga huvudperson – som får uppoffra sig och axla ansvaret för familjen. Inte minst när Tannus kort därefter smiter undan sina familjeplikter till förmån för klosterlivet, där han emellertid känner sig lika otillräcklig som överallt annars.

Ett rike av denna jord är, i ännu högre grad än vanligt hos Barakat, en mycket ambivalent bok, skriven med djup kärlek till hemtraktens storslagna natur och inte fullt så storslagna människor, med alla deras mer och mindre rörande skavanker ömsint skildrade. Samtidigt är den starkt kritisk mot det enögda klantänkandet, hedersvåldet, benägenheten att hylla och flockas kring Starka Män – samma typer som senare blev inbördeskrigsårens krigsherrar – och det inskränkta självförhärligande som alltför lätt kan uppstå hos en hotad minoritetsgrupp.

Man får nog säga att både marknadsföringen och mottagandet av romanen i väst (i praktiken Frankrike och Sverige, som är de länder där den för närvarande finns översatt) har fokuserats lite olyckligt mycket på dess föregivna karaktär av bred, ”episk” eller ”burlesk” släktsaga, och därmed hamnat en bit vid sidan av målet. Det är sant att Barakat här ibland ger prov på en humor som helt saknats i hennes tidigare verk, och att formen är mindre experimentell än förut, men ”episk” blir hon aldrig i sitt berättande. Det är samma inre monologer som tidigare, men nu med tre berättarröster (Salma, Tannus och en utomstående berättare) som emellanåt glider över i varandra. Författaren har inte för avsikt att göra det lätt för läsaren genom att presentera ett enkelriktat filmmanus. Det märks för övrigt även på den arabiska språkdräkten, med en hel del särpräglade lokala dialektord. På exempelvis bokrecensionssidan goodreads.com kan man se en del surmulna kommentarer från icke-libanesiska läsare som beklagar sig över den obegripliga arabiskan i boken.

Vad romanen i grunden handlar om är något långt utöver en enskild familjs eller bygds historia. Den skildrar den långa upploppssträckan som omsider ledde fram till krigsutbrottet 1975, de tankemönster och maktstrukturer som utgjorde bränslet; allt som sedan behövdes var en gnista som kunde få fyr på det. Och märk väl: det är konflikter som sällan eller aldrig handlar om religion eller ideologi utan om bra mycket krassare saker: betesmark, bevattning, pengar eller vilken släkt som skall ha förtur till en viss parlamentsplats. Det är betecknande att Bcharre-bornas verkliga dödsfiender, som det faktiskt utbryter regelrätt krig mot, inte är muslimer eller druser eller ens ortodoxa – utan maroniterna i grannstaden Zgharta. Barakat beskriver hur kvinnorna från Zgharta försöker gömma sig bland kvinnor från de andra orterna i trakten när deras pilgrimsprocession tar vägen genom Bcharre:

”Även de kände rökelsedoften i den ödsliga byn, och föreställde sig hur husägarna hade slängt några rökelsekorn i eldstaden innan de gick ut, för att Sankt Charbels ande skulle gå förbi och välsigna varje hus och hela byn, och ge den styrka att stå emot sina många fiender som omgav den på alla sidor. Men kvinnorna från Zgharta som gick där och korsade sig bad säkert ett ’ske Din vilja’ till Herren, eftersom de inte vågade be om att Han skulle vända upp och ned på hela byn och krossa husen så att de föll sönder, sten för sten, för all evighet. Helt säkert gjorde de det, eftersom det rått ständiga och återkommande krig mellan de båda byarna sedan urminnes tider, ja, till och med mellan deras skyddshelgon. Vi erkänner inte och ber inte till deras helgon, och vice versa, men om de vill irritera oss förolämpar de våra skyddshelgon och våra kyrkors heliga män. Sådant håller inte vi på med … utom någon enstaka gång.”

Men det är också en existentiell roman om en vilsen generation, i praktiken Barakats föräldrars generation: människor som vuxit upp i en isolerad, lantlig och konservativ miljö, och storögda och handfallna får se sitt land förvandlas till såväl turistfälla som centrum för en världspolitik som de aldrig ens har hört talas om. De var för unga för den värld de växte upp i, och utan att förstå hur det gick till har de helt plötsligt blivit för gamla för den värld de hamnat i. Somliga, mer hårdhudade typer klarar anpassningen någorlunda, medan andra – som Salma och Tannus – står kvar, liksom förbisprungna av ett liv som de aldrig hittade sin plats i.

Tron är det enda de har kvar som bär dem, därför att det här är till syvende och sist också en roman om människans förhållande till Gud, om tron som en daglig kamp, på ett sätt som man sällan möter i samtida västerländsk litteratur. Olyckorna och motgångarna som hopas tycks lika svårbegripliga som nådebevisen, och vad Gud vill säga med dem är inte lätt att utröna. ”Herre, säg vad du begär av mig. Gör så att jag förstår ditt budskap”, ber den åldrade Tannus mot slutet av boken – och vem kan inte finna skäl att instämma i den bönen?

Fortsatt utmanande

Hoda Barakats senaste roman, Barid al-layl (Nattbrev), utkom så sent som i januari i år, och har förstås inte hunnit översättas till något annat språk ännu. Boken är kort, men strukturen komplexare än någonsin tidigare: elva kapitel och elva olika berättarröster. De första fem kapitlen är brev som av olika skäl aldrig blir avsända, de följande fem kapitlen monologer eller dialoger från brevens tänkta adressater, och det avslutande kapitlet, ”Brevbärarens död”, en monolog av en före detta brevbärare som barrikaderat sig inne på sitt postkontor, förmodligen någonstans i Syrien, och försöker att sortera den post han aldrig kommer att kunna bära ut – adressaterna är stupade, bortförda eller brådstörtat avflyttade utan hänvisning – alltmedan de hotande IS-styrkorna drar närmare. Litterärt sett hör den inte till hennes mer helgjutna böcker, inte minst känns det lite ansträngt att varje brevskrivare i den första delen råkar hitta den föregåendes oavsända brev, men den är åtminstone en tydlig fingervisning om att Hoda Barakat tänker fortsätta att utmana sina läsare.

Hoda Barakat i översättning

På svenska:

Vattenplöjaren (översättning Gail Ramsay, Leopard förlag 2008)

Ett rike av denna jord (översättning Jonathan Morén, Leopard förlag 2018)

På engelska:

The Stone of Laughter (översättning Sophie Bennett, Interlink Books 1995)

Disciples of Passion (översättning Marilyn Booth, Syracuse University Press 2005)

På franska finns samtliga ovanstående titlar samt även:

Mon maître, mon amour (övers. Edwige Lambert, Actes Sud 2007)

Jonathan Morén är fil.dr i semitiska språk och översättare från arabiska.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Hoda Barakat beskriver i sina böcker det krigshärjade Libanon.

Jonathan Morén, som nyligen översatt en av hennes böcker till svenska, skriver om en författare som vägrar ta ställning, annat än för människan, och som ömsint beskriver världens brustenhet.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Beirut, april 2016. Jag befinner mig i staden tillsammans med en grupp masterstudenter i litterär gestaltning från Göteborgs universitet, som skall nosa på Beiruts litterära miljöer, träffa författare, redaktörer och libanesiska skrivarkursstudenter. Vi har just anlänt till ALBA, ett anrikt privatuniversitet i stadens östra utkanter, för ett möte med den märklige filmaren och författaren Jalal Toufic. Vid en liten kur på universitetets gård sitter en säkerhetsvakt, en kraftig, tunnhårig man i femtioårsåldern, som skiner upp när han får se oss och hör varifrån vi kommer: ”Ah, skandinaver!” Själv är han av armeniskt ursprung, från en av de många familjer som utvandrade till Libanon efter massakrerna 1915. Efter bara några få minuters samtal kommer det, liksom i förtroende: ”Ni förstår, vi här i östra Beirut, och vi armenier, är precis som ni européer: vi är alltid glada och tycker om att dricka vin. Men där borta, i väster, där går alla runt och ser ut så här hela tiden.” Han grimaserar och sätter på sig sin allra bistraste min. Jag varken orkar eller hinner svara emot – vår grupp måste snart gå vidare – utan konstaterar bara med en trött invändig suck att det år 2016, mer än 25 år efter inbördeskrigets slut, fortfarande finns människor som tycker det är en god idé att inleda nya bekantskaper med att förtala sina grannar och landsmän, att krafsa upp den gamla stridsyxan och vifta lite med den bara för att visa att den ligger kvar precis där man lade den och är i användbart skick.

Det går inte längre någon grön linje mellan västra och östra Beirut, och man riskerar inte längre livet bara för att man råkar befinna sig i fel halva vid fel tidpunkt, men det löper desto fler osynliga linjer – både på bredden och på höjden – genom staden, liksom genom hela det libanesiska samhället. Man behöver inte mer än ta en promenad genom de centrala delarna för att konstatera det mest uppenbara: en underlig blandning av ödslighet och frenetisk verksamhet. Ruiner och tomma husskelett står vägg i vägg med stålblanka och skyhöga nybyggen, med bostäder och kontorslokaler till fantasipriser. Jag har nog aldrig besökt en stad som varit så belamrad av byggkranar. Men fastighetsmarknaden är en bubbla som redan då var på god väg att brista – och sedan dess har gjort det med besked. Vissa pampiga nybyggen fungerar som sommarbostäder eller övernattningslägenheter åt förmögna familjer från gulfstaterna, andra står lika tomma och ödsliga som sina utbombade kusiner från krigets dagar. Luttrade Beirutbor jag talar med betraktar spektaklen med ett sorgset småleende: ”Man bygger dem bara för att få folk att glömma det som fanns här förut. Det är kulisser”, säger en. En annan är ännu mer drastisk: ”Nybyggena? Det är ett sätt för maffian att tvätta svarta pengar från narkotikahandeln!”

Om politikerna och företagen – med den mördade premiärministern Rafiq Hariris firma Solidere i spetsen – har gjort sitt bästa för att sopa bort spåren av den stad som en gång fanns, så har många av landets författare arbetat i rakt motsatt riktning, och med ett närmast arkeologiskt nit försökt rädda landets historia undan den kollektiva glömskan (eller Amnésie Nationale, som någon lustigkurre formulerade det). Det tydligaste exemplet är nog Rabee Jabers monumentala roman Bayrut, madinat al-’alam (Beirut, världsstaden) utgiven i tre volymer 2003–2007. Jaber är relativt ung, född 1972, men kanske just därför desto mer ivrig att utforska den stad han hört talas om men aldrig förunnats att uppleva. Han har beskrivit hur han tillbringade flera år i bibliotekens mikrofilmarkiv, helt och hållet bosatt i det förflutna. Med sin snudd på patologiska upptagenhet av platser, av försvunna gatunamn och byggnader, är boken ganska mastig läsning för den som inte är väl hemmastadd i Beirut – och det är långtifrån alltid som den ens känns som en roman – men den är fascinerande i sin konsekventa ambition att bygga upp den förlorade världsstaden på nytt, om än bara på papperet.

Hoda Barakat

En annan författare som under nästan hela sin bana har ägnat sig åt att städa upp i ruinerna, att utforska splittringen och de osynliga gränserna i det libanesiska samhället – inte minst de gränser som skär rakt genom människor och klyver dem – är Hoda Barakat, född 1952. När många författare och intellektuella lämnade landet kort efter krigsutbrottet 1975 gjorde Hoda Barakat det omvända. Hon hade just påbörjat en doktorandutbildning i Paris, men när inbördeskriget bröt ut avbröt hon studierna och valde att flytta hem. Man skulle kunna tro att det berodde på att hon entusiastiskt tog ställning för den ena eller andra sidan (även om det ju snart nog stod klart att där inte bara fanns två sidor, utan en uppsjö av lika osannolika som skiftande allianser), men det var snarare tvärtom. Barakat har aldrig varit partigängare, aldrig stått entydigt med foten i något läger, utan i stället hela tiden försökt nyansera, se med bägge ögonen på situationen och fylla i de perspektiv hon tyckt har saknats i den officiella bilden. En sådan person behövdes på plats, enligt henne. Hon stannade kvar i Beirut ända till 1989, ett år före krigsslutet, då hon inte längre ville utsätta sina barn för riskerna, utan återvände med dem till Paris där hon har bott sedan dess.

En medveten icke-ideologism

Hoda Barakat kommer ursprungligen från Bcharre, ett litet maronitiskt samhälle uppe i bergen som annars är mest känt för att ha fött och fostrat upprorsanden Khalil Gibran, författaren till Profeten. Hennes litterära produktion är inte omfångsrik: sex mestadels tunna romaner, ett par volymer med kortare texter och ett par skådespel sedan debuten 1985. Brödarbete i form av journalistik och familjeplikter har tagit tid från det skrivande hon helst velat ägna sig åt. Men det är ett betydelsefullt författarskap, inte minst genom sin ständiga tvesyn och sina medvetna avsteg från historieskrivningens huvudfåror. Den arabiska romanen är till stor del ”tung av ideologi”, har hon sagt i en intervju, och sådant vill hon inte ägna sig åt. ”Kvinnor behöver inte delta i det ideologiska spelet.”

Med det yttrandet i bakhuvudet kan det tyckas påfallande att nästan alla hennes huvudpersoner och berättare i romanerna är män. Men det är inte vilka män som helst, utan alltid utkantsfigurer av något slag. Ibland är de avsiktliga motbilder till krigets och våldets förvridna maskulinitet, andra gånger trasiga offer för den. Och ibland bägge delarna, som i debutromanen Hajar al-dahik (Skrattets sten), skriven under de sista krigsåren. Huvudpersonen är en utpräglat feminin ung man, blyg och prydlig och ordningsam intill pedanteri, och därtill homosexuell. (Det lär för övrigt vara den första arabiskspråkiga romanen med en homosexuell huvudperson.) Men kriget förvandlar och förvränger honom, korrumperar honom långsamt, även om han själv i det längsta undviker att delta i det. Boken slutar originellt nog med att författarinnan blir frånåkt och övergiven av sin egen romankaraktär, som mot hennes vilja har utvecklats till en helt annan person än hon önskade.

I den spöklika romanen Vattenplöjaren, en av de två böcker av Barakat som finns översatta till svenska, drar sig jagberättaren mitt under brinnande krig undan till sin döde fars övergivna tygbutik i den ödelagda zonen mellan stadshalvorna, där bara han själv och de vilda gathundarna rör sig. Han bosätter sig i butiken och ägnar sig åt att odla en köksträdgård och försjunka i minnen av en ungdomskärlek till det sensuella prasslet från sidentygerna. Siden och silke som vapen mot stål, spirande kryddörter mot fallande missiler, liv mot död. Trots den vemodiga spökstämningen har boken också något paradoxalt hoppfullt över sig – eller kanske man skall säga under sig.

Helt annorlunda är stämningsläget i Ahl al-hawa (Passionens folk, eller helt enkelt De passionerade) från 1993, i mitt tycke en av hennes starkaste böcker men också tveklöst den mest obehagliga. Det är ett klassiskt fall av den opålitlige berättaren: den enda röst vi hör tillhör en ung man som sitter inspärrad på en mentalvårdsanstalt, driven i klosterregi. Kanske för att han har mördat den kvinna han älskade, och mer eller mindre höll som gisslan, men han är osäker: minnet sviker honom, och vad omgivningen säger litar han inte på. Boken är ett kaotiskt och oredigt försvarstal, fullt av inre motsägelser, och en skrämmande inblick i ett krigssargat själsliv.

Ömsint om trasighet och tro

Barakat menar att hon genom att skriva om personer som ytligt sett är helt annorlunda än hon själv både kan upptäcka undanträngda sidor av det egna jaget och lära känna världar och människor hon annars inte har tillgång till. ”Det som intresserar mig hos mina romaner är att komponera dem, inte att berätta historier som jag redan känner till. En kvinnlig rollkaraktär skulle i alltför hög grad bli en del av mig, och det vill jag inte”, sade hon i en intervju med libanesiska The Daily Star 2003. Och eftersom författare nu har privilegiet att göra tvärtemot vad de säger, så var det precis det motsatta hon gjorde med sitt hittills omfångsrikaste och mest ambitiösa verk, Ett rike av denna jord från 2012, en bok som jag nyligen haft nöjet (och det var ett verkligt nöje) att översätta till svenska.

Nej, titeln är inte felöversatt. Barakat väljer mycket avsiktligt ordet ard, ”jord”, och inte ’alam, ”värld”, som är det som används i den arabiska texten till Johannesevangeliet. Det handlar nämligen inte bara om förhållandet mellan det andliga och det världsliga utan lika mycket om den konkreta jorden, hemtrakternas mark, i förhållande till en fientlig eller i bästa fall okunnig omvärld. (Och denna fientliga omvärld börjar för övrigt redan vid nästa stadsgräns.) Här återvänder hon till barndomsstaden Bcharre och den miljö hon växte upp i, starkt präglad av den maronitiska kyrkligheten, men också av en sträng klanmentalitet och obevekliga rågångar mellan mäktiga och maktlösa. Och hon återger nu i allra högsta grad ”berättelser hon redan känner till”, om än filtrerade genom en skapande fantasi.

Romanen utspelar sig under loppet av ett halvsekel, från 1920-talet till inbördeskrigets utbrott, och kretsar kring en familj som också råkar heta Barakat, men det nämns bara i förbigående ett par gånger i romanen. De sex barnen blir tidigt föräldralösa, men av de två sönerna (och därmed potentiella familjeförsörjarna) är den ene en lat och sjuklig odåga, och den andre, Tannus, en klassisk Barakatsk antihjälte, vek och känslig, och dessutom fortfarande bara ett barn när föräldrarna dör. Det blir storasyster Salma – Barakats första kvinnliga huvudperson – som får uppoffra sig och axla ansvaret för familjen. Inte minst när Tannus kort därefter smiter undan sina familjeplikter till förmån för klosterlivet, där han emellertid känner sig lika otillräcklig som överallt annars.

Ett rike av denna jord är, i ännu högre grad än vanligt hos Barakat, en mycket ambivalent bok, skriven med djup kärlek till hemtraktens storslagna natur och inte fullt så storslagna människor, med alla deras mer och mindre rörande skavanker ömsint skildrade. Samtidigt är den starkt kritisk mot det enögda klantänkandet, hedersvåldet, benägenheten att hylla och flockas kring Starka Män – samma typer som senare blev inbördeskrigsårens krigsherrar – och det inskränkta självförhärligande som alltför lätt kan uppstå hos en hotad minoritetsgrupp.

Man får nog säga att både marknadsföringen och mottagandet av romanen i väst (i praktiken Frankrike och Sverige, som är de länder där den för närvarande finns översatt) har fokuserats lite olyckligt mycket på dess föregivna karaktär av bred, ”episk” eller ”burlesk” släktsaga, och därmed hamnat en bit vid sidan av målet. Det är sant att Barakat här ibland ger prov på en humor som helt saknats i hennes tidigare verk, och att formen är mindre experimentell än förut, men ”episk” blir hon aldrig i sitt berättande. Det är samma inre monologer som tidigare, men nu med tre berättarröster (Salma, Tannus och en utomstående berättare) som emellanåt glider över i varandra. Författaren har inte för avsikt att göra det lätt för läsaren genom att presentera ett enkelriktat filmmanus. Det märks för övrigt även på den arabiska språkdräkten, med en hel del särpräglade lokala dialektord. På exempelvis bokrecensionssidan goodreads.com kan man se en del surmulna kommentarer från icke-libanesiska läsare som beklagar sig över den obegripliga arabiskan i boken.

Vad romanen i grunden handlar om är något långt utöver en enskild familjs eller bygds historia. Den skildrar den långa upploppssträckan som omsider ledde fram till krigsutbrottet 1975, de tankemönster och maktstrukturer som utgjorde bränslet; allt som sedan behövdes var en gnista som kunde få fyr på det. Och märk väl: det är konflikter som sällan eller aldrig handlar om religion eller ideologi utan om bra mycket krassare saker: betesmark, bevattning, pengar eller vilken släkt som skall ha förtur till en viss parlamentsplats. Det är betecknande att Bcharre-bornas verkliga dödsfiender, som det faktiskt utbryter regelrätt krig mot, inte är muslimer eller druser eller ens ortodoxa – utan maroniterna i grannstaden Zgharta. Barakat beskriver hur kvinnorna från Zgharta försöker gömma sig bland kvinnor från de andra orterna i trakten när deras pilgrimsprocession tar vägen genom Bcharre:

”Även de kände rökelsedoften i den ödsliga byn, och föreställde sig hur husägarna hade slängt några rökelsekorn i eldstaden innan de gick ut, för att Sankt Charbels ande skulle gå förbi och välsigna varje hus och hela byn, och ge den styrka att stå emot sina många fiender som omgav den på alla sidor. Men kvinnorna från Zgharta som gick där och korsade sig bad säkert ett ’ske Din vilja’ till Herren, eftersom de inte vågade be om att Han skulle vända upp och ned på hela byn och krossa husen så att de föll sönder, sten för sten, för all evighet. Helt säkert gjorde de det, eftersom det rått ständiga och återkommande krig mellan de båda byarna sedan urminnes tider, ja, till och med mellan deras skyddshelgon. Vi erkänner inte och ber inte till deras helgon, och vice versa, men om de vill irritera oss förolämpar de våra skyddshelgon och våra kyrkors heliga män. Sådant håller inte vi på med … utom någon enstaka gång.”

Men det är också en existentiell roman om en vilsen generation, i praktiken Barakats föräldrars generation: människor som vuxit upp i en isolerad, lantlig och konservativ miljö, och storögda och handfallna får se sitt land förvandlas till såväl turistfälla som centrum för en världspolitik som de aldrig ens har hört talas om. De var för unga för den värld de växte upp i, och utan att förstå hur det gick till har de helt plötsligt blivit för gamla för den värld de hamnat i. Somliga, mer hårdhudade typer klarar anpassningen någorlunda, medan andra – som Salma och Tannus – står kvar, liksom förbisprungna av ett liv som de aldrig hittade sin plats i.

Tron är det enda de har kvar som bär dem, därför att det här är till syvende och sist också en roman om människans förhållande till Gud, om tron som en daglig kamp, på ett sätt som man sällan möter i samtida västerländsk litteratur. Olyckorna och motgångarna som hopas tycks lika svårbegripliga som nådebevisen, och vad Gud vill säga med dem är inte lätt att utröna. ”Herre, säg vad du begär av mig. Gör så att jag förstår ditt budskap”, ber den åldrade Tannus mot slutet av boken – och vem kan inte finna skäl att instämma i den bönen?

Fortsatt utmanande

Hoda Barakats senaste roman, Barid al-layl (Nattbrev), utkom så sent som i januari i år, och har förstås inte hunnit översättas till något annat språk ännu. Boken är kort, men strukturen komplexare än någonsin tidigare: elva kapitel och elva olika berättarröster. De första fem kapitlen är brev som av olika skäl aldrig blir avsända, de följande fem kapitlen monologer eller dialoger från brevens tänkta adressater, och det avslutande kapitlet, ”Brevbärarens död”, en monolog av en före detta brevbärare som barrikaderat sig inne på sitt postkontor, förmodligen någonstans i Syrien, och försöker att sortera den post han aldrig kommer att kunna bära ut – adressaterna är stupade, bortförda eller brådstörtat avflyttade utan hänvisning – alltmedan de hotande IS-styrkorna drar närmare. Litterärt sett hör den inte till hennes mer helgjutna böcker, inte minst känns det lite ansträngt att varje brevskrivare i den första delen råkar hitta den föregåendes oavsända brev, men den är åtminstone en tydlig fingervisning om att Hoda Barakat tänker fortsätta att utmana sina läsare.

Hoda Barakat i översättning

På svenska:

Vattenplöjaren (översättning Gail Ramsay, Leopard förlag 2008)

Ett rike av denna jord (översättning Jonathan Morén, Leopard förlag 2018)

På engelska:

The Stone of Laughter (översättning Sophie Bennett, Interlink Books 1995)

Disciples of Passion (översättning Marilyn Booth, Syracuse University Press 2005)

På franska finns samtliga ovanstående titlar samt även:

Mon maître, mon amour (övers. Edwige Lambert, Actes Sud 2007)

Jonathan Morén är fil.dr i semitiska språk och översättare från arabiska.