Värnare av vetenskap – regionala akademier och lärda sällskap

Kungliga akademier finns inte enbart i huvudstaden. På alla större universitetsorter finns akademier och lärda sällskap som bidrar till att främja vetenskapen genom symposier, offentliga föredrag, skriftutgivning och finansiering av forskning. Dessa självständiga organisationer bidrar även till vetenskapens frihet och oberoende. Författaren är ständig sekreterare i Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund.

På senare tid har det skrivits mycket om Svenska Akademien. Det kan finnas anledning att redogöra något för vad de andra akademierna är för något och vad de sysslar med. Svenska Akademien är bara en – och inte ens den äldsta – av ett större antal akademier som har epitetet ”kunglig”. I äldre tid användes inte sällan ordet akademi om vad vi i dag kallar universitet. På fasaden till Lunds universitetshus kan läsas orden Regia Academia Carolina. Den användningen av ordet bortser jag helt från här.

Akademierna har sitt upphov i renässansens intresse för att främja en vetenskaplig och konstnärlig verksamhet som inte alltid kunde kanaliseras till de etablerade universiteten. Inflytande från framför allt Frankrike är påtagligt: ”kungliga akademier hörde så att säga till en utvecklad kulturstats karakteristika” (Stig Strömholm). Ännu när Kungl. Vetenskapsakademien stiftades i Sverige år 1739 var det med en vilja att om inte utmana så åtminstone komplettera de gamla universiteten. Numera arbetar de svenska akademierna i gott samförstånd med de universitet som de, i de flesta fall, är löst associerade till.

Epitetet ”kunglig” betyder alltså inte ”statlig” utan uttrycker att kungen antingen direkt instiftat akademin i fråga, eller också att han efter stiftandet har åtagit sig att vara dess beskyddare, efter ansökan.

Rättslig status

Vilken rättslig status dessa akademier har är inte alldeles lätt att fastställa. Man måste till att börja med utskilja Svenska Akademien, som har en alldeles speciell ställning. Därnäst kommer att antal så kallad riksakademier, vilkas verksamhet i princip täcker hela landet, och där medlemmarna också rekryteras från hela landet. Några av dem är direkt instiftade av kungen, i ett fall – Vitterhetsakademien – av drottning Lovisa Ulrika. Vidare finns det antal regionala akademier, och de är de som här skall beskrivas. De finns på en universitetsort, kan vara instiftade under tidsspannet mellan 1703 (Kungl. Vetenskapssocieteten i Uppsala) och 1957 (Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå). De har alla med ett undantag – Vetenskapssocieteten i Lund – rätt till att benämnas kunglig.

Det är mycket omdiskuterat vilken rättslig ställning dessa regionala akademier har. Svensk associationsrätt har ingen modell som entydigt passar in på dem. I en längre utredning kommer Stig Strömholm fram till att de närmast får betraktas som ideella föreningar. Från en vanlig ideell förening är de dock skilda på flera sätt, främst genom att i många fall åtnjuta skattefrihet. I verkligheten torde de inta en mellanställning mellan offentligrättsliga organ, stiftelser och ideella föreningar. Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå är ensamt om att vara inregistrerat som en stiftelse.

Denna oklarhet blir också synlig i frågan om hur deras stadgar kan ändras. Det är inte bara Svenska Akademien som har bekymmer där. I något fall ingår stadgarna i Svensk Författningssamling (så Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund) och kan rimligen endast ändras med regeringens godkännande, vilket kan leda till flerårig korrespondens med departementet. I andra fall råder oklarhet.

Uppdrag och verksamhet

Alla akademier har till uppdrag att främja vetenskapen. De gör detta på olika sätt. Särskilt i äldre tid var skriftutgivning en viktig del av verksamheten. Medlemmar – ibland även icke medlemmar – erbjöds publikationsmöjligheter i form av artiklar i årsböcker, men också genom fristående skriftserier. Denna verksamhet har med åren minskat i omfång, och numera är det endast Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur (i Uppsala) som har en mera omfattande skriftutgivning. Förutom årsboken Saga och sed ger de ut fyra andra vetenskapliga tidskrifter och fyra skriftserier med tillsammans drygt 200 skrifter.

En verksamhetsform som med åren har blivit allt större är anordnande av symposier och konferenser. Ingen av de regionala akademierna kan tävla med Kungl. Vitterhetsakademien där, men verksamheten är ändå omfattande nog. Vissa anordnar alltid ett symposium årligen (så Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund), andra gör det med ojämna intervaller. Föreläsningar som hållits vid dessa konferenser ges ofta ut i bokform.

Resestipendier kan medlemmar söka för att kunna besöka utländska symposier eller bedriva forskning vid bibliotek och liknande. Eftersom akademierna själva bestämmer om formerna för att söka dessa bidrag, kan det ofta vara enklare att söka där än vid respektive universitet.

Några av de rikare akademierna har inrättat tjänster som kan sökas av dem som disputerat och vill meritera sig ytterligare, så kallade postdoctjänster. Ibland har även doktorandstipendier inrättats. Eftersom medelåldern på akademiernas ledamöter ofta är ganska hög, har detta varit ett sätt att knyta yngre personer till sig.

Slutligen har en inte oväsentlig del av verksamheten varit, att anordna föredrag med åtföljande supé. Denna sällskapliga aspekt skall inte underskattas, allra minst i en tid som präglas av allt mera långt gången specialisering. Här finns en möjlighet att under avspända former träffa kollegor från olika vetenskapliga områden. Även utflykter hör till den sällskapliga verksamheten. Vid årsmötet eller årshögtiden får gäster medföras.

Organisation

Medlem blir man genom inval och antalet medlemmar är reglerat. I allmänhet skiljer man mellan arbetande och seniora eller ständiga ledamöter. Eftersom man väljs in för livstiden, brukar det innebära att man efter en viss ålder övergår till den äldre avdelningen. Att man trots det livstida ledamotskapet kan avgå när man så önskar, är en självklarhet i enlighet med den negativa föreningsfrihet som råder i Sverige. Avgångar är dock mycket sällsynta. En avliden medlem brukar få sin minnesteckning i årsboken. Dessa minnesteckningar är en väsentlig biografisk genre.

Kriterierna för inval varierar, men i de äldre akademierna fordras som regel att man är professor. Vetenskapssocieteten i Lund tillkom 1920 för att ge docenterna ett eget sällskap.

I regel är en akademi organiserad i olika klasser eller avdelningar, som representerar olika vetenskaper. Kungl. Vetenskapssamhället i Uppsala är unikt genom att inte ha en sådan indelning, där var tvärvetenskap en viktig princip. Kungl. Vitterhetssamhället i Göteborg (stiftat 1778) utmärker sig genom att ha hela sju klasser. Det har också sedan första början en allomfattande karaktär – både naturvetenskap och humaniora, konst och vitterhet. Annars brukar ett lärt samfund vara inriktat mot antingen naturvetenskap, medicin och teknik eller mot humaniora, teologi, juridik och samhällsvetenskaper. Mest specialiserad är Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, vilket syns redan på namnet.

Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund är ensamt om att ha en avdelning för teologi eller religionsvetenskap. Det kan hänga samman med att en av de drivande bakom dess tillkomst var den kände religionshistorikern med inriktning på antiken Martin P:son Nilsson. De flesta akademier har också en avdelning för hedersledamöter, där även mecenater kan väljas in.

Ekonomi

För att kunna bedriva sin mångfacetterade verksamhet, är dessa sällskap beroende av en stabil ekonomi. Med åren har ofta betydande förmögenheter kunnat byggas upp – några har över en miljard kronor, de flesta stannar på betydligt lägre summor. Det är viktigt att framhålla, att verksamheten till allra största delen inte är statsfinansierad. Allt har kommit i form av frivilliga gåvor, donationer, insamlingar och testamenten. Pengarna förvaltas under professionella former, och förvaltningen är underkastad vanliga bestämmelser för revision.

De priser och medaljer som utdelas av akademierna är en väsentlig del av ekonomin. En bestämd andel av den årliga avkastningen skall gå till understöd av forskning, däri inräknat priser av olika slag. Vissa akademier har en mängd priser, andra färre. Eftersom ingen skatt utgår på dessa priser, är de för pristagaren en väsentlig hjälp, bortsett från den moraliska uppmuntran de utgör, inte minst för yngre pristagare. Det kan röra sig om avsevärda belopp; en av riks­akademierna har ett pris på 1,5 miljoner kr. Storleken beror givetvis på hur väl den ursprungliga donationen har kunnat förvaltas.

Till ekonomin får även räknas innehav av lokaler. Även här finns stora variationer. Vissa akademier har egna hus eller större våningar, andra för en mera ambulerande tillvaro. I allmänhet finns åtminstone ett rum där arkiv och böcker kan förvaras. Det är också arbetsplatsen för den ständige sekreteraren. Denne har en längre mandatperiod än övriga i styrelsen och står därför för kontinuiteten inom akademin. Ofta är en emeriterad professor den ständige sekreteraren.

Framtiden

Dessa kungliga akademier kan tyckas vara en anomali i dagens samhälle. Bruket av högtidsdräkt (åtminstone vid årsmötet), ett visst ceremoniel och de gamla stadgarna kan bidra till ett sådant intryck. Men i själva verket erbjuder akademierna en flexibilitet och frihet från byråkratiska former, som kan vara uppfriskande jämfört med dagens universitetsbyråkrati. Mången ung forskare har genom dem fått möjlighet till forskning och resor, som annars inte hade gått att få. Sedan är det en annan sak att motsättningar kan uppstå inom dem, men genom att medlemsantalet är så relativt högt (jämfört med Svenska Akademien), har de i regel kunnat biläggas på ett tidigt stadium.

Liksom i alla andra föreningar kan prestige krypa in och ge upphov till konflikter. Det vore förunderligt om akademiska sammanslutningar ensamma skulle vara befriade från sådant. Men motsättningar kan också bero på organisationen. Den uppdelning mellan seniora och arbetande ledamöter som vissa av akademierna har, är en inte helt oproblematisk indelning, särskilt om vissa beslutsfunktioner knyts till endast en av avdelningarna.

Saken kan också ses på ett annat sätt. De kungliga akademierna och andra lärda samfund är en del av det krympande men nödvändiga civilsamhället. ”Många av de föreningar och organisationer som verkar i civilsamhället uppbär – liksom många enskilda individer – ansenliga statliga bidrag och har således stora bindningar till det offentliga. De enda som inte tar emot bidrag torde vara stiftelserna” (Kjell Blückert, ledaren i Signum nr 3/2018). Detsamma kan sägas om akademierna. De har inte många medlemmar, men de visar på vikten av att det finns en verksamhet som inte med nödvändighet blir beroende av statliga anslag. På så sätt slår de vakt om den vetenskapliga friheten och vittnar genom sin existens om civilsamhället.

Litteratur
Lärda sällskap. De regionala lärda sällskapens roll inför ett nytt millenium. Per Lindblad-symposium i Lund 23–24 mars 2000. Redaktör: Patrick Meurling. Lund 2000.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.