Allt har sin tid

Att en historiker, dessutom en ”äldre”, skriver om åldrandet verkar vara nästan alltför självklart. Men så är det inte. Birgitta Odén, född 1921 och tidigare professor i Lund, är en pionjär på området. Några av hennes viktigaste artiklar inom ämnet har nu samlats i en lätthanterlig bok. De tio bidragen är dessutom relativt korta och så välformulerade att (nästan) vem som helst kan ta till sig dem. Detta betyder kanske inte att alla är lika intressanta för alla läsare, men både gamla och unga kan hitta inressant stoff som inbjuder till reflexion. Här kan endast en bråkdel av allt detta lyftas fram.

De flesta artiklarna är nämligen inte bara ”historiska” i den meningen att de endast skulle handla om gångna tider. De inbjuder till synnerligen relevanta funderingar över vår syn på åldrandet och utmynnar i regel i aktuella frågeställningar rörande förhållanden i vår samtid. Detta är fallet redan i den första uppsatsen ”Ättestupan – myt eller verklighet”, publicerad 1996 i tidskriften Scandia. Den blev mycket uppmärksammad på sin tid och handlar inte bara om påståendet att de gamla och orkeslösa i ett forntida Sverige skulle ha kastats ner för en ”ättestupa” (eller slagits ihjäl med en ”ätteklubba”), vilket är en importerad satirisk skröna. Den behandlar förutom mytens historia också hur denna myt brukades och missbrukades under efterkrigstiden som politiskt argument: ”Hemvård i stället för vårdhem”, som författaren Ivar Lo-Johansson formulerade det 1949.

I flera artiklar uppehåller sig Birgitta Odén naturligt nog vid kyrkans roll före och efter reformationen, när det gäller vård av och omsorg om gamlingar, under senmedeltiden ofta genom fromma stiftelser som i Stockholm. De som hade det lättast att planera för sin ålderdom var givetvis de mer besuttna, som ofta kunde överlåta egendom till stiftelser mot rätt till boende och uppehälle. Kontrollen och driften togs dock alltmer över av kommunen. Det fanns också en lagstiftning som ålade barn, barnbarn, svärsöner och svärdöttrar eller andra närstående att ta hand om den äldre generationen. Inte överraskande drogs det tyngsta lasset ofta av släktens kvinnor. Hur situationen var för de medellösa åldringarna är svårare att få grepp om när det gäller äldre tider. Källmaterial saknas.

Ett kapitel i boken har rubriken ”Gamla kvinnors krämpor i äldre tid”. Här drar författaren tråden in i vår tid. Ett större utrymme ägnas åt Selma Lagerlöf, både hennes egen situation, skildrad i bland annat brevmaterial, och hennes beskrivning av tidens hemvård. När det gäller nobelpristagaren själv, så framträder tydligt hennes med stigande ålder tilltagande ”trötthetskänsla och bristande koncentration”. Det finns andra exempel ur skönlitteraturen, viktiga som källor när det brister i annan dokumentation. En intressant källa, som berör, tas upp i kapitlet ”Tröst för gamla. Kring Gottfrid Billings bönböcker”. Lundabiskopen Billing är känd som konservativ politiker i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Men här träder en helt annan sida fram. Billing var uppenbarligen präglad av en herrnhutisk (pietistisk) väckelsemiljö i nordöstra Skåne och ägnade sig som präst mycket åt frivilligarbete bland gamla och sjuka. Han visste vad ångesten inför döden kunde innebära. Som universitetslärare i teologi ”uppmanade han sina studenter att åtaga sig […] tröstearbete på lasaretten”. De långa och gripande citaten ur hans bönböcker visar en ”djup inlevelse i ålderdomens problem”, i den ”långsamma döden”.

Även denna uppsats avslutas med en reflexion över vår tids situation, svårigheten att hitta en avvägning mellan samhällets ’vård och omsorg’ och allt mer nödvändiga ”insatser från frivilliga organisationer, nätverk av anhöriga och grannar och individuella egeninsatser” (författarens kursiveringar), en balans som är hållfast och erbjuder trygghet. Men i föregående uppsats, ”Rätten till en god ålderdom”, finns ett stycke som jag inte förstår. Odén tar upp Deklarationen om de mänskliga rättigheterna och skriver att de ”ideologiskt ligger närmare socialhjälpsstaten i Norden under 1800-talet och den katolska socialläran i nutid, baserad på subsidiaritet och barmhärtighetsideologi, än den nordiska välfärdsstatens teori, baserad på generell solidaritet och rättighetsprincipen”. Jag kan inte riktigt se motsättningen till deklarationen och inte heller den mellan subsidiaritetsprincipen, som ju handlar om organisation och ansvarsfördelning, och generell solidaritet och generella rättigheter. Felet, tycker jag, ligger nog i författarens sammankoppling av den katolska sociallärans subsidiaritetsprincip med ”barmhärtighetsideologin” (som, vilket hon själv visar längre fram, också har sitt värde).

Pensionsfrågans utveckling spelar förstås en stor roll i de flesta bidragen. Som jag förstår det riktar Birgitta Odén inte sitt huvudintresse mot denna och här finns ju också mycket skrivet. Jag vill därför lyfta fram några andra kapitel. Dessa tar upp relationerna mellan generationer, inte minst maktrelationer, och rättsliga aspekter. Redan under medeltiden fanns en lagstiftning som reglerade ansvarsförhållanden mellan unga och gamla, med fram till 1800-talet rätt tuffa regler till skydd för de gamla, om hur de skulle behandlas av nästa generation. Våld mellan generationer var ju ett problem som man tvingades att ta itu med, med andra ord ett annat våld inom familjen än det som vi nu oftast tänker på. När det gällde förhållandet mellan äldre och yngre ersattes på 1800-talet i Sverige en tradition orienterad mot den mosaiska lagen av en ”borgerlig familjeideologi” och av socialpolitiken. Ekonomiskt oberoende är en viktig förutsättning för att minimera konfliktytorna. En annan viktig observation som författaren låter oss ta del av handlar om maktfördelningen: ”Makten har under alla tider företrädesvis legat hos män i övre medelåldern.” Även om det sedan medeltiden har funnits påbud om ”gerontofili” (vördnad av de gamla), samtidigt med en viss och fortfarande existerande ”gerontofobi” (motviljan mot de gamla), så har den verkliga makten aldrig legat hos ”de äldsta”, även om de styrande ibland fick bära denna hedersbeteckning.

Birgitta Odén är en oerhörd beläst historiker. Hon citerar flitigt både ur filosofiska och teologiska, skönlitterära och historiska källor. När det gäller de förstnämnda, till exempel när hon skriver om föreställningen om livshjulet eller ålderstrappan, använder hon dock mest sekundärlitteratur. Just dessa skildringar inleder problematiserande resonemang kring utredningen Senior 2005 och om den uttalade ambitionen ”att riva ålderstrappan”. Det gäller att anpassa miljöer och arbetsuppgifter till en åldrande befolkning som aktivt bör kunna ta del i samhällslivet, även om ålderstrappans bistra verklighet inte får glömmas.

För att avsluta lite personligt: jag läste delar av boken medan jag samtidigt lyssnade på Requiem for my friend av den polske kompositören Zbigniew Preisner, mest känd för sin filmmusik (requiem komponerad efter regissören Krzystof Kieslowskis död 1996). I detta mångspråkiga verk finns ett stycke (nr 13) hämtat ur Predikaren 3:1–8 med ett starkt berörande, återkommande rop (bland annat kvinnoröster, men även trumpeter) på grekiska: kaì kairós, syftande på första versens ”Allt har sin tid”. Birgitta Odén visar hur man i historien, särskilt i Sverige under de gångna århundradena, har värderat åldrandet, ”den långsamma döden”, och att detta åldrande ”har sin tid”, sin legitima tid – och sin rätt!