Allt ryms under mitran

Man trodde att man kunde sin Fader vår. Man trodde fel. Låt mig strax återkomma till det …

All den täta, tålmodiga och bitvis tunga kunskapsförmedling som utspelar sig på bokens 316 sidor kan visserligen inge en trekvartsbildad som undertecknad vissa komplex, men mest av allt sätter den igång en teologisk nyfikenhet av en art jag inte är van vid. Det är en ytterligt skicklig pedagog som resonerar på sidorna, resonerar så skickligt att man inte riktigt märker att han också predikar. När man då och då gör en något skeptisk paus i fascinationen – då man tycker sig känna textens uppsåt – är det som om man samtidigt blir varse den i all välmening spefulla blick som liksom komponerat den. Då föds något – i en överenskommelse som har sin egen tonart; det är en bok skriven i motsträvigt samförstånd med sin läsare.

Det är nog sällan en påve har skickat till trycket något med jämförbar kaliber som Jesus från Nasaret – åtminstone något för allt folket att läsa. Eller påve och påve; vem är det egentligen som för pennan här? Förordet – som dels gör mig vederbörligen imponerad över författarens orientering i sitt ämne, dels rörd – är undertecknat ”Joseph Ratzinger – Benedictus XVI”. Är det en enda person, två olika tiders och uppgifters människa hopglödgad? Eller kan den Ratzinger som är kvar i påven utöva vetenskaplig självständighet och i sina interiöra resonemang tillhålla den del av sig som är påve att stå åt sidan ett tag?

Frågor som dessa kan synas onödiga – mig upptar de mycket under läsningen. Kanske just därför läser jag med stor uppmärksamhet och smyckar mig med självberöm när jag, som sagt, finner en för all del varm men ytterst fast prediko- och läroton ljuda under hederligt prövande, kritiskt granskande och snyggt utförda textresonemang.

Frågan tål att upprepa: vem är det som skriver till oss? Svaret är nog inte så enkelt som författaren/författarna i förordet vill få oss att tro; kardinal Ratzinger ägnade semestern 2003 med uppföljning sommaren 2004 åt boken – efter det att han våren 2005 blev påve ”har jag tagit till vara varje ledig stund, för att föra arbetet på boken framåt”. Därmed skulle alltså en självfallen om än inte alldeles naturlig uppdelning av författaridentiteten kunna förklaras?

Rörd och tröstad blir jag av detta, men inte övertygad. Rörd över den omisskännliga övertygelsen om att detta – en bok om Jesus från Nasaret – är det viktigaste och främsta Ratzinger också sedan han blivit påve har att ge oss läsare, för att ”därmed bidra till att en levande relation till honom kan växa”. Tröstad blir jag av det jordiska konstaterandet att också en påve har lediga stunder, jag som länge – och här tecknar jag mig både som människa och katolik – tänkt att något av det mest fasaväckande som öde betraktat vore att vakna upp på morgonen och vara påve …

Men alltså inte övertygad om att påven inte är påve fullt ut i denna rika bok? Just det. Med fullfjädrad retorik håller han ihop delarna av sig. Hans skarpsinniga intellektuella kapacitet och en enorm teologisk bildningsarsenal skulle – om han inte hade tro – kunna göra honom till kyrkans och trons farligaste motståndare. Nu legerar han allt, uppdraget som åldrig, aldrig slumrande herde med ungdomens och Andra Vatikankonciliets radikalitet; de lediga stundernas författare samsas med förflutenhetens hårdföra försvar av den sanna tron; Joseph Ratzinger är beredd att lägga det fria akademiska samtalet åt sidan när helst Benedictus XVI behöver honom för vissa slutsatser, en och annan oemotsäglighet, milda om än fullkomligt ointagliga konstateranden. Allt ryms under mitran.

Inför allt svingar jag min egen enkla mössa i entusiastisk om än avvaktande beundran. Allt i boken har givit mig något, väldigt mycket har givit mig något väsentligt. Men framför allt i ett kapitel känner jag mig på allvar inbjuden till ett djupare samtal: Herrens bön. Det kapitlet har förändrat mig och min bild av Jesus från Nasaret. Efter den inledande varningen för felaktiga böneformer – till exempel ”rabblandet, ordsvallet som kväver anden” – vandrar vi genom en medi-tativ utläggning av de sju bönerna i Fader vår och påminns om hur denna bön stammar ur ”Sonens samtal med Fadern”. Det handlar om den Jesus ”som vill ta in oss alla i sitt sätt att vara människa och därmed i sitt sätt att vara Son, i den fulla gudstillhörigheten.”

Kapitlet är briljant – men inte bara det och inte i utstuderad mening. Det förmedlar närvaro – av Jesus från Nasaret och mysteriets Kristus. Lärdomen lever, den briljeras inte över sidorna, den utgår från textraderna, får liv. I dessa innehållsdigra korta kapitel skymtar jag ingen påvlig stav och ingen kardinalshatt; bara mannen som slår följe med mig, Joseph, ovanligt lärd men en medkristen, egentligen bara en sökande medkristen. Ett barn, nästan, bland oss andra i hopen; som anar ”att barnaskap, att vara barn, inte är ett beroendeförhållande utan den kärleksrelation som bär den mänskliga existensen, som ger den dess mening och storhet”.