Unga européers tro och otro

I oktober är det dags för nästa biskopssynod, denna gång på temat ”De unga, tron och att urskilja sin kallelse”. Redan i mars har ett förmöte med ungdomar utsedda av de olika biskopskonferenserna hållits i Rom och synpunkter från de diskussionerna föreligger nu i ett dokument som tillsammans med resultatet från frågeformulär som skickats ut till alla stift ska utgöra underlag för synoden. På det sättet kan den kyrkliga hierarkin lyssna på ungdomarna och låta deras förståelse av sin situation påverka diskussionerna mellan de, i de flesta fall, 70-åriga biskoparna, som alltså var unga, (vilket definieras som att man är mellan 16 och 29 år) under 1960-talet. Vi går snart in i det tredje årtiondet under det tredje årtusendet och mycket har hänt sedan mitten av det förra seklet.

Ett problem är dock att ungdomars situationer skiljer sig markant åt i olika länder. Även på en kontinent som Europa är skillnaderna enorma. Med tanke på detta har Stephen Bullivant, professor i teologi och religionssociologi vid St Mary’s University i Twickenham i samarbete med Institut Catholique i Paris sammanställt en rapport om ungdomars religiositet i Europa. De data som rapporten baserar sig på är hämtade från European Social Survey (www.europeansocialsurvey.org), en undersökning som genomförs vartannat år. Fördelen med att utgå från statistiska data i stället för åsikter från handplockade representanter eller icke-vetenskapliga enkäter är att man får en mer korrekt bild av hur det ser ut på marken, samtidigt som det självklart finns många svagheter med sådana undersökningar. Speciellt valet av frågor och hur de är formulerade styr resultatet vilket man bör vara medveten om.

Det första som slog mig när jag läste igenom rapporten var skillnaderna mellan olika länder; till exempel identifierar sig 82 procent av de polska ungdomarna som katoliker medan i Tjeckien anger 91 procent att de inte har någon religiös tillhörighet alls. I det ena fallet har vi alltså en absolut majoritet av katolska ungdomar medan i det senare fallet har vi nästan ingen religiositet alls. Av någon anledning ingår Israel också i detta material och där är det endast en procent som är så kallade nones, det vill säga sådana som svarar nej på frågan om religiös tillhörighet.

Slutsatsen av detta är att det inte finns någon ”ungdomens röst” i singularis att lyssna till utan en mångfald av ungdomliga röster från radikalt olika situationer. En mångfald som självklart ökar om man utvidgar horisonten till att inbegripa världen utanför Europa, vilket Israel ovan kan ge en fingervisning om.

Polen utmärker sig

Låt oss se närmare på siffrorna som presenteras. Jag har redan nämnt att de polska ungdomarna utmärker sig när det gäller religiös identitet. Det gör de också i fråga om hur ofta de ber och går till religiösa samlingar (religious services). I Polen är det 50 procent av ungdomarna som anger att de ber varje vecka och 39 procent att de går till kyrkan (eller annan religiös samling) minst en gång i veckan. För att jämföra kan vi se på Sverige och Frankrike. I Sverige är det endast 10 procent av ungdomar som ber varje vecka och försumbara 4 procent som går till religiösa möten. Frankrike ligger inte långt efter med 14 procent när det gäller bön och 6 procent för gudstjänstbesök. Faktiskt skiljer det nästan 20 procentenheter mellan polska ungdomar och nästa land, Portugal, där 20 procent går till kyrkan, synagogan eller moskén varje vecka.

Den första delen av undersökningen ger alltså en överblick över alla ungdomar i de länder som ingår, och bilden skiljer sig en hel del mellan katolska och protestantiska länder. Innan vi går vidare och ser närmare på de katolska ungdomarna, vilket utgör del två i undersökningen, vill jag lyfta några fler viktiga generella förhållanden.

Ett skifte från kristen identitet

Det första är att gapet mellan antalet ungdomar som identifierar sig som muslimer och som kristna inte är stort i några länder i nordvästra Europa. Här utmärker sig Frankrike, Belgien, Storbritannien, Nederländerna och Sverige. I Sverige är det endast 16 procent av ungdomarna som anger att de är protestanter och 6 procent muslimer; katoliker ligger på mindre än 1 procent och ortodoxa på cirka 1 procent. Det är alltså endast 10 procentenheters skillnad mellan protestanter och muslimer, medan 74 procent anger ”ingen religionstillhörighet”. Med en fortsatt invandring av unga människor från framför allt länder med muslimsk majoritet och en ökad religiös apati bland protestanter i Sverige är detta en skillnad som troligtvis kommer fortsätta att minska.

Belgien är en katolsk spegelbild av Sverige, där 22 procent av ungdomarna ser sig själva som katoliker medan 10 procent är muslimer; protestanter utgör endast 1 procent. Frankrike är på liknande nivå med 23 procent katoliker, 2 procent protestanter och 10 procent muslimska ungdomar, medan 64 procent saknar religiös tillhörighet. Nederländerna är ett blandfall där 7 procent ser sig som katoliker; 9 procent som protestanter och 8 procent muslimer, det vill säga dessa tre identiteter är jämnstora, medan 72 procent inte har någon religiös tillhörighet. Observera att man inte har frågat efter medlemskap i kyrkor eller religiösa organisationer. Det handlar i stället om hur ungdomar ser på sin egen religiositet, vilket är mycket mer relevant för biskopsynoden än vilken organisation de råkar vara medlemmar i.

Slutsatsen är att i västra och norra Europa håller ett viktigt skifte på att ske från en kristen identitet till i princip en jämnvikt mellan kristendom och islam i en uttalat icke-religiös omgivning. Detta beror dels på den stora mängden ungdomar som inte ser sig som tillhörande någon religion alls (nones), dels på en ökad närvaro av islam. Även om den religiösa apatin kan var högre eller likvärdig i Centraleuropa; ta till exempel Tjeckien med 91 procent utan religiös tillhörighet och 7 procent katoliker; samt Ungern med 67 procent nones och 26 procent katoliker, samt 6 procent protestanter; så finns inte islam med i statistiken i dessa länder då andelen är alltför liten.

En invändning mot dessa siffror kan vara att de inte fångar in ungdomars egentliga religiositet, vilken ofta faller utanför de traditionella ramarna. Till viss del kan detta vara en berättigad invändning då till exempel inga frågor om gudstro eller liknande ingår, även om det ingår en fråga om bön. Det är svårt att tänka sig en aktiv (men individuell) kristendom, eller religion över huvud taget, som inbegriper tro på en eller flera gudar men i vilken engagerade utövare aldrig ber. Det vill säga, även om man avvisar en institutionell religiös tillhörighet, och i stället ser sig som andlig (”spirituell”) så borde bön i någon form ingå, åtminstone för en signifikant stor grupp.

I Polen, som sagt, anger 50 procent av ungdomarna att de ber varje vecka om man räknar bort religiösa möten, det vill säga de ber bordsbön, kvällsbön och privata böner. I Sverige däremot ber 70 procent aldrig och endast 10 procent ber varje vecka; det samma gäller länder som Tjeckien (80 procent aldrig, 6 procent varje vecka), Estland (67 procent, 7 procent), Danmark (67 procent, 9 procent), Litauen (43 procent, 10 procent), Norge (65 procent, 12 procent), Finland (51 procent, 13 procent) och Ryssland (46 procent, 14 procent). I ingen av dessa länder överskrider procentsatsen ungdomar som ber varje vecka andelen som identifierar sig som kristna.

Däremot finns det en intressant diskrepans åt andra hållet och då kan vi ta med siffror som anger besök på religiösa möten minst en gång i veckan. I Litauen, till exempel, anger 71 procent av ungdomarna att de är katoliker medan endast 4 procent går till religiösa möten och endast 10 procent ber varje vecka. Det innebär att ungefär 60 procent av alla litauiska ungdomar är vad vi kan kalla ”kulturkatoliker”; de har en katolsk identitet som inte inbegriper någon regelbunden religiös aktivitet. På samma sätt är det i Österrike och Slovenien där 44 respektive 55 procent anger att de är katoliker men där endast respektive 4 och 7 procent går till kyrkan samt 20 och 18 procent som ber varje vecka. Där utgör ”kulturkatolicism” 25 till 40 procent av alla ungdomar. I ett protestantiskt land som Sverige däremot med 16 procent protestantiska ungdomar och 6 procent muslimska är det 4 procent som går på religiösa möten och 10 procent som ber varje vecka. Här är alltså den nominella religionsidentiteten lägre, mellan 12 och 18 procent, men om man i stället ser på medlemskap ändras den bilden på grund av Svenska kyrkans förflutna som statskyrka.

De katolska ungdomarna

Undersökningen går som sagt vidare efter översikten till att se närmare på katolska ungdomar och då förändras vissa data. Till exempel utmärkte sig Tjeckien genom att ha över 90 procent ungdomar utan religiös identitet, men av dem som angav att de var katoliker (7 procent) är det 24 procent som går till kyrkan varje vecka och 48 procent som ber minst en gång i veckan. Det är i följande länder som kyrkobesöken bland katolska ungdomar är lägst:

Det är påfallande hur stora grupperna i dessa länder är av katolska ungdomar som alltså ber varje vecka men inte går i söndagsmässan. I till exempel Ungern är skillnaden 30 procentenheter, medan den i Polen endast är 13 procentenheter. Det finns med andra ord i länder med tomma kyrkor troende katolska ungdomar som skulle kunna finna sin väg till kyrkan. Dock är den gruppen oftast lika stor som de katolska ungdomar som aldrig ber. Det är problematiskt att denna undersökning inte tar upp frågor som tro på Gud eller för en katolsk biskopssynod mer specifika frågor som tro på en treenig gud, realpresens i eukaristin, inställning i moraliska frågor som abort och så vidare. Speciellt intressant hade det varit att se närmare på gruppen katolska ungdomar som ber varje vecka men som inte går i kyrkan. Hur ber de? Vad ber de om och till?

Icke-tillhöriga en växande grupp

Den tredje delen i rapporten ser närmare på religion och ungdomar i Frankrike och England. Mer specifika data presenteras och några är värda att nämnas. I Frankrike är 64 procent nones, 23 procent katoliker och 10 procent muslimer, medan motsvarande siffror i Storbritannien är 70 procent nones, 10 procent katoliker, endast 7 procent anglikaner och 6 procent identifierar sig som muslimer. Det är uppseendeväckande att katolska ungdomar i Storbritannien är fler än anglikanerna, som alltså endast är en procentenhet fler än muslimerna. Att se det som något annat än en total kollaps för en anglikansk identitet är svårt.

En tabell gör en uppdelning mellan män och kvinnor. I Frankrike är 72 procent av männen utan religiös tillhörighet, medan motsvarande siffra för kvinnor är 55, och endast 18 procent av männen anser sig som katoliker medan 29 procent av kvinnorna gör det. Att beskriva Frankrike som ett katolskt land är därmed missvisande, speciellt när dessa ungdomar blir medelålders och föräldrar.

Nu kan man fråga sig var alla dessa religiöst likgiltiga ungdomar kommer ifrån. Är det så att de fick en kristen uppfostran och sedan lämnade tron eller växte de upp i religiöst oengagerade hem? En fråga som används i rapporten för att närma sig detta är huruvida nones-ungdomarna angav att de tidigare haft en religiös identitet, det vill säga om de är så kallade nonverts (sådana som har konverterat till ingen religion). I Frankrike var 2 procent av nonverts tidigare muslimer och 17 procent före detta katoliker, medan hela 80 procent i Frankrike och England inte hade haft någon tidigare religiös identitet.

I det här sammanhanget kan det vara intressant att nämna vilka generationer som vi diskuterar. Data är hämtade från 2014 och 2016, och de yngsta ungdomarna (enligt synodens definition) var alltså födda 1998 och 2000; och de äldsta i mitten av 1980-talet, det vill säga så kallade millenials. Deras föräldrar, om de var mellan 25 och 35 år, var födda från 1950-talet till mitten av 1970-talet. Med andra ord, de flesta föräldrarna till millenniegenerationen i Frankrike har inte lämnat över en religiös identitet till sina barn, och frågan är om majoriteten av deras föräldrar, det vill säga de som var ”unga” på 1950- och 1960-talet gjorde det heller. Om vi betänker att av de ungdomar som ser sig som katoliker i Frankrike (23 procent) är det endast 7 procent som går i kyrkan varje vecka och 9 procent minst en gång i månaden, medan 38 procent bara går på helgdagar, 19 procent ännu mer sällan och 26 procent aldrig, så kommer andelen nones att öka, om det inte sker en genomgripande väckelse. Själva den bristande fostran till en stark katolsk identitet i sig självt antyder att optimistiskt räknat faller 60 procent bort vid nästa generationsskifte. Det borde innebära att nivån på 23 procent kommer krypa ner under 10 procent i nästa generation ungefär som för anglikanska kyrkan i Storbritannien. Det baserar jag också på andelen av katolska ungdomar i Frankrike som aldrig ber (35 procent) ber någon gång (22 procent) och endast på högtider (4 procent). Dessa personer har mycket liten chans att föra vidare någon stark religiös identitet till sina barn.

Men å andra sidan finns det en liten grupp av dem, som inte har någon religiös tillhörighet alls, som ber; vi skulle kunna kalla dem för andliga men inte religiösa, eller privatreligiösa. I Frankrike är det 5 procent av nones som ber minst en gång i månaden, 11 procent som ber mer sällan och 82 procent som aldrig ber. Alltså mellan 5 till 15 procent av dem utan religiös tillhörighet eller identitet har någon form av gudsrelation. På samma sätt som de katoliker som ber varje vecka men inte kommer till kyrkan, finns det alltså också de utan religiös hemvist som ber. Frågan är dock igen vad dessa ungdomar ber till och vad de ber?

Relevansen för biskopssynoden

Vid det här laget är nog många av er något yra av alla dessa siffror och undrar vilken nytta en sådan sifferexercis kan ha för biskopssynoden. Det är självklart en viktig fråga då rapporten utger sig för att vara ett underlag för synoddiskussionerna i oktober. Men det är ett problem att författaren till rapporten medvetet avstått från att ge tolkande kommentarer. Han skriver att intentionen är att ”enkelt presentera den relevanta statistiken på ett så klart och intresseväckande sätt som möjligt, utan att ge oss in i hypoteser om varför de är som de är”.

Det gör att läsaren, oavsett om man är kardinal eller lekman, själv måste tolka dessa data, sätta in dem i ett sammanhang av världsåskådning och centrala värden. Att som i ett politiskt sammanhang rapportera att en stor del ungdomar är ointresserade av politik gör det inte automatiskt klart vilka åtgärder som skall sättas in för att ändra på detta. Men om man trodde att majoriteten var politiskt engagerade så bör man först tänka om, innan man funderar över handlingsalternativ.

Då biskopssynoden är ett kristet, närmare bestämt katolskt, rådgivningsorgan för påven är det naturligt att målsättningen är hur dessa ungdomar ska kunna ledas till Kristus och få ta del av hans nåd via kyrkans sakrament.

Det finns en grupp unga katoliker som ber men inte kommer till kyrkan, på samma sätt som det finns de utan religionstillhörighet som ber. Dessa som så att säga står i farstun till organiserad religiositet är den självklara första gruppen att tilltala. För att veta vilka de är, hur de tänker och hur de kan nås krävs det dock ett mer detaljrikt underlag.

Det är också tänkvärt att Polen skiljer sig så radikalt från de övriga europeiska länderna. Till exempel är nivån för katolska ungdomar som går i mässan varje vecka 47 procent i Polen och 2 procent i Belgien. Något har den katolska kyrkan gjort riktigt i Polen som man missat i Belgien om målet är att unga människor ska ta del av Guds nåd via sakramenten. En jämförande undersökning mellan Polen och Belgien hade därmed varit intressant.

Vidare pekar dessa data på att Europa definitivt håller på att bli en kontinent med en kristen minoritet, om man räknar bort nominella medlemskap utan rituellt deltagande och privat böneliv. Endast sex länder hade mer än 50 procent ungdomar som ansåg sig kristna och alla dessa länder var katolska majoritetsländer, men inget land i undersökningen hade över 50 procent som ber varje vecka eller går i kyrkan.

Dagens ungdomar är morgondagens föräldrar vilka ska föra vidare sin tro till nästa generation. Det är endast i Polen, Portugal och Irland som mer än tio procent av dessa går till kyrkan varje vecka; ett slags minimum av kristet engagemang i en sekulariserad värld där kulturen tillhandhåller mycket lite för en ung människas trosliv.

Kommer biskopssynoden att kunna ändra på detta? Det återstår att se; till syvende och sist kommer det vara de som var unga på 1960- och 1970-talet som fattar besluten om vad som skall stå i dokumenten. Mycket har hänt på 50 år.

Clemens Cavallin är docent i religionshistoria vid Göteborgs universitet.